Tag Archives: kommersialism

Det där med Sveriges Radio och reklam

Det är inte direkt så att detta är första gången jag hörde Twitter- och Facebookreklam på Sveriges Radio, men jag fick faktiskt nog efter att ha hört företagens namn säkert 10 gånger inom loppet av ett par minuter. Så det blev ett besök till Granskningsnämndens hemsida.

Tack för din anmälan

En kopia på anmälan skickas till den adress du angett.

Program: En kärleksattack på svensk hiphop

Kanal eller station: Metropol 93,8 Stockholm

Sändningsdag: 2012-10-11

Sändningstid: 17:00-20:00

Utveckla varför du vill få programmet eller inslaget prövat:
Det kommersiella företaget Twitter gynnas oerhört mycket, bland annat genom att man på radion nämner företaget flertalet gånger men även aktivt värvar “Gästtwittrare” och man uppmanar att “gå in och kolla på” Twitter.

Man uppmanas även att man lagt ut bilder “på våran Facebook”, alltså ett annat kommersiellt företag, samt att man uppmanas gå in och “kolla på Facebook”. Detta har jag svårt att göra utan att bli kund/produkt hos det företaget, vilket jag undrar varför Sveriges Radio försöker locka mig att bli.

Det mesta av detta skedde c:a 17:10 och framåt (c:a 10 minuter in i sändningen).

Detta är en återkommande marknadsföring på väldigt många Sveriges Radio-kanaler och program.

Kommersiell reklam på Umeå kommuns hemsida

Mailat till Umeås stadsdirektör Mikael Öhlund, efter inspiration (och initial brevmall) från Free Software Foundation Europe och deras projekt för att upplysa om fria PDF-läsare.

Hej Mikael!

Jag noterade noterat att Umeå kommun gör kommersiell reklam för en programvara på er webbplats. Just nu rekommenderar ni besökare på umea.se att ladda ner den kommersiella programvaran “Adobe Acrobat Reader” på t.ex. sidan “Om webbplatsen”:

 

Även om denna programvara är gratis för användaren så görs det samtidigt gratis reklam för ett specifikt företag. Att göra reklam för ett företags programvara och inte deras konkurrenter är inte förenligt med en kommuns uppdrag och konkurrensrätten.

Ett sätt att åtgärda detta är att ni helt tar bort denna reklam. På http://fsfe.org/campaigns/pdfreaders/petition.sv.html kan ni hitta en lista över organisationer, företag och privatpersoner som stöder denna begäran genom att de undertecknat “Namninsamling angående reklam för properitära programvaror på myndigheters webbplatser”.

PDF är en öppen standard och det finns en stor mängd PDF-läsare, det finns inte något rimligt skäl att vare sig tvinga eller rådge användare att använda en specifik PDF-läsare.

Om ni vill hänvisa besökarna till hur de får tag på en PDF-läsare rekommenderar vi att ni erbjuder länkar till flera olika PDF-läsare och en text som säger “För att öppna den fil behöver du en PDF-läsare, här är en lista på några alternativ”.

http://www.pdfreaders.org finns det flera exempel på PDF-läsare som ni istället kan länka till. De PDF-läsare som listas där är alla fri programvara, vilket betyder att alla kan använda dem i valfritt syfte, studera hur de fungerar, dela dem med andra och förbättra dem. De är också leverantörsneutrala vilket innebär att olika företag kan sälja, förändra eller göra programvaran till en del av de tjänster företaget erbjuder.

Om du har frågor, eller skulle vilja veta mer om fri programvara och öppna standarder generellt så erbjuder såväl jag som http://fsfe.org/ er gärna stöd.

Det vore även intressant att diskutera Umeå kommuns samarbete med Facebook samt Twitter. Vilken typ av utbyte sker sinsemellan och vad får Umeå kommun ut av att göra gratis reklam för dessa privatägda, amerikanska företag?
Enligt: http://www.umea.se/umeakommun/omwebbplatsen/socialamedier.4.21763a1712dee63cddc80006053.html

Update 2011-11-18: Fick positivt svar om uppdatering från Jan Bergman, kommunikationsdirektör vid stadsledningskontoret/Umeå kommun! Läs nedan:

Hej!

Jag är kommunikationsdirektör vid Umeå kommun och har fått stadsdirektörens uppdrag att svara på dina frågor då detta rör mitt ansvarsområde.

Man kan konstatera att Adobe Reader hos de flesta företag och myndigheter sedan många år har utvecklats till att bli en ”inofficiell” standard”, men det är korrekt som du skriver att det finns fler pdf-läsare än Adobe Reader. Vi har därför lagt in en länk till pdfreaders.org. Tack för tipset!

När det gäller Facebook och Twitter så gör vi inte direktreklam för dem, utan för våra sidor där. Vi har närvaro på de stora plattformarna eftersom en stor del av våra målgrupper finns där. Skulle vi se att stora delar av våra målgrupper befinner sig på andra arenor så skulle vi befinna oss även där. Som myndighet har vi inget annat utbyte med dessa företag.

Med vänlig hälsning
Jan Bergman

Använda rättssystemet för kommersiella syften

Antipiratbyrån bloggar om att “färre tittar på nedladdad film“. Inlägget leds triumferande med:

Mediamätning i Skandinavien rapporterar idag om att konsumtionen av nedladdad film minskat sedan IPRED infördes.

Läser man vidare verkar det inte alls som så. Följande var vad jag kommenterade:

En kort tid efter nedgången steg den rapporterade nedladdningen till sin tidigare nivå.

Vänta, hade det effekt eller inte? En högst temporär effekt kanske menas? En stor, temporär, effekt?

Alltså, för att bevara en “lägre” konsumtionsnivå av fuldelat material så måste man ha återkommande, stora rubriker om dömda fuldelare som får dagsböter alternativt fängelse+miljonskadestånd.

Vad har förresten haft mest fördelaktig effekt för upphovsrättsindustrin, dagsböter eller fängelse+miljonskadestånd?

Är det rätt att använda ett förtroendebaserat, juridiskt system i kommersiellt syfte?

[Dagsböter tidigare har ju inte haft någon nedåtgående effekt. Inte fängelse+miljonskadestånd för TPB heller, trots att APB kopplar fällande domar till nedgången. Ipred svängde ju tillbaka rätt fort och … ja, suck my balls helt enkelt.]

Proffskultur och kommersialism

Egentligen tillhör detta inlägg Common Culture of Umeå. Men att dela med sig är ju fint. Och det var ju jag som skrev det, så. Samt så är det relevant för andra aktuella händelser.

—-

Amatörkultur är något människor brinner för. Fast det heter fortfarande “amatör” på den nivån. Så något som får andra att betala för kulturen – proffskultur – bör väl rimligen vara bättre? Man tycker det, och så kan det i många fall vara, men skillnaderna ligger inte nödvändigtvis i kvaliteten. Amatörkulturen uppmuntrar kreativitet, samarbete och talang – inte lögn och falskspel.

Sara Meidell är kulturredaktör vid Västerbottens Kuriren och har nyligen bloggat på ämnet.

ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast

Det handlar om professionella som i bra och “professionella” som i yrkesverksamma. Den andra gruppen påverkas av kommersialismens klandervärda, ihåliga utseendefixering. De förstnämnda är ofta de lyckliga få som grott ur amatörernas rabatt.

Sara Meidell skriver om hur boken idag tappar fokus, att kulturen påverkas av marknadsknep. Det finns så mycket där ute att något måste sticka ut för att man ska hitta det. Böcker skrivs dock fortfarande i stort med samma bokstäver och med samma material. Folk är intresserade av hjärndöd skräplitteratur, verktyg för världsflykt eller en djupare mening beroende på humör och miljö. Ändå läggs energi, fokus och kapital på att just den boken är intressantast just nu.

Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

Så är det förlagens eller konsumenternas orsak att denna utveckling sker? Konsumenterna är som oftast att betrakta som en stor massa av gråaktiga får. De springer efter saker som glänser och skräms lätt på plats av en ensam hund, trots att de själva är i hundratal. Att locka dem till just den boken är alltså ingen match, vilket förstås hjälper förlagen på traven i strategin att marknadsföra.

Även de med rötter i amatörkulturen dras in i denna cirkus. För att synas bland de “professionella” är läget svårt idag utan att släppa på sina principer. En kraftig linje behöver nu dras i sanden. Mellan lägret där skapandet ligger till grund – och lägret där utsmyckningen inte längre grundar sig i kreativitet.

“Vi bjuder på tre kakor till boken. Vi är 50% bättre än de som bara ger två!” lyder marknadens eko när boken alltmer tappar betydelse i litteraturens värld.

Stim och Creative Commons

Jag har blivit upplyst om att Stim vill tillåta licensieringen Creative Commons non-commercial.

Johan Bakke frågar sig om det innebär att Stim kommer att strunta i att leta efter den “kommersiella användningen” eftersom det kan vara så svårt att skilja från icke-kommersiellt.

DN bl.a. publicerade en TT-artikel om detta där Stim nämner att man då “får använda musiken på välgörenhetsgalor och bloggar utan reklam”.

WTF? Bloggar utan reklam, för att vara icke-kommersiellt? The Pirate Bay-rättsprocessen genomsyrar deras tankesätt.

En blogg är inte kommersiell bara för att den har reklam. Tänk t.ex. blogg-hotell som finansierar sina gratisbloggar med reklam. Eller om man själv har reklam för att ha råd att betala servern/webhotellet som bloggen hostas på.

Kommersiellt syfte är i syfte att tjäna pengar. Icke-kommersiellt syfte är när man samlar ihop pengar för att ö.h.t. gå runt. Reklam på bloggar och hemsidor som inte profiterar på verken i sig (typ en blogg eller The Pirate Bay) är inte kommersiellt syfte.

Fast det här behöver tänkas igenom och utvecklas. Klart är i alla fall att reklam inte automagiskt betyder kommersiellt syfte. Man försöker inte sälja något helt enkelt.

Kommersiella satsningar brukar suga

Varför suger det mesta som sker i kommersiell regi? De saker som lyckas lyckas för att de är Bra™. Bra™ saker framställs sällan enligt en affärsplan med inhyrda konsulter och önskemål från andra kommersiella institut. De som gör Bra™ saker brinner för vad de gör och gör det för att det ska göras. Inte på grund av vinstintresse.

Märk väl även skillnaden mellan vinstintresse (överflöd) och byggande av kapital för såväl investeringar (utveckling) som överlevnad (bibehållande).

Med det sagt, jag har inget emot kommersiella satsningar så länge det finns de som håller sig borta från de potentiella fallgropar med ett aldrig upphörande syfte/intresse att göra vinst.

Jämför (det som fick mig att skriva inlägget) Spotify vs. Last.fm t.ex. Last.fm är överlägset rent tekniskt och ändamålsmässigt. Att sedan Spotify kanske fått fler avtal skrivna är en helt annan grej – givetvis ser kommersiella syften ner på icke-kommersiella utövare. Precis som att icke-kommersiella utövare inte alltid (sällan?) strävar efter kommersialitet.

För att klargöra skillnaden: På Last.fm kan vem som helst skapa ett konto för uppladdning av musik man har de rättigheterna till. Det innebär att du som individuell ljudproducent kan stå på egna ben och dela med dig av dina egna kreationer.

Spotify betonar “sharing” som i att skapa kollaborativa spellistor och så. Dock blir du kvar i stadiet att få din musiksmak kontrollerad av exakt samma utbud som tidigare – om än jag medger att det definitivt är mer flexibelt än vad radiovärlden kan erbjuda…

Vad Spotify kan göra för att rätta till det är att anpassa bemötandet på sidan om Labels and artists till något som inte hör hemma på 1900-talet. Jag är som ett litet barn – jag vill kunna göra det här och nu.

Vanliga missförstånd gällande kommersialism och musik

Med anledning av Viktor Jonssons inlägg på VK-bloggen som handlar om att Timbuktu skulle kapa den gren han sitter på… (han släppte en singel gratis på The Pirate Bay)

Så jag har väl inget bättre för mig här än att citera mitt egna kommentarinlägg, utifall någon söker vad jag anser är ganska god visdom.

[Faktum är att] konstformen musik i kommersiell bemärkelse inte alls är döende. Den förflyttar sig bara. Musik lever inte på sig självt numera helt enkelt – en musiker kan inte leva på musiken i sig.
Däremot är det som gäller idag för kommersialismens del att samverka och _producera_ musik i eftertraktat format. Kommersialistisk musik bör väl ändå spela enligt kommersialismens regler – och då gör den det mer idag än någonsin.

Musik som en produkt (kommersialism-konst) är något som beställs. Musik som en konstform är något som utövas och framställs.

Så det handlar bara om att även musiker, såväl som andra konstnärer, behöver göra som alla andra och vara beredda på

Vänta bara på att bensinstationen som affärsform försvinner när vi kan börja ladda bilen med el-uttaget. Då lär du höra ännu värre ramaskrin än vad vi gör nu med de “stackars” musikerna.

Nu tyckte jag förvisso inte att Timbuktus låt var särskilt bra, men det är väl bara ännu mer anledning att han inte ens kunde ta betalt för den?

Jag är en sådan där som tycker att i kommersialistiskt syfte så borde saker vara kommersialistiska. Är de fria, gratis und so weiter så bör man kunna använda annat fritt, gratis und so weiter. Med lite fler detaljer, men you catch my drift hoppas jag.