Tag Archives: Stockholm

Ner med araberna, länge leve aporna!

Need I say more? Polisens pressmeddelande 2011-01-12 14:20 i Östergötlands län (genom pettter):

2011-01-12 14:20, Kontroll person/fordon, Norrköping

Kontroll person, centrala Norrköping.

Kl. 14.20 inkom samtal till polisen från en väktare som observerat en man av utländsk härkomst som enligt väktaren utfört någon slags böneceremoni innan han klev på en buss vid Hageby Centrum.

Med anledning av bombdramat i Stockholm innan jul tog polisen det säkra före det osäkra och lade ner en hel del resurser på att lokalisera den aktuella mannen, som gått av bussen vid Söder Tull.

Mannen kunde kontrolleras efter att ha observerats av en polispatrull vid Hörsalsparken kl. 14.45. Kontrollen var utan anmärkning.

Text: Torbjörn Lindqvist, LB. Publicerad: 2011-01-12 15:09.

I do. Men det ids jag inte. Det där får vara tydligt nog. Allahu Akbar!

Sprutbytesdebatt, I want you!

Back in the days (2007) kommenterade jag sprutbytes-negativa politiker i Umeå. Häromveckan gjorde jag det igen. Skillnaden sedan dess verkar ha varit att allt fler hävdar minskad smittspridning, dvs renodlat positiv utveckling på området.

Drugnews har, trots vinkling genom bl.a. IOGT-NTO, en rätt vettig replikinsändare som bl.a. beskriver situationen nere i Stockholm 2006. Samt hur man bör tänka när man ser på sprutbyte ur smittskyddsperspektiv.

Frågan om sprutbytesprogram stöttes och blöttes under flera år, men i slutändan avstod man från denna åtgärd i Stockholm medan Lund och Malmö valde att inrätta sådana.

Det intressanta är att det har gått jättebra sett till smittspridningsbekämpning i Lund och Malmö. Jag har dock inte orkat gräva fram några siffror på hur många narkomaner det är jämfört med tidigare dock – men det förlitar jag mig på borde ha dykt upp i debatterna redan, ifall det nu skulle ha ökat…

Hur många andra behöver påtala detta innan det testas i Umeå? Särskilt nu när det faktiskt verkar vara på gång i Stockholm som mest aktuella exempel. Senast det var upp på agendan for real vill jag minnas var i samband med att Socialnämnden i Umeå sade varken ja eller nej. Värsta antiklimax. Fast nu när man vet mer så kanske det är dags att försöka rulla igång på nytt.

– Vi har valt att ta reda på mer vetenskaplig fakta kring frågan om sprutbyte för missbrukare innan vi bestämmer oss, säger Eva Andersson (s) ordförande i socialnämnden i Umeå.

SR P4-intervju med Socialnämnden i Umeå 2007

Kritikerna menar att det innebär steg mot drogliberalitet eller rentav ger verktyg att fortsätta. Vissa menar att man borde satsa på rådgivning istället. Mitt förslag är fortfarande att kombinera de båda. “Sprutbyte mot att du går på infoträff” eller whatever, vilket säkert utan större protester kan kombineras med t.ex. Britt-Marie Lövgrens önskan att kartlägga drogmissbruket i Umeå.

När ni allihopa debatterar detta, kom ihåg att de delar ut heroin till missbrukarna i Danmark (åtminstone 2007/-08). De håller sig inte bara till sprutor – eller ens begränsar sig till metadon. It’s the real shit, man. That’s pretty fucking awesome.

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.