Tag Archives: Umeå Universitet

Data theft too unethical? (or the value of backups)

A thief who respects data and information. Illustration: Anna Ericsson

Västerbottens Kuriren reports (in Swedish) that the story of a laptop thief in Umeå, Sweden, reached international interest.

Being reported all over western civilisation (at least), people seem to think this was a respectable thief. Stealing laptops is of course dirty business and an obvious crime – theft. However, even though data can be duplicated indefinitely at virtually no cost – while physical hardware can’t – stored information is often much more valuable.

“Often when people lose their computers and cameras, it is understandably not the gadget itself that is the most important. The content is often irreplaceable,” he told the newspaper.

Anyone can buy a laptop today. Just about every higher-grade student in Sweden probably has their own computer, either a laptop or the equivalent in the form of a smartphone. What is stored in memory is mostly junk, I suppose, but photos have a certain value that can’t be reinstated. You can’t recreate a photograph from scratch, just as you can’t recreate a memory. A laptop, though, can  be found at a junkyard in pretty good shape just because it’s “a couple of years old” or something.

Going back to the professor he didn’t just have photos and memories on the laptop. He had 10 years of his life, including scientific research, apparently. From what I understand, this was the single copy available of most of his data. In a single bag. At a single place in space-time.

“It is my life. I have documented everything in it that has happened in the last 10 years and beyond,” he told the newspaper.

“Unfortunately, I have been bad at backing up my computer.”

Why isn’t there more focus on this issue (in general. everywhere.)? The theft itself is common as laptops run away on their own all the time. Also it’s interesting and slightly humorous that the thief actually returns all data which is stolen – perhaps because he realised there’s more than material value in the documents. At least in the fashion that he can’t sell it. But there’s of course no guarantee that data isn’t returned, unless the user itself takes responsibility – and backs stuff up.

“Just as night follows day, and Autumn follows Summer, so should backups follow work. As you work, so should you backup that work.”

The above quote is from the Tao of Backup story which I recommend everyone to read. Having read it, you may either choose to be wise and follow the advice and ingenuity of the master – or you can be foolish to keep doing what you’re (not) doing. Any method is better than none, and many different methods are better than few.

Besides all this you should also care about encryption, but that’s an entirely different matter. Backup is redundancy, encryption is security. You probably need a bit of both to be sure that when you loose your USB keys (stolen or falling out of the pocket) you won’t lose neither your life nor your identity.

Read the story about the Swedish professor and smile to it if you want to. Just remember that it may be you who loses data next time. Be it through theft, clumpsiness, your house catching on fire, ultra-strong magnets or merely hardware failure – all of them require the same preemptive solution: a healthy backup routine.

Lika inför lagen, jo tjena!

Det var i början av september, c:a en månad sedan, som svensk polis gjorde ett tillslag på Umeå Universitet och beslagtog en dator på uppdrag av belgisk polis enligt belgisk lagstiftning. Idag läste jag att den beslagtagna datorn lämnas tillbaka. Till skillnad från mina 5 (och en hårddisk) som beslagtogs för mer än 8 månader sedan.

Det var i början av september som polisen beslagtog datorer i sju svenska städer i en samordnad aktion. Misstankarna gällde olovlig fildelning av en stor mängd filmer. Tillslag gjordes även i 13 andra länder.

Spectrial 2, "kontraster". Foto: rickfalkvinge.se

Vad jag vet gäller detta en belgisk tv-rip-grupp som alltså gjort vad som betraktas relativt lagligt i Sverige. Att spela in tv-program (jag menar, vi har ju t.o.m. SVT Play), med skillnaden att istället för att alla behöver sätta sin timer så spred man dessa belgiska tv-program via internet. Fildelning, ni vet. Ja precis, det där som är ett brott lika mycket som våldsrapering, rattfylla, misshandel, grovt narkotikabrott, häleri eller för den delen 12 barnamord.

Det var alltså belgisk lag som gällde på svensk mark. Med svensk polis, svenska skattemedel, som gick åt till att beslagta en dator helt i onödan.

– Det känns väldigt skönt att det nu är klarlagt att inget brottsligt har ägt rum på universitetet. Det har varit en jobbig tid för de personer som har haft tillgång till det rum dator stod i. Flera av dem har känt sig utpekade som brottslingar, säger Lars Lustig, universitetsdirektör vid Umeå universitet i ett pressmeddelade.

Jag instämmer med beskrivningen som Lars Lustig utger. Människor trakasseras av polisen och i praktiken betraktas som brottslingar utan nämnvärd anledning. Jag vet inte om polisen förhört de som jobbar på Kemiinstitutionen eller ifall de bara tilldelats sneda blickar på grund av tillslaget. Kanske man dragit in slumpmässigt valda personer i en 50 meters radie från det ofta olåsta kontoret med den publika datorn. I vilket fall har deras arbete avbrutits, rörts om och snurrats till. Bevisligen helt i onödan.

I vart fall är detta ett praktexempel på vad som skulle ske ifall ett europeiskt eller svenskt FBI inrättades, som t.ex. Folkpartiet talar varmt om. Förmodligen har de även – om än inte uttryckligen – övriga EU-älskande partier på tåget (t.ex. Socialdemokraterna).

Brottsbekämpning. Effektivitet.
Står över rätten att vara oskyldig tills motsatsen bevisad.
Medborgarförakt. Orättvisa.
Ljuva saker och ting. Skit i rättssäkerhet och demokrati.
Prioritera institutioner före personer.
Likhet inför lagen, vad är det?

Snacka om att späda på ett politiker- och rättsväsendeförakt. Okej om det vore 1 års väntetid från tillslaget för mig – men då ska det ju också gälla Umeå Universitet. Likhet inför lagen, det är så det ska vara.

Nu har jag en anledning att inte glömma bort att ringa till åklagaren i mitt fall, Kjell Jannesson, som verkar vara ständigt på språng. I vart fall är det dags att kontakta media… Samt faktiskt polisanmäla polisen, vilket jag alltså avstod från i föregående inlägg i tron om att systemet bara var segt i allmänhet.

Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Artikel 7, FNs mänskliga rättigheter

9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Lag (1976:871).

K1P9, svenska regeringsformen

Mm, rättshaverism som egentligen inte bör behöva utföras…

Fanfiction, kulturell revolution och stuff like that

I torsdags var jag på en av vetenskapsluncherna som anordnas av Umeå Universitet på Kafé Station. Denna gång handlade det om fanfiction och föredraget hölls av Malin Isaksson som är litteraturforskare. Samtidigt som detta ser jag att Mina Bibliotek-sidan har en nyhet om just fanfiction. Föredraget i sig nämnde även den enorma, nygenererade mängd fanfiction som skrivs i och med den vampyrfas som mainstream verkar tagit sig in i.

Internet nämndes förstås, nästan som en förutsättning, med exempelsidor à la fanfiction.net etc. Sådant som möjliggjorts genom den kulturella revolutionen. Även UMU-professorn Simon Lindgren har i sin internetforskning nämnt fanfiction, eller åtminstone “subkulturell innovation” och diskussionsforum kring t.ex. tv-serier. Och när man samlat många människor med lika intresse på samma plats är steget inte långt till det oerhört intressanta fenomenet fanfiction. Där mer eller mindre kända fiktiva karaktärer “lånas” huller om buller och tillåts uppleva helt nya äventyr. Äventyr skapade av inte-nödvändigtvis-erfarna/erkända författare.

Helt nya storylines byggs upp i ett parallellt virtuellt universum. Den ursprungliga författaren tappar kontrollen över sina berättelser. Karaktärerna kommer till liv på ett helt annat, nytt och okontrollerbart, sätt. Och okontrollerbart är definitivt ordet, vilket enkelt bekräftas genom till exempel spridningen av s.k. “slashfiction” eller annan erotika. Malin Isaksson var noga med att inte hymla med just dessa ganska vanligt förekommande inslag, vilket är förståeligt då hon forskar om genus, queer, und so weiter.

I vart fall var det jag hann se av föredraget intressant, om än frågorna och eftersnacket var änmer så. Frågor om “stulna karaktärer” (J.K. Rowling hatar fanfiction [visst inte, om icke-kommersiellt!]), upphovsrätt och fanfiction-författares ekonomiska intressen kom givetvis upp. Jag funderade hastigt huruvida licensiering är något man tänker på som fan-skribent, men de flesta verkar bara köra med en disclaimer där det står “detta är inte mina karaktärer, jag tjänar inte pengar” etc. etc.

Jag tänker själv att allt vore mycket lättare om fanfiction-författare rakt av licensierade sina kreativa verk som Creative Commons. Fast tydligen finns det författare även inom den världen som – trots sina egna handlingar – blir sur om någon annan vidareutvecklar ens historia. Paradoxalt, minst sagt.

En tanke som dyker upp är “måste ingen göra originalverket?”.

För att fanfiction ska existera måste något “originellt” skapas tycker man. En värld, en person, dennes vänner kanske till och med. Fast frågan är till vilken grad detta verkligen gäller, eller snarare var gränsen för fanfiction går. Kom dock ihåg att alla författare “tar” från någon annan – ingen är 100% originell. Så fort man lärt sig ett språk har man läst vad någon annan skrivit och således påverkats av detta. Skönlitterärt såväl som facklitterärt. Far ror, mor är rar etc.

Men vad är då ett “originalverk”, eller för den delen ett “originellt verk”? Kan det vara så att termen fanfiction handlar om att berika andras författarskap? Vare sig det är skrivit kritiskt, parodierande eller som ett komplement. Det handlar inte om att besudla karaktärer, eller tränga sig in i någons fantasivärld. För vad gör inte en läsare av en bra, skönlitterär bok? Jo, den skapar sin egen uppfattning och världsbild utifrån författarens beskrivningar.

Lika lite som att man kan kontrollera en läsares fantasi kan/bör man hindra denne läsare från att dela med sig av sina tankar. Att diskutera litterära verk sker inte bara genom boksoffa på tv eller på tidningars kultursidor. Det görs även här, där och överallt – av vem som helst – genom att skapa något nytt. Något mer. Läsaren blir författare och tar del av ett immateriellt skapande – varpå deltagarkulturens fundament är lagt.

Licensmässigt vore allt så mycket lättare om man inom kulturvärlden betraktade “konsumenter” för vad de faktiskt är – vem som helst. Och vem som helst kan faktiskt skriva en bok. Hur väl boken sedan gör ifrån sig handlar om kvalitet, inte kontroll. Övning ger färdighet och alla börjar vi någonstans – oftast genom att kopiera från vad vi själva tycker om i syfte att bygga något nytt.

På exakt samma sätt som kultur har fungerat sedan människan började skapa.

Malin Isaksson ställde frågan efter föreläsningen, utifrån en fråga hon själv hade fått, om inte t.ex. Bibeln är “fanfiction”. Nya Testamentet är kompletterande/korrigerande berättelser till Gamla Testamentet, med introduktion av nya karaktärer men fortfarande samma regler – samma litterära universum. En kul tanke, oavsett hur man ser på Bibeln som bok.

En på föredraget närvarande fanfiction-författare, som verkade lite ovillig att nämna något pseudonym, jag och föredragaren pratade en stund efteråt bl.a. om meningslösheten i att stämma sina fans. Det finns hundratusentals, kanske miljontals, författare som lånar karaktärer huller om buller mellan virtuella världar. Tänk hur mycket ny kultur som skapas bara utifrån vad som redan finns. Går det ens att äga en fantasi? Nej, det är väl ganska självklart att det inte går. Men det känns värt att påpeka när man snackar om detta ämne.

Vidare lärde jag mig även begreppet Mary Sue, vilket även passar in perfekt på “originalförfattare” som Jan Guillou. Ingen inom fanfiction-världen verkar tycka särskilt varmt om idealiserade, fläckfria karaktärer. Inte undra på att folk inte skriver Guillou-fanfiction…

Umeås “Social Media Club” hade vårens första träff

Jag kikade lite hastigt på ämnena förra terminen för “Social Media Club” här i Umeå i höstas. Det var intressant, men jag kom mig aldrig för att gå och lunchträffa dem. Jag hade annat för mig. Fast nu när jag ändå inte kan göra något så tog jag mig lite tid…

Även om jag själv inte anser att Facebook och Twitter är särskilt goda exempel på vad sociala media förutsätter, så är det ungefär vad diskussionen handlar om. Folk som i allmänhet fått nys om vad internet är kapabelt till.

Mikael Hansson presenterade idag Infotech Umeå, som är ett slags projekt hos Uminova Innovation (Umeå Universitet) att samla IT-nyheter inom Umeå (samt regionen runtikring också I guess). En av frågorna han ställde de ätande gästerna var “När en 16-åring i Sverige och en 12-åring i Kanada samverkar för att göra en video, vad innebär det egentligen?”. Han menade att fenomenet internet är större än när elektriciteten kom – eller när tryckpressen blev tillgänglig.

Efter den korta presentationen frågade värdarna vad vi som besökte SMC trodde skulle komma under 2010. Året 2009 var “sociala mediernas år”, med Facebook och Twitter, men vad har vi att vänta oss nu? Mitt personliga konstaterande var mest att åtminstone framöver kommer Facebook kommer att dö, precis som att t.ex. Apberget är på väg rakt utför. Intressant nog var en styrelseledamot i Apberget AB på plats, som fick ge svar på tal:

– Angående att Apberget är på väg stuprätt utför så kan jag nämna att vi har 10.000 unika inloggningar per dag. Det går alltså bra för oss.

Björn Wånge, Apberget AB (parafras)

Men då är ju frågan hur det såg ut för ett, två år sedan… Och gäller det där alla städer Apberget är aktivt i? 10.000 från Umeå (alltså 1/10 av invånarna) vore ju coolt, men är det även Sundsvall och alla andra ställen så blir det mindre imponerande. Nä – with all due respect – jag tror att Apberget är hastigt döende och att Facebook om något år kommer att ha trätt in på samma väg. Internetår är värre än hundår.

Att man sedan ombads presentera sig, ifall man hade något att säga, med sitt namn och var man jobbar kändes obekvämt för mig. “Jag jobbar inte och pluggar inte. Jag är allmänt ungdom bara” sade jag, fast glömde notera att jag inte är arbetslös för det. Min avsändare är bara lite otydligt. Dock var ju medelåldern på lunchen (fascinerande i sig) uppemot 40-50 år, så jag medger att jag kanske får brås situationen på mig själv. Höhö.

Umeå Social Media Club träffas sista fredagen varje månad, vad verkar vara 11.30 i foajén på Norrlandsoperan. Det är öppet för alla, så jag rekommenderar folk att gå dit och lyssna om de vill hänga med i Umeås internetsvängar. Lunchen är galet dyr, men som tur är åtminstone inte obligatorisk .)

Att spika är forntida (man blir den teknik man brukar)

Mikael Hansson, informatör vid Infotech Umeå (en del av Uminova Innovation), skriver bl.a. på umealive.se. Nu senast är det på VK-bloggen med tidsenliga tankar om forn- och framtid.

Utgångspunkten är att man av tradition bokstavligen spikar upp sin doktorsavhandling. Nu har Umeå Universitet avskaffat detta och likställer nu elektronisk spikning, vilket givetvis kommer att få färre att göra en “fysisk spikning”. Att bevara uttrycket “spika” och dessutom sätta dit prefixet “e” gör inte det hela mindre löjligt. Men tiderna förändras ju och traditioner därefter – även om det som ersätter inte är tradition i samma “let’s get together”-bemärkelse.

Så vi ersätter traditionsenliga, muntra, lustiga och humoristiska beteendemönsteer med något som snarare liknar effektivisering och strömlinjeformat liksinnande. Även om klassiska julkort fortfarande håller ställningarna så är Mikael Hanssons reflektioner viktiga att hålla i åtanke:

  • Slut på julkortsskrivande.
  • Inga fler besök till videobutiken för att hyra film eller vänta in tiden som tv-tablån dikterar.
  • Aldrig mer säga: “Jag har bara en bild kvar, ska ta den och sedan lämna in rullen”.

Och för att tillägga på besöket till videobutiken så är “dubbelkolla att VHS-kassetten är tillbakaspolad” sedan länge svunnet.

Mikael Hansson med en framtida kvällssyssla för många. Från inlägget "Kan e-boken bli min vän?".

Fast även om det är bekvämt i många fall, särskilt det med videobutiken, innebär mycket av detta en borttappad lustighet i vardagen. “E-spikning” t.ex. – what the fuck? Istället kommer det till nya traditioner allteftersom. Vad är dock det värt om man jämför med vad vi förlorar?

  • Kolla mailen på morgonen och flera gånger i timmen efter det.
  • Uppdateras från femtielva nyhetssidor i mobilen, eller whatever.
  • Se alla möjliga dåliga tv-serier på håltimmar/lunchraster.
  • Störas i sömnen för att mobilen inte är inställd på “Ljudlös”.

Jag är en stark förespråkare av att digitalisering och teknikskiften inte är frälsare och lösningen på världens, eller ens i-landens, problem. Vi ska givetvis utnyttja fördelarna och använda oss av de underbara nya verktyg som finns. Glömmer vi dock i bekvämligheten bort hur man använder hammare och maler sitt eget mjöl är vi inte långt ifrån ett förhistoriskt samhälle. (Eller en kinesisk supermakt för den delen.)

Man blir vad man äter.
Man blir som man umgås.
Man blir den teknik man brukar.

First thoughts on “subcultural innovation”

After the weekend’s free culture festival, which me and my friends threw together, I’ve pondered the ideas and concepts behind “amateur” creativity. Not necessarily lower quality compared to “professional” creations. It’s rather that the creativity stems from something else than aiming for economical profit.

Please note that I do not necessarily mean the socialist let’s-be-hippies kind of “value beyond profit”. However, I often argue that creativity spawns a higher quality of life. It may also act as some sort of cognitive therapy – or just simply mean that one is interested in something. Having an enjoyable experience besides work to spend time on increases happiness – which is a rather accepted theory.

In either case, one of the happenings during this event was Simon Lindgren, professor in sociology at the University of Umeå, who talked about internet and participatory culture. Apparently something good came out for him too, as he writes in a blog post about his talk at CCOU:

I have been toying for some time with the idea of writing something about what I would call “subcultural innovation”, and this experience fuelled these ideas even more.

When I read this I was very excited. Just the phrase “subcultural innovation” got me really inspired and I repeated it for myself a couple of times. It meant so much at the same time! The post I’m writing now is generally just to make my mind settle and perhaps inspire someone else to ponder the subject as well.

What is subcultural innovation, and what does it encompass? Several questions flew through my mind which I’m still digesting:

  • Is a subculture merely the derivative (or “extreme”) culture of something more ordinary (“mainstream”)? Given time, will they converge?
  • Could a subculture perhaps also be the combination (“crossover”?) of several mainstream themes, to create a combined derivative? Or will this merely be a culture ex “sub”?
  • Are countercultures actually subcultures, despite their oppository devotion? More specifically, is the antithesis actually a part of the thesis?
  • Most importantly: Can subcultures be stand-alone?

I believe these are important questions, added some further odd thoughts, which I need answers for in order to have a chance to deduce anything given the fascinating term subcultural innovation. I can definitely say I’m very excited about this.

Vetenskapslunch: Vad gör unga på nätet?

Jag brukar hålla utkik efter intressanta vetenskapsluncher på Kafé Station. Nu närmast är det på torsdag (3/12) med ämnet “Vad gör unga på nätet?”.

Elza Dunkels är lektor i pedagogiskt arbete vid institutionen för interaktiva medier och lärande vid Umeå universitet. Hon forskar kring barns och ungas nätkulturer, barns rättigheter, lärande och IT. I anknytning till vetenskapslunchen ges möjlighet att ställa frågor till Elza Dunkels kring ämnet.

En tidigare gång har t.ex. Simon Lindgren hållit ett föredrag om ungdomskultur vilket jag precis missade. Men då fick jag chansen strax efteråt att prata litegrann med honom och ordföranden i kulturnämnden, Tomas Wennström.

Simon Lindgren håller ett föredragCommon Culture of Umeå också förresten. För er som tycker att internet och dess kulturella uttryck verkar intressant! Utöver det kan man även lyssna på Erik Josefsson som snackar om immaterialrätt i EU.