Tag Archives: kultur

Administrativa Stim-kostnader

Jag är medarrangör till Osjälvständighetsfestivalen som sker på midsommarafton i Umeå varje år (sedan 2010). Osjälvständighetsfestivalen arrangeras av Common Culture of Umeå, som förespråkar fri musik och övrig kultur, t.ex. sådant som är fritt licensierat under någon lämplig Creative Commons-licens (precis som ex. Wikipedia är).

Fritt licensierad musik innebär oftast rent konkret att upphovsrätten inte kan missbrukas som den tidigare gjort, med monopol-inlåsning och utpressning av ungdomar som fildelar. Istället vänder sig fria kreatörer mot finansiering som passar bättre i ett demokratiskt samhälle än att kontrollera distributionen av information. Dessa metoder kan vara, vilket kan kännas igen från kulturhistorien, att faktiskt producera och framföra sina verk, bidra med sin kunskap och expertis till andra människor och eventuellt rentav få personer att bidra till ens framtida kreationer för att de tycker om vad man gör.

Så den kultur som presenteras på Osjälvständighetsfestivalens står alltså utanför den diktatoriska struktur Stim har byggt upp, där de hävdar sig rätten att – även om en kreatör inte är medlem i den ekonomiska föreningen – utöva inkassoverksamhet å alla upphovsrättsinnehavares vägnar (inom tonsättar- och låtskrivarvärlden). De menar att man som kreatör då kan bli medlem och retroaktivt få ut pengar från upp till 3 år av deras inkassoverksamhet i ens namn.

Osjälvständighetsfestivalen får dock, år efter år, kravbrev från Stim som hävdar att vi måste – utan att ange varför man behöver deras “musiklicens” – skicka in musikrapporter. Detta är sjukt drygt. Tydligen – om man inte skickar repertoarlistor för utländska artister(?!) – kan de komma att fakturera en extra hanteringskostnad à 500kr per utebliven lista.

Jag blev i år less och kontrade med en “Administrativ avgift” för “Stim-kuverthantering”:

Fakturaspecifikation
Produkt/tjänst Antal À-pris Totalt Lev.datum
Administrativ avgift, Stim-kuverthantering (2010-2013) 4 500 2000 2013-07-02
Summa 2000
Plus moms (25%) 500
Summa inkl. moms 2 500,00

Ah yes. Fuck you, Stim. Sluta sabba kulturlivet i Sverige. Låt oss ideella arrangörer arbeta med bra artister utan att behöva punga ut med pengar som ändå kommer att fördelas till Per Gessle & Co. i slutänden. Vi vill finansiera de som faktiskt behöver det för att arbeta vidare med sin kulturella utveckling. Inte några jäkla gamar som häckar på föråldrad lagstiftning.

Vi får se om de ens öppnar kuvertet…

Säkerhetskopiera upphovsrättskyddade bilder?

Som läget är idag så tillhandahåller jag gratis serverutrymme för gratistidningen QLTR i Umeå, som först och främst handlar om kulturlivet i staden. Jag anser att kulturlivet förtjänar att lyftas fram och idag är ju hårddisk + bandbredd så gott som gratis. Frågan är dock vilka konsekvenser det kan få på administrationen.

Nyligen har QLTR börjat liverapportera från kulturarrangemang i staden, med diverse nyheter, recensioner och bildreportage. Denna helg pågår Umefolk 2011, vilket uppmärksammas genom sådan bevakning. En hel del bilder och inlägg har redan publicerats utan någon som helst tanke på vidaredistribution, enligt vad som uppges på hemsidan åtminstone.

Är denna bildkopiering tillåten? Bildfilen har egentligen aldrig lämnat servern då min blogg hostas på samma fysiska apparatur. Eller kanske den har det? I vart fall är den tillbaka. Och ifall jag nu kopierar den till min backuplokation..?

Problemet som jag ser det ur administratörsperspektiv för deras hemsida är att det råder rätt dålig koll (överallt i hela världen, inte bara på den tidningen) på upphovsrätt, dess konsekvenser och särskilt hur man faktiskt nyttjar skyddade verk. Hur får jag hantera filerna? Är det juridiskt fel av mig att säkerhetskopiera exempelvis? Det är ju inte privatkopiering ifall det inte är jag själv som har rätt till originalet…

...och ifall jag bara länkar den?

Jag har ingen aning vad som gäller, men förutsätter det värsta, eftersom standard upphovsrättskydd är oerhört strikt. Till exempel skulle inte ett band som ser sig själva på QLTR.se har rätten att kopiera bilden till sin egen hemsidan – och särskilt inte t.ex. det kommersiella intresset Facebook. Därför mailade jag redaktionen och bad dem se över licensieringen av bilder (och förhoppningsvis ser de även över licensieringen av sina egna texter så de kan sätta en stor, fin Creative Commons-metadatastämpel på sin hemsida).

Jag tycker ni borde avtala med fotograferna att de bilder de bidrar med till QLTR faller under Creative Commons-licens, by-sa. Annars är jag ej säker på att jag kan hosta hemsidan.

Detta för att t.ex. band etc. ska ha möjlighet att använda dem (varför annars publicera på hemsidan ö.h.t?). Det blir med sådan licens (eftersom “non-commercial utelämnas) tillåtet att ladda upp på ex. Facebook och Myspace etc. (vilket det absolut ej är rent juridiskt annars).

Fotograferna lämnar ju oavsett vad inte över högupplösta bilder (så de bör ej bry sig om spridning) – om de inte faktiskt är smarta och t.ex. vill nyttja konkurrensfördelarna med fritt licensierade bilder. Dvs att deras bilder faktiskt får visas upp och de ö.h.t. kan få framtida uppdrag.

Annars vet jag inte om jag vågar lagra dessa bilder på min server. (får jag som serveradmin t.ex. backupa bilderna? om inte så blir det dödsdrygt att hålla koll på vad som är upphovsrättsnazistiskt och faktiskt tillåtet att säkerhetskopiera).

Noteras bör att under förra årets Umefolk bootlegade jag (med en skruttig videokamera, så ljudet blev lite taskigt) Tor Lundmark & Nervernas spelning som idag är tillgänglig under Creative Commons Attribution Share-Alike 3.0. Precis (förutom versionsnumret) som Tor Lundmarks övriga musik.

Någon annan som skriver på ämnet media och upphovsrätt är Erik Fichtelius, idag VD för UR (under SVT/SR), som nyligen publicerats på DN Debatt under rubriken ”Lös upphovsrätten och släpp UR-programmen fria”.

För att programmen ska fortsätta att nå sin publik i rätt sammanhang måste vi lösa upphovsrätterna. Det kommer att kosta både ansträngningar och pengar, men vår attityd måste vara att vi ska dela med oss, skriver Erik Fichtelius.

(och ifall jag länkar utan hela fotografblaffan?)

Osjälvständighetsfestivalen – marknadsföring inledd

Nu börjar vi affischera och greja för Osjälvständighetsfestivalen! Givetvis affischeras det på de fina affischeringstavlorna i Umeå, men det verkar som att någon som fått affischer i handen har sprungit runt och satt upp på mer eller mindre tillåtna ställen. Även om det ogillas av kommunens Gatu & Park-del t.ex. så måste man erkänna att det finns lite finess i dessa uppsättningar utöver klistra-på-elskåp-metoden.

Det är tillåtet att sätta flygblad på bilar, right?
En kartong fastnade i trädet efter en inspirationsdag i Broparken

Osjälvständighetsfestivalen är en gratisfestival i flersamhetens tecken. Den kommer att gå av stapeln på midsommarafton 2010 på “Kärleksudden” i Umeå och kommer att omfatta lekar, korvgrillning, picknickande, lägereldssittande, poesi, musik och stand up.

Så kom och lek med oss på midsommarafton! Om inte annat så kan du droppa in efter att familj och släkt haft sitt med dig att göra! Det kommer att bli trevligt, med grillplatser och härlig kvällssol, grill- och badmöjlighet och hela kitet.

Cyklandes, osjälvständigheten till trots på egen hand, mot Håkmark/Hissjö för affischerande.
Hållplats Håkmark, med cykel och affisch.
Hållplats Hissjö, nära matbutiken.

För att promota arrangemang så finns det ju alltid affischering som möjlighet. Förvisso tror jag inte på affischering som metod – och att det är ett fruktansvärt slöseri med tid och pengar. Men det är ju trevligt i sig att promenera eller – som i detta fall cykla – och särskilt under sommaren. Så häromdagarna tog jag en cykeltur ut mot Hissjö (jag tog mig till Tavelsjö men glömde att sätta upp vid matbutiken där).

På vägen ut tog jag chansen att sätta upp två affischer i busskurerna in mot Umeå och posta en i en brevlåda. Så folk som faktiskt bussar in till staden får förhoppningsvis reda på vad som händer på midsommarafton! Bättre effekt/uppmärksammande än de övertapetserade affischeringstavlorna i Umeå i alla fall, hoppas jag.

Men ja, nu börjar det ju faktiskt dra ihop sig. Inte mycket mer än en vecka kvar – och vi har fortfarande kvar att faktiskt lägga order på högtalare etc. Sedan är det ett dygn av idogt riggande som gäller, medan alla andra peppar slöhet och sommarvila.

Sedan hoppas jag att traditionen med regn på midsommar kan undvikas.

MADE-festivalens finkultur fular fel

För i runda slängar ett år sedan kommer jag ihåg att jag läste en “jämförelse” mellan fin- och fulkultur i Nöjesmagasinet Citys Umeå-utgåva. Den handlade om MADE-festivalen jämfört med Kulturnatta, vilka båda är ett aktuellt ämne i kulturens Umeå idag. Förutom att jämförelsen känns uppgjord, journalistiken som vanligt brister City och en massa annat smutskastande så används ju i alla fall någotsånär min definition av fulkultur.

Some might say att Kulturnatta mest är en blöt kulturmatta, men, då glömmer man för ett ögonblick att kultur kommer i alla former – högt och lågt, glest och fullsatt och bra och dåligt. Kultur är i många avseenden lika mycket till för utövarna som för mottagarna. […]

Made-festivalen däremot drabbades redan första året av en introvert elitstämpel, inte minst därför att den hölls i finkulturens ointagliga fästning – NorrlandsOperan. […]

Ändå är det inte svårt att ställa de två emot varandra. Och, för att spetsa till rubriken ytterligare, och underblåsa den här beefen mellan Kulturnatta och MADE (som givetvis inte ens existerar), har vi valt dårraden ”Finkultur” och ”fulkultur” går 10 ronder i tokjämn duell….

I mina ögon är tillställningarna inte ens jämförbara och erbjuder helt olika plan av fritidsberikande kultur. Jag vill ha båda – och jag vill ha dem säregna! Vidare bör nämnas att Kulturnatta är en av de tillställningar i Umeå som har lägst besökare:fylla-förhållande – vilket vore kul att jämföra med “finkulturens” traditioner. Mycket i den diskussionen påminner mig förövrigt om rsms snack om gråklubbar, med visst tillägg av vin-i-pausen-metodik och liknande.

Men. Finkulturen kring MADE-festivalen verkar sakta luckras upp för att nå ut till en större publik.

Från att ha gått till ett miljonslöseri med enstaka besökare har MADE-festivalen lyckats nå ut, tvätta bort lite elitstämpel från Norrlandsoperan och rentav satsat på kommersialistisk populism. Dels i form av särskilda artister som drar en helt annan målgrupp än NO!s ordinarie besökare, men även genom att inte återta den urinerande spanjorskan, eller någon slags motsvarighet. Sådant resulterade ju i kryddstarka kommentarer från kreti och pleti.

Ärligt talat tyckte jag mer om charmen i MADE-festivalen när det var den pretentiösa finkulturens högborg. Avantgarde överallt, ett axplock av det otillgängliga och konstiga som bara vinpimplande finkulturtomtar kan uttrycka uppskattning för i eccentriska termer. Jag tycker om den folkkulturen i sig, samt finner det oerhört intressant att beskåda kreationerna som därav följer. Det är tilltalande på ett mycket gemytligt och obskyrt vis.

Fast jag svär. Äldreomsorgen har ännu satt sitt spår i Norrlandsoperans Kågedal. Den ungdomsanpassade invigningskvällen av festivalen var nog det som passade in bäst i ens ordinarie konsert- och festivalbeteende. Lite komma och gå, och när musiken går igång ställer man sig nära scenen för att underlätta artistens scennärvaro. Det är ju ingen biograf – det är livespelning! Fast andra bullar var det igår, fredag, när jag kom indundrandes till en lokal med dundrande scenuppträdande – men till min fasa en sittande publik.

På den röjiga, finska klezmerpunken fanns minsann inget alternativ. Där var det lämpligt benutrymme längst fram, inget mer. Inte för att någon satt längst fram, då får man ju ont i nacken av att titta åt sidorna för att följa de rörliga finnarna i Alamaailman vasarat på scenen. Frågan är bara om stolsplaceringen var medveten eller ej – kanske var det för att dölja det typiska tomrummet som uppstår när man inte automagiskt har 100 fans i gropen framför en Thåström. Jag är övertygad om att det åtminstone var slentriananpassat med många sittplatser för årgångsbenen hos den, fortfarande, generaliserade MADE-besökaren.

Men ja, alltså. Det är ju det som är härligt. När saker inte riktigt är som man förväntar sig. Även om det innebär att man vill stå upp under föreställningen. Men det är ändå inoriginaliteten som MADE-festivalen fortfarande lever på. Kruxet är att man följer någon slags pretentiös metodik där man stänger dörrarna direkt efter insläpp och omöjliggör rundvandrarbeteendet som annars är standard på sådana här större arrangemang. Men ska man uppleva finkulturen bör det ju göras på finkulturens villkor. Annars fular man fel.

Jag undrar om inte rubrikens uttryck att “fula fel” får mer svar i det inlägg jag bör börja författa alldeles strax om Lars Böhlins i mina ögon missriktade, eller kanske felformulerade, krönika om män och öltält som “fulkultur”.

Umeås prefuturistiska posthistorik

3-pers-delegationen från Sverige känner sig hemma i Mira-huset i Vaasa. I stort ett besök som fått historiska perspektiv att analyseras.

Läsandet av ett remissförslag nämnt “Kulturpolitiskt program för Umeå kommun” i kombination med ett besök i Vaasa, Finland, samt diskuterande om dylika ämnen i allmänhet har varit mycket givande. Det har dessutom fått mig att sätta perspektiv på hur man kan/bör betrakta historik.

Vaasa är en stad som bevisligen är stolt över sin historia. Gamla och vackra hus, fler monument av olika slag och andra goda tecken på att man inte gärna slår sönder vad som en gång varit. Det hör till Finland att värna mer patriotiskt än t.ex. Sverige om vad som är eget. I Sverige är det närmast fult, vi kan knappt medge att vi har något historiskt värt att värna.

Umeå har kommunalt/politiskt börjat se över hur man ska lyfta fram “vår historia” tydligen. Okej att vi har vårt Västerbottens museum på Gammlia, men hur mycket lokalhistoriskt finns egentligen att visa upp? Som vi dessutom är stolta över. Fair enough att Umeå brann 1888 men vad har det gett oss mer än björkar och stenbyggnader? Inte så mycket själ och hjärta, vilket brukar vara vad historiska minnen brukar vinklas till.

Så Umeå har inget att visa upp som är typiskt historiskt. Kanske är det därför man kommit på Umeås slogan “Vi vinner i Umeå”? För att kompensera ett undermåligt förflutet så lyfter vi fram nuet. Frågan är då vad som händer med det som är oerhört mycket Umeå, men inte faller in under “att vinna”.

Jag vet att majoriteten randoms verkar ha ett stort sportintresse och gärna ser tävlingar överallt… men det är en jävligt förenklad bild att se något som vinnare och förlorare (icke-vinnare). En seger – eller bara vinst som i gynnsam utgång – är oerhört temporär. Sötman håller i något år som bäst.

Så vinnartänket är ett nödplåster för avsaknaden av en redig, ärelysten bakgrund..?

Helt rätt och förstås inte alls hållbart. Så att Umeå febrilt letar saker att vara stolta över av historisk betydelse är inte konstigt. Det är ren självbevarelsedrift. Fast skitstövel som jag är har jag förstås tänkt påpeka att detta är helt jävla fel sätt att gå tillväga. Sedan hittar jag på ett nytt uttryck och tycker att det är så jävla smart. För jag förespråkar nämligen att uppmärksamma och – om man måste – vara stolt över stadens prefuturistiska posthistorik. Sedan är jag ännu mer skitstövel och utvecklar det inte i detta inlägg.

Proffskultur och kommersialism

Egentligen tillhör detta inlägg Common Culture of Umeå. Men att dela med sig är ju fint. Och det var ju jag som skrev det, så. Samt så är det relevant för andra aktuella händelser.

—-

Amatörkultur är något människor brinner för. Fast det heter fortfarande “amatör” på den nivån. Så något som får andra att betala för kulturen – proffskultur – bör väl rimligen vara bättre? Man tycker det, och så kan det i många fall vara, men skillnaderna ligger inte nödvändigtvis i kvaliteten. Amatörkulturen uppmuntrar kreativitet, samarbete och talang – inte lögn och falskspel.

Sara Meidell är kulturredaktör vid Västerbottens Kuriren och har nyligen bloggat på ämnet.

ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast

Det handlar om professionella som i bra och “professionella” som i yrkesverksamma. Den andra gruppen påverkas av kommersialismens klandervärda, ihåliga utseendefixering. De förstnämnda är ofta de lyckliga få som grott ur amatörernas rabatt.

Sara Meidell skriver om hur boken idag tappar fokus, att kulturen påverkas av marknadsknep. Det finns så mycket där ute att något måste sticka ut för att man ska hitta det. Böcker skrivs dock fortfarande i stort med samma bokstäver och med samma material. Folk är intresserade av hjärndöd skräplitteratur, verktyg för världsflykt eller en djupare mening beroende på humör och miljö. Ändå läggs energi, fokus och kapital på att just den boken är intressantast just nu.

Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

Så är det förlagens eller konsumenternas orsak att denna utveckling sker? Konsumenterna är som oftast att betrakta som en stor massa av gråaktiga får. De springer efter saker som glänser och skräms lätt på plats av en ensam hund, trots att de själva är i hundratal. Att locka dem till just den boken är alltså ingen match, vilket förstås hjälper förlagen på traven i strategin att marknadsföra.

Även de med rötter i amatörkulturen dras in i denna cirkus. För att synas bland de “professionella” är läget svårt idag utan att släppa på sina principer. En kraftig linje behöver nu dras i sanden. Mellan lägret där skapandet ligger till grund – och lägret där utsmyckningen inte längre grundar sig i kreativitet.

“Vi bjuder på tre kakor till boken. Vi är 50% bättre än de som bara ger två!” lyder marknadens eko när boken alltmer tappar betydelse i litteraturens värld.

Umeå 2014 – Kunskapsaftonens huvudstad

Detta är den typ av kultur vi bör satsa på i Umeå. Mer av det följande, I say! Glöggkultur > rödvinskultur!

Kunskapsafton is the shit. Värdelöst vetande, vinkelslipar/destruktion och Kim Jong-il. Kan det bli bättre? Ja det är klart det kan – de har konstiga frukter, en enorm idolbild av Göran “HSB” Persson och en lagom gnutta galenskap också!

[youtube qz3YniTMR5Y]

Kunskapsafton med frink & soso. Nu på söndag, säkert kring 20.00 eller något. Bara på UmeTV! Missa det inte – se på webströmmen i värsta fall!

Första kvällen på CCOU

Erik Josefsson med en liten del av publiken
Erik Josefsson snackar om sitt arbete nere i EU. Foto: Zash

Common Culture of Umeå har avslutat sin första kväll och jag tycker det blev suveränt. Okej att inte alla småaktiviteter vid sidan av skedde, men folk verkade definitivt tycka att det var kul och värt i slutänden!

Erik Josefsson stod för ett intressant och förklarande föredrag – eller snarare frågestund – om sitt arbete nere i EU. Efteråt så snackade vi lite om bl.a. hur människor automagiskt applicerar sociabilitet även i såväl döda som immateriella ting. Jag försöker fortfarande greppa resonemangets helhet och vad jag egentligen tänker själv i ämnet. En spröttanke därifrån var – till skillnad från “vad är information” – “vad kan information vara?”

Fredrik Jonsson i Kreti och Pleti sjunger starkt på Common Culture of Umeå
Fredrik Jonsson (Kreti och Pleti) sjunger för fullt! Foto: Frank Drotz

I övrigt gav isak falk-eliasson och Kreti och Pleti härliga shower som kommer att YouTubas och UmeTVas senare! Missa dessutom inte imorgon (ikväll, lördag) då det är en ny laddning föredrag och musik!

Det blev förövrigt lite kruppkrux med UmeTV-livesändningen mitt i Kreti och Pleti märkte jag. Helt buggat,men min MPEG2-hårdvaruencoder identifierade sig inte under mystiskt  lång tid. Jag tror den kraschade eller något, det är svårt att veta med proprietära hårdvarulösningar. Sedan borde man inte sända en 8 Mb/s-ström över wlan i en smutsig wifi-miljö. Att jag aldrig lär mig… Men det som sändes blev bra i alla fall!

Jag och David Sundqvist, vi som dragit i flest trådar för arrangemanget, har i alla fall nu konstaterat att vi (Common Culture of Umeå-folket) erbjuder vad som rätt och slätt bör börja kallas: “Umeås finaste fulkultur”. Vi snackade hastigt om det var “fin fulkultur” eller “fulaste kulturen” eller hur det nu kan definieras. Men vi fastnade för det enda rätta.

Smaka på den du.
Umeås finaste fulkultur.

De analoga replokalerna blir kvar

De riktiga replokalerna i Hamnmagasinet, Umeå får vara kvar. Åtminstone tills man genomgått den demokratiska proceduren och åtminstone bjudit in de verksamma för en dialog. Det sker nu på onsdag som tidigast (kolla nedan).

En samrådsgrupp ska sättas ihop med folk som nyttjar utrymmena, arbetar i fritidsgårdverksamhet, politiker och verksamheten etc. Det var vad Lena Sandlin (ordf. fritidsnämnden) kunde lova idag, med konstant instämmande av Lennart Johansson (vice ordf.). Gruppen ska börja vara verksam efter årsskiftet 2009/2010.

Den ursprungliga anledningen förklarades med att Kulturcentrum för Barn och Unga har tvångsflyttats från gamla, obeboeliga lokaler. Fastighetsförvaltningen hyrde som resultat ut “Fack 4” i Hamnmagasinet (lagerutrymme) till dem, så de kunde vara någonstans. Dock låter replokalerna för mycket för deras verksamhet, så något behövde göras.

Kulturcentrum för Barn och Unga har en verksamhet för barn 3-18 år, medan Hamnmagasinet (Ungdomens Hus) har en verksamhet med målgrupp ungdomar 15-25. Det var det ingen på presskonferensen idag som ville bemöta. Dock misstänker jag att förvaltningssamarbetet kritiserats ganska kraftigt internt.

“Det var fastighetsförvaltningens beslut. Vi behövde lösa problemet som uppstod.

Vad som var betryggande var att det uttryckligen sades att det inte ska bli färre replokaler. Man behåller alltså de 2 som redan finns – även om de kan behöva flyttas runt. Hela fastigheten ses över och således kan väldigt mycket komma att temporärt stanna upp.

Men fack 4 – och inte någon del av fack 3 – är alltså vad som hyrs ut enligt uppgift från Hans-Erik Bergström. De ritningar jag har sett har inneburit en liten överträdelse in i fack 3, men dessa ritningar är nu “under diskussion”. Ritningar är relativt gamla, men hade i alla fall kvar replokalerna. Dock fanns det även ett personalrum utskissat – men jag förutsätter att det skulle fortsatt kunna användas som artistloge samtidigt.

På onsdag (efter 18:00 I guess) kommer det att hållas ett möte på Hamnmagasinet om lokalerna. Lena Sandlin och Lennart Johansson kommer att vara där åtminstone, förhoppningsvis även Hans-Erik Bergström (fritidschef). Närmare tid kommer när jag får veta ö.h.t.

Det blir intressant att se om det här i slutänden resulterar i mer dialog som faktiskt leder någonstans. Beslutet är ju redan taget av fritidsnämnden. Flytten har ju redan fått konsekvensen att man skär ner på antalet lokaler för barn- och ungdomsverksamhet i Umeå kommun. Ett hus försvinner. Vilket resulterar i två vitt skilda verksamheter på rätt så liten fysisk yta. Önskade man genuint genom hela den kommunala verksamheten att satsa på barn, ungdomar och kultur så hade Fastighetsförvaltningen ansträngt sig att erbjuda andra lokaler till Kulturcentrumet.

Som det är nu påtvingas Kultur & Fritid att försöka göra något oerhört talangkrävande: Locka en nykaxig tonåring att på sin fritid besöka ett hus som rymmer flertalet skrikande småbarn.

Men det är alltså onsdag kväll som gäller här närmast. Då får folk chans att ställa frågor direkt. Jag undrar väl själv mest om den här samrådsgruppen (efter nyår) hinner finna samråd innan nya beslut ligger i görningen. Jag är fortsatt skeptisk.

Update 2009-11-24 06.19: Fler artiklar.

Update 2009-11-25 11.45: Nu var ju tydligen inte onsdagsmötet en hej-vi-bjuder-in-de-som-debatten-rör utan snarare endast personalen på Hamnmagasinet. Så jag måste ha missuppfattat de grejerna från presskonferensen rätt grovt. Men oh well, det där ungdomsmötet kommer väl i sinom tid…

Politiken idag suger (eller: jag kandiderar till PPs riksdagslista)

Jag har märkt av ett ökat antal diskussioner och tankar kring vänster- och högerskalans vara och icke vara på sistone. Närmare bestämt sedan Folkpartiet och Miljöpartiet sagt sig vara okej med att regera tillsammans.

Mest intressant tror jag har varit Ola Nordebo, politisk ledarskribentmojs på Västerbottens Kuriren, som deklarerar att vänster-högerskalan är en floskel:

Vänster-höger-skalan äger inget förklaringsvärde i praktisk politik bortom banala floskler, den existerar inte

Ett annat välformulerat inlägg är från den musikaliska duon Kreti och Pleti som diskuterar svensk politiks retoriska kris.

Så vad är då felet i dagens politik? Egentligen brister det redan på första steget. Dagens politiker har inga visioner, inga drömmar, inga långsiktiga mål eller knappt ens några reformförslag att argumentera för.

Det är skönt att se att flera spektran av politiken märker att det mesta som talas idag är goja. Jag menar, jag är ung och har tyckt så mest hela tiden under min uppväxt. Det är något jag tänkt varit gemensamt för alla generationers yngre år – otåligheten och “men det är ju bara att”-tänket. Fast växande antal (procentuellt) verkar tycka att politiken går åt fanders.

Alla närmar sig varandra och debatterna blir totalt jävla lame. Varför bry sig om politik när alla ändå tycker likadant? Jag kör vidare på Nordebo-länkandet och ser över påståendet att blockpolitiken inte ger svar i alla lägen.

Går det att få ihop ett fungerande regeringsalternativ med fyra partier med så skilda idétraditioner som M, Kd, Fp och C skulle det givetvis i ett kritiskt läge vara möjligt att kompromissa fram ett alternativ även med Mp och S. Blockpolitiken förvrider synen på många.

För frågan är vad nyttan egentligen är i att fördela politiken i block. Vänster/höger betyder, enligt floskeltankarna ovan, ingenting. Eller snarare för mycket samtidigt. Det kan finnas större meningskiljaktigheter högerfolk emellan än det finns vänsterfolk emellan. Inte ens med 2-dimensionell politik blir det acceptabelt tycker jag personligen. Det handlar nog endast om att göra saker enkelt för den stora, grå massan.

Så vad gör man för att lösa suckassigheten? För att undvika t.ex. komplexiteten i ett parti som måste stödja dödstraff OCH förkasta aborträtten. Jo, för politikens framtid ligger i sakfrågorna. 2006 års riksdagsval “handlade om jobben” – 2010 års val vet vi inte riktigt än. Fast vad händer med alla andra delfrågor som man bufflas om fokus ligger på t.ex. jobbpolitik? De glöms bort, that’s what.

Min förhoppning är att svensk politik lär sig av Unix-filosofin “låt varje enskilt program göra en sak väldigt bra”. Varför prata gott om en sak men samtidigt smyga in grisen i säcken genom ett partiprogram som ingen vanlig dödlig läst? Lär av Piratpartiet – där grundläggande principer diskuteras genom rationalitet utan att låsa fast sig i en ideologi. Tänk att få diskutera politik rationellt – istället för att tänka “så tycker inte jag, för jag är höger/vänster”. Ideologi kan vara skadligt.

Med dessa ord har jag tänkt annonsera ut att jag kandiderar till Piratpartiets val av riksdagslista. Jag är piratpartist av följande anledningar – vilka tillsammans även hjälpt Piratpartiet att tycka Rätt(tm):

  1. Piratpartiet försöker inte lösa alla problem i hela världen. Politiken löser specifka problem med samhället och krockar inte med någon demokratisk ideologi.
  2. Piratpartiet arbetar öppet. Vem som helst kan granska verksamheten och delta i utvecklingen. Begränsad politik begränsar makt/inflytande – vilket leder till begränsad korruption.
  3. Piratpartiet är starka förespråkare av subsidiaritetsprincipen. Vilket överensstämmer med Unix-filosofin om ett välskrivet program per uppgift.

Jag är en stark förespråkare av fri mjukvara och kultur. Att kunna ta del av, modifiera och sprida vidare verk är en naturlig del av informationssamhället.

En öppnare demokrati är även nödvändigt för att stå emot den utveckling mot ett storebrorsamhälle som märkts av tydligt på senare tid.

Min kandidering till Piratpartiets riksdagslista är att betrakta som ett rent och skärt stöd för att bena ut sakfrågorna från de politiska blocken. Många är överens om mycket – prioritera detta på dagordningen. Låt inte ideologi hålla tillbaka beslut bara för att “andra sidan lade förslaget” t.ex.