Tag Archives: upphandling

VK skriver om bedrägeri-utredningen

Nu har Sven Björkland skrivit en artikel i Västerbottens Kuriren om de rättsliga turerna kring Mifare-korten som SMS-biljetterna till bussarna i Umeå/Västerbotten/Norrland. SVT rapporterade också [01:55] om detta på morgonen. “Otack är världens lön” tror jag stämmer rätt ofta, à la SR P4 Västerbotten.

Det bästa jag kan göra i detta tillfälle är att länka min debattartikel som jag inte tror publicerades när jag skrev den i våras: Fri mjukvara hade löst busskortproblemen.

Vad jag lärt mig sedan dess är att Sverige numera har ett ramavtal för öppna programvaror som åtminstone samtliga landsting och Umeå kommun kan nyttja. Eftersom de som äger Länstrafiken i Västerbotten är Västerbottens landsting samt kommunerna i länet kan detta lämpa sig ganska väl.

Sedan är frågan hur mycket de lagt ut för själva utrustningen – själv har jag hört groteska summor. Jag kan dock personligen konstatera att c:a 1000kr/buss är det absolut maximala jag hade lagt ut för hårdvaran. Om det på något udda vänster kostat mer än så per buss är det inget mer än att kasta skattemedel i sjön.

Den bästa lösningen för kommun och landsting är den utan dyra konsulter, extrem administration, sjukliga kontrollbehov etc. etc. Ung Pirat kommer sannolikt att föreslå nolltaxa i kollektivtrafiken och väva in detta i sitt politiska arbete efter den politiska kongressen i Norrköping 3-4 december.

Fri mjukvara hade löst busskortproblemen

Följande har även skrivits om och skickats som insändare till Västerbottens Folkblad.

Onsdag 16 mars publicerade Västerbottens Folkblad en artikel som, om än inte uttryckligen, sätter pricken över i:et på problemen i många av dagens “köpta” system. Problemet är just att man oftast upphandlar slutna system, där man inte alls äger själva produkten, vilket effektivt omöjliggör för rätten att modifiera systemets mjuk- och hårdvara.

Lösningen är givetvis inte, även om idén faktiskt är lockande, s.k. “in house”-utveckling. Kommuner, företag som Länstrafiken i Västerbotten och dylikt är inte IT-företag och har således inget syfte att besitta den specialkunskapen. Istället köps de tjänsterna rätteligen in vid behov, såsom utveckling av busskortsystemet. Vid dessa upphandlingar görs dock det fatala misstaget att inte kräva rätten att själva vidareutveckla produkten – åtminstone internt.

Det är idag väl känt att fri mjukvara sparar pengar, såsom vid licenskostnader. Ett exempel som Umeå kommun själva räknat fram är att man skulle spara 600,000kr om året i licenskostnader vid övergång från Microsoft Office till Open/Libre Officebara på gymnasieskolan. Resonemanget fungerar mycket väl vid allt från kontorsmjukvara till operativsystem, vilket dessutom inte påverkar någon funktionalitet negativt om övergången planeras någorlunda väl.

Sämre fungerar resonemanget vid specialskrivna eller annars skräddarsydda system som t.ex. busskortläsarna. Där är beställningen ofta bunden till specifik hårdvara och det saknas fri mjukvara på marknaden som kan implementeras utan vidare. För att fri mjukvara skulle fungera som investeringsargument här skulle nog större delen av Sveriges kollektivtrafik behöva komma överens om att beställa en standardiserad, öppen specifikation för att användas i resesystemen. RKF-specifikationen t.ex. är ej särskilt öppen, vilket jag inte hävdar att den är förrän specifikationerna är släppta fritt och det inte finns licenskostnader på implementering (vilket känns rimligt för ett samhällsnyttigt bolags syften).

– Även om vi velat släppa in honom kan vi inte. Systemleverantören tillåter det inte, säger Tom Westerberg, ekonomichef på Länstrafiken i Västerbotten.

Västerbottens Folkblad 2011-03-16

Det här lamslår min tankeverksamhet temporärt. Vadå att systemleverantören inte tillåter det? Bör inte den som använder och äger utrustningen ha all rätt i världen att själva gå in och förändra detaljer i systemet? Tyvärr är dock verkligheten så att deras inköp inte verkar ha förutsatt att något ska vara fel eller problematiskt med det man betalar för. I mina ögon kan det tyckas självklart att ifall t.ex. företaget går i konkurs måste man själv kunna uppdatera. Tydligen inte i Länstrafikens dock – och noteras bör här att Tom Westerberg inte verkar vara den ansvariga för inköpet (artikeln nämner “många personalbyten”).

Så hur ska man undvika denna slags inlåsning där man behöver köpa ett helt nytt system för att laga problemen, eller för den delen behöva vänta på leverantören? En fullgod lösning föreslogs av det största IT-förespråkande partiet i Sverige förra valrörelsen – nämligen att ifall ett system tas i bruk inom en organisation bör denna organisation även se till att ha rätt att:

  • Granska källkoden – för att undvika säkerhetshål såväl som kunna verifiera att program och hårdvara utför rätt uppgifter (se/hitta buggar).
  • Modifiera källkoden – rätten att själv anställa konsulter att laga ett system måste finnas. Att lita på leverantören har visat sig problematiskt många gånger.
  • Distribuera ändringar – varför uppfinna hjulet flera gånger? Om ett system är i bruk i Västerbotten, och samma är det i t.ex. Göteborg, varför utföra dubbla jobbet?

Absolut bäst lösning vore om Sveriges skattefinansierade organisationer hade som standard och princip att endast upphandla öppna – gärna helt fritt licensierade – datorsystem och dylikt. Transparens är oerhört viktigt i den digitala världen. Att när det gäller offentliga medel i första hand välja fri mjukvara – open source – förespråkade Piratpartiet i såväl riksdags- som landstings- och kommunval 2010.

Förhoppningsvis kopierar andra partier våra idéer och anpassar offentlig sektors upphandlingar.