Tag Archives: norrland

Yttrandefriheten i skottgluggen

Följande var meningen att vara debattartikel i Västerbottens Kuriren. Då jag skickade in den lite sent (igår) var förhoppningarna låga om att den skulle publiceras idag, 18 januari, men jag får väl skylla mig själv. Läs f.ö. gärna Lennart Guldbrandssons inlägg på Newsmill. Här är min text i alla fall:

Även efter digitaliseringen har industrierna som arbetar med immaterialrätt stadigt gjort allt högre vinster. Fildelning har hjälpt till att skapa nya marknader och effektiviserad distribution. Upphovsmän har som grupp gynnats av att masskopieringen blev vardag. Precis som när biblioteken gav gåvan av litteratur för alla, något vi i Piratpartiet anser oerhört värdefullt.

Med bakgrunden ovan, som forskats fram på Harvard, KTH, SOM-institutet m.fl, är det konstigt att Sveriges riksdag lagstiftar för att stoppa utvecklingen. Varje år hotas internet av nya, allt desperatare, lagförslag trots att de tidigare godkänts. På sistone har man rentav gett sig på fundamenten i Sverige: yttrande- och tryckfrihet.

Internet har angripits hårt sedan 90-talet. Det är världens bästa infrastruktur för demokrati men ändå är Sverige, Kina, USA m.fl. ute efter att begränsa det med censur och övervakning. I Kina för att man ogillar åsiktsfrihet medan Sverige faller platt för upphovsrättsindustrin. Dock är tekniken identisk och konsekvensen lika drastisk.

Senast på tavlan är “Stop Online Piracy Act” (SOPA) som USAs senat riskerar att införa i lagstiftningen till veckan. SOPA är ett förslag som “skjuter brevbäraren” bildligt talat. Lagen ger upphovsrättsindustrin rätt att blockera hemsidor utan rättegång för “länkar till upphovsrättsskyddat material”! I Sverige har vi försökt stänga av The Pirate Bay, ett levande bevis på tandlösheten i lagstiftningen. Men vad händer med kraftigare lagar och mer drastiska metoder? Behöver man stänga ner Postens leverans till Norrland bara för att någon skickat DVD-filmer från Skåne?

Även om SOPA inte blir en svensk lag kommer Sverige att drabbas. Svenska medborgare och företag använder dagligen amerikanskt internet (Google, asociala media etc.) samt att många domännamn kontrolleras innanför USA (.com, .org, .net). På ett globalt internet behöver vi värna om alla nationers demokrati – om vi vill bevara vår egen yttrandefrihet.

Och tror du detta inte angår dig än så märker du det nog idag. Bland annat Wikipedia ger en försmak av censuren genom att under ett dygn släcka ner sidan. Varför? De tillåter användare att bidra med material, vilket vore riskabelt om SOPA blev lag. Vilka andra sidor kan du komma på?

Människor är mjukvara

Jag kände en stark övertygelse att göra ett inlägg efter att ha blivit konfronterad med insändaren “Uppgraderingsproblem Make 1.0”. Essensen är följande i svaret till den problemdrabbade signaturen “Desperat”:

Som sammanfattning är Make 1.0 ett suveränt program, givet dess begränsade minneskapacitet och att det inte har förmåga att snabbt lära sig nya funktioner. Överväg att köpa tredjepartsprogramvara för att öka prestandan.

Det är därför open source-alternativet Partner är bättre. Den ersätter funktionaliteten i både Pojkvän och Make, oberoende av version. Partner går även att köra på unisex-standardiserade plattformer. Pojkvän och Make fungerar som många märkt oftast bara för kvinnliga användare, även om det finns dokumenterade installationer även hos män.

Partner är som sagt öppen källkod, vilket innebär en särskild transparens, så det är lättare att identifiera buggar och eventuell inkompatibilitet. Tack vare detta kan man i förhand granska koden, fixa buggarna samt ofta lägga till önskvärd funktionalitet. Inte nog med det så kan även användarvänligheten anpassas.

Eftersom källkoden dessutom är fri är det ens rättighet att sprida vidare kopior av Partner t.ex. till andra som fortfarande krånglar med Pojkvän och Make. Kopieringen bör inkludera ändringarna man gjort, men påverkar förstås inte den personliga nyttjanderätten till ens egna installation.

Update: För relationsanarkister heter forken Partnerskap, vilket egentligen är “Partner 2.0” med inriktningen att nyttja “molnet”. Partnerskap erbjuder en decentraliserad miljö, som dock därav löper större risk för t.ex. virus och trojaner genom opålitlig tredjepartsmjukvara. Partnerskaps kodbas för den nya funktionaliteten är dessutom ganska fulhackad, troligen för att forken har färre utvecklare.

Partnerskap är ett halvdant peer to peer-nätverk med ett ostandardiserat API, är opålitligt i drift samt kan ibland clogga the tubes. Molntjänster är även otillgängliga oftare än t.ex. en lokal installation av Partner, vilket förvisso kan lösas genom att ansluta till fler Partnerskap-tjänster för backupande. Administrationen blir ofta mer ork-/tidskrävande än med Partner. Partnerskap är ännu i alphaversion och utvecklarna överväger att göra en modul till Partner istället, men i dagens utvecklingstakt är detta långt borta.

För norrlänningar etc. finns Ensamhet’n. Inte så mycket funktionalitet, men det täcker grundbehoven och lämnar mycket lagringsutrymme för annat. Ofta paketeras Ensamhet’n med t.ex. BBS-klienten Stön, Jämmer & Ojande genom vilken du kommer åt några mycket aktiva diskussionsforum och andra sidor på internet där man kan fördriva tiden.

I sko heller dö

Imorse hittade jag äntligen, efter att ha gått igenom typ femtielva hårddiskar efter tillslaget, en kopia av den bootleg som gjordes på releasefesten med Glesbygd’n och deras skiva Tid’n Lid. Inte för att det var vad jag letade efter, men jag blev glad ändå. Att jag sedan faktiskt hittade det på en MP3-spelare som inte ens är min? Ah, kulturspridning som backupmetod…

Så nu sitter jag och spelar igenom bootleggen och hittar på egen text för en dialekt jag skamligen nog ej behärskar. Se det som mitt uppror mot Umeåpolisens passiva destruktion av min tro i rättsväsendet. Utöver det, se det även som motsvarande den drivkraft tillsammans med likasinnade som göds genom omvärldens sakteliga förfall.

Samhällets maskin, äter allt som håll oss fria.
men folket som lever här, oumbärliga som rötter,
och när västliga vindar svep bort vår profetia,
står vi med rak rygg kvar, stolt på egna fötter

Glesbygd’n – Betong

Kjell Jannesson, kammaråklagare, är mannen som “håller på med viktiga saker” (utöver devalvering av förtroende) och inte vill att jag ska ringa honom. Trots att han sprider misstankar som endast kan upplevas sanna om man rökt något mysko. Sådant jag endast trodde man pysslade med nere bland sörlänningarna.

Jenna upp i Norrland, hava ve syna å ve sett,
folke borti rosenbad, folk utan vett å etikett!

Glesbygd’n – Parasita

Igår snackade jag förövrigt med ett band i stan som ska göra något som inget oetablerat band gjort tidigare. Sorry, Let’s Bowl!, som har noteratsandra fronter lokalt, ska släppa sin EP i vår. Det låter inte nämnvärt coolt i sig, men håll utkik! När allt är spikat kanske ni klurar ut varför jag nämner det i detta inlägg.

Ikväll blir det än mer på ämnet. Diskussion om framtid. Skapande. Utveckling. För min del lite lagom påeldat av de desperata försöken från IFPI etc. att klamra fast vid en obefogad maktposition. Följande sjöngs inte på releasefesten, men är ändock backupad:

sen kommer dagen då vi alla bör, gå ut på byn å marschera
[skrika högt å propagera]
göra som alla andra göra, lyfta näven ännu mera

Glesbygd’n – Tomma ord för döva öron

I sko heller dö än å dansa efter din pipa. (Nu känner jag mig sådär supertaggad som bara ett självpeppande, egocentriskt blogginlägg kan få en att känna sig bara man sätter fetstil på rätt ställen.)

Jag vill ha ett fulkulturens manifest

Om man ska författa ett fulkulturens manifest, vilka delar ska då vara med?

Googlar jag runt så hittar jag mest folk som använder “fulkultur” bara som ordvits, som ett begrepp för att beteckna oseriös kultur och till och med dra någon slags klassanalys över begreppet. Eventuellt hittar man någon som diskuterar att vad vissa snobbar hävdar är dåligt egentligen är bra, men det använder fortfarande finkulturen som norm.

I en del lägen kopplas fulkultur ihop med alkoholförtäring, och i en del fall saknar jag definitioner ö.h.t. Dessutom verkar det mesta kring begreppet inte ha uppdaterats på ett eller ett par år. Så det är på god tid att man styr upp vad fulkultur faktiskt är:

  • Opretentiöst. Jag har på sistone använt detta begrepp ganska mycket och bl.a. rett ut ungefär vad jag menar i en konversation med med Isak Falk-Eliasson.
  • Kostnadseffektivt. Eller måste det vara det? Kanske det blir en följd av att inte vara pretentiös. Här blandar jag gärna in t.ex. DIY-anda och annat grundläggande för realkreativitet.
  • Osjälvt. Ett begrepp jag inte är helt säker på vad det betyder. Det är inte “osjälvisk” och inte riktigt “osjälvständig”. Men överlappar säkert på flera ställen. Ordet kommer från Osjälvständighetsfestivalen.

Är “osjälv” kanske att det inte skapas av någon särskild? Att det fulkulturella är sådant som [kan] skapas av “the commons”?

Sådant jag personligen inte vill tillskriva fulkulturen är:

  • Motsats till finkultur. Jag tror inte på motsatsförhållanden inom kulturen, det segregerar endast. Kontraster ska utnyttjas för att nå nyskapande, inte orsaka grupperingar och uteslutande. Det räcker med punk vs synth, så att säga.
  • Omainstream. Och särskilt inte anti-mainstream. Fulkultur tilltalar inte den stora, grå massan kan jag gå med på. Fast om något fulkulturellt trots allt blir mainstream är det ju bara bra. Det är ju fortfarande fulkultur om det följer de övriga principerna i vårt kommande manifest.

Omainstreamheten är en egenskap som förövrigt delas väldigt mycket med just finkulturen. Mycket som klassas finkultur är ju som t.ex. avantgarde, vilket jag personligen tycker är superawesome och mycket väl kan dela stjärterum under fulkulturens parasoll.

Sedan älskar jag verkligen hur min norrländska/västerbottniska gör tydliga anspråk i denna text. Prefixet “o” är en underbar kreation. Kort, enkelt och gör all skillnad i världen.

Låt höra om någon har fler förslag på vad fulkultur är och inte är. Jag är idel öra.

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Helg med norra distriktledningen i Piratpartiet

I helgen bondade ledningen för Piratpartiets norra distrikt. Själv sitter jag som vice distriktsledare efter DL1 Andreas Larsson.

Vi satt i en stugby utanför Ånge (fortfarande ovanför/i linje med Sveriges mittpunkt, så helt onorrländskt var det ej). Inget rinnande vatten, ingen el och ingen mobiltäckning. Men sepåfan att vi fick igång internet ändå, över NMT450-bandet med antenn från ice.net. Var god notera att de faktiskt har ett abonnemang utan tankningsgräns. Fast riktigt lika portabelt som Huaweimodemen blir det inte, men funkar banne mig bättre.

…men nåväl. Mycket diskuterades under helgen – till och med Piratpartiets politik, strategier inför valet etc! Bland annat valsedlarnas upplägg i riksdagsvalet etc.

Kort och gott så börjar vi ladda upp inför valkampanjandet och försöker få koll på vad vi alla pysslar med i norr. Mycket sköts autonomt och vi bråkar inte lika mycket som sörlänningarna. I största allmänhet råder konsensus kring saker och saker löper på väl.

Vad som är intressant nu är väl att vi nordpirater – mestadels medlemmar som ej närvarade i helgen – försöker komma med idéer, förslag och engagemang. Dyk upp på fikaträffar, ta initiativ eller leta upp saker man kan göra. Prata med folk, skriv insändare och fundera på vad Piratpartiet behöver göra inför riksdagsvalet 2010.

Svar på tal om: “Är en stad någonsin lagom?”

Som svar på tal till min fråga om varför det är bra att Umeå blir större refererar Anders Ågren till ett tidigare blogginlägg  han gjort på ämnet: Varför det är bra med tillväxt II. I mina ögon ser det ut som vad jag kommenterade i mitt inlägg; en inriktning mot 08-land och således ren och skär bloat.

De flesta (det bor ju fler söderut eftersom man konstant satsar på att bli fler) verkar tycka att detta är bra. Mycket för att man struntar i att analysera konsekvenserna av ett hastigt växande befolkningstillstånd i kombination med ohållbarheten i människans livsstil.

Många av de förutsättningar för t.ex. oss norrlänningar att vara norrlänningar försvinner med markant ökad befolkningstäthet. Det är negativt att samla för många människor på liten plats under lång tid. Det stressar människor omedvetet och gör att man inte kan gömma sig från ekorrhjulet.

Det finns inget egenvärde (intrinsikalt för er filosofer) i att ha stor befolkningsmängd. Därför ska man snarare se på när nackdelarna blir fler än fördelarna. Mentaliteten är dock i (s) och (m)s fall destruktiv om man önskar växa över gränsen för vad som bibehåller fördelarna i en stad som Umeå.

Ett gott företagsklimat kan man förövrigt ha även om man inte biffar på alltför mycket.

Johan Piribauer – Norrland, laglig eller olaglig?

Här får ni ett dilemma. Vad är nedladdning, vad är streaming? Det är exakt samma fil, förutom att jag på den senare lagt till ID3-tag.

Här är det lagligt att överföra dataströmmen för att avkoda och sedan lyssna: Johan Piribauer – Norrland @ Last.fm
Här är det olagligt att överföra dataströmmen för att avkoda och sedan lyssna: Johan Piribauer – Norrland @ The Pirate Bay

Vaffö? Vafföpådettaviset?

Stockholm schmockholm

Det enda som är bra med Stockholm är typ tunnelbanan. Det går ju tåg i TUBEN hela tiden, så man tar sig till och från ställen hela tiden rätt snabbt trots geografiska hinder. Problemet är att mellanrummen fylls med skit. Hade man tagit bort Det Onödiga(tm) skulle man ju inte behöva tunnelbanan. Då hade Stockholm troligen varit i storleksklass med Umeå. Höhö.

Jag var nämligen på Ung Pirats årskongress i helgen. Därefter tog jag tåget till Stockholm och sov på soffan hos en vän två nätter. Nu sitter jag på bussen hem och försöker sammanfatta det hela på Akvariefisksättet(tm). Alltså “hej, titta på vad jag har gjort”.

Huvudsakligen var jag i Stockholm för CAcert.org. Det är dagens lätt bästa initiativ till en fritt administrerad Certificate Authority. CAcert.org bygger bl.a. på att medlemmarna bygger upp “förtroendenätverk”. För att någon ska få “mer pålitliga” certifikat behöver man bekräfta sin identitet hos andra som fått sin identitet bekräftad redan i projektet. Mitt syfte var att samla sådana “assurance points” för att själv få bekräfta andras identitet. Mission succeeded! Jag är en “Assurer” nu!

Gällande CAcert så rekommenderar jag samtliga som vill demokratisera den krypterade webben (typ https:// etc.) att använda sig av och regga sig på cacert.org samt sprida ordet om dess existens. För närvarande är t.ex. CAcerts root-certifikat ej med i Firefox (eller andra faktiskt använda webläsare) – vilket gör att man måste betala t.ex. Verisign eller så för att “verifiera” ens “legitimitet” för ett domännamn. CAcerts mål är att möjliggöra pålitlig websäkerhet för alla. Det ska inte kosta skjortan och bör skötas av en community.

Men nu över till dagbokstilen!

Jag var på piratfiket Café Edenborg (som är lika galet dyra och ovärda som tidigare, men det är väl grejen som räknas?). Det finns i alla fall öppet wlan där, och internet är ju schyst! Och så föll jag för marknadsföringen och köpte Nikanors vegomacka. Nikanor Teratologen är alltså ba väääärldens bästa författare. (och norrländsk)

När jag då satt och piratfikade på Edenborg idlade jag även i #piratpartiet @ irc.piratpartiet.se där jag såg Calandrella nämna något om ett Piratpartimöte på Café Gråmunken. Det var på andra sidan Gamla Stan från Edenborg, men gammal friidrottare som jag är tog jag mitt pick och pack och drullade iväg till Stockholmspiraternas samling. Mötet i sig finns givetvis bokfört och publicerat på internets!

Vidare måste jag påpeka var min dagboksinspiration kommer från. En googling gone wrong ledde till bloggen Spion i Stockholm. En norrländsk kvinna (agent “Norrlands Guld”) som avslöjar retardpartylivet i Stockholm på norrländska. (jag läser i alla fall texten med bred dialekt för mig själv)

Fredagen sammanfattas nog bäst av min första komplimang här i sthlm skönt att du är norrlänning, dig kan man ju prata med. Inte ens stockholmarna gillar sig själva.

Spion i Stockholm

Glesbygd'n, Wikipedia, skivbolag, källkritik

Gårdagens VK hade en artikel om Glesbygd’ns försök att läggas in på Wikipedia. Sensationalismen fick det att låta som att de “kastades ut” från sidan. Givetvis handlade det bara om någon sur moderator (som alltid) som inte kände till bandet och hade en föråldrad syn på musikbranschen. “Om de är så stora så bör de ha gett ut ett antal skivor på hyfsat stora skivbolag” står det på diskussionsidan.

Det förvånar mig att någon som är engagerad i Wikipedia har en syn på att man i princip måste vara signad för att existera i musikbranschen. Men uppenbarligen går vane- och teknikanpassningen inte alltid i jämn takt hos folk. Man kan vara engagerad i fri kunskap och information, men ändå inte ännu sett bieffekterna av detta i resten av samhället. Typ att skivbolag är utdaterade och, för att fälla en dålig liknelse, fyller samma uppgift som en nationalencyklopedi i bokformat. De är stora, klumpiga, långsamma att leta i och kostar en massa pengar.

Glesbygd’n lever enligt samma “internettänk” som Wikipedia, men det har nog bara inte den som tagit bort artiklarna tidigare riktigt greppat (än). Glesbygd’n bekostar sina egna produktioner utan skivbolag. De är en egen ekonomisk förening. Utöver detta är de ett av de bästa banden jag känner till ö.h.t. (inte bara i genren reggae) och har en fantastisk scennärvaro. Enda nackdelen är att jag inte kan spela deras låtar på Last.fm! Men det är lugnt, The Pirate Bay finns ju alltid.

Sedan saknade artikeln även helt och hållet källhänvisningar.

Poängen med Wikipedia är att vad man hittar där ska kunna verifieras. Det här är även anledning nog att Wikipedia ska godkännas som källmaterial i skola och dylikt. Det är många som avfärdar Wikipedia “för att alla kan ändra innehållet”.

Tyvärr är lärare ofta obefattade med Historik-funktionen. Det går alltid (och det är bara att lära studenterna det) att referera till en specifik revision av en artikel – precis som att man refererar till utgåvor av böcker.

Sedan har även mjukvaran (MediaWiki) som policy att aldrig ta bort data helt. Så även om man “tar bort” något från sidan lagras det på servern i majoriteten fall (typ bilder). Jag förmodar att Wikipedias administratörer har undantag gällande direkt illegalt material.