Tag Archives: vetenskapslunch

Fanfiction, kulturell revolution och stuff like that

I torsdags var jag på en av vetenskapsluncherna som anordnas av Umeå Universitet på Kafé Station. Denna gång handlade det om fanfiction och föredraget hölls av Malin Isaksson som är litteraturforskare. Samtidigt som detta ser jag att Mina Bibliotek-sidan har en nyhet om just fanfiction. Föredraget i sig nämnde även den enorma, nygenererade mängd fanfiction som skrivs i och med den vampyrfas som mainstream verkar tagit sig in i.

Internet nämndes förstås, nästan som en förutsättning, med exempelsidor à la fanfiction.net etc. Sådant som möjliggjorts genom den kulturella revolutionen. Även UMU-professorn Simon Lindgren har i sin internetforskning nämnt fanfiction, eller åtminstone “subkulturell innovation” och diskussionsforum kring t.ex. tv-serier. Och när man samlat många människor med lika intresse på samma plats är steget inte långt till det oerhört intressanta fenomenet fanfiction. Där mer eller mindre kända fiktiva karaktärer “lånas” huller om buller och tillåts uppleva helt nya äventyr. Äventyr skapade av inte-nödvändigtvis-erfarna/erkända författare.

Helt nya storylines byggs upp i ett parallellt virtuellt universum. Den ursprungliga författaren tappar kontrollen över sina berättelser. Karaktärerna kommer till liv på ett helt annat, nytt och okontrollerbart, sätt. Och okontrollerbart är definitivt ordet, vilket enkelt bekräftas genom till exempel spridningen av s.k. “slashfiction” eller annan erotika. Malin Isaksson var noga med att inte hymla med just dessa ganska vanligt förekommande inslag, vilket är förståeligt då hon forskar om genus, queer, und so weiter.

I vart fall var det jag hann se av föredraget intressant, om än frågorna och eftersnacket var änmer så. Frågor om “stulna karaktärer” (J.K. Rowling hatar fanfiction [visst inte, om icke-kommersiellt!]), upphovsrätt och fanfiction-författares ekonomiska intressen kom givetvis upp. Jag funderade hastigt huruvida licensiering är något man tänker på som fan-skribent, men de flesta verkar bara köra med en disclaimer där det står “detta är inte mina karaktärer, jag tjänar inte pengar” etc. etc.

Jag tänker själv att allt vore mycket lättare om fanfiction-författare rakt av licensierade sina kreativa verk som Creative Commons. Fast tydligen finns det författare även inom den världen som – trots sina egna handlingar – blir sur om någon annan vidareutvecklar ens historia. Paradoxalt, minst sagt.

En tanke som dyker upp är “måste ingen göra originalverket?”.

För att fanfiction ska existera måste något “originellt” skapas tycker man. En värld, en person, dennes vänner kanske till och med. Fast frågan är till vilken grad detta verkligen gäller, eller snarare var gränsen för fanfiction går. Kom dock ihåg att alla författare “tar” från någon annan – ingen är 100% originell. Så fort man lärt sig ett språk har man läst vad någon annan skrivit och således påverkats av detta. Skönlitterärt såväl som facklitterärt. Far ror, mor är rar etc.

Men vad är då ett “originalverk”, eller för den delen ett “originellt verk”? Kan det vara så att termen fanfiction handlar om att berika andras författarskap? Vare sig det är skrivit kritiskt, parodierande eller som ett komplement. Det handlar inte om att besudla karaktärer, eller tränga sig in i någons fantasivärld. För vad gör inte en läsare av en bra, skönlitterär bok? Jo, den skapar sin egen uppfattning och världsbild utifrån författarens beskrivningar.

Lika lite som att man kan kontrollera en läsares fantasi kan/bör man hindra denne läsare från att dela med sig av sina tankar. Att diskutera litterära verk sker inte bara genom boksoffa på tv eller på tidningars kultursidor. Det görs även här, där och överallt – av vem som helst – genom att skapa något nytt. Något mer. Läsaren blir författare och tar del av ett immateriellt skapande – varpå deltagarkulturens fundament är lagt.

Licensmässigt vore allt så mycket lättare om man inom kulturvärlden betraktade “konsumenter” för vad de faktiskt är – vem som helst. Och vem som helst kan faktiskt skriva en bok. Hur väl boken sedan gör ifrån sig handlar om kvalitet, inte kontroll. Övning ger färdighet och alla börjar vi någonstans – oftast genom att kopiera från vad vi själva tycker om i syfte att bygga något nytt.

På exakt samma sätt som kultur har fungerat sedan människan började skapa.

Malin Isaksson ställde frågan efter föreläsningen, utifrån en fråga hon själv hade fått, om inte t.ex. Bibeln är “fanfiction”. Nya Testamentet är kompletterande/korrigerande berättelser till Gamla Testamentet, med introduktion av nya karaktärer men fortfarande samma regler – samma litterära universum. En kul tanke, oavsett hur man ser på Bibeln som bok.

En på föredraget närvarande fanfiction-författare, som verkade lite ovillig att nämna något pseudonym, jag och föredragaren pratade en stund efteråt bl.a. om meningslösheten i att stämma sina fans. Det finns hundratusentals, kanske miljontals, författare som lånar karaktärer huller om buller mellan virtuella världar. Tänk hur mycket ny kultur som skapas bara utifrån vad som redan finns. Går det ens att äga en fantasi? Nej, det är väl ganska självklart att det inte går. Men det känns värt att påpeka när man snackar om detta ämne.

Vidare lärde jag mig även begreppet Mary Sue, vilket även passar in perfekt på “originalförfattare” som Jan Guillou. Ingen inom fanfiction-världen verkar tycka särskilt varmt om idealiserade, fläckfria karaktärer. Inte undra på att folk inte skriver Guillou-fanfiction…

Den praktiska konsekvensen av falska misstankar

Okej. För det första så kan jag ju inte göra någon produktiv eller kreativ verksamhet i kontoret under dagarna. Det är som ganska ovärt, men egentligen är det väl Hamnmagasinet (Ungdomens Hus) som går miste om den verksamheten. För min del vill jag ju inte ligga och lata mig, så jag har gått på Social Media Club, besökt poetry slam-kvaltävling, vetenskapslunch och i allmänhet funnit tid för mig själv.

Men allt är ju inte solsken och gladhet. Min privata laptop (som inte var ansluten till nätverket) är fortfarande beslagtagen (fast inte den andra som låg precis bredvid). Min privata GPG-nyckel ligger på en krypterad partition hos polisen, jag har en stor jävla skitklumpig laptop istället för min fina netbook, jag har behövt återupprätta backups från ett halvår tillbaka. Men jag är int’ bitter.

Det som suger mest, och faktiskt är riktigt dåligt, är det faktum att jag tappat möjlighet till förvärvsverksamhet genom dessa skriverier. Projektet på Hamnmagasinet innebar ju ursprungligen bl.a. handledande av elever från Ungdomscentrum som hoppat av gymnasiet och behövde något att göra. Det arbetade jag helt ideellt med i drygt ett år.

Just den altruistiska delen hann jag inte med under förra våren, men jag sökte jobb som kontaktperson hos en närliggande kommun till Umeå. En kontaktperson är en sådan som följer med och gör roliga saker, ser på film eller bara pratar med ungdomar som har problem. Sådant jag gör vardagligen typ, fast med folk jag redan känner. Det vore ju även bra om man hjälpte folk som faktiskt har problem.

Fast fuck me sideways. Igår skulle jag ha haft ett möte med en handledare på den kommunen, men blev uppringd i tisdags. Meddelandet var att vi kanske skulle vänta tills rubrikerna har lagt sig. Anledningen? För att föräldrar till dessa ungdomar kanske skulle vända sig mot att någon – oavsett hur löjligt rättsfallet är – som utreds för brott umgås med deras barn.

Jag förstår dem ju. Givetvis. Föräldrar kan i allmänhet bete sig oerhört skumt, galet och konstigt. Fast att detta skulle vara konsekvensen för agerandet från Umeå IT-avdelnings sida, att ungdomar som behöver en kontaktperson riskerar bli utan? Ja, det undrar jag om de hade kalkylerat.

För min del så överlever jag fortfarande rent ekonomiskt, men något socialt konstruktivt verkar svårt att utföra. Men jag är int’ bitter. Det är ju inte jag som drabbas negativt. Ursäkta min egoism.

Vetenskapslunch: Vad gör unga på nätet?

Jag brukar hålla utkik efter intressanta vetenskapsluncher på Kafé Station. Nu närmast är det på torsdag (3/12) med ämnet “Vad gör unga på nätet?”.

Elza Dunkels är lektor i pedagogiskt arbete vid institutionen för interaktiva medier och lärande vid Umeå universitet. Hon forskar kring barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. I anknytning till vetenskapslunchen ges möjlighet att ställa frågor till Elza Dunkels kring ämnet.

En tidigare gång har t.ex. Simon Lindgren hållit ett föredrag om ungdomskultur vilket jag precis missade. Men då fick jag chansen strax efteråt att prata litegrann med honom och ordföranden i kulturnämnden, Tomas Wennström.

Simon Lindgren håller ett föredragCommon Culture of Umeå också förresten. För er som tycker att internet och dess kulturella uttryck verkar intressant! Utöver det kan man även lyssna på Erik Josefsson som snackar om immaterialrätt i EU.