Tag Archives: Ola Nordebo

Umeå, badhuvudstaden som vill bli stor

Jag tror vi håller på att satsa på att bli badhuvudstad i Umeå. Redan idag finns flera simhallar, badanläggningar och äventyrsbad i staden eller nära tillgängligt. Utöver detta har vi planer för ytterligare äventyrsbad etc. Inte för att jag är den som är rädd för förändring, men…

Ett par exempel på vad som redan finns mycket nära för umeborna:

  • Storsjöhallen i Holmsund, öppet året om
  • Umelagun vid Nydalasjön, öppet på somrarna
  • Umeå simhall som alla kommunala skolelever åker till
  • IKSU (2 anläggningar) som har allt från trivselsim till vattengympa

Vidare har vi nära tillgång till exempelvis Örnsköldsvik, c:a 1-2h bort beroende på färdsätt, och det relativt stora Paradisbadet. Ännu större och pampigare är Piteå Havsbad, som förvisso kräver mer av en heldagsutflykt då bilresan i sig tar 3-4h enkelväg. Båda dessa kan argumenteras vara svåråtkomliga för mindre ekonomiskt välbefogade familjer – men samtidigt är de ju mycket ståtligare och större än vad som ö.h.t. rent fysiskt ryms i området som Umeå fattat beslut om.

But lo and behold – vi vill bygga ännu en simhall i Umeå. Uppe på Ersboda tydligen! Som i och för sig inte är något extra äventyrsbad, så det kanske är försvarbart… Och det blir förmodligen lättare för familjer etc. boendes nära Ersboda att göra mer spontana badbesök. Dvs, två argument som totalt saknas för centrumäventyrsbadet som kommunfullmäktige vill prångla in. Där är det egentligen enda argumentet att centrumkommersen gynnas, med tanke på det hotell och den galleria som också planeras på samma trånga yta:

I projektet ingår, förutom badhuset, bland annat en om- och tillbyggnad av Mimerskolan som blir hotell, butikslokaler och kontor.

Västerbottens Kuriren

Detta är ju allt ganska lustigt, galet och/eller korkat. Att vi vill bygga ytterligare anläggningar dvs, oavsett om vi vill öka vår befolkningsmängd med nästan 100% på 50 år från 100- till 200 000. Det finns något som inte klickar hos stadsplaneringen… Inte nog med att det är onödigt, olämpligt och opassande – konkurrensen lär ju uppnå ett antiklimax.  Särskilt när det kommer till Holmsunds äventyrsbad – ett mindre äventyrsbad som är mycket omtyckt. Det badet har säkert utbyggnadsmöjligheter om man skulle vilja satsa på något beständigt och hållbart. Med dagens planerade badhus så är risken snarare att man sannolikt utarmar Holmsundbadets besöksstatistik.

Allt som nämnts ovan – och en massa annat hittepå – planeras dessutom huvudsakligen till innan år 2014. Good luck, Umeå badhuvudstad och byggarbetsplats, till de (hittills) beslutna byggprojekten:

Snart är Umeå inte lika mycket Umeå längre. Folk väljer att bo i städer som Umeå av just anledningen att de är Umeå och inte Stockholm. För utveckling och problematisering av dessa resonemang, förvisso gällande landsbygd snarare än småstäder, hänvisar jag till Ola Nordebo och hans ledarkrönika “Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis“:

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks.

Att sedan min åsikt är att de misstag vi bör undvika är att överstiga en viss populationsmängd/-densitet. När småstaden blivit (vill bli) storstad har man förlorat sin karaktär. Var sedan denna gräns går är jag inte lika säker på, Umeå kanske har utrymme att växa – men vi bör akta oss för den jargong som råder idag. Förutsättningarna för Umeå att vara en lyckad stad ligger inte i att konkurrera med närliggande städers överlägsna utbud utan snarare dra nytta av sitt strategiska läge.

Umeå, Balticgruppen och de stora drömmarna

Ola Nordebo, ledarskribent på Västerbottens Kuriren, har plockat ihop en mycket intressant ledarkrönika om “Det väldigt lilla Umeå – på gott och ont”. Mycket läsvärd och ger upphov till eftertanke.

Till att börja med konstaterar Nordebo att Umeå faktiskt är väldigt litet. Jag menar, vi är inte Stockholm – något vi bör vara stolta över. Det är en oerhört bra, inspirerande och positiv egenskap hos Umeå. Vi saknar många storstadsproblem samtidigt som vi ändå har goda egenskaper i form av kunskap, infrastruktur och kontakt. Universitetet skapar internationella kontakter, vi har globalt verkande IT-expertis och t.o.m. världsstjärnor inom idrott. Det enda vi verkar ha att klaga på är företagsklimatet, som man kan diskutera om det verkligen är dåligt och inte bara lägre rankat än andra.

Så mycket av det marknadsföringsavdelningarna värderar har vi ju, medan majoriteten med bråk, demokratiförfall, i-landsbekymmer och uppluckrande av identitet hålls borta. Umeå är inte en i mängden och sticker ut med våra positiva drag, helt enkelt.

”]Gällande Balticgruppens investerande, kommunens nära kopplingar och även mediakoncernen VK AB så finns många som tycker det andas, om inte konspiration, åtminstone starka lobbykontakter. Jag är personligen en av de som starkt kritiserar hur mycket inflytande Balticgruppen har i Umeå stad. Inte för att de skulle vara onda men för att mångfald är bra, koncerner leder till enformighet och slutligen att makt korrumperar.

Nordebo menar i sin krönika att det ofta är “de lite kyliga relationerna mellan kommunen och just Balticgruppen som skapat snack” dock. Att umebor betraktar det som negativt att man – tydligen – har en dålig kontakt sinsemellan privata Balticgruppen och kommunala avdelningar. Detta påstående skiljer sig rakt av från min uppfattning att det minsann är Balticgruppens drömmar och visioner som betraktats med skepsis från umeborna.

Förslagen på lyxhotell och äventyrsbad [i staden mellan broarna] mötte inledningsvis bifall från kommunens politiska ledning men fick massiv kritik från allmänheten.

SVT Västerbottensnytt (2007-11-06)

Dock medger jag att min uppfattning, förutom artiklar och åsikter som ovan, kanske grundar sig i slumpen. Balticgruppens situation är trots allt rätt så unik och inte av den typiska konspirationens art. Det jag personligen har reagerat på har mest varit att många byggnader som varit i kommunal ägo sålts till privata företag – och att Balticgruppen numera äger stora delar av staden. Fast det har jag inga siffror eller jämförelser på, så ta mig inte alltför dödsseriöst, men det finns en anledning till att Dagens Nyheter år 2005 beskrev Krister Olsson som “fastighetskungen”.

Kritikerna säger att du har en gräddfil till makten. Har du det?
– Umeås politiker hade varit lätta att påverka för vem som helst med en fräsch idé och lite substans bakom. Kommunen ska inte ha monopol på utvecklingen. Säger de åt folket att bygga si och så, med den höjden, färgen och med de fönstren så blir det ointressant. Jag vill ha frihet, inte fullständig men maximal. Frihet främjar entreprenörskap, säger Olsson.

Vad jag sedan anser om samhällets syn på entreprenörskap idag får jag helt enkelt återkomma till.

Den fattigaste tiondelen i Sverige?

Agenda hade storpolitisk sandlådedebatt igår igen. Mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Dels identifierar jag mig inte med varken Sahlin eller Reinfeldt, än mindre förstår jag deras retorik. Eller kanske så identifierar jag bara inte det samhälle de retorerar om.

Debatten inleds med ett inslag om den ekonomiska krisen i Grekland, som beror på ren och skär dålig hantering av samhället. De har i praktiken ingen export, ingen industri som faktiskt kan stabilisera landet. Grekland har, i runda svängar, överlevt på turism och en anrik historia med filosofer, stora slag och myter. Inget handfast, det vill säga. Det handlar alltså inte om att de gått med i Euro-samarbetet, även om den enda fördelen verkar vara att de nu tycker sig kunna kräva pengar från andra EU-stater.

Och lösningen från EU\Sverige är förstås att man ska skyffla in mer pengar. Trots att det var deras hantering av dito som orsakade skiten.

Med detta i bakhuvudet så kan man övertyga sig själv om att det faktiskt finns ett berättigande för att alla samtalsämnen i debatten handlar om ekonomi. Verkligen. Allt handlar om pengar. Det handlar om smutskastande där skatter hit och skatter dit ska göra dittan och borttagandet gör dattan. Blandat med ett par hjärtegripande inslag med ett genomsnitt av tilltalande, svenska liv från olika åldrar. Även om unga vuxna kanske blev lite väl gynnade i “face-time”. Avsaknaden av en medelålders, ansvarsfull och arbetande vuxen med barn i intervjuinslagen vägs upp av de två partiledarnas parentala egenskaper. Det är nästan som att Sahlin och Reinfeldt porträtteras som blivande mor och far för Sverige efter valet.

Så fortskrider debatten. Alla ska ha jobb. Folk ska kunna leva, ekonomiskt, på jobben. Reinfeldt menar att Sahlin tycker bidrag är livsnödvändigt, men Sahlin försvarar det med att bidragen behövs för att folk kan tappa jobbet eller bli sjuka. Sahlin menar att Reinfeldt vill gynna de rika, medan Reinfeldt försvarar det med att Sahlin minsann ljuger om siffrorna och att Alliansen minsann även hjälper låginkomsttagare. Folk ska kunna leva på sin lön, inte behöva bidrag. Om man inte behöver dem. (Men de tycker förstås olika. Sahlin och Reinfeldt har “olika krav” på vad som är att behöva hävdar de.)

Och vips kommer en hjärtegripande historia om en ensamstående mamma in i bilden.

Ett exempel är Karolina Hanssen, ensamstående mamma som jobbar på hotell som konferenskoordinator. Något som kommer på tal är att Karolina (som generaliserad ensamstående mamma) har svårt att leva på sin lön och behöver ta stöd av sina föräldrar. Växande barngrupper är ett problem, men även så kan inte dessa mödrar (vad hände med fäderna?) få barnomsorg “när de faktiskt arbetar”. Det hävdas alltså att något problematiskt är att det inte finns kvällis och nattis. Kvällis och nattis, what le hell? Poängen med dagis, enligt mig, är inte att man ska avlasta föräldrar – det är att barn ska komma i kontakt med varandra, få en förförskolning och kunna vistas med sina föräldrar både före och efter dagsutflykten till annan ort.

Såväl premisser som tänkbart resultat med kvällis och nattis anser jag vara fel. Dels den indirekta uppdelning av barn, dels umgänget med föräldrar, dels kravet på ansvarstagande hos föräldrar etc. etc. etc. Jag ids inte utveckla det nu.

Men så återgår debatten till ekonomi och jobb. Marlena Ciejka har svårt att få jobb.

Jobb är välfärd. Jobb är framtid. Hurblurblurb. Och ungdomar måste få jobb. Få jobb. Inte skaffa jobb. Inte hitta jobb. Inte jobba. Inte ta initiativ, vara verksam, aktiv och söka möjligheter, chanser och tillfällen att få utöva kreativ verksamhet eller utveckla sin person. Få jobb. “Fredrik Reinfeldt, hur ska du ge Marlena här och andra unga jobb?” frågar programledare Anna Hedenmo. Men svaret är som vanligt föga givande. När Reinfeldt var här i Umeå senast och pratade om jobb/arbetslöshet förklarade han att det i regel alltid finns efterfrågan på svetsare – varför var inte hans tips att Marlena skulle utbilda sig till något man kan få jobb inom? Eller Sahlin för den delen. Att föreslå en kvinnlig svetsare hade väl dessutom varit en 10-poängare inom könsdebatten?

Som jag ser det är problemet med dagens politik egentligen att vi är fast i en sekelgammal retorik. Fattig och rik. Klasser. Lösningen är att “platta till” (dvs. minska klyftorna). Det är här jag får aids i hjärnan. Hur kan man ö.h.t. tala om fattig och rik i Sverige med de definitioner man har? Klyftorna kanske inte är helt utraderade, men åtminstone betydelselösa nog att kunna leva med. Lever man under existensminimum är man “fattig”. Fast kanske inte ens där går gränsen – om man har en låg heltidslön är man fattig. Det är alltid snack om fattiga studenter och lågavlönade arbetare. Är de verkligen fattiga?

Fattigdom beskriver avsaknad eller knapphet i resurser för en individ, grupp eller nation. Begreppet kan vara absolut eller relativt. Motsatsen till fattigdom är rikedom. Oftast avses ekonomisk eller monetär fattigdom, alltså låga eller icke-existerande inkomster eller ekonomiska tillgångar.

Wikipedia på Fattigdom, 2010-05-10

För så måste det väl vara. Man talar om den rikaste tiondelen i Sverige som att man borde bry sig ifall de får mer pengar än en själv. Som att man borde få en del av deras pengar – om inte annat till välfärdsektorn. Som att ens egna pengar inte räcker till. Men kom igen – jag vet inte hur de som klagar faktiskt slösar bort sina pengar, men jag har svårt att förstå hur någon frisk, arbetsför individ behöver mer pengar i dagens Sverige. Någon “med lite pengar” och liknande förutsättningar – särskilt ensamstående föräldrar – dela gärna med er av er budget. Motbevisa mig! Har ni ingen budget? Skaffa en så kanske ni ser vart pengarna försvinner och kan rätta till det.

Sedan upprepar de sig: Det snack som hela tiden kommer från de rödgrönas håll gäller den rikaste tiondelen i Sverige som gynnas av Alliansens politik. Alliansen i sin tur menar att de minsann visst gör bra saker för låginkomsttagare – vilket de faktiskt gör. Frågan är om Alliansen faktiskt behöver det. Och behöver de rödgröna verkligen kämpa för arbetarens höjda löner? Båda blocken lockar med sänkta skatter för den lobbystarka pensionärsbefolkningen – men har de det verkligen så hårt? Kom ihåg att vi lever i ett överflödsamhälle.

Materiella ting råder det ingen brist på – människor kastar fungerande varianter av världens mest avancerade miniräknare dagligen. Folk svälter inte i Sverige idag utan vidare, det är nästan så det krävs ansträngning eller anorexia för sådant. Transporter inom städer är så gott som gratis och vi lever förjävla flott i det stora hela.

Till och med är det så att vi gällande immateriella ting är helt tillfredställda på majoriteten sätt – och har tillräckligt mycket tid över för att maniskt börja hitta fel hos oss själva. Vidare vill jag hävda att finns det något vi borde vara nöjda med i Sverige är hur mycket pengar alla faktiskt har (kan ha) i plånboken. Vad folk måste lära sig är att inte slösa bort det. Då slipper vi kanske “Hallå kvastskaft“-artiklar om att man faktiskt sparar mellanskillnaden i hemlagad mat och överpriserad restaurangmat ifall man inte köper sin lunch och istället tar med sig matlåda till jobbet.

Så varken pengar eller samhälle verkar vara mer problem än vad vi gör det till. Politiken börjar kanske nå den passivisering Ola Nordebo skriver om i stagnerande politiskt klimat, något jag starkt hävdar beror på att vi idag faktiskt är fullkomligt nöjda med Sveriges fördelningspolitik. För att få igång en rejäl debatt kring välfärd behöver vi artificiellt framställa reella problem i landet lagom – och det räcker inte med en “ekonomisk kris” som man knappt märker av.

Är man inte nöjd med en stagnerande politisk klyfta – och inte tycker att vi medvetet borde förstöra samhällsfunktioner för att röra om i grytan – så vill jag mena att det finns annat vi kan titta på än ekonomi. Och då menar jag det inte på något flummig [pseudo-]religiöst vis, ty paketerad själslig frid finns det tillräckligt av på marknaden att köpa med vårt monetära överflöd så vi kan tillfredställa det mentala konfliktsökandet.

Sprutbytesdebatt, I want you!

Back in the days (2007) kommenterade jag sprutbytes-negativa politiker i Umeå. Häromveckan gjorde jag det igen. Skillnaden sedan dess verkar ha varit att allt fler hävdar minskad smittspridning, dvs renodlat positiv utveckling på området.

Drugnews har, trots vinkling genom bl.a. IOGT-NTO, en rätt vettig replikinsändare som bl.a. beskriver situationen nere i Stockholm 2006. Samt hur man bör tänka när man ser på sprutbyte ur smittskyddsperspektiv.

Frågan om sprutbytesprogram stöttes och blöttes under flera år, men i slutändan avstod man från denna åtgärd i Stockholm medan Lund och Malmö valde att inrätta sådana.

Det intressanta är att det har gått jättebra sett till smittspridningsbekämpning i Lund och Malmö. Jag har dock inte orkat gräva fram några siffror på hur många narkomaner det är jämfört med tidigare dock – men det förlitar jag mig på borde ha dykt upp i debatterna redan, ifall det nu skulle ha ökat…

Hur många andra behöver påtala detta innan det testas i Umeå? Särskilt nu när det faktiskt verkar vara på gång i Stockholm som mest aktuella exempel. Senast det var upp på agendan for real vill jag minnas var i samband med att Socialnämnden i Umeå sade varken ja eller nej. Värsta antiklimax. Fast nu när man vet mer så kanske det är dags att försöka rulla igång på nytt.

– Vi har valt att ta reda på mer vetenskaplig fakta kring frågan om sprutbyte för missbrukare innan vi bestämmer oss, säger Eva Andersson (s) ordförande i socialnämnden i Umeå.

SR P4-intervju med Socialnämnden i Umeå 2007

Kritikerna menar att det innebär steg mot drogliberalitet eller rentav ger verktyg att fortsätta. Vissa menar att man borde satsa på rådgivning istället. Mitt förslag är fortfarande att kombinera de båda. “Sprutbyte mot att du går på infoträff” eller whatever, vilket säkert utan större protester kan kombineras med t.ex. Britt-Marie Lövgrens önskan att kartlägga drogmissbruket i Umeå.

När ni allihopa debatterar detta, kom ihåg att de delar ut heroin till missbrukarna i Danmark (åtminstone 2007/-08). De håller sig inte bara till sprutor – eller ens begränsar sig till metadon. It’s the real shit, man. That’s pretty fucking awesome.

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Politiken idag suger (eller: jag kandiderar till PPs riksdagslista)

Jag har märkt av ett ökat antal diskussioner och tankar kring vänster- och högerskalans vara och icke vara på sistone. Närmare bestämt sedan Folkpartiet och Miljöpartiet sagt sig vara okej med att regera tillsammans.

Mest intressant tror jag har varit Ola Nordebo, politisk ledarskribentmojs på Västerbottens Kuriren, som deklarerar att vänster-högerskalan är en floskel:

Vänster-höger-skalan äger inget förklaringsvärde i praktisk politik bortom banala floskler, den existerar inte

Ett annat välformulerat inlägg är från den musikaliska duon Kreti och Pleti som diskuterar svensk politiks retoriska kris.

Så vad är då felet i dagens politik? Egentligen brister det redan på första steget. Dagens politiker har inga visioner, inga drömmar, inga långsiktiga mål eller knappt ens några reformförslag att argumentera för.

Det är skönt att se att flera spektran av politiken märker att det mesta som talas idag är goja. Jag menar, jag är ung och har tyckt så mest hela tiden under min uppväxt. Det är något jag tänkt varit gemensamt för alla generationers yngre år – otåligheten och “men det är ju bara att”-tänket. Fast växande antal (procentuellt) verkar tycka att politiken går åt fanders.

Alla närmar sig varandra och debatterna blir totalt jävla lame. Varför bry sig om politik när alla ändå tycker likadant? Jag kör vidare på Nordebo-länkandet och ser över påståendet att blockpolitiken inte ger svar i alla lägen.

Går det att få ihop ett fungerande regeringsalternativ med fyra partier med så skilda idétraditioner som M, Kd, Fp och C skulle det givetvis i ett kritiskt läge vara möjligt att kompromissa fram ett alternativ även med Mp och S. Blockpolitiken förvrider synen på många.

För frågan är vad nyttan egentligen är i att fördela politiken i block. Vänster/höger betyder, enligt floskeltankarna ovan, ingenting. Eller snarare för mycket samtidigt. Det kan finnas större meningskiljaktigheter högerfolk emellan än det finns vänsterfolk emellan. Inte ens med 2-dimensionell politik blir det acceptabelt tycker jag personligen. Det handlar nog endast om att göra saker enkelt för den stora, grå massan.

Så vad gör man för att lösa suckassigheten? För att undvika t.ex. komplexiteten i ett parti som måste stödja dödstraff OCH förkasta aborträtten. Jo, för politikens framtid ligger i sakfrågorna. 2006 års riksdagsval “handlade om jobben” – 2010 års val vet vi inte riktigt än. Fast vad händer med alla andra delfrågor som man bufflas om fokus ligger på t.ex. jobbpolitik? De glöms bort, that’s what.

Min förhoppning är att svensk politik lär sig av Unix-filosofin “låt varje enskilt program göra en sak väldigt bra”. Varför prata gott om en sak men samtidigt smyga in grisen i säcken genom ett partiprogram som ingen vanlig dödlig läst? Lär av Piratpartiet – där grundläggande principer diskuteras genom rationalitet utan att låsa fast sig i en ideologi. Tänk att få diskutera politik rationellt – istället för att tänka “så tycker inte jag, för jag är höger/vänster”. Ideologi kan vara skadligt.

Med dessa ord har jag tänkt annonsera ut att jag kandiderar till Piratpartiets val av riksdagslista. Jag är piratpartist av följande anledningar – vilka tillsammans även hjälpt Piratpartiet att tycka Rätt(tm):

  1. Piratpartiet försöker inte lösa alla problem i hela världen. Politiken löser specifka problem med samhället och krockar inte med någon demokratisk ideologi.
  2. Piratpartiet arbetar öppet. Vem som helst kan granska verksamheten och delta i utvecklingen. Begränsad politik begränsar makt/inflytande – vilket leder till begränsad korruption.
  3. Piratpartiet är starka förespråkare av subsidiaritetsprincipen. Vilket överensstämmer med Unix-filosofin om ett välskrivet program per uppgift.

Jag är en stark förespråkare av fri mjukvara och kultur. Att kunna ta del av, modifiera och sprida vidare verk är en naturlig del av informationssamhället.

En öppnare demokrati är även nödvändigt för att stå emot den utveckling mot ett storebrorsamhälle som märkts av tydligt på senare tid.

Min kandidering till Piratpartiets riksdagslista är att betrakta som ett rent och skärt stöd för att bena ut sakfrågorna från de politiska blocken. Många är överens om mycket – prioritera detta på dagordningen. Låt inte ideologi hålla tillbaka beslut bara för att “andra sidan lade förslaget” t.ex.

Ola Nordebo slår huvudet på spiken

Framtiden handlar om att spana och analysera beteenden. Därför behöver vi göra detsamma för att komma underfund med hur framtidens samhälle kommer att se ut om vi fortsätter som vi gör.

Det farligaste är när vi börjar vänja oss skriver Ola Nordebo. För när vi är vana att övervakas kommer vi inte att [kunna] säga emot lika starkt för våra rättigheter. När vi tar för givet att det finns övervakning i samhället som registrerar minsta handling eller icke-handling.

I somras när jag talade på Apberget i Umeå mot FRA-lagen bland de andra partiernas representanter så stod jag där som privatperson. Idag är jag piratpartist. Det kändes som den naturliga utvecklingen. Varför? Jo, för att inget annat parti faktiskt kommer att ställa sig upp och kräva avskaffning av FRAs avlyssning. Det skulle väl vara Miljöpartiet, men stöder man dem stöder man även deras övriga politik.

Det kan t.ex. vara problematiskt om man är högerlagd men ogillar FRA-lagen ändå.

Piratpartiet är det färgneutrala, tydliga alternativet mot övervakningssamhället och för en modern, hållbar och miljövänlig kulturdistribution.

Därför är det välkommet att interna kritiker i flera av de partier som vacklat i integritetsfrågorna nu lägger upp och räknar maskorna inför en motaktion. Allt ser inte nattsvart ut. Det finns motkrafter.

Jag önskar bara att det stämde, Nordebo. Men du har nog svårt att rycka något så kärt från politikerna som makt och kontroll. Som sagt, de förslag “mot integritetsintrång” idag från riksdagspatier är, uteslutande, att “lindra problemets PR-image”. Inte att ta bort problemet i sig.

Tills ett annat parti yttrar sig sunt är PP de enda som har en fullgod lösning. Om man nu inte tycker att avlyssningen i sig är en bra sak. Eller om man tycker att det är viktigare att diskutera konventionell bostadspolitik än huruvida alla måste installera en kamera i sitt hem. Ja om man tycker så är ju inte Piratpartiet särskilt intressant.

Pirater vill bevara rätten att diskutera, inte bestämma vad man ska diskutera. Se Piratpartiet som ett slags förnuft och samvete, något som verkar saknas i riksdagen idag. Åtminstone när det kommer till avskaffandet av svenskarnas grundlagskyddade rättigheter.