Tag Archives: lagstiftning

Nätneutralitet i EU till slut?

Som vi alla vet så har bl.a. Telia utnyttjat sin ställning på telekommarknaden till att premiera företag såsom Facebook och Spotify genom att sänka nätneutraliteten i sitt nät så att de blir gratis medan andra tjänster får en kostnad.

Ifall det går att kommunicera och lyssna på musik genom dessa kommersiella otjänster så kommer bl.a. ideella, ideologiska, världs- och internetvänliga alternativ att tryckas undan och bli otillgängliga samt svåranvända av kunderna hos dessa företag. Eftersom företag som Telia, som dessutom agerar på en väldigt sluten och kontrollerad marknad, är stora nog att välja vilka företag som får leva och dö måste detta regleras i lag, vilket kallas “nätneutralitet”. Att alla noder på internet är lika mycket värda och ska behandlas lika.

Jag läste på GNU social från Free Software Foundation att det nu klargörs i regelverken för EUs telekommarknad att nätneutralitet skall råda. Det måste nu testas för så kallad “zero rating” (nollkostnad) måste nu testas i varje enskilt fall i respektive land – där man ska göra bedömningen utifrån “marknadsandelen för internetleverantören, påverkan av konsumentens programval och hur utbredd verksamheten är” (“taking account for factors such as the market share of an ISP, effects on app choice, and the scale of the practice”).

Så jag hoppas verkligen att Telia (och 3? och vilka andra det nu är) förbjuds pyssla med att främja skev konkurrens på internet.

Behöver vi en modernare konkurrenslagstiftning?

Jag kan inte säga att jag är insatt i svensk konkurrenslagstiftning så utöver vad jag ämnar ta upp som förslag inför framtida revideringar kan jag inte uttala mig särskilt. Följande är dock en analys av pågående sabotage av informationsbranschen som utförs av enskilda leverantörer och i framtiden riskerar att hämma innovation och utveckling i förmån för enskilda leverantörers marknadsposition.

Först och främst är det kanske svårt att arbeta in detta i konkurrenslagstiftningen då en del tolkningar av situationen är “hårdare” konkurrens. Att två leverantörer som Apple och Microsoft försöker låsa in sina kunder i sina respektive plattformer kan ses som knivskarp konkurrens – eftersom det inte är kartellverksamhet. Men bara för att de inte samarbetar betyder inte att det skulle vara hämmande för handelsutbyte.

Det finns idag tre stora varumärken för allsyftesmaskiner (general purpose computing) med inriktning på mobilitet: Apple, Android och Microsoft. Tyvärr är fri mjukvara en svårtillgänglig dröm än så länge och de projekten har inte fått en rättvis chans på marknaden ännu. Så låt oss fokusera på marknadens dominerande leverantörer:

  • Apple: Största enskilda leverantör på marknaden för handhållna datorer med telefonfunktionalitet. Låst plattform (både mjuk- och hårdvara).
  • Android: Enbart en mjukvaruplattform. Google ansvarar för varumärke och utveckling men publiceringen av hård- och mjukvara är öppen för alla.
  • Microsoft: Knappt märkbara på marknaden. Låst plattform (både mjuk- och hårdvara). Argumentationen nedan gäller även om man grupperar dem med Apple.

Vi kan kortfattat säga att marknaden för kraftfulla (“general purpose”) telefoner respektive surfplattor domineras av Apple- och Android-plattformer. Det är en mycket intressant situation där å ena sidan en “helhetslösning” från enhet & mjukvara till att företaget ska ha sista ordet på vad du ö.h.t. får göra med produkten. Å andra sidan finns en öppen, inbjudande miljö med en uppsjö olika hårdvarutillverkare bakom där slutanvändaren erbjuds mer personliga och konfigurerbara lösningar.

Det obskyra i situationen här är att en låst plattform kommer att kedja fast användaren med metoder såsom svårigheter att migrera eller ren och skär inkompatibilitet. Om utvecklare t.ex. inte får samma chans att göra mjukvara på Apples plattform eftersom Apple vägrar godkänna den så begränsas kraftigt möjligheten för mjukvarukonkurrens sinsemellan. Allsyftesmaskiner är gjorda just för att köra vilket program som helst – alla begränsningar utöver de fysikaliska (klockfrekvens och utrymme) är påhittade och påtvingade av leverantörer.

Så varför kan man t.ex. inte enkelt installera Android på en iPhone?
Varför förbjuder Apple deras kunder från att köra mediaspelaren VLC?
Varför tillåts Microsoft tvinga leverantörer att handikappa datorerna?
Och hur kan Sony utan bekymmer retroaktivt förstöra funktionalitet?

Jag kontaktade Konkurrensverket och frågade vad de anser om situationen och fick en ganska bra jämförelse med kopiatorer. En vanlig företeelse är att köpa kopiatormöjligheter snarare än en kopiator i sig – och i avtalet kan det stå att du endast får använda leverantörens tonerkassetter. Detta anses en rimlig överenskommelse och ger en slags säkerhet i avtalet för båda parter att kopiatorn underhålls såväl som att kunden t.ex. inte köper kinakopior som gör att leverantören saknar inkomst.

(Nu är detta förstås inte riktigt samma sak, utan en bättre liknelse till Apple hade varit att kopiatorerna var inställda på att t.ex. bara kopiera text och inte teckningar. Eller att det finns en låda för A3-papper men att det är förbjudet att fylla det med papper. Men bortsett från de fundamentala poängerna i min argumentation…)

Så min tanke är att vi behöver en modernare konkurrenslagstiftning. En hårdvaruplattform ska endast låsas å konsumenten uttryckliga vägnar och i samtliga fall ska köparen levereras all nödvändig utrustning/information för att ta bort denna begränsning. Dessa villkor ska gälla samtlig allsyfteshårdvara som säljs på öppen marknad för slutkonsumenter.

Piratpartiet bör absolut ge sig in på denna diskussion.

PS. Är vad som behövs en definition av processor (allsyftesmaskinen) och kanske en konsumenträttighet att man inte utan goda skäl fråntas rättigheter att bruka den produkt man köpt? Vilket lagrum bör man ö.h.t. fokusera på?