Tag Archives: MMN-speak

Den fattigaste tiondelen i Sverige?

Agenda hade storpolitisk sandlådedebatt igår igen. Mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Dels identifierar jag mig inte med varken Sahlin eller Reinfeldt, än mindre förstår jag deras retorik. Eller kanske så identifierar jag bara inte det samhälle de retorerar om.

Debatten inleds med ett inslag om den ekonomiska krisen i Grekland, som beror på ren och skär dålig hantering av samhället. De har i praktiken ingen export, ingen industri som faktiskt kan stabilisera landet. Grekland har, i runda svängar, överlevt på turism och en anrik historia med filosofer, stora slag och myter. Inget handfast, det vill säga. Det handlar alltså inte om att de gått med i Euro-samarbetet, även om den enda fördelen verkar vara att de nu tycker sig kunna kräva pengar från andra EU-stater.

Och lösningen från EU\Sverige är förstås att man ska skyffla in mer pengar. Trots att det var deras hantering av dito som orsakade skiten.

Med detta i bakhuvudet så kan man övertyga sig själv om att det faktiskt finns ett berättigande för att alla samtalsämnen i debatten handlar om ekonomi. Verkligen. Allt handlar om pengar. Det handlar om smutskastande där skatter hit och skatter dit ska göra dittan och borttagandet gör dattan. Blandat med ett par hjärtegripande inslag med ett genomsnitt av tilltalande, svenska liv från olika åldrar. Även om unga vuxna kanske blev lite väl gynnade i “face-time”. Avsaknaden av en medelålders, ansvarsfull och arbetande vuxen med barn i intervjuinslagen vägs upp av de två partiledarnas parentala egenskaper. Det är nästan som att Sahlin och Reinfeldt porträtteras som blivande mor och far för Sverige efter valet.

Så fortskrider debatten. Alla ska ha jobb. Folk ska kunna leva, ekonomiskt, på jobben. Reinfeldt menar att Sahlin tycker bidrag är livsnödvändigt, men Sahlin försvarar det med att bidragen behövs för att folk kan tappa jobbet eller bli sjuka. Sahlin menar att Reinfeldt vill gynna de rika, medan Reinfeldt försvarar det med att Sahlin minsann ljuger om siffrorna och att Alliansen minsann även hjälper låginkomsttagare. Folk ska kunna leva på sin lön, inte behöva bidrag. Om man inte behöver dem. (Men de tycker förstås olika. Sahlin och Reinfeldt har “olika krav” på vad som är att behöva hävdar de.)

Och vips kommer en hjärtegripande historia om en ensamstående mamma in i bilden.

Ett exempel är Karolina Hanssen, ensamstående mamma som jobbar på hotell som konferenskoordinator. Något som kommer på tal är att Karolina (som generaliserad ensamstående mamma) har svårt att leva på sin lön och behöver ta stöd av sina föräldrar. Växande barngrupper är ett problem, men även så kan inte dessa mödrar (vad hände med fäderna?) få barnomsorg “när de faktiskt arbetar”. Det hävdas alltså att något problematiskt är att det inte finns kvällis och nattis. Kvällis och nattis, what le hell? Poängen med dagis, enligt mig, är inte att man ska avlasta föräldrar – det är att barn ska komma i kontakt med varandra, få en förförskolning och kunna vistas med sina föräldrar både före och efter dagsutflykten till annan ort.

Såväl premisser som tänkbart resultat med kvällis och nattis anser jag vara fel. Dels den indirekta uppdelning av barn, dels umgänget med föräldrar, dels kravet på ansvarstagande hos föräldrar etc. etc. etc. Jag ids inte utveckla det nu.

Men så återgår debatten till ekonomi och jobb. Marlena Ciejka har svårt att få jobb.

Jobb är välfärd. Jobb är framtid. Hurblurblurb. Och ungdomar måste få jobb. Få jobb. Inte skaffa jobb. Inte hitta jobb. Inte jobba. Inte ta initiativ, vara verksam, aktiv och söka möjligheter, chanser och tillfällen att få utöva kreativ verksamhet eller utveckla sin person. Få jobb. “Fredrik Reinfeldt, hur ska du ge Marlena här och andra unga jobb?” frågar programledare Anna Hedenmo. Men svaret är som vanligt föga givande. När Reinfeldt var här i Umeå senast och pratade om jobb/arbetslöshet förklarade han att det i regel alltid finns efterfrågan på svetsare – varför var inte hans tips att Marlena skulle utbilda sig till något man kan få jobb inom? Eller Sahlin för den delen. Att föreslå en kvinnlig svetsare hade väl dessutom varit en 10-poängare inom könsdebatten?

Som jag ser det är problemet med dagens politik egentligen att vi är fast i en sekelgammal retorik. Fattig och rik. Klasser. Lösningen är att “platta till” (dvs. minska klyftorna). Det är här jag får aids i hjärnan. Hur kan man ö.h.t. tala om fattig och rik i Sverige med de definitioner man har? Klyftorna kanske inte är helt utraderade, men åtminstone betydelselösa nog att kunna leva med. Lever man under existensminimum är man “fattig”. Fast kanske inte ens där går gränsen – om man har en låg heltidslön är man fattig. Det är alltid snack om fattiga studenter och lågavlönade arbetare. Är de verkligen fattiga?

Fattigdom beskriver avsaknad eller knapphet i resurser för en individ, grupp eller nation. Begreppet kan vara absolut eller relativt. Motsatsen till fattigdom är rikedom. Oftast avses ekonomisk eller monetär fattigdom, alltså låga eller icke-existerande inkomster eller ekonomiska tillgångar.

Wikipedia på Fattigdom, 2010-05-10

För så måste det väl vara. Man talar om den rikaste tiondelen i Sverige som att man borde bry sig ifall de får mer pengar än en själv. Som att man borde få en del av deras pengar – om inte annat till välfärdsektorn. Som att ens egna pengar inte räcker till. Men kom igen – jag vet inte hur de som klagar faktiskt slösar bort sina pengar, men jag har svårt att förstå hur någon frisk, arbetsför individ behöver mer pengar i dagens Sverige. Någon “med lite pengar” och liknande förutsättningar – särskilt ensamstående föräldrar – dela gärna med er av er budget. Motbevisa mig! Har ni ingen budget? Skaffa en så kanske ni ser vart pengarna försvinner och kan rätta till det.

Sedan upprepar de sig: Det snack som hela tiden kommer från de rödgrönas håll gäller den rikaste tiondelen i Sverige som gynnas av Alliansens politik. Alliansen i sin tur menar att de minsann visst gör bra saker för låginkomsttagare – vilket de faktiskt gör. Frågan är om Alliansen faktiskt behöver det. Och behöver de rödgröna verkligen kämpa för arbetarens höjda löner? Båda blocken lockar med sänkta skatter för den lobbystarka pensionärsbefolkningen – men har de det verkligen så hårt? Kom ihåg att vi lever i ett överflödsamhälle.

Materiella ting råder det ingen brist på – människor kastar fungerande varianter av världens mest avancerade miniräknare dagligen. Folk svälter inte i Sverige idag utan vidare, det är nästan så det krävs ansträngning eller anorexia för sådant. Transporter inom städer är så gott som gratis och vi lever förjävla flott i det stora hela.

Till och med är det så att vi gällande immateriella ting är helt tillfredställda på majoriteten sätt – och har tillräckligt mycket tid över för att maniskt börja hitta fel hos oss själva. Vidare vill jag hävda att finns det något vi borde vara nöjda med i Sverige är hur mycket pengar alla faktiskt har (kan ha) i plånboken. Vad folk måste lära sig är att inte slösa bort det. Då slipper vi kanske “Hallå kvastskaft“-artiklar om att man faktiskt sparar mellanskillnaden i hemlagad mat och överpriserad restaurangmat ifall man inte köper sin lunch och istället tar med sig matlåda till jobbet.

Så varken pengar eller samhälle verkar vara mer problem än vad vi gör det till. Politiken börjar kanske nå den passivisering Ola Nordebo skriver om i stagnerande politiskt klimat, något jag starkt hävdar beror på att vi idag faktiskt är fullkomligt nöjda med Sveriges fördelningspolitik. För att få igång en rejäl debatt kring välfärd behöver vi artificiellt framställa reella problem i landet lagom – och det räcker inte med en “ekonomisk kris” som man knappt märker av.

Är man inte nöjd med en stagnerande politisk klyfta – och inte tycker att vi medvetet borde förstöra samhällsfunktioner för att röra om i grytan – så vill jag mena att det finns annat vi kan titta på än ekonomi. Och då menar jag det inte på något flummig [pseudo-]religiöst vis, ty paketerad själslig frid finns det tillräckligt av på marknaden att köpa med vårt monetära överflöd så vi kan tillfredställa det mentala konfliktsökandet.

Santa visited my garbage facility

Everytime I throw away my garbage I have a look in the facility where the neighbourhood collects all the trash. Sometimes you can find really neat things there! Today I found a little standpiece resembling a family of tomtar!

I also found some nice cloth that I intend to decorate my room with. It’s bright orange or maybe slight pinkish and it’s really cute! Next time you’re in a garbage facility, have a look around. I bet you’ll find something very neat!

However, now I really need my beauty sleep or I won’t be able to go out tomorrow. I know I seem like a tough person, but actually my weakness is how people view me! If they don’t see you as someone on top of their game, what’s the point of anyone seeing you at all?

Självmord och internet, ansvar och kunskap

Artikelserien om självmord, bild på Västerbottens Kuriren 2010-03-06

Västerbottens Kuriren har en artikelserie (endast i papperstidningen… shitpissers…) om självmord i tonåren. I den nämns ofta en del av de effekter som ett “dolt” internetliv kan ha hos individer, t.ex. negativ karaktärsutveckling och grejer. För den som vill kan detta vara en svartmålning av nätnärvaro och eventuellt sporra en önskan att kontrollera sina avkommor striktare än vad som görs idag.

Artikelserien har ett par tips till föräldrar, så deras barn/ungdomar inte ska behöva behöva begå självmord på grund av det överväldigande trycket från internets. Två av dem lyder som följer:

  • Filtrera hemsidor på datorn är ett förslag – “men ofta är barn och ungdomar duktiga på att komma förbi sådana hinder, så se inte filter som något hundraprocentigt säkert”. True that.
  • “Som vuxen är det viktigt att intressera sig för och lägga sig i vad unga gör på internet. Försök prata med barnen och de unga om vad de gör.”

…och jag bör direkt säga att jag tycker att artiklarna i sig faktiskt är rätt bra och är osäker på vad jag skulle önska mer av journalisterna Stefan Åberg och Jessica Wennberg egentligen. Det har dessutom spunnit vidare på ett par tankegångar som jag vill dela med mig av.

Vem bär ansvaret egentligen för de självmord som begåtts? Det skrivs att signalerna som borde ha märkts “fanns på nätet”. Skolorna i Umeå menar att de “saknar insyn” i nätet och hemsidorna som unga besöker.

-Vi behöver kunskap om hur vi tar upp ämnet i skolan idag, i lektioner och i diskussioner, säger kuratorn [på en skola som berörts av självmord bland unga].

Föräldrarna tycker att allt har skett alldeles för snabbt, man visste inte att sina barn mådde dåligt. Ofta när man möter ungdomarna är det för sent, på ett eller annat vis. Man kan ställa sig frågan om föräldrarna har för dålig kontakt med barnen, eller om barnen kanske upplever en bättre kontakt med andra.

-Varför vågade hon inte berätta om problemen för mig? Var jag inte värd att prata med?

Internet rymmer allt, som jag och många andra konstaterat många gånger. Ofta skapar man sin egen värld, baserat på egna intressen, vad man söker, snöbollseffekt och en gnutta slump. Att slösurfa kan väcka helt nya intressen, bra som dåligt, vare sig det funnits ett frö tidigare eller ej. Allt är bara mycket mer lättillgängligt.

Internet är ingen låtsasvärld. Precis som det i den fysiska världen finns bra miljöer parallellt med dåliga och destruktiva platser för barnen att vistas på.

Den betraktande föräldern verkar anse att vad som gäller är avsaknaden av auktoritet på nätet. Rätt typ av auktoritet, förstås, som ser till att man inte tar del av fel information och kommunicerar med fel personer. Även fast det i många fall kan handla om att man rent ut sagt behövde sömnen för att orka stiga upp dagen därpå. Skolan är ju bättre för att lära sig vad man ska – och på rätt sätt.

Mina personliga erfarenheter från när jag var yngre var att man “ryckte kabeln”, eller satte en timer på fiberkonvertern. Det var det enda sättet att hindra en från att sitta kvar vid datorn. Hindra en från att läsa, lära, konversera, struntsnacka, utveckla och kasta bort tid. Vad som nu än gällde den kvällen.

Men vi vet väl alla att internet är asynkront? En konversation kan sträcka sig över flera dagar, tack vare backlog, trots att de flesta idag använder “instant messaging”. Att rycka kabeln kanske får ungdomen att gå och lägga sig, med ett temporärt förakt mot denne förälder. En snabb och enkel lösning för stunden, så att säga. Andra familjer använder andra metoder, vissa skiter i det totalt. Oavsett auktoritär metod så är dock nätet bestående.

Total anarki.
Det är därför det är bra.
Men vad händer sedan?

Vi kan konstatera att internet saknar auktoriteter på det sätt man finner i afk-livet. Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller. Där signalerna märks. För på internet kan du vara vem du vill och du kan rationellt avväga vilken bild du vill avge. Man söker den information som behövs, är man intresserad lär man sig oerhört snabbt, och begränsas inte av något mer än en själv.

Internet hjälper ens “reella” identitetsbyggande. Skapandet av en ytlig, fysisk fasad kan gå oerhört långt, om än mänsklighetens sfär fråntar individen möjligheten till Ctrl+Z. Frånvaron av en ångra-funktion orsakar att de ovannämnda “signalerna” ändå slipper ut, antingen av misstag eller ett slags undermedvetet realitetens bekräftelsebehov. Detta sker dock sällan förrän det är för sent på ett eller annat vis. Av detta följer att: ansvaret för självmord ligga hos den fysiska person som begår det.

“För sent på ett eller annat vis”. På eget ansvar. Snabbinlärning.
Idag växer man upp ett decennium i förtid.

Kids, correlation does not imply causation.

Det är fantastiskt. (Jag återkommer ofta och gärna till just detta.) När människor får tillgång till information kommer människan att sluka den hel. Likheterna med matsmältningen är slående också; begrundar man inte sin kunskap kommer den inte att sätta sig lika väl. Analyserar man inte sina intryck kan hjärnan komma att spela skumma spratt.

Det växande antalet ungdomliga (allmänna) psykiatriska problem beror på den samhällsutveckling vi befinner oss i. Allt går snabbare, människan får mycket mer information att hålla koll på hela tiden. Stressen ökar, kontakten människor emellan avviker snabbt från evolutionärt utpräglade sociala levnadsmönster. Allt blir därigenom mycket ytligare, mer flyktigt och mindre genomtänkt när allt händer samtidigt, hela tiden. Det verkar som en dålig utveckling…

…men jag vill absolut inte fly från det! Jag vill insupa det. Ta del av mer, lära mig mer, förstå alltmer. Jag vill vara en del av informationssamhället där kunskap är något man delar oberoende av mänskliga attribut. Konversationer ska kunna ske mellan alla parter, över alla medier, i alla syften och på alla språk. Problemet mänskligheten upplever är att vi ej varit beredda på informationsexplosionen.

Lärosäten, pedagogik och bemötande glappar just nu.
Vi står inför den största generationsklyftan någonsin genom historien.

En 5-åring som är ansluten till världens största informationsdatabas kommer att ha tillgång till exakt samma information som du har genom din dator. Man kan spärra tillgången med filter om så önskas, men när barnet fyllt 6 år har det säkert lärt sig kringgå det. Lösningen är inte att förbjuda barnet från att lära sig – sådant ska uppmuntras! Barn är vetgiriga, det har vi väl alltid vetat?

Fast hur handskas man med att människor i tidig (5, 10, 15 års ålder?) stöter på det som äldre generationer inte mött förrän 15, 30 eller rentav 45 års ålder? De yngre behöver snabbskolas i vuxenlivet. De behöver ges en självdistans som även många vuxna saknar. En bättre vana att rationalisera – såväl samhället, omgivningen och sig själva. I och med att ocensurerad kunskap kryper allt längre ner i åldrarna bör det rimligen innebära att bemötandet av detta även måste läras ut till yngre målgrupper.

Ansvaret ligger hos den som begår självmord, skrev jag ovan. Det står jag fast vid. Dock ska vi komma ihåg att all kunskap är kollektiv kunskap. Vad någon vet, kan, beslutar och utför är ett resultat av den miljö personen levt i. Därför behöver vi uppfostra ansvarstagande individer. Inte tråkiga byråkrater alltså, utan sådana som kan känna sig säkra i sig själva, har respekt för sig själv och andra, samt förstår vad orsak och verkan faktiskt innebär. Orsak och verkan för såväl sig själv som andra, genom såväl sina egna som andras handlingar.

Min direkta tanke till ett första, viktigt steg är i alla fall att introducera filosofi/”livskunskap” redan i högstadiet. Det behövs. Jag vill dra igång denna debatt. Nu. Det behövs.

Fanfiction, kulturell revolution och stuff like that

I torsdags var jag på en av vetenskapsluncherna som anordnas av Umeå Universitet på Kafé Station. Denna gång handlade det om fanfiction och föredraget hölls av Malin Isaksson som är litteraturforskare. Samtidigt som detta ser jag att Mina Bibliotek-sidan har en nyhet om just fanfiction. Föredraget i sig nämnde även den enorma, nygenererade mängd fanfiction som skrivs i och med den vampyrfas som mainstream verkar tagit sig in i.

Internet nämndes förstås, nästan som en förutsättning, med exempelsidor à la fanfiction.net etc. Sådant som möjliggjorts genom den kulturella revolutionen. Även UMU-professorn Simon Lindgren har i sin internetforskning nämnt fanfiction, eller åtminstone “subkulturell innovation” och diskussionsforum kring t.ex. tv-serier. Och när man samlat många människor med lika intresse på samma plats är steget inte långt till det oerhört intressanta fenomenet fanfiction. Där mer eller mindre kända fiktiva karaktärer “lånas” huller om buller och tillåts uppleva helt nya äventyr. Äventyr skapade av inte-nödvändigtvis-erfarna/erkända författare.

Helt nya storylines byggs upp i ett parallellt virtuellt universum. Den ursprungliga författaren tappar kontrollen över sina berättelser. Karaktärerna kommer till liv på ett helt annat, nytt och okontrollerbart, sätt. Och okontrollerbart är definitivt ordet, vilket enkelt bekräftas genom till exempel spridningen av s.k. “slashfiction” eller annan erotika. Malin Isaksson var noga med att inte hymla med just dessa ganska vanligt förekommande inslag, vilket är förståeligt då hon forskar om genus, queer, und so weiter.

I vart fall var det jag hann se av föredraget intressant, om än frågorna och eftersnacket var änmer så. Frågor om “stulna karaktärer” (J.K. Rowling hatar fanfiction [visst inte, om icke-kommersiellt!]), upphovsrätt och fanfiction-författares ekonomiska intressen kom givetvis upp. Jag funderade hastigt huruvida licensiering är något man tänker på som fan-skribent, men de flesta verkar bara köra med en disclaimer där det står “detta är inte mina karaktärer, jag tjänar inte pengar” etc. etc.

Jag tänker själv att allt vore mycket lättare om fanfiction-författare rakt av licensierade sina kreativa verk som Creative Commons. Fast tydligen finns det författare även inom den världen som – trots sina egna handlingar – blir sur om någon annan vidareutvecklar ens historia. Paradoxalt, minst sagt.

En tanke som dyker upp är “måste ingen göra originalverket?”.

För att fanfiction ska existera måste något “originellt” skapas tycker man. En värld, en person, dennes vänner kanske till och med. Fast frågan är till vilken grad detta verkligen gäller, eller snarare var gränsen för fanfiction går. Kom dock ihåg att alla författare “tar” från någon annan – ingen är 100% originell. Så fort man lärt sig ett språk har man läst vad någon annan skrivit och således påverkats av detta. Skönlitterärt såväl som facklitterärt. Far ror, mor är rar etc.

Men vad är då ett “originalverk”, eller för den delen ett “originellt verk”? Kan det vara så att termen fanfiction handlar om att berika andras författarskap? Vare sig det är skrivit kritiskt, parodierande eller som ett komplement. Det handlar inte om att besudla karaktärer, eller tränga sig in i någons fantasivärld. För vad gör inte en läsare av en bra, skönlitterär bok? Jo, den skapar sin egen uppfattning och världsbild utifrån författarens beskrivningar.

Lika lite som att man kan kontrollera en läsares fantasi kan/bör man hindra denne läsare från att dela med sig av sina tankar. Att diskutera litterära verk sker inte bara genom boksoffa på tv eller på tidningars kultursidor. Det görs även här, där och överallt – av vem som helst – genom att skapa något nytt. Något mer. Läsaren blir författare och tar del av ett immateriellt skapande – varpå deltagarkulturens fundament är lagt.

Licensmässigt vore allt så mycket lättare om man inom kulturvärlden betraktade “konsumenter” för vad de faktiskt är – vem som helst. Och vem som helst kan faktiskt skriva en bok. Hur väl boken sedan gör ifrån sig handlar om kvalitet, inte kontroll. Övning ger färdighet och alla börjar vi någonstans – oftast genom att kopiera från vad vi själva tycker om i syfte att bygga något nytt.

På exakt samma sätt som kultur har fungerat sedan människan började skapa.

Malin Isaksson ställde frågan efter föreläsningen, utifrån en fråga hon själv hade fått, om inte t.ex. Bibeln är “fanfiction”. Nya Testamentet är kompletterande/korrigerande berättelser till Gamla Testamentet, med introduktion av nya karaktärer men fortfarande samma regler – samma litterära universum. En kul tanke, oavsett hur man ser på Bibeln som bok.

En på föredraget närvarande fanfiction-författare, som verkade lite ovillig att nämna något pseudonym, jag och föredragaren pratade en stund efteråt bl.a. om meningslösheten i att stämma sina fans. Det finns hundratusentals, kanske miljontals, författare som lånar karaktärer huller om buller mellan virtuella världar. Tänk hur mycket ny kultur som skapas bara utifrån vad som redan finns. Går det ens att äga en fantasi? Nej, det är väl ganska självklart att det inte går. Men det känns värt att påpeka när man snackar om detta ämne.

Vidare lärde jag mig även begreppet Mary Sue, vilket även passar in perfekt på “originalförfattare” som Jan Guillou. Ingen inom fanfiction-världen verkar tycka särskilt varmt om idealiserade, fläckfria karaktärer. Inte undra på att folk inte skriver Guillou-fanfiction…

Socialt internet, objektivitet och mättat afk-liv

Jag är glad för mitt nya fynd i den lokala kultur- och krönikavärlden, Sara Meidell. Nedanstående text skrev jag nästan färdigt innan VDn för Earbooks uttalade sig på Netopia och gav lite mer vikt till ämnet asocial/social.

Fan vad jag blivit pretentiös märker jag, men björna med mig om ni orkar…

Till att börja med existerar internet som en allinbjudande tillflyktsort. Det är ett bra ställe att finna gemenskap, likasinnade, information, privatliv och världsflykt. Hela spektrat från asocial till social tillåts – uppmuntras – existera sida vid sida med endast ens egen valfrihet och nyfikenhet som spärr. “Man kan ju alltid blocka”. Även om det finns de som avskyr denna flexibilitet och jämlika potential för utveckling.

Ursprungligen tillhörde internets domäner den tekniska eliten. De som inte använde kopparkablarna för forskning på universitet använde dem för att kommunicera världen över. Det sociala var en stor drivkraft för, men kanske än mer övervägande var nyfikenheten i stort – vare sig det var människa eller maskin man kommunicerade med. Som resultat av det begränsade mediat – text – utvecklades här språket hos användarna till en mer informationscentrerad dialekt.

Informationscentrerad dialekt. Sociala situationer. Dialog.
Det är här Sara Meidells blogginlägg blir intressant.

Vad man vill förmedla i den anstormande informationscentrismen, är kärnan, inte känslan. Att använda sig av ords överenskomna betydelse är en direkt nödvändighet i digitala sammanhang. Ljud och bild kan underlätta mänsklig interaktivitet där man antyder eller menar något mer än orden, även om f2f-dialog har sina brister. Men att skriva underliggande betydelser? Lycka till i en IRC-stiliserad miljö! (tänk Twitter, fast rörigare)

Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns.

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Sara Meidell skriver om hur våra sociala liv tar sig ut på nätet. Ungdomarna var först ut efter teknikeliten, när väl internet kom till hemmen. Nyfikenhet och utforskande – av såväl det sociala såsom fakta – var den största drivkraften. Till detta har internet även gett möjligheten att vara anonym. Att pröva på att vara någon annan, i sin omedvetna strävan efter en identitet, går fort och är kul. Vips har man växt som person snabbare än någon tidigare generation. Men det finns förstås begränsningar.

Den korta, hastiga kommunikationen. Det är vad som är i språng. Jämför det med “lunariseringen” (felstavningar, påhittade förkortningar etc.) av det svenska språket. Mycket av den annars naturligt tillkomna sociala kompetens växande individer upplever får inte riktigt fäste.

Spegelneuroner är min favorithjärncell och jag återkopplar gärna och ofta till dem. För betänk detta: när tränar vi idag vårt nervsystem för de sociala interaktioner som evolutionen slutligen gett oss? Alltmer sällan, i och med vårt självförvållade alltmer digitala sällskap. En teori jag gärna lyfter rätt snabbt är den upplevt ökande mängden t.ex. av Asperger-överensstämmande symtom. Trollhare har skrivit om liknande medan Meidell ytterligare stärker min teori:

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet?

Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”).

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Handlar detta om en ovana att hantera fysiska situationer? Där det inte längre “bara är att blocka”. Objektiviteten, kunskap och kommunikation hamnar i fokus, med den begränsade kommunikativa förmåga som 160 tecken i ett SMS har gett oss. Mänskligheten tappar social kompetens, bland annat på grund av skevheten mellan fackspråk och skönlitteratur. Om man nu alls kan betrakta realtidskommunikation för fackspråk.

Personlighetsklyvning, självdistans eller mångfaldighet?

Historiskt har kulturella skillnader på internet knappt existerat. Varken kön eller etnicitet spelar någon roll för internetianer i det stora hela. Världsuppfattningen blir mer objektiv – vilket låter en osäker individs virtuella super-ego att närma sig dennes id. Ens utåtriktade ego delar/kopierar sig filtrerat genom känslomässiga barriärer – ofta omedvetet – som resultat av att flertalet alteregon (avatarer) samexisterar. Tidigare har dessa superkrafter endast förbehållits skådespelare samt psykiskt sjuka.

Informationssamhället gör mänskligheten mer öppensint. För närvarande befinner vi oss i ett paradigmskifte – en värld där den inneboende mänskliga blygheten (skamsenheten) ännu är begränsande. Vilket “jag” måste representeras utanför den digitala kommunikationen? Vem är jag afk? Man är försiktig, tippandes på tå eftersom ens virtuella karaktärer tar tiden för personlig, “reell” utveckling. Trots att ens virtuella ego kommer att dö långt före den bakomliggande köttstrukturen.

Samma argumentation gäller även icke-digitala virtualiseringar.
“Klassens clown”, mobbade barn och vuxna med yrkesroller, ta till er!

Min personliga övertygelse är dock att det framöver inte kommer att upplevas som något problem. Jag är själv tacksam för avpersonifierad – konkret och tydlig – kommunikation. Det är direkt gynnande av öppenhet och tydlighet, i och med att alla spelar på villkor. Utöver detta krävs detta i vilket fall lika mycket av globalisering/internationalisering som av det informationscentriska textspråket.

Kalla det anonymisering, likformande eller själadödande om du vill.
Alla orden passar nog in på var sin del. Ibland överlappande något annat.

Många ser en närapå global politisk/beteendemässig strävan mot individualisering. Sannolikt en följd av informationscentrismen. För den som betraktar virtualisering som själadödande och vill bevara “det riktiga” (tänk LP vs. CD) är detta katastrofalt. Jag förstår kritiken och anser den vara nyttig, om än jag inte sympatiserar fullt ut. Dessa möjligheter vi anammat att anta andra roller kan användas för att utöka, inte ersätta människan och samhällets utveckling, kreativitet och skapandelust.

Det vore ju som tråkigt ifall ens livsverk försvann när hårddisken kraschar. Böcker, statyer, klädesplagg och målningar går inte spontant sönder lika ofta som ett digitalt lagringsmedia. Och nej, redundans och backup är inte samma sak, för om 1000 år, efter samhällets förfall och återuppbyggnad, kan vi inte förutsätta att någon kan läsa ext4-filsystem.

PS. Jag har inte sett filmen, men folk säger “åh, det där är så jävla likt Avatar” om slutsatsen i detta inlägg. Det gör mig ungefär lika grinig som när man behöver försvara att t.ex. Descartes faktiskt levde före Wachowski-bröderna. Suck my balls.