Tag Archives: stekta sparvar

Att sälja toapapper i skogen

Birgitta Markinhuhta, en vän som är väldigt engagerad särskilt i rockmusikens Umeå, frågade mig följande:

Förlåt jag är seg i huvet fattar inte allt…men folk som försöker leva på skriverier eller musik….Dom måste helt enkelt sälja sina alster på annat vis ? Och jobba med nåt breve i bästa fall , för vem vill leva på samhället om dom har förmågor till eget bidrag till sin försörjning.Jag grubblar nog på en enklare nivå än dej…Funderar ofta vad folk lever på

Frågan kanske egentligen är vad folk lever för. Kontexten är fildelning och stekta sparvar (…vilket jag drog upp). Såhär blev mitt svar i alla fall:

Ah, den svåraste tankeställaren av alla. Exemplarförsäljningen. Säg mig, vari finns egenvärdet i ett exemplar av ett musikaliskt stycke.

Vi i den digitala generationen har växt upp med ett samhälle där musik, litteratur och annan kultur betraktas som den gjordes innan “plattan” kom till. Innan ett exemplar blev en produkt som blev en försäljning. Idag råder oändligheten. Den går inte att sälja.

Kulturens ekonomi är på väg tillbaka till något liknande allemansrätten. Förutom att nu kan inte bara enstaka förbipasserande, utan faktiskt hela världen, “tälta gratis” i din privatägda skog.
Och tänk dig om världen vill komma till just din skog för att tälta – vilken chans du har att kommunicera. Med alla. Samtidigt. Momentant. Gratis.

Sätt upp en stuga och hyr ut rum åt bärplockarna, liksom. Det kan ju ingen annan än markägaren göra.

För inte har man väl någonsin, i en märkbar utsträckning, kunnat leva på att sälja sin musik som man säljer toapapper? Även om alla drömmer om att vara fotbollsproffs, musikkändis eller VD på toapappersfabriken…

Lokalnyheterna om globalfenomenet Internet

Jag kliver ur kojen omkring klockan två och värmde en pizza som blev kvar se’n igår. Hissar segel och flagg och börjar min dag med att bläddra i VK till Nöjes-uppslag.

Internet. För tio år sedan något mystiskt och läskigt, cyberrymden som bara ultranördar kunde hantera. I dag en central del i vår vardag.

Jag blir jätteglad av att läsa Evelinas krönika om sitt vardagssurfande. Den inleds med att man “brukar ju säga att den typiske umebon får hjärtstillestånd om Internet slutar fungera, bara för en minut” liksom.

Hon skriver öppet om hur hon lyssnar på gratismusik i Spotify. Hon använder Last.fm för att hitta ny musik. Lyssnandet är slentrianmässigt anpassat efter hennes rutin och hon stöter nog på helt ny musik varje dag utan att tänka på det.

Utan att tänka på det. Hon hade alltså varit en långt ifrån lika aktiv och varierad kulturkonsument om inte matades till henne likt stekta, flygande zombiesparvar.

Hon går vidare och skriver om att internet används som allt från nyhetskälla till uppslagsverk, sätt att kommunicera med vänner genom bloggar, MSN, Facebook, Twitter och hur coolt det är i allmänhet. Även om det har lite nördstämpel (vilket förvisso bör vara en bra grej!).

“Ett abstrakt landskap av ettor och nollor med oändliga möjligheter.”

På samma uppslag i tidningen står det även om Glesbygd’n som är aktiva med ett nytt, icke-oligopolbundet album.

Go Glesbygd’n! Go Evelina! Go Internet!

Men så avslutar Evelina med meningen “Det är det inte alla som kan göra en söndagkväll”. Att befinna sig i ett sådant underbart abstrakt landskap. Med sina fri- och rättigheter i behåll. Tänker hon månntroländer med Internetcensur? Där man jagas och fängslas om man skriver “fel åsikt” på sin blogg? Och det faktum att hoten även finns på hemmaplan?

Eller är det bara jag som är för insyltad i frågorna?