Tag Archives: Twitter

Making network infrastructure a higher priority

In the midst of the “calm” of media outlets regarding the North African revolutions, despite their ongoing civil war and immense revolutionary progress, I find an article about a Georgian woman now dubbed “the spade-hacker”.

“It was a 75-year-old woman who was digging for copper in the ground so that she could sell it for scrap,” said a spokesman for Georgia’s interior ministry said yesterday.

The Spade-Hacker, merely interested in finding scrap copper, accidentally cut off the internet infrastructure for internet services to the neighbouring country Armenia. Apparently 90% of the Armenian internet traffic is routed through Georgia.

The cable is owned by the Georgian railway network. It is heavily protected, but landslides or heavy rain may have exposed it to scavengers.

Not only do I find the fact that 90% of traffic is routed through a single fiber-optic trench highly unreliable. It also pops to mind that this cable very well might be damaged for just about any reason, meaning it should receive much more maintenance attention.

Given that Georgia is still under certain military and social pressure from Russia, all my reasoning regarding unreliable and unmaintained cables lead to the fact that should anyone want to cut communications – all you need is a spade. This of course emphasizes the risk of anyone with bad intentions to severely hurt a nation’s ability to reach out to the world. Adding the use of centralised, external services such as Twitter (as opposed to for example StatusNet), there are no easy, good – commonly used – ways to communicate within the country either.

Naturally there are other ways of communicating than by the internet. Hamradio has been suggested several times and tried by the Telecomix net activists to varying degrees of success. But as evidenced in the riots of Tunisia, Egypt, Libya, Bahrain, etc. etc. those aren’t the ways people are used to communicating with. Thus, to ensure democratic discussion among other things, the contemporary ways of communicating must be highly prioritized as important infrastructure.

Just like a highway, the internet backbone must be taken care of and developed. More users, higher bandwidth, requires better redundancy and better reliability in the core networks. Unlike the taken-for-granted highways however, we’re not driving trucks – but exchanging information. Some argue the latter to be more important in a healthy and modern nation.

Gunilla Carlsson, Sweden's minister for International Development Cooperation, has promised to support net activists - "the new fighters for democracy".

I don’t care if we solve it as a humanitarian or political dilemma, but supporting lesser developed nations with important communcation infrastructure is becoming a more and more important issue. Fortunately Sweden has uttered intentions (and decided?) on supplying assistance for “net activists”. Though of course we should not entirely trust Sweden, considering how the government is interested in not only eavesdropping on just about anyone’s communication but also tracking every single citizen and their communication habits. Even though lately a minority in the Swedish government managed to postpone the implementation of the EU data retention directive.

For more reading on Sweden’s idea of support for net activism, our minister for “International Development Cooperation” Gunilla Carlsson has written an article discussing the subject: Nätaktivister är nya demokratikämparna (“Net activists are the new fighters for democracy”). Piratpartiet has also been active in swarming up ideas for the assistance initiative.

Let’s hope something good out comes out of this, regardless of our lack of trust in politicians. We can, given the right planning and support, make it impossible to block communication in the near future. At least on a whole, using redundant infrastructure, various technologies and of course teaching as many as possible how to uphold what has been constructed. Which is only possible if what we build is free, open and standardised.

Ledarskribenter om “sociala media”

Jag börjar bli less på snacket om “sociala media”, när man gång på gång på gång på gång refererar till instängda, inlåsta och exkluderande media.

Extra viktig kommer denna distinktion att bli i och med bl.a. biståndsminister Gunilla Carlssons nyligen påtalade svenska bistånd till nätaktivister. Jag är rädd att förståelsen för vad som är öppet, fritt och demokratiskt går förlorad till det som snarare är slutet, inlåst och opålitligt. Än mindre tror jag ministern kommer att belysa vilka nätaktivister som faktiskt kan göra en skillnad.

Så jag reagerade på Daniel Nordström, chefredaktör på Västerbottens Folkblad, när han i ett blogginlägg betecknade Twitter som social media. Förvisso “gör ju alla det”, så det är mest en slump att det var han som fick följande kommentar ikväll, men likväl anser jag det viktigt att upplysa om det kontroversiella i hans ordval:

Min direkta fundering är hur någon kan hävda att Twitter skulle vara ett “socialt media”. Om något låser det in användarna till att vara ohyggligt asociala.

Att använda Twitter är typ som att ha Telia, men inte kunna ringa Comviq. Att använda Gmail men inte kunna skicka något till Hotmail, eller någon företagsmail för den delen.

Tänk om daniel.nordstrom@folkbladet.se endast kunde nås från andra människor med adressen @folkbladet.se

Nä, sociala media fungerar över olika domäner och med öppna standarder. Kika gärna på http://identi.ca/ t.ex. där vem som helst kan starta en egen – interkommunicerbar – mikrobloggingtjänst. (och prata med folk på t.ex. http://quitter.se/ )

Jag förstår verkligen inte hur något som låser in människor kan betraktas som socialt.

Förhoppningsvis reagerar fler folk snart på problematiken med asociala system som orsakar att användare inte ges valmöjligheter. I kommentaren nämner jag det som att identi.ca är var man kan starta en egen tjänst, men jag menar egentligen att man kan ladda hem den mjukvara som sidan kör – nämligen StatusNet. Eller som sagt använda en annan, kompatibel sida utifall man inte själv är systemadministratör.

Quitter är ett exempel på några som startat en egen instans av mjukvaran där allmänheten inte kan registrera sig pga spam-skäl – men man kan kommunicera med inbjudna användare över t.ex. Identi.ca eller en egen instans av OStatus-kompatibel mjukvara.

Tidigare har jag även påpekat denna kritik om Twitter genom mitt konto på identi.ca över den länkning som erbjuds därifrån till Twitter – och på så vis förhoppningsvis envägs-nått webutvecklaren Christoffer Larsson hos Västerbottens [Kuriren|Folkblad].

Socialt internet, objektivitet och mättat afk-liv

Jag är glad för mitt nya fynd i den lokala kultur- och krönikavärlden, Sara Meidell. Nedanstående text skrev jag nästan färdigt innan VDn för Earbooks uttalade sig på Netopia och gav lite mer vikt till ämnet asocial/social.

Fan vad jag blivit pretentiös märker jag, men björna med mig om ni orkar…

Till att börja med existerar internet som en allinbjudande tillflyktsort. Det är ett bra ställe att finna gemenskap, likasinnade, information, privatliv och världsflykt. Hela spektrat från asocial till social tillåts – uppmuntras – existera sida vid sida med endast ens egen valfrihet och nyfikenhet som spärr. “Man kan ju alltid blocka”. Även om det finns de som avskyr denna flexibilitet och jämlika potential för utveckling.

Ursprungligen tillhörde internets domäner den tekniska eliten. De som inte använde kopparkablarna för forskning på universitet använde dem för att kommunicera världen över. Det sociala var en stor drivkraft för, men kanske än mer övervägande var nyfikenheten i stort – vare sig det var människa eller maskin man kommunicerade med. Som resultat av det begränsade mediat – text – utvecklades här språket hos användarna till en mer informationscentrerad dialekt.

Informationscentrerad dialekt. Sociala situationer. Dialog.
Det är här Sara Meidells blogginlägg blir intressant.

Vad man vill förmedla i den anstormande informationscentrismen, är kärnan, inte känslan. Att använda sig av ords överenskomna betydelse är en direkt nödvändighet i digitala sammanhang. Ljud och bild kan underlätta mänsklig interaktivitet där man antyder eller menar något mer än orden, även om f2f-dialog har sina brister. Men att skriva underliggande betydelser? Lycka till i en IRC-stiliserad miljö! (tänk Twitter, fast rörigare)

Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns.

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Sara Meidell skriver om hur våra sociala liv tar sig ut på nätet. Ungdomarna var först ut efter teknikeliten, när väl internet kom till hemmen. Nyfikenhet och utforskande – av såväl det sociala såsom fakta – var den största drivkraften. Till detta har internet även gett möjligheten att vara anonym. Att pröva på att vara någon annan, i sin omedvetna strävan efter en identitet, går fort och är kul. Vips har man växt som person snabbare än någon tidigare generation. Men det finns förstås begränsningar.

Den korta, hastiga kommunikationen. Det är vad som är i språng. Jämför det med “lunariseringen” (felstavningar, påhittade förkortningar etc.) av det svenska språket. Mycket av den annars naturligt tillkomna sociala kompetens växande individer upplever får inte riktigt fäste.

Spegelneuroner är min favorithjärncell och jag återkopplar gärna och ofta till dem. För betänk detta: när tränar vi idag vårt nervsystem för de sociala interaktioner som evolutionen slutligen gett oss? Alltmer sällan, i och med vårt självförvållade alltmer digitala sällskap. En teori jag gärna lyfter rätt snabbt är den upplevt ökande mängden t.ex. av Asperger-överensstämmande symtom. Trollhare har skrivit om liknande medan Meidell ytterligare stärker min teori:

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet?

Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”).

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Handlar detta om en ovana att hantera fysiska situationer? Där det inte längre “bara är att blocka”. Objektiviteten, kunskap och kommunikation hamnar i fokus, med den begränsade kommunikativa förmåga som 160 tecken i ett SMS har gett oss. Mänskligheten tappar social kompetens, bland annat på grund av skevheten mellan fackspråk och skönlitteratur. Om man nu alls kan betrakta realtidskommunikation för fackspråk.

Personlighetsklyvning, självdistans eller mångfaldighet?

Historiskt har kulturella skillnader på internet knappt existerat. Varken kön eller etnicitet spelar någon roll för internetianer i det stora hela. Världsuppfattningen blir mer objektiv – vilket låter en osäker individs virtuella super-ego att närma sig dennes id. Ens utåtriktade ego delar/kopierar sig filtrerat genom känslomässiga barriärer – ofta omedvetet – som resultat av att flertalet alteregon (avatarer) samexisterar. Tidigare har dessa superkrafter endast förbehållits skådespelare samt psykiskt sjuka.

Informationssamhället gör mänskligheten mer öppensint. För närvarande befinner vi oss i ett paradigmskifte – en värld där den inneboende mänskliga blygheten (skamsenheten) ännu är begränsande. Vilket “jag” måste representeras utanför den digitala kommunikationen? Vem är jag afk? Man är försiktig, tippandes på tå eftersom ens virtuella karaktärer tar tiden för personlig, “reell” utveckling. Trots att ens virtuella ego kommer att dö långt före den bakomliggande köttstrukturen.

Samma argumentation gäller även icke-digitala virtualiseringar.
“Klassens clown”, mobbade barn och vuxna med yrkesroller, ta till er!

Min personliga övertygelse är dock att det framöver inte kommer att upplevas som något problem. Jag är själv tacksam för avpersonifierad – konkret och tydlig – kommunikation. Det är direkt gynnande av öppenhet och tydlighet, i och med att alla spelar på villkor. Utöver detta krävs detta i vilket fall lika mycket av globalisering/internationalisering som av det informationscentriska textspråket.

Kalla det anonymisering, likformande eller själadödande om du vill.
Alla orden passar nog in på var sin del. Ibland överlappande något annat.

Många ser en närapå global politisk/beteendemässig strävan mot individualisering. Sannolikt en följd av informationscentrismen. För den som betraktar virtualisering som själadödande och vill bevara “det riktiga” (tänk LP vs. CD) är detta katastrofalt. Jag förstår kritiken och anser den vara nyttig, om än jag inte sympatiserar fullt ut. Dessa möjligheter vi anammat att anta andra roller kan användas för att utöka, inte ersätta människan och samhällets utveckling, kreativitet och skapandelust.

Det vore ju som tråkigt ifall ens livsverk försvann när hårddisken kraschar. Böcker, statyer, klädesplagg och målningar går inte spontant sönder lika ofta som ett digitalt lagringsmedia. Och nej, redundans och backup är inte samma sak, för om 1000 år, efter samhällets förfall och återuppbyggnad, kan vi inte förutsätta att någon kan läsa ext4-filsystem.

PS. Jag har inte sett filmen, men folk säger “åh, det där är så jävla likt Avatar” om slutsatsen i detta inlägg. Det gör mig ungefär lika grinig som när man behöver försvara att t.ex. Descartes faktiskt levde före Wachowski-bröderna. Suck my balls.

Umeås “Social Media Club” hade vårens första träff

Jag kikade lite hastigt på ämnena förra terminen för “Social Media Club” här i Umeå i höstas. Det var intressant, men jag kom mig aldrig för att gå och lunchträffa dem. Jag hade annat för mig. Fast nu när jag ändå inte kan göra något så tog jag mig lite tid…

Även om jag själv inte anser att Facebook och Twitter är särskilt goda exempel på vad sociala media förutsätter, så är det ungefär vad diskussionen handlar om. Folk som i allmänhet fått nys om vad internet är kapabelt till.

Mikael Hansson presenterade idag Infotech Umeå, som är ett slags projekt hos Uminova Innovation (Umeå Universitet) att samla IT-nyheter inom Umeå (samt regionen runtikring också I guess). En av frågorna han ställde de ätande gästerna var “När en 16-åring i Sverige och en 12-åring i Kanada samverkar för att göra en video, vad innebär det egentligen?”. Han menade att fenomenet internet är större än när elektriciteten kom – eller när tryckpressen blev tillgänglig.

Efter den korta presentationen frågade värdarna vad vi som besökte SMC trodde skulle komma under 2010. Året 2009 var “sociala mediernas år”, med Facebook och Twitter, men vad har vi att vänta oss nu? Mitt personliga konstaterande var mest att åtminstone framöver kommer Facebook kommer att dö, precis som att t.ex. Apberget är på väg rakt utför. Intressant nog var en styrelseledamot i Apberget AB på plats, som fick ge svar på tal:

– Angående att Apberget är på väg stuprätt utför så kan jag nämna att vi har 10.000 unika inloggningar per dag. Det går alltså bra för oss.

Björn Wånge, Apberget AB (parafras)

Men då är ju frågan hur det såg ut för ett, två år sedan… Och gäller det där alla städer Apberget är aktivt i? 10.000 från Umeå (alltså 1/10 av invånarna) vore ju coolt, men är det även Sundsvall och alla andra ställen så blir det mindre imponerande. Nä – with all due respect – jag tror att Apberget är hastigt döende och att Facebook om något år kommer att ha trätt in på samma väg. Internetår är värre än hundår.

Att man sedan ombads presentera sig, ifall man hade något att säga, med sitt namn och var man jobbar kändes obekvämt för mig. “Jag jobbar inte och pluggar inte. Jag är allmänt ungdom bara” sade jag, fast glömde notera att jag inte är arbetslös för det. Min avsändare är bara lite otydligt. Dock var ju medelåldern på lunchen (fascinerande i sig) uppemot 40-50 år, så jag medger att jag kanske får brås situationen på mig själv. Höhö.

Umeå Social Media Club träffas sista fredagen varje månad, vad verkar vara 11.30 i foajén på Norrlandsoperan. Det är öppet för alla, så jag rekommenderar folk att gå dit och lyssna om de vill hänga med i Umeås internetsvängar. Lunchen är galet dyr, men som tur är åtminstone inte obligatorisk .)

Med anledning av “sociala medier”

Hej VF, jag piratkopierar en bild från er hemsida för att bevisa en poäng om "riktigt social media". Upphovsrättsintrång är sååå 00-talet, jag vill se Creative Commons-licens hos prasselmedia!
Anders Ågren (m) är en flitig användare av social media för lokalpolitik i Umeå. Foto: Per A Adsten

Dagarna efter jag publicerat mitt konstaterande att “Social media does not mean Facebook and Twitter” så publicerar Västerbottens Folkblad en artikel om politik och sociala medier där man fokuserar på Facebook och Twitter. Trots att amerikaniserade censurtjänster är sååå 00-talet.

Förvisso nämner de bloggande också. Så gör jag ett upphovsrättsintrång med deras bild av Anders Ågren för att visa dem hur man bloggar som bäst. Så jag får min poäng om “riktigt sociala medier” bevisad. Där man faktiskt får dela med sig – vilket typ är definitionen av “social afk”.

Jag vill med detta konstatera att jag vill se Creative Commons-licensiering hos – som språklig konsekvens – asociala media, såsom Västerbottens Folkblad! Eller prasselmedia eller man nu kallar tidningar idag.

Update några minuter senare: Givetvis kan jag inte publicera detta utan att hyckla genom att distribuera länken till mitt inlägg över just Facebook.

“Social media” does not mean “Facebook and Twitter”

There’s a constricted idea of what the internet is capable of. Social media is immediatly attributed to Facebook and Twitter because they’re the biggest players on the field. In Sweden, Spotify is getting great press even though Jamendo is the superior choice for music distribution. The internet is not trade or services – it’s communication.

Someone suggests teaching Facebook to schools to make them understand social media. But if we attribute it the label “social media”, do we not suggest much more than a lucky US-based company which merely offers a centralised, restrictive, surveilled and censored service? This post is not aimed at that specific article however. It’s much more general than that.

What we see today are only a proof of concept for a baseline of possibilites available by way of the internet. The current “globally used” (what about Brazil and China?) services are all centralised and restrictive. We are bound to see future development in even more awesome social networking technologies available to common internet users – similar to Google Wave. Today we have user-created services with user-generated content and the key of the future is decentralization. This implies even more social interaction, resulting in greater user-based filtering.

Personally, I’m seeing the world from a technical point of view. Unfortunately, for the end-user, the development process is often irrelevant. Free software is thought of as “free as in beer”, not free as in speech. Culture is copied and fileshared without regards to copyright laws, and thus Free culture is also viewed just as if it wasn’t priced. The steps to a common understanding of librethe right to use, modify and share – seem long and far away. Nevertheless they’re prerequisites for future development in online social networking.

Then how do we change this nihilistic, disrespective view on social media’s true nature? One might start with presenting Twitter’s main open source competitor identi.ca, using Creative Commons Attribution licensing. Also there’s the open source WordPress, which I use, that is superior in all aspects to any proprietary platform such as Google’s Blogger or Sweden’s popular “blogg.se”. Another service is the unfortunately closed source Flickr, but at least CC-licensing is a given choice there.

If the general public starts recognising what separates these services from the proprietary and restrictive ones, we are not far from a social media revolution. One might not immediatly think about it, but copyright issues today enforce a noticable restriction on social media development. Sites like YouTube are more successful than progressive open source alternatives simply because they have a legal department financed by Google. Free licenses, however, effectively reduce the amount of bureacracy needed to come up with new ideas.

A lighter copyright regulation would immediatly spawn several new internet top sites. To catch a glimpse of the future-to-be, compare the all-praised Spotify with its direct libre counterpart, Jamendo. The latter allows you to listen without registration, payment or advertisement. Jamendo also allows you to choose your music player of choice, embed it on other web services, download entire albums for offline-access. Heck, Jamendo even lets you support the artists and easily share your own works! From what I hear, Spotify can’t do any of those things.

The future is decentralization. With my above conclusions, users can soon also take part in the distribution, not just generation, of content. It’ll be harder to make mad profit, so there’ll be resistance – but this also introduces significantly lower costs. Given that the internet isn’t crippled along the way, we’ll be getting there site by site, API by API. Open standards, one by one. Shortly followed (or introduced?) by Free – libre – software implementations. Paving the path for true social networking.

Update 2009-12-31 14.23: I forgot to mention the most important part about Jamendo – they allow you to upload your own, independent work to benefit from the entire Creative Commons community.

Cory Doctorow, I found through the EFF, mentions that anyone against DRM-free e-books by consequence wishes to abolish the printed book, since printed books have an ancient history of being shared regardless of copyright. That’s exactly why social media can’t be social as long as we’ve got specific laws which are different from afk social behaviour.