Tag Archives: vuxenskap

Vuxenhet och ålder

Publicerad i Västerbottens Kuriren 2010-03-29

Ett återkommande ämne den senaste månaden, eller kanske sedan VKs självmordserie, har varit artiklar och diskussioner som handlar om just åldrandet och vuxenskap. Senast var igår då jag genom en vän (på ett mycket förvirrat vis) fick klart för mig att definiera skillnaden mellan mogenhet och ansvar. Alltså ens representativa ålder jämte vilken karaktär man har som person.

Ansvar tillskrivs endast människor inom praktisk filosofi för det mesta. Filosofer som Immanuel Kant menar att det endast kan tillskrivas tänkande varelser, och menar vuxna människor, och att moral är något individuellt. Man kan endast ta ansvar för vad som ligger under ens egen, personliga kontroll. Andra intressanta standardfilosofer, t.ex. Platon, tolkar jag som att i en demokrati – eller egentligen liberalism enligt min tolkning – saknar människor ansvarsroller. Fast nu lever vi inte i den typen av samhälle, så jag vill mena att ansvarsroller faktiskt ligger rätt nära individen. Vid dennes person alltså, ej dennes roll i samhället.

I ansvarsroller ingår dels personens egen värld samt de kausala förhållanden som följer gentemot miljöer man vistas i. På en större, kollektiv nivå, handlar ansvarstagande om att även se till så att andra inte “gör fel”. För detta bör man ju först på viss nivå kunna ta ansvar för en själv – t.ex. föregå med gott exempel, kalla det vad du vill. Kant, och säkert även Locke (och många andra), menade att individen (en tänkande varelse med viss grundkunskap) är den enda som kan vara moraliskt förpliktigad. Det vill säga ta ansvar. Många menar att nämnda filosofer utesluter barn/icke-vuxnas möjlighet till ansvarstagande.

Vad handlar då mognad om? Den “representativa åldern” kallar jag det. Här kvarteras folk in i lådor där det står “barn”, “ungdom”, “ung vuxen”, “vuxen” ungefär. Det är grader av tolkad världsuppfattning. Hur man graderar en persons mognad handlar huvudsakligen om utåtriktat beteende och hur “barnslig” man är. Detta bildar en vuxennormativ skala där man blir bättre på mognad desto närmare vuxen man är. Ofta sätts rentav likhetstecken mellan vuxen och mogen.

“Vuxen” i sig dekoreras gärna med ord som erfarenhet, insikt, klok-/vishet. Notera särskilt erfarenhet, vilket förutsätter en längre levnadstid och man tänker sig gärna att “ju äldre någon är desto mer vet den”. Människor med kortare förvärvad tid på jorden har således i regel mindre erfarenhet, kunskap och därmed sämre möjligheter att inte “göra fel”. Alltså vara mer ansvarsfull.

Med mer mognad kan man ta mer ansvar, vilket härleds från ålder.

Föräldrar gör på fel sätt, av William Markström Spetz. Västerbottens Kuriren 2010-04-16

I “vuxenhet” ingår alltså mognad och ansvar. Av fetstilen ovan att tyda skulle absoluta åldersgränser kunna försvaras utan problem. Lägg dock till inlägget jag ursprungligen skyltade med som indikerar en tidigare “uppväxt”. Alltså tidig, omedelbar tillgång till “vuxeninformation”, men ofta utan vägledningen som behövs för att hantera den. Följande citat rör alltså definitionen av ansvar ovan som sträcker sig lite utanför den direktpersonliga sfären:

Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller.

Till citatets innebörd vill jag med detta inlägg lägga till värderingen av mogna respektive ansvarstagande individer.

  • Erfarenheten, ursprungskriteriet för mognad, kommer alltså mycket tidigare än tidigare “vuxenålder”. Barn må vara barn, men likväl kan de alltså till en mycket större grad vara lika mogna som en i “vuxenålder”. Detta framförs rätt väl i William M. Spetz artikel i VK 16 april 2010. William skriver även Lillabloggen på VKs bloggportal.
  • Ansvaret, i bemärkelsen kunna ta ansvar för ens egna och andras handlingar och beteende, är vad som är intressant att diskutera. Bör mogna människor alltid betraktas kunna ta ansvar? Här ligger något mycket mer skört, nämligen folks framtid. Till vilken grad är det acceptabelt att ta över ansvaret från en mogen människa?

Kort sagt, till föräldrar: Du kan faktiskt prata med ditt barn om saker. Fler saker än vad du anar. Ta chansen.

Till den yngre generationen: Var ihärdig men respekterande om föräldrarna bara fnyser. Föräldrarna är nog bara ovana med situationen.

Se båda även till att vara öppna med erfarenhetsskillnader sett till helheten. Föräldrar och deras avkommor kommer alltid att ha olika uppfattning om saker samt skiljande (ingrodd) världsuppfattning. Den ungdomliga drivkraften och själen måste dock, konkluderar jag, konstant påtryckas den äldre generationen. Annars försvinner den i glömska och arrogans och vi i slutänden allihop bara jobbar som ivriga bävrar på ICA.

Självmord och internet, ansvar och kunskap

Artikelserien om självmord, bild på Västerbottens Kuriren 2010-03-06

Västerbottens Kuriren har en artikelserie (endast i papperstidningen… shitpissers…) om självmord i tonåren. I den nämns ofta en del av de effekter som ett “dolt” internetliv kan ha hos individer, t.ex. negativ karaktärsutveckling och grejer. För den som vill kan detta vara en svartmålning av nätnärvaro och eventuellt sporra en önskan att kontrollera sina avkommor striktare än vad som görs idag.

Artikelserien har ett par tips till föräldrar, så deras barn/ungdomar inte ska behöva behöva begå självmord på grund av det överväldigande trycket från internets. Två av dem lyder som följer:

  • Filtrera hemsidor på datorn är ett förslag – “men ofta är barn och ungdomar duktiga på att komma förbi sådana hinder, så se inte filter som något hundraprocentigt säkert”. True that.
  • “Som vuxen är det viktigt att intressera sig för och lägga sig i vad unga gör på internet. Försök prata med barnen och de unga om vad de gör.”

…och jag bör direkt säga att jag tycker att artiklarna i sig faktiskt är rätt bra och är osäker på vad jag skulle önska mer av journalisterna Stefan Åberg och Jessica Wennberg egentligen. Det har dessutom spunnit vidare på ett par tankegångar som jag vill dela med mig av.

Vem bär ansvaret egentligen för de självmord som begåtts? Det skrivs att signalerna som borde ha märkts “fanns på nätet”. Skolorna i Umeå menar att de “saknar insyn” i nätet och hemsidorna som unga besöker.

-Vi behöver kunskap om hur vi tar upp ämnet i skolan idag, i lektioner och i diskussioner, säger kuratorn [på en skola som berörts av självmord bland unga].

Föräldrarna tycker att allt har skett alldeles för snabbt, man visste inte att sina barn mådde dåligt. Ofta när man möter ungdomarna är det för sent, på ett eller annat vis. Man kan ställa sig frågan om föräldrarna har för dålig kontakt med barnen, eller om barnen kanske upplever en bättre kontakt med andra.

-Varför vågade hon inte berätta om problemen för mig? Var jag inte värd att prata med?

Internet rymmer allt, som jag och många andra konstaterat många gånger. Ofta skapar man sin egen värld, baserat på egna intressen, vad man söker, snöbollseffekt och en gnutta slump. Att slösurfa kan väcka helt nya intressen, bra som dåligt, vare sig det funnits ett frö tidigare eller ej. Allt är bara mycket mer lättillgängligt.

Internet är ingen låtsasvärld. Precis som det i den fysiska världen finns bra miljöer parallellt med dåliga och destruktiva platser för barnen att vistas på.

Den betraktande föräldern verkar anse att vad som gäller är avsaknaden av auktoritet på nätet. Rätt typ av auktoritet, förstås, som ser till att man inte tar del av fel information och kommunicerar med fel personer. Även fast det i många fall kan handla om att man rent ut sagt behövde sömnen för att orka stiga upp dagen därpå. Skolan är ju bättre för att lära sig vad man ska – och på rätt sätt.

Mina personliga erfarenheter från när jag var yngre var att man “ryckte kabeln”, eller satte en timer på fiberkonvertern. Det var det enda sättet att hindra en från att sitta kvar vid datorn. Hindra en från att läsa, lära, konversera, struntsnacka, utveckla och kasta bort tid. Vad som nu än gällde den kvällen.

Men vi vet väl alla att internet är asynkront? En konversation kan sträcka sig över flera dagar, tack vare backlog, trots att de flesta idag använder “instant messaging”. Att rycka kabeln kanske får ungdomen att gå och lägga sig, med ett temporärt förakt mot denne förälder. En snabb och enkel lösning för stunden, så att säga. Andra familjer använder andra metoder, vissa skiter i det totalt. Oavsett auktoritär metod så är dock nätet bestående.

Total anarki.
Det är därför det är bra.
Men vad händer sedan?

Vi kan konstatera att internet saknar auktoriteter på det sätt man finner i afk-livet. Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller. Där signalerna märks. För på internet kan du vara vem du vill och du kan rationellt avväga vilken bild du vill avge. Man söker den information som behövs, är man intresserad lär man sig oerhört snabbt, och begränsas inte av något mer än en själv.

Internet hjälper ens “reella” identitetsbyggande. Skapandet av en ytlig, fysisk fasad kan gå oerhört långt, om än mänsklighetens sfär fråntar individen möjligheten till Ctrl+Z. Frånvaron av en ångra-funktion orsakar att de ovannämnda “signalerna” ändå slipper ut, antingen av misstag eller ett slags undermedvetet realitetens bekräftelsebehov. Detta sker dock sällan förrän det är för sent på ett eller annat vis. Av detta följer att: ansvaret för självmord ligga hos den fysiska person som begår det.

“För sent på ett eller annat vis”. På eget ansvar. Snabbinlärning.
Idag växer man upp ett decennium i förtid.

Kids, correlation does not imply causation.

Det är fantastiskt. (Jag återkommer ofta och gärna till just detta.) När människor får tillgång till information kommer människan att sluka den hel. Likheterna med matsmältningen är slående också; begrundar man inte sin kunskap kommer den inte att sätta sig lika väl. Analyserar man inte sina intryck kan hjärnan komma att spela skumma spratt.

Det växande antalet ungdomliga (allmänna) psykiatriska problem beror på den samhällsutveckling vi befinner oss i. Allt går snabbare, människan får mycket mer information att hålla koll på hela tiden. Stressen ökar, kontakten människor emellan avviker snabbt från evolutionärt utpräglade sociala levnadsmönster. Allt blir därigenom mycket ytligare, mer flyktigt och mindre genomtänkt när allt händer samtidigt, hela tiden. Det verkar som en dålig utveckling…

…men jag vill absolut inte fly från det! Jag vill insupa det. Ta del av mer, lära mig mer, förstå alltmer. Jag vill vara en del av informationssamhället där kunskap är något man delar oberoende av mänskliga attribut. Konversationer ska kunna ske mellan alla parter, över alla medier, i alla syften och på alla språk. Problemet mänskligheten upplever är att vi ej varit beredda på informationsexplosionen.

Lärosäten, pedagogik och bemötande glappar just nu.
Vi står inför den största generationsklyftan någonsin genom historien.

En 5-åring som är ansluten till världens största informationsdatabas kommer att ha tillgång till exakt samma information som du har genom din dator. Man kan spärra tillgången med filter om så önskas, men när barnet fyllt 6 år har det säkert lärt sig kringgå det. Lösningen är inte att förbjuda barnet från att lära sig – sådant ska uppmuntras! Barn är vetgiriga, det har vi väl alltid vetat?

Fast hur handskas man med att människor i tidig (5, 10, 15 års ålder?) stöter på det som äldre generationer inte mött förrän 15, 30 eller rentav 45 års ålder? De yngre behöver snabbskolas i vuxenlivet. De behöver ges en självdistans som även många vuxna saknar. En bättre vana att rationalisera – såväl samhället, omgivningen och sig själva. I och med att ocensurerad kunskap kryper allt längre ner i åldrarna bör det rimligen innebära att bemötandet av detta även måste läras ut till yngre målgrupper.

Ansvaret ligger hos den som begår självmord, skrev jag ovan. Det står jag fast vid. Dock ska vi komma ihåg att all kunskap är kollektiv kunskap. Vad någon vet, kan, beslutar och utför är ett resultat av den miljö personen levt i. Därför behöver vi uppfostra ansvarstagande individer. Inte tråkiga byråkrater alltså, utan sådana som kan känna sig säkra i sig själva, har respekt för sig själv och andra, samt förstår vad orsak och verkan faktiskt innebär. Orsak och verkan för såväl sig själv som andra, genom såväl sina egna som andras handlingar.

Min direkta tanke till ett första, viktigt steg är i alla fall att introducera filosofi/”livskunskap” redan i högstadiet. Det behövs. Jag vill dra igång denna debatt. Nu. Det behövs.