Tag Archives: upphovsrätt

Säkerhetskopiera upphovsrättskyddade bilder?

Som läget är idag så tillhandahåller jag gratis serverutrymme för gratistidningen QLTR i Umeå, som först och främst handlar om kulturlivet i staden. Jag anser att kulturlivet förtjänar att lyftas fram och idag är ju hårddisk + bandbredd så gott som gratis. Frågan är dock vilka konsekvenser det kan få på administrationen.

Nyligen har QLTR börjat liverapportera från kulturarrangemang i staden, med diverse nyheter, recensioner och bildreportage. Denna helg pågår Umefolk 2011, vilket uppmärksammas genom sådan bevakning. En hel del bilder och inlägg har redan publicerats utan någon som helst tanke på vidaredistribution, enligt vad som uppges på hemsidan åtminstone.

Är denna bildkopiering tillåten? Bildfilen har egentligen aldrig lämnat servern då min blogg hostas på samma fysiska apparatur. Eller kanske den har det? I vart fall är den tillbaka. Och ifall jag nu kopierar den till min backuplokation..?

Problemet som jag ser det ur administratörsperspektiv för deras hemsida är att det råder rätt dålig koll (överallt i hela världen, inte bara på den tidningen) på upphovsrätt, dess konsekvenser och särskilt hur man faktiskt nyttjar skyddade verk. Hur får jag hantera filerna? Är det juridiskt fel av mig att säkerhetskopiera exempelvis? Det är ju inte privatkopiering ifall det inte är jag själv som har rätt till originalet…

...och ifall jag bara länkar den?

Jag har ingen aning vad som gäller, men förutsätter det värsta, eftersom standard upphovsrättskydd är oerhört strikt. Till exempel skulle inte ett band som ser sig själva på QLTR.se har rätten att kopiera bilden till sin egen hemsidan – och särskilt inte t.ex. det kommersiella intresset Facebook. Därför mailade jag redaktionen och bad dem se över licensieringen av bilder (och förhoppningsvis ser de även över licensieringen av sina egna texter så de kan sätta en stor, fin Creative Commons-metadatastämpel på sin hemsida).

Jag tycker ni borde avtala med fotograferna att de bilder de bidrar med till QLTR faller under Creative Commons-licens, by-sa. Annars är jag ej säker på att jag kan hosta hemsidan.

Detta för att t.ex. band etc. ska ha möjlighet att använda dem (varför annars publicera på hemsidan ö.h.t?). Det blir med sådan licens (eftersom “non-commercial utelämnas) tillåtet att ladda upp på ex. Facebook och Myspace etc. (vilket det absolut ej är rent juridiskt annars).

Fotograferna lämnar ju oavsett vad inte över högupplösta bilder (så de bör ej bry sig om spridning) – om de inte faktiskt är smarta och t.ex. vill nyttja konkurrensfördelarna med fritt licensierade bilder. Dvs att deras bilder faktiskt får visas upp och de ö.h.t. kan få framtida uppdrag.

Annars vet jag inte om jag vågar lagra dessa bilder på min server. (får jag som serveradmin t.ex. backupa bilderna? om inte så blir det dödsdrygt att hålla koll på vad som är upphovsrättsnazistiskt och faktiskt tillåtet att säkerhetskopiera).

Noteras bör att under förra årets Umefolk bootlegade jag (med en skruttig videokamera, så ljudet blev lite taskigt) Tor Lundmark & Nervernas spelning som idag är tillgänglig under Creative Commons Attribution Share-Alike 3.0. Precis (förutom versionsnumret) som Tor Lundmarks övriga musik.

Någon annan som skriver på ämnet media och upphovsrätt är Erik Fichtelius, idag VD för UR (under SVT/SR), som nyligen publicerats på DN Debatt under rubriken ”Lös upphovsrätten och släpp UR-programmen fria”.

För att programmen ska fortsätta att nå sin publik i rätt sammanhang måste vi lösa upphovsrätterna. Det kommer att kosta både ansträngningar och pengar, men vår attityd måste vara att vi ska dela med oss, skriver Erik Fichtelius.

(och ifall jag länkar utan hela fotografblaffan?)

Glashuset, teknikhjälp och upphovsrättslig ignorans

Umeå Teknikresurs kan erbjuda hjälp med tekniken i t.ex. Umeå kommuns 1-miljon-kronors-glashus där de avstod från att köpa ytterligare utrustning för någon tusenlapp så att man inte behövde hyra in motsvarande utrustning för flera hundra-/tusenlappar per gång.

Som svar på ifall vi fortfarande kan hjälpa till svarade jag enligt följande. I min “Draft”-kö så ligger ett utkast till ett lite mer utförligt inlägg jag hade tänkt publicera gällande Spotify och att du som använder det förmodligen bryter mot avtalet samt riskerar 1 års fängelse samt ett par miljoner i böter bara för att tillhandahålla infrastrukturen till något som eventuellt kanske kan användas till brott – ifall användaren helt på egen hand väljer att utföra brott.

Och så förespråkar jag givetvis fri musik och dylikt istället för Spotify och dess upphovsrättsförslutna utbud.

On Fri, 21 Jan 2011 12:48:47 +0000, Marcus Weinehall wrote:
> Hej Mikael.
>
> Har läst igenom lite mail och kom till minnes om att ni var
> intresserade av att
> hjälpa värdarna i Glashuset med ljudutrustning?

Japp, det stämmer. Vi finns fortfarande till förfogande :)

Förövrigt har jag funderat en stund på om jag skulle orka kontakta någon av er ansvariga för Glashuset gällande rättigheter och så för den musik och dylikt som spelas via glashuset. Betalas det Stim-avgifter, alternativt vem ansvarar för det? (Glashuset eller den aktuella arrangören?)

Det är nämligen lite intressant att höra t.ex. Spotify-reklam och sedan veta att det är rent och skärt olagligt samt avtalsbrott att använda Spotify på sådant vis… Nu råkar det ju vara så att ingen bryr sig om upphovsrätt tydligen, men man kanske borde klargöra för folk att Spotify minsann inte alls tillåter en att spela musik för någon annan än den som registrerat kontot :)

Tydligen kan ju folk dömas till 1 års fängelse och ett par miljoner i böter för att tillhandahålla infrastrukturen (jämför: dator+högtalare) för att sprida upphovsrättsligt försluten musik illegalt. :D

Dock finns det givetvis en sjujädra massa fritt licensierad musik som inte vidrör det stora maffianätverket Stim… fast inte på Spotify.)


Mikael Nordfeldth
http://blog.mmn-o.se/
mmn@hethane.se
070-5657637

Mmmm, jag är bitter. Varför bryr sig folk inte om upphovsrätt? Hade folk gjort det skulle vi inte ha skivbolag idag. Då hade man förstått att det ÄR olagligt som det ser ut idag – med risk för fängelsestraff och miljonböter – att sprida musik. Vilket är helt jättegalet och fel. Vilket förordar en kulturrevolution där det föregångna raseras och det nya byggs upp. Bort med oligopolet – fram med diversiteten!

Begäran om kopia av temat från folkbladet.nu

Mailat till redaktionen@folkbladet.nu – Västerbottens Folkblad alltså:

Hej!

Jag skulle önska att få en kopia av det tema, samt eventuella övriga ändringar i källkod, för WordPress på folkbladet.nu – alternativt få veta varifrån jag kan ladda ner det.

Sedan tycker jag att det, i enlighet med licensen GPLv2 som WordPress ligger under, bör tillgängliggöras en kopia av temat till besökare på ett smidigare sätt än att behöva maila er.

Fast att tillgängliggöra kan jag ställa upp med, då jag ändå ämnar patcha/vidareutveckla kopian.

Mer finns att läsa om GPL och dess inblandade fri- rätt- och skyldigheterna på följande länkar:
http://wordpress.org/about/license/
http://www.gnu.org/licenses/gpl-2.0.html


Mikael Nordfeldth
http://blog.mmn-o.se/
mmn@hethane.se
070-5657637

Detta ska gå eftersom temat är en del av källkoden. GPL skyddas av den viktigaste delen av upphovsrätten – den ideella rätten.

Piratpartiet glömmer piratkopieringen

Som piratpartist är det viktigt för mig att partiet inte seglar snett. Ifall det börjar ske en massa dumdristigheter och klavertramp som innebär svårigheter att driva igenom politiken. Vi behöver mindre pratpolitik och mer aktionspolitik, kanske jag kan uttrycka det.

Anledningen till att jag gick med i Piratpartiet var, gammal piratbyråkrat som jag var, ursprungligen tanken kring upphovsrättsreformen. Det som fick mig att öppet uttala mig som piratpartist var FRA-lagens genomdrivande. Att privat kommunikation för svenska medborgare avskaffades principiellt. Faktum kvarstår dock att min hjärtefråga är möjligheten att fildela i sig – inte konsekvensen av massövervakning.

Jag anser givetvis att det är fruktansvärt med den utveckling som sker i och med hårdare tag, mer pengaslöseri och meningslöst dravel från upphovsrättsindustrin. Fast jag ser inte det i allmänhet som varken bra argumentation eller det specifika man vill motarbeta. Även om jag kan erinra situationer då jag menat att det varit absolut viktigast.

På senare tid har jag alltså intresserat mig mycket mer i kopieringens filosofi.

Det jag absolut mest brinner för bland Piratpartiets fokusämnen är kultur och kunskap, de två som halkat efter i retoriken. Det som alla liberaler – dvs många i partistyret – gärna lämnar åt sidan. För det är tydligen integriteten som är viktigast – inte piratkopieringen/fildelningen.

[youtube JkaNx68huB4]

Tyvärr har dock “integritet” förlorat sin integritet som slagord. Fast Piratpartiet gör ett gott försök med att framställa “fildelning” (piratkopiering!) som något egentligen irrelevant för partiet, något som bara var startskottet. Inget man kämpar för idag utan, som Christian Engström (EU-parlamentariker för PP) säger:

Fildelningen, det är bara något fantastiskt som redan finns, men det råkar vara det som gett upphov till konflikterna runt den nya teknologin.

Christian Engström i “Piratpartiet: Ett parti för gratis musik?

Det är enligt mig oerhört viktigt att behålla fokus på just upphovsrättsdebatten. Sluta prata så mycket “integritet”. Privatlivet är en renodlad illusion så länge folk fortsätter använda Facebook etc. Jag lyssnar kort sagt inte på någon som klagar på svenska staten, men litar på privata amerikanska företag, när det gäller personlig integritet. Hyckleri.

Eftersom ingen verkar klarar av att sluta använda Facebook dock så tycker jag att man i ärlighetens namn kan kliva ner från sin integritetshelgande häst och diskutera slagkraftig politik istället. Säg för dig själv att du gärna hade

  • laddat hem ABBA-Bennys musik gratis om det inte vore för att det var just den musiken.
  • kopierat Jan Guillous böcker och haft högläsning om de inte vore så fruktansvärt löjliga och dåligt skrivna.
  • spenderat dagarna i ända att rita av Musse Pigg om det inte vore för att du slutade läsa det vid 10 års ålder.

Och gör det. För i bövelens, gör det också! Sitt inte bara där och hävda att vi inte vill ha saker gratis – det vill vi ju. Fast inte eftersom det är gratis, utan för att det är vår rätt. Det som tillgängliggjorts allmänheten (i upphovsrättslagens mening) är för allmänheten att bruka, sprida och remixa.

Civil olydnad: CC für Alles!

Mitt eget första steg är att ha producerat ett allsånghäfte med välkända sommarhits. Detta har jag licensierat under Creative Commons Attribution-Share Alike. Det innebär att jag brutit gravt mot upphovsrättslagstiftningen och omlicensierat flertalet verk till vilka jag ej har rättigheter. Offren för detta hemska dåd är bl.a. Tomas Ledin, Björn Skifs och Per Gessle – fast den ideella upphovsrätten respekteras givetvis och deras namn står kvar som ursprungliga författare.

Jag, Mikael Nordfeldth, ställer förövrigt upp i riksdags-, landstings- (Västerbotten) och kommunval (Umeå) 2010 för Piratpartiet. Det känns som att det dags att röra om i grytan. Provocera och kampanja.

Tystnad är medgivande? Dags för civil olydnad!

Jag har en tanke härstammandes från releasen av min bootleg från Umefolk 2010. I måndags filmade jag nämligen hastigt och lustigt bandet Sweet Seed när de framförde sin låt Hangover Blues på “Sommarkul” i Rådhusparken, Umeå. Givetvis publicerade jag videoklippet på YouTube.

[youtube mCy6U8MOFPE]

Så jag tänker: Vad hindrar mig från att sätta Creative Commons-licens på detta? Förutom juridiken förstås, men det är just exakt den striden jag vill ta i och med detta. Vi har ett så klumpigt jobbigt juridiskt klimat att det är svårt att veta ens hur musik äger rum. Jag menar, hur kan man vara säker på hur ett verk är licensierat?

Organisationer som gillar upphovsrätt menar givetvis att tystnad är medgivande, att om man inte säger något så stöder man den låsta kulturnormen. Sett ur ett våldtäktsperspektiv är detta givetvis rätt – man ska som tredjepart alltid respektera personer och inte ta för sig bara för att någon inte klarar av att neka. Fast att jämställa immateriella verk och människors personliga integritet känns lite väl tafatt.

Förvisso är straffsatserna för våldtäkt lindrigare än medhjälp till fildelning. Så vad jag argumenterar för nedan är enligt praktisk juridik i Sverige idag bortom förkastligt och kan komma att likställas med sexuella överfall i den kära Europeiska Unionen. Fast det är som sagt denna strid jag vill ta med civil olydnad – att justera det oerhört världsfrånvända upphovsrättsläget. Därför har jag beslutat mig för att orsaka maximal tänkbar förvirring bland upphovsrättsskyddade verk. Jag överväger t.o.m. något löjligt projektnamn à la:

OPERATION CC FÜR ALLES

  • Mål: Inrätta Creative Commons som upphovsrättslig grund.
  • Motto: Kopiera, licensiera, ignorera & arrangera! (KLIA)

Metod

Genomföra bootleg-verksamhet, eller bara kopiera grejer, och sedan fildela materialet (t.ex. via YouTube). Samtlig form av kultur och information skall tas i beaktande. Digitalisering är huvudmålet, produktionskvaliteten sekundär men strävas konstant efter att förbättras.

När väl ett verk eller en samling av verk har digitaliserats skall detta sammanställas i en representabel form och tillgänglig form. Det vill säga inga reklampauser, väl bestyckat med metadata och ett format så att alla kan ta del av det.

Vid tillgängliggörandet och spridandet av material skall alltid licensuppgifter med korrekt upphovsrättsinnehavare användas i så stor utsträckning som det är möjligt. Att sätta sitt eget namn på en känd artists senaste album hade ingen trott på i vilket fall. Licens som väljs skall tillhöra Creative Commons-spektrat, med CC-by och CC-by-sa som rekommenderade alternativ.

Endast de grundlagstadgade, samt inskrivna i FNs mänskliga rättigheter, ideella rättigheterna skall respekteras – och dessa skall respekteras väl. Ingen respekt för renodlat ekonomiska rättigheter inskrivna i svensk lag. Digitalisering av verk är en önskvärd och oundviklig handling som i sig gynnar rättsinnehavarens möjligheter att få erkännande för sitt verk.

Argumentation

Verksamheten lade ner Piratbyrån. Länge leve verksamheten!

Magnus Uggla blir rövknullad av Sony Music

Seriöst. Det här behöver läsas i sin helhet. Magnus Uggla vomerar på Spotify ur ekonomisk synvinkel. I likes it.

Jag vill förvisso kommentera lite faktafel som Magnus Uggla har:

Och det kostar ingenting, i alla fall om man väljer det där reklamfinansierade upplägget. Och om man inte vill ha reklam så kan man för 99 spänn i månaden på samma sätt få tillgång till ALLAS musik.

…men alltså. Man får ju inte tillgång till allas musik. Det finns ju skitmycket man inte hittar på Spotify. Sådant man rentav saknar. Typ Glesbygd’n, Kreti och Pleti. Eller Metallica för den delen. Fast det är lugnt, för allt sådant hittar man ju gratis på YouTube istället. :)

Men följande, det sista stycket, sammanfattar the awesomeness av inlägget:

Och en sak är säker. Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music och kommer därför att lyfta alla mina låtar från Spotify i väntan på en hederlig nättjänst.

Sedan hade jag tänkt bemöta en liten notis på ledarsidan i gårdagens DN… Det dyker upp som ett nytt inlägg och spelar vidare på missförstånden av fildelning och delad kultur. Lyckas jag banka ihop det med Piratpartiets numera officiella åtagande att ställa upp i lokalval så blir jag lyckad lycklig. :)

TPB hävdar äganderätt till din dator!

Hittade detta på tisdagens (23/6 -09) “Skriv i DN”-sida.

Pirate Bay hävdar sin egen upphovsrätt

Gänget bakom Pirate Bay har konstruerat en mjukvara med vars hjälp man kan uppträda anonymt på nätet. Med hjälp av detta program kan man ladda ner upphovsrättsskyddat material utan att kunna spåras av de bestulna ägarna eller av rättvisans män.

Pirate Bay-gänget kommer att ta betalt för programmet. Detta innebär att piraterna hävdar äganderätt och åberopar upphovsrättsskydd. Denna rätt hävdas alltså av de individer som samtidigt anser att andra programmakare, musikkompositörer och filmproducenter inte bör ha någon upphovsrätt till sina verk.

Basti Naumann
Sollentuna

Mailat till skrividn@dn.se onsdag 24/6:

Svar till Basti Naumann (23/6)

I fallet där The Pirate Bay tar betalt för anonymisering är det inte alls någon äganderätt till program de hävdar. Deras tjänst kommunicerar med öppna standarder och man rekommenderas köra fri och gratis mjukvara.

Deras tjänst kan jämföras med att man betalar för att ringa. Telia hävdar t.ex. inte äganderätten till din telefon (vilket Televerket visserligen gjorde ända inpå 1980-talet).

Mikael “MMN-o” Nordfeldth
Internet

Kommentarer till text om fildelningsproblematik

Från marcink som pluggar nätkurs så hittar jag Johan Wigmos text om “fildelningsproblematik”.

Redan i rubriken ser jag ett fel. Problematik? Fildelning är inte, enligt en enda oberoende vetenskaplig undersökning, ett problem. Vi kan börja där.

Resten av texten som, under rubriken öppenhet på internet, ska behandla fildelning innehåller ett par rena sakfel. Inte mycket, men väl värt att notera.

Den centrala problemet är att kreatörer och konstnärer vill få betalt för deras arbete, och deras bestämmanderätt över deras verk[2] […]

Det här har väl alltid varit ett “problem”? Inom väldigt många av de upphovsrättsliga branscherna. Se t.ex. på biblioteken, där får författarna inget betalt ö.h.t. ifall man läser boken utan att låna den. Och ifall man väl lånar boken så handlar det om struntsummor (76 öre per utlåning), och det endast för svenska författare.

Snacka om att snuvas på pengar!
Man kan läsa böcker utan att rättsinnehavaren får betalt!

Vidare har rättsinnehavarna faktiskt aldrig haft kontroll över spridningen av sina verk. Inte den icke-kommersiella spridningen i alla fall. För, ärligt talat, vem har nekat att kopiera en kassett eller CD av någon annan anledning än brist på tid/ork?

[…] samtidigt som ”konsumenterna” vill ta del av deras material på billigast och smidigast sätt. Frågan är bara hur och var dessa två parter ska mötas?

De enda som tar skada är skivbolagen. Och vi vet väl alla att de inte representerar artisterna? Plastbitsbolagen var endast ett nödvändigt ont förr i tiden när kreatörer inte hade råd att massproducera sina verk. Problembilden i texten är alltså kort och gott felaktig.

Faktum är att kreatörer och konsumenter till en väsentlig del är desamma idag. Deltagarkultur ftw.

Hitler skulle varit överlycklig för verktyg som FRA, Ipred och teledatalagringsdirektivet

Försvarets radioanstalt har inget med upphovsrättsintrång att göra.

I övrigt verkar Johan Wigmo ha satt huvudet på spiken, à la:

CD-skivor är idag inget intressant medium att distribuera musik på (det påverkar miljön negativt och få använder idag en portabel CD-spelare) och Internet är ett utmärkt sätt för att plocka bort mellanhänder, som exempelvis skivbolag, för att effektivisera processen. Kostnaden för att distribuera digital media är i det närmaste obefintlig och mycket av det arbete som skivbolagen idag gör, till exempel marknadsföring och försäljning, kan artisten hantera själv och på så sätt få fler kronor i plånboken per såld skiva[5]..

Förutom att det heter musiksamling nu och inte skiva. Skiva är sååå 1900-tal!

Angående Stims svar på fem Ipred-frågor

Kenth Muldin på Stim svarar på fem centrala frågor i Ipred-debatten.

  1. Varför ska rättighetshavare och deras organisationer och företrädare, till exempel Stim eller skiv- och filmbolag, få rätt att driva processer i domstol mot den som fildelat? Är det inte bättre att polis och åklagare bekämpar intrång i upphovsrätten?
  2. Enligt förslaget ska en rättighetshavare kunna få ut information om vem som står bakom ett visst ip-nummer om de i domstol kan presentera tillräcklig bevisning för att det har begåtts ett intrång i upphovsrätten med hjälp av den aktuella ip-adressen. I andra länder har bevisningen ofta bestått av en skärmbild. Men en skärmbild kan lätt bli missvisande. Finns det inte en risk att rättighetshavare får ut fel identitet bakom ett ip-nummer och alltså agerar mot fel person?
  3. I debatten varnar en del för att rättighetshavare kan komma att bedriva massutpressning mot personer som anklagas för fildelning. Finns det inte en risk att många kan komma att betala skadestånd av rädsla för att förlora i rätten – där de även skulle tvingas betala rättegångskostnader?
  4. Men om det nu är svårt att bevisa vem som ligger bakom ett intrång (se svaret på frågan ovan) – innebär inte det att lagen blir tandlös?
  5. Är det inte bättre att branschen själv utvecklar bättre lagliga tjänster för spridning av musik? En sådan utveckling skulle ju göra Ipred-förslaget överspelat och onödigt.

Fråga ett är den enda fråga där Kenth faktiskt har något bra argument. Det är att polisens resurser bör bevaras för grövre brottslighet. Ni vet, sådant som faktiskt är ett problem snarare än en utveckling av informationssamhället. Vad Kenth verkar glömma är att domstolars resurser fortfarande missbrukas med dessa brottsfall. Fast han har på sätt och vis argumenterat mot sig själv på senare frågor:

Fråga två hittar jag inte ett uns av svar till – trots att det var den längsta frågan(?!). Han skriver i princip att “det är olagligt att förfalska bevis”. Men det är lugnt, han håller bara tillbaka på svaret till nästa fråga!

Fråga tre besvaras med att massutpressning inte ses som ett reellt scenario. Det kan jag gå med på! Men relativt antalet fildelare i Sverige behöver man inte anmäla så många promille för att det ska bli väldigt många människor ändå.

Vidare så svarar Kenth (som passar till fråga två!) att vem som faktiskt utfört brottet kan vara svårt att bevisa. Dock är det absolut mest klockrena i svaret att efter att ha hämtat ut namn så lär nästa steg “i normalfallet vara att skriva till abonnenten och kräva att han eller hon ser till att intrånget inte upprepas“. Men serdu det är lugnt, Kenthan! När jag laddat hem en låt så har jag den ju! Och med dagens teknik så går det så blixtsnabbt att sprida till tusentals människor innan ni ens “gått” till domstol! Rather hard fighting, huh? Jag har hört att det finns bättre metoder att lösa situationen (dvs fråga fem).

Fråga fyra är bara ett bekräftande att vad man vill göra är att visa “vi vet var du bor”. För ärligt talat, vem tror att det är lagligt att fildela upphovsrättsskyddade verk utan att betala? Det är ju snarare så att alla vet om det och ingen bryr sig – så då behöver STIM etc. höja rösten lite och göra hembesök (om än i skriftlig form).

Fråga fem är följden av fråga tre. Är det inte bättre att vara konstruktiv? Jo, det tycker Kenth! Men han har någon snedvriden uppfattning om att alla artister vill bend over and take it in the ass. STIM som det existerar idag (som en del av skivindustrin) är bakåtsträvande. 1900-talets skivpressar ses som standard distributionsmedel – det här med digital teknik har man inte riktigt greppat. Håhå, men det är klart det går att begränsa dataflöden! (“trafikstråk”?)

Kenth påstår att “tydlig lagstiftning och sanktioner som backar upp denna” är en förutsättning för att man ska kunna göra betaltjänster från industrins sida. Är inte det ungefär som att få korven levererad innan grisen är slaktad?

Sedan avslutar han med debattens största lögn:

“Regeringens förslag handlar i grunden om att värna möjligheterna till fortsatt mångfald på musikens område.”

//En blåljugande Kenth Muldin, Stim

Hur kan ett stärkande av en upphovsrätt där kreativa derivat och vidareutveckling av produktioner är illegala upp till 70 år efter kreatörens död vara att “värna fortsatt mångfald”?

Jag anar patentdebatt

Återigen har jag bläddrat igenom DN och läst för fulla [kaffe]muggar. Idag påstods det att regeringen tillåter att svenska patent stjäls. Regeringen gör detta genom att inte arbeta för bättre möjligheter att ställa sig rakryggad mot en “exempelvis amerikanska industriella intressen”. De efterfrågar förstärkning av patentaspekten hos “IPR” (Intellectual Property Rights, eller rättigheter för intellektuell egendom).

För att klargöra: Upphovsrätt (som ger kopieringsrätt, copyright) och patenträtt är båda (olika) rättigheter gällande intellektuell egendom. De är s.k. “immaterialrätter”. Intellektuell egendom bedöms i industrierna vara värt sin virtuella vikt i guld nu när vi lever i ett informationssamhälle. Värnandet om upphovs- och patenträtt förutsätter ett intrinsikalt (inneboende) värde i mänskliga tankar.

Jag ska inte ta denna debatt in absurdum just nu. Det hade bara lett oss till att man måste upprätta en tankepolis och hindra folk att såväl nynna på en skyddad låt som bygga en egen MP3-spelare.

Vi håller oss till den debattartikel som en väldans massa professorer (en bunt av dem emeritus) och även f.d. representanter från bank- och affärsvärlden, plus enstaka aktiva representanter för några uppfinnarkretsar. Vad säger artikeln egentligen? Kan den visa hur regeringen bör agera? Vad är den viktiga skillnaden mellan patent och upphovsrätt? Jag har isolerat ett par intressanta delar av artikeln som jag dessutom tycker återges korrekt på egen hand.

[…] sedan länge råder ett för den breda allmänheten, massmedierna och politiska beslutsfattare föga känt patentkrig mellan exempelvis amerikanska industriella intressen och icke-amerikanska patentinnehavare. De senare kan räkna med att tvingas försvara sina patenträttigheter i en juridiskt komplicerad miljö mot aggressiva och finansiellt starka konkurrenter. […]

Detta är den exakta motsatsen till den aktuella fildelningsdebatten gällande upphovsrätt! I fildelningsdebatten står lagen (speciellt med Ipred) på en aggressiv, finansiellt stark industris sida. Det här förklarar ingen direkt skillnad, men innebär att artikelförfattarna förmodligen är opponenter till privatpoliser. Åtminstone sådana som anställs av Goliat för att jaga David, vilket Ipred-lagen resulterar i.

Följande är fortsättningen på det citerade stycket, modifierat av mig för att styrka mitt påstående: “Därmed blir introduktionen på den amerikanska marknaden för musik och film kostsam och ofta omöjlig. Detta kan också innebära försvagade möjligheter att upprätthålla patent på samma produkter utgivningsmöjligheter på andra håll i världen och att driva in avtalade licensavgifter distribuera på eget behåg.”

STIM:ar man sig t.ex. (vilket är praxis) har man ingen rätt att trycka egna skivor eller nätdistribuera egen musik kommersiellt utan att betala pengar till STIM. De rättigheterna har då avtalats bort och t.ex. skivpressarna i Sverige är så gott som en enorm kartellverksamhet. Då var likheten patentjättar <-> skivindustrin, STIM etc. etablerad.

Noteras bör att artikeln ovan påpekar att andra länders företag (där andra patentlagar och -system råder och det finns andra uppfinnare) kommer att hävda sin egen rätt till produktion och licens. Duh.

Stora tillverkande företag kan frestas att producera utan licens, med uträkningen att det lilla företaget med det värdefulla patentet inte ska ha råd att stå upp för sin rätt. Ett sådant patentintrång kan få effekter likt en organiserad kartell av olika producenter.

Detta stycke berättar att företagen som var den “amerikanska industrin” i föregående citat kan strunta i småpatent och köra sitt eget race. Artikelförfattarna önskar möjligheter att rättsligt ställa sig upp mot jättarna. Är det en rimlig önskan? Jag hoppas det, även om våra metoder kan skilja.

Vidare bekräftar citatet (mer specifikt “likt en organiserad kartell av olika producenter”) att korspatentering är en dyster verklighet idag. Patentindustrin är en stor härva av företag som har knivar mot varandras halsar genom patenthot och i slutänden har kommit överens om att inte stämma (alltför ofta). Det här får mig att tvivla på ovanstående önskans rimlighet att man kan ställa sig mot jättarna med existerande patentlagar.

Det skulle behövas en enorm slagkraftighet vars like aldrig skådats för att stödja någon vars patent kanske infiltrerar någon annans patent. Kanske är det enda som krävs för att en rättsprocess ska starta som tar musten ur David (vs Goliat). Precis på samma sätt kan upphovsrättsindustrin lyckas med att kräva hundratusentals kronor och gå iväg segrande bara genom att leka polis med utpressning och hot om åtal.

En intressant iakttagelse är hur snabbt svenska myndigheter aktiverades när några amerikanska intressen ansåg sig förfördelade av en på svensk mark verksam fildelningscentral. Det finns anledning för svenska staten och EU att reagera med minst samma skärpa i det pågående patentkriget.

  1. Artikelförfattarna visar tydligt att även de tycker att Sverige bara böjde sig framåt och tog emot i polisens razzia av The Pirate Bay.
  2. Med anledning av ovanstående liknelser av upphovsrättsindustrin mot privatpersoner och kreatörer är det rimligt att anse att författarna (åtminstone egentligen) vill se att Ipred-lagen stoppas.
  3. Artikelförfattarna har (för optimistiska?) förhoppningar om att Sverige kan försvara kommersiella intrång av immaterialrätt.

Punkt 3 går att uppfatta på flera sätt. Jag vill alltså mena att författarna inte nödvändigtvis har något emot ickekommersiella patentintrång (du bygger något i din källare eller distribuerar fri mjukvara). När man tänker på den juridiska och sociala problematik (bl.a. integritetskränkande kontrollbehov) som uppstår när man har åtminstone jag svårt att se det på ett annat vis.

För vem vill egentligen hindra öppna och fria industristandarder och idéutbyten som hjälper utvecklare att förbättra existerande lösningar samt eradikerar problemet med korspatentering?

Se det såhär: Om jag i mitt snabbmatsgarage(!) efter experimenterande upptäcker en bra reningsmetod för frityrolja så jag kan köra bilen ekologiskt – då borde jag inte kunna stämmas för att ha “tagit någon annans tankegods“.

Intrång på högteknologiska lösningar (t.ex. Intels CPU-arkitektur) lämnar jag vid sidan av eftersom artikeln handlade om patentinnehavare i singular som kunde känna sig “ensamma”. Men jag kan säga att t.ex. distribuera Kinakopior som om de vore Intels CPUer vore helt felaktigt och att betraktas som bedrägeri.