Tag Archives: open source

Walkthrough of Heml.is crowdfunding and nonsense

Here’s what you need to do a successful crowdfunding. Let’s take a newly born project for a “security” and “privacy focused” communication tool called Heml.is as an example. We’ll start by visiting their website, “secured” by a COMODO SSL certificate (despite Comodo’s history).

(Please note that I haven’t seen the video on the top, due to blocking javascript and Google domains. But I guess it matches the other cliches and non-informative wording.)

hemlis_app_handBig-ass iPhone picture. This tells you not only that it’s a handicapped application (an “app”) and that the designers and programmers enjoy promoting a locked-down, untrustworthy environment renowned for despising its own users.

Everyone knows a crowdfunding campaign will be more successful if you turn to the people who have no idea what their computers are actually doing. I guess because Apple users don’t question their faith in The Designer.

hemlis_ui_mocksMore iPhones. Remember, it’s not really the functionality or the interface of the software we want to portray. It’s that the producers love Apple and their locked-down platform. Nothing says “I don’t care about user rights and privacy” like promoting the iOS platform.

I didn’t even notice this “feature” until I started writing this: “Notifications > When friends join heml.is”. Wait, so they’re going to analyze and correlate of my friend list? While saying it’s a secure and privacy oriented backend?

dudesHappy, wild & crazy faces. Even better, the picture even represents the people behind the campaign. And because I see they’re happy people, of course they can be trusted! Because it’s not actually the software they say is designed for secure communication I have to trust – it’s them. Because they don’t look like suspicious government or business guys!

(waht is this i dont even)

We’re building a message app where no one can listen in, not even us. We would rather close down the service before letting anyone in.

Now finally, actual words rather than buzzwordy, fancy phrases and mockups. But wait, they’d rather “close down the service” before letting anyone in? … Granted, they (say they) can’t listen in on my communication – but it still has to pass their servers? And they can shut my communication down? Why’d I use something like that for secure communication, if I can’t even use alternative message paths?

Secrets are only secrets if they are secret.

Oh, haha, I get it! You’re being funny. Please, take my money to your no-strings-attached Paypal account. You had such pretty pictures.

Your server only?

Yes! The way to make the system secure is that we can control the infrastructure.

So please let the user control the infrastructure! Otherwise there’s no difference from using the internet in general. If I as a Swede have to pass NSA and FRA spy machines to get to your server, what’s the point of letting you run the infrastructure? Whenever I connect to the internet – whatever infrastructure the third party in the communication runs is irrelevant. The only thing that matters is my personal setup – and the person I’m communicating with – verified by genuine cryptography.

What technology will Heml.is use?

We are building Heml.is on top of proven technologies, such as XMPP with PGP.

Alright, so that’s the cryptography part? Open technology with federation built-in? But still you’re going to require users use Heml.is servers – perhaps even with a custom-designed, probably closed source, client… And then use PGP? A system designed for a web of trust model where users verify authenticity of each other and not the infrastructure. So why lock it down to your own network? And how will the age-old problem of key (and subkey) signing and trust verification be solved in the “user friendly” manner?

Will Heml.is really be anything else than an e-mail client with GPG? I doubt it. Except that crucial bits of security – i.e. user control – is stripped out.

Oh. And if you’re using PGP for the application… It was pointed out in Umeå Hackerspace’s IRC channel that there’s no public key published on any well-known keyserver for any address on the project’s domain (and of course not on the website itself either):

gpg: key “heml.is” not found on keyserver

I’ll finish up with this quote:

<zash> vaporware
<zash> until proven otherwise

#grill-bit @ irc.umeahackerspace.se

Nytt försök på fri mjukvara till Umeås skolor?

Från mig till Johan Wahlström, med referenser till Umebuntu-projektet för att använda fri mjukvara i Umeås skolor.

Halloj!

Jag läste på Infotech Umeå i en artikel från februari att Umeå är någon slags föredöme för andra städer när det gäller öppna/olåsta datorer.

Betyder detta att dagens skolelever får t.ex. installera Linux på sina datorer? Eller är det fortfarande förbjudet att installera eget operativsystem [vid sidan om existerande]? I så fall är det ju en sanning med totalhavererad struktur att hävda att datorerna inte låser in/fast användaren.

Ifall det nu gäller att elever får installera egna operativsystem tycker jag att man kan göra en informationskampanj för detta. Detta hade jag absolut gärna brunnit för att speca upp och utföra. Kanske att man inför nästa år skulle kunna skeppa datorerna med dual-bootande miljö, som Forslunda gör eller åtminstone har gjort? Även om samtlig önskad integration inte är möjlig på grund av IT-avdelningens Microsoftälskande.

När jag för drygt ett år sedan hade kontakt med elever som skulle testa Ubuntu så blev ju tacken från IT-avdelningen snarare att allt mitt ideella arbete beslagtogs av polis och hölls kvar i 11 månader. Förutsatt att detta inte sker igen hjälper jag gärna till.


Mikael Nordfeldth
http://blog.mmn-o.se/
mmn@hethane.se
070-5657637

Min stora förhoppning är just det gällande dual-bootande datorer. Det i kombination med en informationskampanj kan absolut öka kunskapen och användandet för fri mjukvara.

Fri mjukvara hade löst busskortproblemen

Följande har även skrivits om och skickats som insändare till Västerbottens Folkblad.

Onsdag 16 mars publicerade Västerbottens Folkblad en artikel som, om än inte uttryckligen, sätter pricken över i:et på problemen i många av dagens “köpta” system. Problemet är just att man oftast upphandlar slutna system, där man inte alls äger själva produkten, vilket effektivt omöjliggör för rätten att modifiera systemets mjuk- och hårdvara.

Lösningen är givetvis inte, även om idén faktiskt är lockande, s.k. “in house”-utveckling. Kommuner, företag som Länstrafiken i Västerbotten och dylikt är inte IT-företag och har således inget syfte att besitta den specialkunskapen. Istället köps de tjänsterna rätteligen in vid behov, såsom utveckling av busskortsystemet. Vid dessa upphandlingar görs dock det fatala misstaget att inte kräva rätten att själva vidareutveckla produkten – åtminstone internt.

Det är idag väl känt att fri mjukvara sparar pengar, såsom vid licenskostnader. Ett exempel som Umeå kommun själva räknat fram är att man skulle spara 600,000kr om året i licenskostnader vid övergång från Microsoft Office till Open/Libre Officebara på gymnasieskolan. Resonemanget fungerar mycket väl vid allt från kontorsmjukvara till operativsystem, vilket dessutom inte påverkar någon funktionalitet negativt om övergången planeras någorlunda väl.

Sämre fungerar resonemanget vid specialskrivna eller annars skräddarsydda system som t.ex. busskortläsarna. Där är beställningen ofta bunden till specifik hårdvara och det saknas fri mjukvara på marknaden som kan implementeras utan vidare. För att fri mjukvara skulle fungera som investeringsargument här skulle nog större delen av Sveriges kollektivtrafik behöva komma överens om att beställa en standardiserad, öppen specifikation för att användas i resesystemen. RKF-specifikationen t.ex. är ej särskilt öppen, vilket jag inte hävdar att den är förrän specifikationerna är släppta fritt och det inte finns licenskostnader på implementering (vilket känns rimligt för ett samhällsnyttigt bolags syften).

– Även om vi velat släppa in honom kan vi inte. Systemleverantören tillåter det inte, säger Tom Westerberg, ekonomichef på Länstrafiken i Västerbotten.

Västerbottens Folkblad 2011-03-16

Det här lamslår min tankeverksamhet temporärt. Vadå att systemleverantören inte tillåter det? Bör inte den som använder och äger utrustningen ha all rätt i världen att själva gå in och förändra detaljer i systemet? Tyvärr är dock verkligheten så att deras inköp inte verkar ha förutsatt att något ska vara fel eller problematiskt med det man betalar för. I mina ögon kan det tyckas självklart att ifall t.ex. företaget går i konkurs måste man själv kunna uppdatera. Tydligen inte i Länstrafikens dock – och noteras bör här att Tom Westerberg inte verkar vara den ansvariga för inköpet (artikeln nämner “många personalbyten”).

Så hur ska man undvika denna slags inlåsning där man behöver köpa ett helt nytt system för att laga problemen, eller för den delen behöva vänta på leverantören? En fullgod lösning föreslogs av det största IT-förespråkande partiet i Sverige förra valrörelsen – nämligen att ifall ett system tas i bruk inom en organisation bör denna organisation även se till att ha rätt att:

  • Granska källkoden – för att undvika säkerhetshål såväl som kunna verifiera att program och hårdvara utför rätt uppgifter (se/hitta buggar).
  • Modifiera källkoden – rätten att själv anställa konsulter att laga ett system måste finnas. Att lita på leverantören har visat sig problematiskt många gånger.
  • Distribuera ändringar – varför uppfinna hjulet flera gånger? Om ett system är i bruk i Västerbotten, och samma är det i t.ex. Göteborg, varför utföra dubbla jobbet?

Absolut bäst lösning vore om Sveriges skattefinansierade organisationer hade som standard och princip att endast upphandla öppna – gärna helt fritt licensierade – datorsystem och dylikt. Transparens är oerhört viktigt i den digitala världen. Att när det gäller offentliga medel i första hand välja fri mjukvara – open source – förespråkade Piratpartiet i såväl riksdags- som landstings- och kommunval 2010.

Förhoppningsvis kopierar andra partier våra idéer och anpassar offentlig sektors upphandlingar.

Design, content management and the software

Naucler Design wanted a website matching design preferences found in their clothes' designs.

Earlier this year I “finished” (kill your darlings…) a redesign for the latex designer Naucler Design. This post was initiated right after that, but I haven’t gotten the motivation to finish it yet (killing another darling). The result is a hasty manifest to usability.

Naucler Design had long hoped to get a new website, but their first alternative as web designer wasn’t really appropriate. No agitation towards the original designer, everyone has their purpose in this world, but when the fundamental idea seems to be “bling-bling”, my inner minimalist gets brain-aids. The designer’s example had commercialism written all over it (FOLLOW THE BLINKING RABBIT) which in turn causes information to drowned in a sea of unintuitive design.

The other day I talked with a friend about the usability guru Jakob Nielsen. He usually knows best regarding design, accessibility and such, which many Web 2.0 fans forget about. He is a constant reminder that websites should be adapted for people who are blind, disabled, epileptics and deaf as well as search engines. Also the site should work for ordinary sheeple (IE), fashion bloggers (OMG PONIES!!!) and CEOs (iPhone) – all without giving the webdesigner brain aids.

Myspace is a good example of a site which has tried hard to ignore all critera for good usability. Not even the bands who use the site could possibly think it’s easy to use or even usable.

But I digress, back to Naucler Design. Their first alternative was to use Joomla!, a free and GPL’d CMS (Content Management System) which can do just about anything. The problem is that the general feeling I get is “hack upon hack” and in the end you have the world’s most bloated CMS. The administration is confusing and horribly inefficient and the codebase is generally slow. It’s my strong opinion that a content manager should manage content and not much more – am I wrong?

Personally I prefer WordPress for just about everything but static pages. I share their philosophy, the developers write beautiful code and they try hard not to add bloat. The design – both appearance and administrative – is also easy, concise and appealing. By contrast, Joomla is kind of like a xenon filled Hindenburg driven by a coal power plant and has to be modified with a blowtorch and sledgehammer.

Pöh.

True, there are many plugins for Joomla! which allow you to avoid the heavy tools. But the fact of the matter is that just about every single plugin is even worse than the original codebase, as well as they often promote Flash and other bloaty, proprietary technology. The bling-bling is also there in the background no matter how much you peal off. That’s what Naucler Design appreciated did not exist with WordPress’ standard design and philosophy. This simplified my task immensely.

(With that said, Naucler Design uses osCommerce for their webshop. osCommerce is old and stable but has an incredibly patchy and ugly codebase, by far worse than Joomla! But there are really no alternatives in that department, neither free nor proprietary software. So let’s leave that aside for the sake of this post.)

So please, people who are about to create or remake a website. For a greater good – including web standards and such – please choose a solution where you choose rather than remove components. If you find yourself “adding too much” – despite a site engine like WordPress – you’re already doing it wrong. Remember that the information flow on today’s internet is huge and that people ignore most of what they see – especially advertisement. So make sure what you’re offering is clean, simple and informative.

China shows us the way

China has demanded that European countries share their source code before selling equipment to the Chinese government. My guess is that the EU’s reluctance is that China will “steal technology”. Though the question is, why not share it freely in the first place?

But what if we demanded the same from a European standpoint? Considering strong doubts regarding the, basically, single chip vendor for mobile communications devices Huawei (mostly known for their USB-connected GSM chip 3G modems). Privately owned on paper, this neither in a “Western” market nor Chinese reign gives any confidence in what information they collect or what they do with it.

The scariest fact is that just about every person out there, ordinary Joe, CEOs or government officials with 3G-connected laptops use equipment from Huawei. And proprietary drivers of course, unless you run Linux. However that’s kind of beside the point, considering how much of a separate machine the GSM chip is. Together with a SIM card it’s a fairly intelligent piece of computer with serial console access.

Of course there are specifications of how these chips work out in the public, for FCC approval and whatnot. Had there been obvious backdoors, information leaks or so, it would have been noticed by now. On the other hand, the FCC (and others) do not check for hardware/software security holes at all. 3G modems in Linux at least act through usbserial.ko, so the risk for security backdoors is slim-to-none. But what information may perhaps – unknowingly – be retrievable? Or in the future perhaps accessible for selected companies or governments involved in the production of this technology.

Source code and hardware design can never be as thoroughly scrutinised as when released to the public.

Had there only been a formal standard, or at least a de-facto one, regarding open source usage and releasing source. There wouldn’t have to be any suspicions to either side, Chinese or European or American. My bet is that sharing knowledge creates a need for co-operation, accelerated technological development and better relations between nations and unions of nations. The technological “upper hand” today doesn’t last long enough for a product to hit the market anyway.

The flow of information is too fast anyway.
Everyting is copied, co-developed and spread in the blink of an eye.

The European Union should willingly share source code and technology – and even legislate that any data emission technology must be open source and open hardware. Under Free licenses.

Människor är mjukvara

Jag kände en stark övertygelse att göra ett inlägg efter att ha blivit konfronterad med insändaren “Uppgraderingsproblem Make 1.0”. Essensen är följande i svaret till den problemdrabbade signaturen “Desperat”:

Som sammanfattning är Make 1.0 ett suveränt program, givet dess begränsade minneskapacitet och att det inte har förmåga att snabbt lära sig nya funktioner. Överväg att köpa tredjepartsprogramvara för att öka prestandan.

Det är därför open source-alternativet Partner är bättre. Den ersätter funktionaliteten i både Pojkvän och Make, oberoende av version. Partner går även att köra på unisex-standardiserade plattformer. Pojkvän och Make fungerar som många märkt oftast bara för kvinnliga användare, även om det finns dokumenterade installationer även hos män.

Partner är som sagt öppen källkod, vilket innebär en särskild transparens, så det är lättare att identifiera buggar och eventuell inkompatibilitet. Tack vare detta kan man i förhand granska koden, fixa buggarna samt ofta lägga till önskvärd funktionalitet. Inte nog med det så kan även användarvänligheten anpassas.

Eftersom källkoden dessutom är fri är det ens rättighet att sprida vidare kopior av Partner t.ex. till andra som fortfarande krånglar med Pojkvän och Make. Kopieringen bör inkludera ändringarna man gjort, men påverkar förstås inte den personliga nyttjanderätten till ens egna installation.

Update: För relationsanarkister heter forken Partnerskap, vilket egentligen är “Partner 2.0” med inriktningen att nyttja “molnet”. Partnerskap erbjuder en decentraliserad miljö, som dock därav löper större risk för t.ex. virus och trojaner genom opålitlig tredjepartsmjukvara. Partnerskaps kodbas för den nya funktionaliteten är dessutom ganska fulhackad, troligen för att forken har färre utvecklare.

Partnerskap är ett halvdant peer to peer-nätverk med ett ostandardiserat API, är opålitligt i drift samt kan ibland clogga the tubes. Molntjänster är även otillgängliga oftare än t.ex. en lokal installation av Partner, vilket förvisso kan lösas genom att ansluta till fler Partnerskap-tjänster för backupande. Administrationen blir ofta mer ork-/tidskrävande än med Partner. Partnerskap är ännu i alphaversion och utvecklarna överväger att göra en modul till Partner istället, men i dagens utvecklingstakt är detta långt borta.

För norrlänningar etc. finns Ensamhet’n. Inte så mycket funktionalitet, men det täcker grundbehoven och lämnar mycket lagringsutrymme för annat. Ofta paketeras Ensamhet’n med t.ex. BBS-klienten Stön, Jämmer & Ojande genom vilken du kommer åt några mycket aktiva diskussionsforum och andra sidor på internet där man kan fördriva tiden.

Ett lokalpolitiskt experiment i Umeå

Inom en vecka kommer jag att till Umeås fullmäktigepartier skicka ett mail till vardera gruppledare. Mailet kommer att användas som mätinstrument för att bedöma varåt mina krafter bör riktas i bearbetningen av kommunpolitik på det/de områden jag finner intressanta/relevanta.

Jag kommer att presentera kort vad jag tror blir ett par ämnen där jag har uppfattningen att Umeå kommunfullmäktige kan påverka. Dessutom är min uppfattning att vad jag påtalar är politiskt obundet, så det handlar inte om ideologi eller sådant crap i grunden. Det går att tolka in, ja, varpå jag gärna ser kritik som kan hjälpa mig förtydliga den konkreta, praktiska rationaliteten i förslagen.

De ämnesområden jag kommer att beröra i mailet är starkt kopplade till mina intressen och således saker jag brinner för. Denna första runda grundar sig i samma tankegångar som håller mig aktiv inom Piratpartiet och har samma mål:

  • Öppna standarder i kommunens verksamhet
  • Fri mjukvara i kommunens verksamhet
  • Indexerad, gärna wikifierad, tillgång till kommunala beslut etc.

Inget parti i fullmäktige kan rimligen vara mot detta. Det finns inga ideologiska motsägelser mellan demokratiska principer och demokratiska partier. De som snappar upp på vad jag har att säga skulle ha en helt ny plattform att arbeta efter – vilket i sig kan gynna dem i valdebatter. Om alla nappar på det, så är ju det en seger i sig (förutsatt att det genomförs).

Mitt experiment ska alltså kolla om engagemanget från partiernas gruppledare är starkt nog i de frågor jag brinner för. Annars kan jag inte rekommendera det partiet till de som inte bestämt sig än i valrörelsen senare detta år, 2010. Är engagemanget från gruppledarna begränsat bör det åtminstone delegeras till partiernas ansvariga för det området. Saknar grupperna en ansvarig för området får de skylla sig själva, eller försöka styra upp sig när de nu får chansen.

Med detta menar jag inte att jag på något sätt skulle ha möjlighet att påverka valet. Däremot erbjuds härigenom en helt ny sakpolitisk fråga på Umeås arena. Jag hoppas att våra lokala politiker tar chansen att göra det till en valfråga. Kan vi statuera en genomgående självklarhet för öppenhet och transparens så kanske de inte behöver oroa sig över Piratpartiet så mycket på riksnivå…

Creative Commons and the Capital of Culture

Umeå municipality was last year elected to become “Capital of Culture” in Europe during 2014. Every year two cities are elected this position, which are in turn granted funds and encouraged to promote cultural activites. “Open source”, “participation” and “accessibility” are three of the guiding phrases Umeå have used to describe its cultural stamina. However, the actual meaning behind these words seem to be slightly disregarded.

Downloading this image from here is illegal. Umeå 2014 probably wants you to do it, though. Photo: Darren Packman

Today I was linked a spectacular HDR photography (all HDR pics look spectacular…) of the logotype Umeå uses for its Capital of Culture campaign. I know I somewhat praised Flickr in my last post on Creative Commons, but truth be told most material there is still monopolistic. Such as this photo of Umeå’s former town hall, elegantly positioned behind the 2014 logo.

However, the photograph is not licensed specifically and thus falls into the claws of copyright. No one is allowed to share it without permission, except to ones closest friends and family. Please also note that Sweden does not have “fair use” laws.

This is not a complaint, apart from my general nagging, but rather an expressed wish that the group behind Umeå 2014 really sit down together and think about what they want. What does one really mean when using the phrase “accessible” culture? Or “open source” for that matter. Participatory culture (“The art of co-creation”) is even the subheader for part 1 of Umeå’s proposed application, which is efficiently eradicated through the use of “All rights reserved”.

Co-creation is at the heart of the Open Source software movement, where users have full access to the source code and are empowered to make their own changes and improvements to it.

Now, that sounds all fine and dandy. Sure, it’s mostly a rip-off from Gävle’s their portrayed view of the freedom to roam cultural life (“kulturell allemansrätt” in Swedish), but that’s what is encouraged. “Rip-off” is just a negative word – it’s actually a “spin-off”, or “development” of the phrase. I’d like it if they weren’t just throwing words around.

Umeå attitude to Open Source isn’t just empty talk. Umeå has a proven track record of co-creation, and this has lead to pioneering modes of expression.

…is how the application formulates it. Though none of the projects listed (operas/librettos, closed source library applications, architectural design, Cultumea.com) below really specify what one is actually allowed to do with the immaterial creations. As mentioned above this means the works are defaulted to a restrictive copyright which bans sharing, participation and even consuming. The only reflection on legal rights to works I can find is the mundane statement on Cultumea.com’s ToS: “Check that you have the legal right to post for example texts, images or audio. A lot of material is copyrighted and may not be uploaded to this site without permission from the copyright holder”.

My interpretation of actions taken by – despite the phrasing – are that culture is something one consumes. However. the slight glimpse of hope I can extract from the documents by the Umeå 2014 group is what I really support. The fact that culture is something one participates in. My definite recommendation is the use of Creative Commons licensing both as a means to an end, but also to be true to the written word. The fact that it might also encourage others to use the same sort of licenses is a purely good consequence.

The day I can proudly say that material produced by, for and during the Umeå 2014 campaign is encouraged to be shared (through its licensing) – not even the most bitter of cultural accessibility proponents would complain. Please, Umeå 2014, take into account that the nature of today’s copyright impedes cultural development. If sought for, I’d be happy to hold lectures on the possibilities of Free cultural licenses. Give me coffee for the evening and I’m yours. You can even copy my presentation and share it with anyone – legally.

“Social media” does not mean “Facebook and Twitter”

There’s a constricted idea of what the internet is capable of. Social media is immediatly attributed to Facebook and Twitter because they’re the biggest players on the field. In Sweden, Spotify is getting great press even though Jamendo is the superior choice for music distribution. The internet is not trade or services – it’s communication.

Someone suggests teaching Facebook to schools to make them understand social media. But if we attribute it the label “social media”, do we not suggest much more than a lucky US-based company which merely offers a centralised, restrictive, surveilled and censored service? This post is not aimed at that specific article however. It’s much more general than that.

What we see today are only a proof of concept for a baseline of possibilites available by way of the internet. The current “globally used” (what about Brazil and China?) services are all centralised and restrictive. We are bound to see future development in even more awesome social networking technologies available to common internet users – similar to Google Wave. Today we have user-created services with user-generated content and the key of the future is decentralization. This implies even more social interaction, resulting in greater user-based filtering.

Personally, I’m seeing the world from a technical point of view. Unfortunately, for the end-user, the development process is often irrelevant. Free software is thought of as “free as in beer”, not free as in speech. Culture is copied and fileshared without regards to copyright laws, and thus Free culture is also viewed just as if it wasn’t priced. The steps to a common understanding of librethe right to use, modify and share – seem long and far away. Nevertheless they’re prerequisites for future development in online social networking.

Then how do we change this nihilistic, disrespective view on social media’s true nature? One might start with presenting Twitter’s main open source competitor identi.ca, using Creative Commons Attribution licensing. Also there’s the open source WordPress, which I use, that is superior in all aspects to any proprietary platform such as Google’s Blogger or Sweden’s popular “blogg.se”. Another service is the unfortunately closed source Flickr, but at least CC-licensing is a given choice there.

If the general public starts recognising what separates these services from the proprietary and restrictive ones, we are not far from a social media revolution. One might not immediatly think about it, but copyright issues today enforce a noticable restriction on social media development. Sites like YouTube are more successful than progressive open source alternatives simply because they have a legal department financed by Google. Free licenses, however, effectively reduce the amount of bureacracy needed to come up with new ideas.

A lighter copyright regulation would immediatly spawn several new internet top sites. To catch a glimpse of the future-to-be, compare the all-praised Spotify with its direct libre counterpart, Jamendo. The latter allows you to listen without registration, payment or advertisement. Jamendo also allows you to choose your music player of choice, embed it on other web services, download entire albums for offline-access. Heck, Jamendo even lets you support the artists and easily share your own works! From what I hear, Spotify can’t do any of those things.

The future is decentralization. With my above conclusions, users can soon also take part in the distribution, not just generation, of content. It’ll be harder to make mad profit, so there’ll be resistance – but this also introduces significantly lower costs. Given that the internet isn’t crippled along the way, we’ll be getting there site by site, API by API. Open standards, one by one. Shortly followed (or introduced?) by Free – libre – software implementations. Paving the path for true social networking.

Update 2009-12-31 14.23: I forgot to mention the most important part about Jamendo – they allow you to upload your own, independent work to benefit from the entire Creative Commons community.

Cory Doctorow, I found through the EFF, mentions that anyone against DRM-free e-books by consequence wishes to abolish the printed book, since printed books have an ancient history of being shared regardless of copyright. That’s exactly why social media can’t be social as long as we’ve got specific laws which are different from afk social behaviour.

Politiken idag suger (eller: jag kandiderar till PPs riksdagslista)

Jag har märkt av ett ökat antal diskussioner och tankar kring vänster- och högerskalans vara och icke vara på sistone. Närmare bestämt sedan Folkpartiet och Miljöpartiet sagt sig vara okej med att regera tillsammans.

Mest intressant tror jag har varit Ola Nordebo, politisk ledarskribentmojs på Västerbottens Kuriren, som deklarerar att vänster-högerskalan är en floskel:

Vänster-höger-skalan äger inget förklaringsvärde i praktisk politik bortom banala floskler, den existerar inte

Ett annat välformulerat inlägg är från den musikaliska duon Kreti och Pleti som diskuterar svensk politiks retoriska kris.

Så vad är då felet i dagens politik? Egentligen brister det redan på första steget. Dagens politiker har inga visioner, inga drömmar, inga långsiktiga mål eller knappt ens några reformförslag att argumentera för.

Det är skönt att se att flera spektran av politiken märker att det mesta som talas idag är goja. Jag menar, jag är ung och har tyckt så mest hela tiden under min uppväxt. Det är något jag tänkt varit gemensamt för alla generationers yngre år – otåligheten och “men det är ju bara att”-tänket. Fast växande antal (procentuellt) verkar tycka att politiken går åt fanders.

Alla närmar sig varandra och debatterna blir totalt jävla lame. Varför bry sig om politik när alla ändå tycker likadant? Jag kör vidare på Nordebo-länkandet och ser över påståendet att blockpolitiken inte ger svar i alla lägen.

Går det att få ihop ett fungerande regeringsalternativ med fyra partier med så skilda idétraditioner som M, Kd, Fp och C skulle det givetvis i ett kritiskt läge vara möjligt att kompromissa fram ett alternativ även med Mp och S. Blockpolitiken förvrider synen på många.

För frågan är vad nyttan egentligen är i att fördela politiken i block. Vänster/höger betyder, enligt floskeltankarna ovan, ingenting. Eller snarare för mycket samtidigt. Det kan finnas större meningskiljaktigheter högerfolk emellan än det finns vänsterfolk emellan. Inte ens med 2-dimensionell politik blir det acceptabelt tycker jag personligen. Det handlar nog endast om att göra saker enkelt för den stora, grå massan.

Så vad gör man för att lösa suckassigheten? För att undvika t.ex. komplexiteten i ett parti som måste stödja dödstraff OCH förkasta aborträtten. Jo, för politikens framtid ligger i sakfrågorna. 2006 års riksdagsval “handlade om jobben” – 2010 års val vet vi inte riktigt än. Fast vad händer med alla andra delfrågor som man bufflas om fokus ligger på t.ex. jobbpolitik? De glöms bort, that’s what.

Min förhoppning är att svensk politik lär sig av Unix-filosofin “låt varje enskilt program göra en sak väldigt bra”. Varför prata gott om en sak men samtidigt smyga in grisen i säcken genom ett partiprogram som ingen vanlig dödlig läst? Lär av Piratpartiet – där grundläggande principer diskuteras genom rationalitet utan att låsa fast sig i en ideologi. Tänk att få diskutera politik rationellt – istället för att tänka “så tycker inte jag, för jag är höger/vänster”. Ideologi kan vara skadligt.

Med dessa ord har jag tänkt annonsera ut att jag kandiderar till Piratpartiets val av riksdagslista. Jag är piratpartist av följande anledningar – vilka tillsammans även hjälpt Piratpartiet att tycka Rätt(tm):

  1. Piratpartiet försöker inte lösa alla problem i hela världen. Politiken löser specifka problem med samhället och krockar inte med någon demokratisk ideologi.
  2. Piratpartiet arbetar öppet. Vem som helst kan granska verksamheten och delta i utvecklingen. Begränsad politik begränsar makt/inflytande – vilket leder till begränsad korruption.
  3. Piratpartiet är starka förespråkare av subsidiaritetsprincipen. Vilket överensstämmer med Unix-filosofin om ett välskrivet program per uppgift.

Jag är en stark förespråkare av fri mjukvara och kultur. Att kunna ta del av, modifiera och sprida vidare verk är en naturlig del av informationssamhället.

En öppnare demokrati är även nödvändigt för att stå emot den utveckling mot ett storebrorsamhälle som märkts av tydligt på senare tid.

Min kandidering till Piratpartiets riksdagslista är att betrakta som ett rent och skärt stöd för att bena ut sakfrågorna från de politiska blocken. Många är överens om mycket – prioritera detta på dagordningen. Låt inte ideologi hålla tillbaka beslut bara för att “andra sidan lade förslaget” t.ex.