Tag Archives: Wachowski

Socialt internet, objektivitet och mättat afk-liv

Jag är glad för mitt nya fynd i den lokala kultur- och krönikavärlden, Sara Meidell. Nedanstående text skrev jag nästan färdigt innan VDn för Earbooks uttalade sig på Netopia och gav lite mer vikt till ämnet asocial/social.

Fan vad jag blivit pretentiös märker jag, men björna med mig om ni orkar…

Till att börja med existerar internet som en allinbjudande tillflyktsort. Det är ett bra ställe att finna gemenskap, likasinnade, information, privatliv och världsflykt. Hela spektrat från asocial till social tillåts – uppmuntras – existera sida vid sida med endast ens egen valfrihet och nyfikenhet som spärr. “Man kan ju alltid blocka”. Även om det finns de som avskyr denna flexibilitet och jämlika potential för utveckling.

Ursprungligen tillhörde internets domäner den tekniska eliten. De som inte använde kopparkablarna för forskning på universitet använde dem för att kommunicera världen över. Det sociala var en stor drivkraft för, men kanske än mer övervägande var nyfikenheten i stort – vare sig det var människa eller maskin man kommunicerade med. Som resultat av det begränsade mediat – text – utvecklades här språket hos användarna till en mer informationscentrerad dialekt.

Informationscentrerad dialekt. Sociala situationer. Dialog.
Det är här Sara Meidells blogginlägg blir intressant.

Vad man vill förmedla i den anstormande informationscentrismen, är kärnan, inte känslan. Att använda sig av ords överenskomna betydelse är en direkt nödvändighet i digitala sammanhang. Ljud och bild kan underlätta mänsklig interaktivitet där man antyder eller menar något mer än orden, även om f2f-dialog har sina brister. Men att skriva underliggande betydelser? Lycka till i en IRC-stiliserad miljö! (tänk Twitter, fast rörigare)

Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns.

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Sara Meidell skriver om hur våra sociala liv tar sig ut på nätet. Ungdomarna var först ut efter teknikeliten, när väl internet kom till hemmen. Nyfikenhet och utforskande – av såväl det sociala såsom fakta – var den största drivkraften. Till detta har internet även gett möjligheten att vara anonym. Att pröva på att vara någon annan, i sin omedvetna strävan efter en identitet, går fort och är kul. Vips har man växt som person snabbare än någon tidigare generation. Men det finns förstås begränsningar.

Den korta, hastiga kommunikationen. Det är vad som är i språng. Jämför det med “lunariseringen” (felstavningar, påhittade förkortningar etc.) av det svenska språket. Mycket av den annars naturligt tillkomna sociala kompetens växande individer upplever får inte riktigt fäste.

Spegelneuroner är min favorithjärncell och jag återkopplar gärna och ofta till dem. För betänk detta: när tränar vi idag vårt nervsystem för de sociala interaktioner som evolutionen slutligen gett oss? Alltmer sällan, i och med vårt självförvållade alltmer digitala sällskap. En teori jag gärna lyfter rätt snabbt är den upplevt ökande mängden t.ex. av Asperger-överensstämmande symtom. Trollhare har skrivit om liknande medan Meidell ytterligare stärker min teori:

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet?

Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”).

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Handlar detta om en ovana att hantera fysiska situationer? Där det inte längre “bara är att blocka”. Objektiviteten, kunskap och kommunikation hamnar i fokus, med den begränsade kommunikativa förmåga som 160 tecken i ett SMS har gett oss. Mänskligheten tappar social kompetens, bland annat på grund av skevheten mellan fackspråk och skönlitteratur. Om man nu alls kan betrakta realtidskommunikation för fackspråk.

Personlighetsklyvning, självdistans eller mångfaldighet?

Historiskt har kulturella skillnader på internet knappt existerat. Varken kön eller etnicitet spelar någon roll för internetianer i det stora hela. Världsuppfattningen blir mer objektiv – vilket låter en osäker individs virtuella super-ego att närma sig dennes id. Ens utåtriktade ego delar/kopierar sig filtrerat genom känslomässiga barriärer – ofta omedvetet – som resultat av att flertalet alteregon (avatarer) samexisterar. Tidigare har dessa superkrafter endast förbehållits skådespelare samt psykiskt sjuka.

Informationssamhället gör mänskligheten mer öppensint. För närvarande befinner vi oss i ett paradigmskifte – en värld där den inneboende mänskliga blygheten (skamsenheten) ännu är begränsande. Vilket “jag” måste representeras utanför den digitala kommunikationen? Vem är jag afk? Man är försiktig, tippandes på tå eftersom ens virtuella karaktärer tar tiden för personlig, “reell” utveckling. Trots att ens virtuella ego kommer att dö långt före den bakomliggande köttstrukturen.

Samma argumentation gäller även icke-digitala virtualiseringar.
“Klassens clown”, mobbade barn och vuxna med yrkesroller, ta till er!

Min personliga övertygelse är dock att det framöver inte kommer att upplevas som något problem. Jag är själv tacksam för avpersonifierad – konkret och tydlig – kommunikation. Det är direkt gynnande av öppenhet och tydlighet, i och med att alla spelar på villkor. Utöver detta krävs detta i vilket fall lika mycket av globalisering/internationalisering som av det informationscentriska textspråket.

Kalla det anonymisering, likformande eller själadödande om du vill.
Alla orden passar nog in på var sin del. Ibland överlappande något annat.

Många ser en närapå global politisk/beteendemässig strävan mot individualisering. Sannolikt en följd av informationscentrismen. För den som betraktar virtualisering som själadödande och vill bevara “det riktiga” (tänk LP vs. CD) är detta katastrofalt. Jag förstår kritiken och anser den vara nyttig, om än jag inte sympatiserar fullt ut. Dessa möjligheter vi anammat att anta andra roller kan användas för att utöka, inte ersätta människan och samhällets utveckling, kreativitet och skapandelust.

Det vore ju som tråkigt ifall ens livsverk försvann när hårddisken kraschar. Böcker, statyer, klädesplagg och målningar går inte spontant sönder lika ofta som ett digitalt lagringsmedia. Och nej, redundans och backup är inte samma sak, för om 1000 år, efter samhällets förfall och återuppbyggnad, kan vi inte förutsätta att någon kan läsa ext4-filsystem.

PS. Jag har inte sett filmen, men folk säger “åh, det där är så jävla likt Avatar” om slutsatsen i detta inlägg. Det gör mig ungefär lika grinig som när man behöver försvara att t.ex. Descartes faktiskt levde före Wachowski-bröderna. Suck my balls.