Tag Archives: Netopia

Skillnaden på anonym och anonym

Per Strömbäck besvarade min kommentar på Netopia om hur jag menar att de motarbetar det genomädeldemokratiska internet:

Jag förstår att du ser den konflikten, men jag tycker att det är en naiv syn på nätet. I själva verket lämnar vi alltid digitala fotspår och kan övervakas. På så sätt har vissa aktörer (=Google) enorm kunskap om oss, utan att vi har något inflytande över hur den används. På samma sätt kan internet missbrukas av totalitära regimer. Integritetsfrågan bör besvaras med mänskliga rättigheter, inte generell anonymitet eller osynlighet. Men det är som sagt inte oproblematiskt, i vissa sammanhang är det nödvändigt att kunna vara anonym – t ex om man planerar revolution.

— Per Strömbäck

Svaret jag gav på ovanstående lyder som följer:

Jag tror inte att jag riktigt förmedlade vilken typ av anonymiseringsmöjlighet man som privatperson har utan att Google behöver veta något om ens identitet i övrigt.

Du tänker på vardagsurfande och om jag t.ex. läser nyheter, skriver på forum och söker information på en och samma dator – eller t.ex. med en dator inloggad på ett socialt nätverk. Då lämnas det kakor här och var, IP-adresser spåras lätt och liknande.

Det problem jag syftar på handlar snarare om när man försöker hindra individer från att vara anonyma på t.ex. filbytartjänster (eller bloggar/internetforum). Eftersom t.ex. fildelning (informationsutbyte) kan ske på ett oändligt antal vis över valfritt media så måste ju _all_ anonym kommunikation antingen upphöra helt – eller avanonymiseras.

Sättet att bekämpa “näthatet” är att bemöta det med fakta, förlita sig på människors intresse av att kräva objektivitet (tänk Wikipedia) och sedan ignorera den minoritet som är högljudd och skriver obsceniteter. Dessa irritationsmoment kommer inte att få mer utrymme än vad man själv ger dem. En människa kommer alltid att ha mer förtroende i fysiska personer än anonyma avsändare. Så länge fysiska personer inte ger bekräftelse till dessa anonyma individer kommer de anonyma att försvinna i näthavet.

Det är huvudsakligen av den ovanstående förklaringen jag anser att bl.a. Ipred-lagen, _krav_ på identifiering vid kommentering och dylikt är motverkande av de möjligheter och friheter som är en förutsättning för demokrati tillika Internet.

Så jag tycker det är viktigt att komma ihåg att vardagsspåren vi lämnar självklart finns där och det får man leva med. Precis som att folk känner igen andra på gatan i sin hemstad. Men att t.ex. arbeta för att stänga ner decentraliserat informationsutbyte – som Netopia och dess finansiärer gör – är i mina ögon att arbeta emot internet och samhällets förutsättningar för att utvecklas.

Per Strömbäck och det identifierande internetet

Efter att ha sett Rapport-inslaget om Sida-bistånd till nätaktivister med Netopia-redaktören Per Strömbäck blev jag återigen rädd för Netopia och dess finansiärers idéer om internet och ökade möjligheter till spårning därigenom.

Netopia och dess bakomliggande upphovsrättsindustri har länge krävt hårdare kontroll i form av “skarpare lagstiftning” där det alltså blir lättare för t.ex. privata företag att i princip köpa till sig en husrannsakan – och givetvis för en eventuell korrupt stat att utföra dem likaså.

Följande kommenterade jag på Strömbäcks inlägg på Netopia där han nämner SVT Rapport-inslaget:

Din kommentar i SVT Rapport var mycket intressant ur aspekten att Netopia många gånger vänder sig mot ett anonymt internet. Artiklarna tenderar att presentera önskemål och ideal om mer och hårdare kontroll och övervakning.

Det är ju under förutsättning att dessa önskemål går i uppfyllelse som regimer kan missbruka sin kontroll över infrastrukturen och t.ex. spåra människor och demokratiförespråkare.

Ifall man som internetaktivist däremot har tillgång till det fria, öppna internet som vi en gång lärde känna men idag sakta men säkert förlorar på grund av bl.a. upphovsrättsindustrins lobbying så är anonymitet en verklighet som ger skydd, hopp och möjligheter för individer och grupper som vill avveckla en odemokratisk stat.

Det bästa skyddet mot sådana uppror är en öppen och transparent stat – med öppen och fri kommunikation. Anonymitet är en förutsättning för åsiktsfrihet och detta är en självklarhet i en demokrati. Min oro är att du Per Strömbäck och Netopias finansiärer tyvärr kämpar mot dessa demokratiska ideal.

Det bör faktiskt informeras om Netopias bakomliggande åsikter för ett kontrollerat internet i samband med att de menar att “internet” skulle vara lätt att missbruka för regimer. Det är ju nämligen bara deras idé som faktiskt är sårbart – medan internet som det är idag (trots maktmotståndet) ännu är fullt anonymiserbart och genomädeldemokratiskt.

Att Per Strömbäck anser att mer kontroll – vilket förutsätter avlyssning och identifiering av innehåll – vore bra går förstås att uttyda direkt i det inlägg som jag länkade ovan. Detta citeras från ett stycke som handlade om att spärra fildelning på leverantörnivå. Intressant nog menar han att man bör använda “samma sorts tekniska system” som för att spärra IP-telefoni – dvs protokollbaserat. Vilket betyder att man spärrar all slags kommunikativ (dubbelriktad) fildelning:

Allra bäst hade förstås varit om mellanhänderna tagit sitt ansvar och tillämpat samma sorts tekniska system som de använder för att spärra t ex IP-telefoni.

Att det sedan inte heller klargörs att man för ovannämnda spärr måste veta vilka två individer som utbyter filer – och vilka respektive rättigheter de har till kopian (privatkopiering är ju fortfarande tillåtet om man äger originalet)… Ja det kan man väl inte förvänta sig att någon som förespråkar ett mer slutet och censurerat internet skulle avslöja _helt_ utan vidare.

Man får väl nöja sig med att denna typ av antidemokratisk förespråkare erkänner att sina egna föreslagna metoder skulle kunna missbrukas av regimer till att spåra frihetskämpande grupper och individer.

Det skjuts på gatorna, men det är inte terroristerna som gör det.

Bara för kuls skull länkar jag en Netopia-artikel om Tunisien, för att påminna er om att det råder totalkaos där. Fortfarande. Så ni vet.

Men det är inte bara i Tunisien som det råder kaos. I Egypten har de (fortfarande) en diktatorisk regim bortom allt vad vi svenskar kan tänka oss kalla demokrati. Idag bröt det ut ännu ett uppror. Har ingen aning om det har att göra med the Palestine Papers (som tydligen ska bekräfta Wikileaks-kablar) eller ej. Det verkar dock som att nätaktivister har fått Tunisiens rop att åter skalla i Egyptien (NY Times):

The protesters echoed the deep-seated frustrations of an enduring, repressive government that drove Tunisians to revolt: rampant corruption, injustice, high unemployment and the simple lack of dignity accorded them by the state.

Följande visar att deras frustration är på blodigt jävla allvar:

At least six young Egyptians have set themselves on fire in recent weeks, in an imitation of the self-immolation that set off the Tunisian unrest.

Jag tänkte bara att ni kan hålla det i åtanke när ni väljer semesterresmål.

Och hoppa in i chatten hos Telecomix och fråga hur ni kan starta en TOR-proxy eller motsvarande. Annars kan inte varken tunisierna eller egypterna kommunicera, på grund av internetcensur. Ni vet, sådant man håller på med i diktaturer och övriga maktvälden. Typ det där varma landet du åker till på din semester, vare sig det är Frankrike, Italien, Thailand, Egypten, eller whereverthecrap.

Dude, it’s code. We can do anything!

Per Strömbäck, en sällan välinformerad individ, bloggar på den ofrivilliga humorsiten Netopia. Han skriver för musik- och datorspelsbranschens särintressen i att stänga ner, hindra och blockera människor från att använda sig av de digitala verktyg människan har utvecklat de senaste årtiondena.

Per Strömbäck vill låsa in kultur, begränsa internet och får betalt för det. Fast ibland så skriver han faktiskt bra saker, som vore riktigt bra om han faktisk tänkte steget längre:

Dude, it’s code – we can do anything! Det är ett triumfrop om den digitala revolutionens möjligheter. I det perspektivet tycks det märkligt att så mycket av internetdebatten handlar om teknikens begränsningar. Nästa gång någon påstår att det är omöjligt att blockera webbsidor, kontrollera spridning av material eller skydda sin identitet på nätet, så vet du vad du ska svara.

Så låt mig beskriva nästa steg i tankeledet: Nästa gång någon påstår att det är möjligt att blockera webbsidor, kontrollera spridning av material [eller skydda sin identitet] på nätet, så vet du vad du ska svara.

Idag finns ingen praktisk möjlighet att begränsa spridning av information. Inte ett enda DRM-skydd i världen kan – knappt ens i teorin – fungera pga det analoga hålet. Det enda som begränsar är människors lathet eller välvilja. De få gånger du inte hittar något på t.ex. The Pirate Bay är det för att ingen orkat lägga upp verket – inte för att det är omöjligt att kopiera. T.ex. finns det mycket som är värdelöst och/eller ointressant.

Det där med att skydda sin identitet är ju i övrigt frågan om vilken identitet. Jag menar, att dölja sin afk-identitet är ju inte nämnvärt krångligt, förutsatt att man faktiskt uppför sig som två separata identiteter. Men jag tror nästan det är värt att slänga in att det är omöjligt att skydda sin identitet – för när väl informationen är tillgänglig så är den spridbar. Precis som med allt annat. Det enda sättet att inte sprida är att aldrig sprida.

Att kopiera och sprida är dock inga problem. Dude, it exists. We can copy it!

Socialt internet, objektivitet och mättat afk-liv

Jag är glad för mitt nya fynd i den lokala kultur- och krönikavärlden, Sara Meidell. Nedanstående text skrev jag nästan färdigt innan VDn för Earbooks uttalade sig på Netopia och gav lite mer vikt till ämnet asocial/social.

Fan vad jag blivit pretentiös märker jag, men björna med mig om ni orkar…

Till att börja med existerar internet som en allinbjudande tillflyktsort. Det är ett bra ställe att finna gemenskap, likasinnade, information, privatliv och världsflykt. Hela spektrat från asocial till social tillåts – uppmuntras – existera sida vid sida med endast ens egen valfrihet och nyfikenhet som spärr. “Man kan ju alltid blocka”. Även om det finns de som avskyr denna flexibilitet och jämlika potential för utveckling.

Ursprungligen tillhörde internets domäner den tekniska eliten. De som inte använde kopparkablarna för forskning på universitet använde dem för att kommunicera världen över. Det sociala var en stor drivkraft för, men kanske än mer övervägande var nyfikenheten i stort – vare sig det var människa eller maskin man kommunicerade med. Som resultat av det begränsade mediat – text – utvecklades här språket hos användarna till en mer informationscentrerad dialekt.

Informationscentrerad dialekt. Sociala situationer. Dialog.
Det är här Sara Meidells blogginlägg blir intressant.

Vad man vill förmedla i den anstormande informationscentrismen, är kärnan, inte känslan. Att använda sig av ords överenskomna betydelse är en direkt nödvändighet i digitala sammanhang. Ljud och bild kan underlätta mänsklig interaktivitet där man antyder eller menar något mer än orden, även om f2f-dialog har sina brister. Men att skriva underliggande betydelser? Lycka till i en IRC-stiliserad miljö! (tänk Twitter, fast rörigare)

Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns.

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Sara Meidell skriver om hur våra sociala liv tar sig ut på nätet. Ungdomarna var först ut efter teknikeliten, när väl internet kom till hemmen. Nyfikenhet och utforskande – av såväl det sociala såsom fakta – var den största drivkraften. Till detta har internet även gett möjligheten att vara anonym. Att pröva på att vara någon annan, i sin omedvetna strävan efter en identitet, går fort och är kul. Vips har man växt som person snabbare än någon tidigare generation. Men det finns förstås begränsningar.

Den korta, hastiga kommunikationen. Det är vad som är i språng. Jämför det med “lunariseringen” (felstavningar, påhittade förkortningar etc.) av det svenska språket. Mycket av den annars naturligt tillkomna sociala kompetens växande individer upplever får inte riktigt fäste.

Spegelneuroner är min favorithjärncell och jag återkopplar gärna och ofta till dem. För betänk detta: när tränar vi idag vårt nervsystem för de sociala interaktioner som evolutionen slutligen gett oss? Alltmer sällan, i och med vårt självförvållade alltmer digitala sällskap. En teori jag gärna lyfter rätt snabbt är den upplevt ökande mängden t.ex. av Asperger-överensstämmande symtom. Trollhare har skrivit om liknande medan Meidell ytterligare stärker min teori:

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet?

Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”).

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Handlar detta om en ovana att hantera fysiska situationer? Där det inte längre “bara är att blocka”. Objektiviteten, kunskap och kommunikation hamnar i fokus, med den begränsade kommunikativa förmåga som 160 tecken i ett SMS har gett oss. Mänskligheten tappar social kompetens, bland annat på grund av skevheten mellan fackspråk och skönlitteratur. Om man nu alls kan betrakta realtidskommunikation för fackspråk.

Personlighetsklyvning, självdistans eller mångfaldighet?

Historiskt har kulturella skillnader på internet knappt existerat. Varken kön eller etnicitet spelar någon roll för internetianer i det stora hela. Världsuppfattningen blir mer objektiv – vilket låter en osäker individs virtuella super-ego att närma sig dennes id. Ens utåtriktade ego delar/kopierar sig filtrerat genom känslomässiga barriärer – ofta omedvetet – som resultat av att flertalet alteregon (avatarer) samexisterar. Tidigare har dessa superkrafter endast förbehållits skådespelare samt psykiskt sjuka.

Informationssamhället gör mänskligheten mer öppensint. För närvarande befinner vi oss i ett paradigmskifte – en värld där den inneboende mänskliga blygheten (skamsenheten) ännu är begränsande. Vilket “jag” måste representeras utanför den digitala kommunikationen? Vem är jag afk? Man är försiktig, tippandes på tå eftersom ens virtuella karaktärer tar tiden för personlig, “reell” utveckling. Trots att ens virtuella ego kommer att dö långt före den bakomliggande köttstrukturen.

Samma argumentation gäller även icke-digitala virtualiseringar.
“Klassens clown”, mobbade barn och vuxna med yrkesroller, ta till er!

Min personliga övertygelse är dock att det framöver inte kommer att upplevas som något problem. Jag är själv tacksam för avpersonifierad – konkret och tydlig – kommunikation. Det är direkt gynnande av öppenhet och tydlighet, i och med att alla spelar på villkor. Utöver detta krävs detta i vilket fall lika mycket av globalisering/internationalisering som av det informationscentriska textspråket.

Kalla det anonymisering, likformande eller själadödande om du vill.
Alla orden passar nog in på var sin del. Ibland överlappande något annat.

Många ser en närapå global politisk/beteendemässig strävan mot individualisering. Sannolikt en följd av informationscentrismen. För den som betraktar virtualisering som själadödande och vill bevara “det riktiga” (tänk LP vs. CD) är detta katastrofalt. Jag förstår kritiken och anser den vara nyttig, om än jag inte sympatiserar fullt ut. Dessa möjligheter vi anammat att anta andra roller kan användas för att utöka, inte ersätta människan och samhällets utveckling, kreativitet och skapandelust.

Det vore ju som tråkigt ifall ens livsverk försvann när hårddisken kraschar. Böcker, statyer, klädesplagg och målningar går inte spontant sönder lika ofta som ett digitalt lagringsmedia. Och nej, redundans och backup är inte samma sak, för om 1000 år, efter samhällets förfall och återuppbyggnad, kan vi inte förutsätta att någon kan läsa ext4-filsystem.

PS. Jag har inte sett filmen, men folk säger “åh, det där är så jävla likt Avatar” om slutsatsen i detta inlägg. Det gör mig ungefär lika grinig som när man behöver försvara att t.ex. Descartes faktiskt levde före Wachowski-bröderna. Suck my balls.