Tag Archives: privat

Privat och överrättslig övervakning

Jag har mekat en frågetråd på Piratpartiets forum i och med min kandidering till riksdagslistan. Ställ gärna frågor där (eller här, så pastar jag in dit) om ni har funderingar på hur jag lämpar mig som riksdagskandidat.

I vilket fall fick jag nyss en intressant fråga från “Tommten” som jag tänkte publicera här på bloggen:

Om jag råkar ut för något som jag anser skulle vara förnedrande och pinsamt på stan, så skulle min första tanke vara “hoppas ingen filmade mig”. Jag skulle alltså vara mest rädd för att det har filmats med någons mobiltelefon och liknande så det sprids och jag skulle bli en “skogsturken” som det sprids olika varianter av på nätet tex. Jag passar mig alltså för hur jag beter mig och känner mig som i ett övervakningssamhälle, fast av alla privatpersoner som går omkring beredd att filma. Inte av staten.

Gör du någon skillnaden på allvarligheten i denna känslan/rädslan som jag har att bli övervakad av privatpersoner och känslan av att bli övervakad av staten? Tycker du att den ena är mer allvarlig?

För det första skall nämnas att vi i Sverige har lagar som förhindrar publicering av material som kan vara förlöjligande eller kränkande. Dels har vi Personuppgiftslagen (PUL) som använts i syfte att upprätta sådana lägen, dels har vi allmänna lagar kring ärekränkning som gäller både på internet och afk. Det är alltså inte bara allmänmoraliskt utan även juridiskt fel att publicera dina pinsamma handlingar, även om de utförs mitt på stan.

Sedan känner jag mig mer hemma i att använda “överrättslig” snarare än statlig i det här sammanhanget. Det är ett bättre ord som dessutom innefattar icke-offentliga organisationer med motsvarande kapacitet och omfattning.

Men för att besvara frågan så ja, jag gör skillnad i “privatövervakning” och “statlig övervakning”. Huruvida det är mer allvarligt eller inte kommer jag till senare i svaret, men allvarligheten i själva övervakningen i sig är nog densamma. Privatpersoner kan dock oftare ha större möjlighet (läs: intresse och drivkraft) att göra djupare, mer ingående kränkningar av den personliga integriteten.

Men. Allvarligheten för individen är lika. Däremot är det ju två helt separata känslor. Att vara rädd för människor på gatan betyder ju bara att man måste hålla sig i schack medan man vistas bland folk. Det här skiljer sig inte nämnvärt från människors representativa beteenden. När man kommer hem eller vistas med de man litar på kan man göra bort sig – så det finns alltså visst andrum.

(Det är förvisso lite tragiskt att folk inte kan känna en trygghet i att vara sig själva, dock tror jag att det rent psykologiskt ej beror på känslan av att bli “övervakad”. Hur stämmer den beskrivningen överens med din fråga, Tommten?)

För att kontrastera detta så vill jag beskriva den överrättsliga övervakningen som oflyktbar. Denna typ av övervakning är snarare ett hot mot samhället än individer. Därför är det tänkbart att man inte upplever det som allvarligt eftersom det är mindre påtagligt. Snarare blir det mer av en kuslig tanke.

Den överrättsliga övervakningen hotar en större mängd människor och har ett mer olycksbådande utfall om den utförs i oproportionell skala. Så allvarligheten i känslan att falla under överrättslig övervakning vill jag hävda är grövre. Av den enkla anledningen att det då påverkar alla individer istället för bara några enstaka stackars få.

För att sammanfatta: “Skogsturken” och “numa numa kid” t.ex. kan man skratta bort med hjälp av lite självdistans. Man kan inte skratta bort en kartläggning av människors livsvanor.