Tag Archives: lagom

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Svar på tal om: “Är en stad någonsin lagom?”

Som svar på tal till min fråga om varför det är bra att Umeå blir större refererar Anders Ågren till ett tidigare blogginlägg  han gjort på ämnet: Varför det är bra med tillväxt II. I mina ögon ser det ut som vad jag kommenterade i mitt inlägg; en inriktning mot 08-land och således ren och skär bloat.

De flesta (det bor ju fler söderut eftersom man konstant satsar på att bli fler) verkar tycka att detta är bra. Mycket för att man struntar i att analysera konsekvenserna av ett hastigt växande befolkningstillstånd i kombination med ohållbarheten i människans livsstil.

Många av de förutsättningar för t.ex. oss norrlänningar att vara norrlänningar försvinner med markant ökad befolkningstäthet. Det är negativt att samla för många människor på liten plats under lång tid. Det stressar människor omedvetet och gör att man inte kan gömma sig från ekorrhjulet.

Det finns inget egenvärde (intrinsikalt för er filosofer) i att ha stor befolkningsmängd. Därför ska man snarare se på när nackdelarna blir fler än fördelarna. Mentaliteten är dock i (s) och (m)s fall destruktiv om man önskar växa över gränsen för vad som bibehåller fördelarna i en stad som Umeå.

Ett gott företagsklimat kan man förövrigt ha även om man inte biffar på alltför mycket.

Är en stad någonsin lagom?

Ett av mina favoritord är “lagom”. “Lagom” är välbeskrivande, om än beroende av tolkning, kunskap och sunt förnuft. Det är inte för mycket eller för lite, utan lagom – utan att vara otillräckligt eller överflödigt. Anledningen till att många system och strävanden går åt fanders är att man suktar efter för mycket – man vet inte när lagom är.

Det är i det ljuset jag läser Anders Ågrens tankar om ett växande Umeå. 114000 invånare vid årsskiftet, coolt. Umeå är fortfarande på en sund och förnuftig skala och har utrymme att växa ännu lite till. Frågan är dock när vi slutar vara det Umeå nuvarande generationer känner till. Hur mycket till kan vi växa? Inte bara hållbarhetsmässigt, utan även för att slippa gå samma väg som 08:orna man skämtar om så fort det kommer på tal.

Jag tror väl förövrigt inte att en politisk växling i fullmäktige skulle innebära större engagemang för att driva på växkraften i Umeå – det finns redan vad jag uppfattat en majoritet (S&M) där som tycker att vi ska bli/vara störst, bäst och vackrast. 200000 vid 2050 känns ju lite väl mycket aids i hjärnan till exempel. Fast att byta stolsits emellanåt är nyttigt, så ur den aspekten förstår jag Ågren till fullo.

Det är som sagt bra att Umeå fortsätter växa.

Anders Ågren

…fast varför? Vad drar Umeå i sig för nytta av det – än mer dess invånare? Precis som att jag slutar äta när jag är mätt så borde man väl kunna mätta en by eller stad. Om det sedan sker vid 150′, 200′ eller 500000 vet jag ej, men därikring skulle jag gissa att den övre gränsen ligger för vad som är hälsosamt.

Det handlar inte om konservatism, jag är bara negativt inställd till bloat. Bloata inte städer bara för att ha något att göra (eller få mer att bestämma över), please.

Update 2009–10-23 12:05:

Anders Ågren gav svar på tal genom att referera till ett tidigare skrivet blogginlägg. Jag valde kommentera det i ett separat inlägg här på bloggen.