Tag Archives: kandidering

Piraterna i Umeå kommun kandiderar

Piratpartiet håller på att sammanställa sina lokala listor för kommunval. Det sker tydligen från centralt håll. Aktuellt för detta inlägg är Umeå kommun.

Det är nu det gäller att kandidera till listan. Vi har tagit upp på kommunlistorna tidigare hur många som kan tänka sig ställa upp etc, men det är nu man behöver skriva in sig för att det faktiskt ska gälla. Alla medlemmar ska ha fått ett mail från centralt håll (Mårten Fjällström), så läs det. Annars kan man läsa på det dödskrångligt navigerbara forumet vad som behöver göras.

Valplattformen finns på forumet, men handlar väl egentligen mest om konsensus på våra lokala kommunträffar. Följande är min “reklamtext” som jag använder för att belysa vad jag tycker är viktigt:

Jag vill jobba hårt för att göra Umeå kommuns beslutsprocesser, tjänstemannainsyn och påverkan av politiker så öppet och transparent som möjligt. På politisk nivå prioriterar jag öppna standarder, fri mjukvara och främjandet av lokal-/amatörkultur.

Inom skolväsendet och kommunens administration i övrigt ser jag stora problem med censurerande filter, internetpolicy och byråkrativäsendet i helhet. Jag skulle arbeta för en öppnare, mer förstående inställning, i Umeå kommun gentemot informationssamhället samt amatörkulturlivet i staden.

Redan idag slavar jag hårt på ideell basis med fokus på ungdomars inflytande, delgivning av information och rätten att inte bli överkörd i kommunala instanser. Det vill jag även kunna göra inifrån det kommunala maskineriet.

Kraven är att du som kandiderar till kommunvalet skall:

  • Vara fyllda 18 år på valdagen
  • Senast 20/8 (när röstlängderna fastställs) vara folkbokförd inom det område (kommun eller landsting) där du ställer upp till val.
  • Vara svensk medborgare, medborgare i något EU-land eller isländsk eller norsk medborgare. Medborgare från alla andra länder är valbara om de varit folkbokförda i Sverige i tre år i följd före valdagen.

Min kandidering lade jag upp nyss som exempel. Utöver detta så har även Victoria Sellberg och Urban Juthberg publicerat sina i god tid. Sista datum är 28 februari, så gör det innan du hunnit skjuta upp det – om du vill ha chans på gratis fika och retardation en gång i månaden!

Privat och överrättslig övervakning

Jag har mekat en frågetråd på Piratpartiets forum i och med min kandidering till riksdagslistan. Ställ gärna frågor där (eller här, så pastar jag in dit) om ni har funderingar på hur jag lämpar mig som riksdagskandidat.

I vilket fall fick jag nyss en intressant fråga från “Tommten” som jag tänkte publicera här på bloggen:

Om jag råkar ut för något som jag anser skulle vara förnedrande och pinsamt på stan, så skulle min första tanke vara “hoppas ingen filmade mig”. Jag skulle alltså vara mest rädd för att det har filmats med någons mobiltelefon och liknande så det sprids och jag skulle bli en “skogsturken” som det sprids olika varianter av på nätet tex. Jag passar mig alltså för hur jag beter mig och känner mig som i ett övervakningssamhälle, fast av alla privatpersoner som går omkring beredd att filma. Inte av staten.

Gör du någon skillnaden på allvarligheten i denna känslan/rädslan som jag har att bli övervakad av privatpersoner och känslan av att bli övervakad av staten? Tycker du att den ena är mer allvarlig?

För det första skall nämnas att vi i Sverige har lagar som förhindrar publicering av material som kan vara förlöjligande eller kränkande. Dels har vi Personuppgiftslagen (PUL) som använts i syfte att upprätta sådana lägen, dels har vi allmänna lagar kring ärekränkning som gäller både på internet och afk. Det är alltså inte bara allmänmoraliskt utan även juridiskt fel att publicera dina pinsamma handlingar, även om de utförs mitt på stan.

Sedan känner jag mig mer hemma i att använda “överrättslig” snarare än statlig i det här sammanhanget. Det är ett bättre ord som dessutom innefattar icke-offentliga organisationer med motsvarande kapacitet och omfattning.

Men för att besvara frågan så ja, jag gör skillnad i “privatövervakning” och “statlig övervakning”. Huruvida det är mer allvarligt eller inte kommer jag till senare i svaret, men allvarligheten i själva övervakningen i sig är nog densamma. Privatpersoner kan dock oftare ha större möjlighet (läs: intresse och drivkraft) att göra djupare, mer ingående kränkningar av den personliga integriteten.

Men. Allvarligheten för individen är lika. Däremot är det ju två helt separata känslor. Att vara rädd för människor på gatan betyder ju bara att man måste hålla sig i schack medan man vistas bland folk. Det här skiljer sig inte nämnvärt från människors representativa beteenden. När man kommer hem eller vistas med de man litar på kan man göra bort sig – så det finns alltså visst andrum.

(Det är förvisso lite tragiskt att folk inte kan känna en trygghet i att vara sig själva, dock tror jag att det rent psykologiskt ej beror på känslan av att bli “övervakad”. Hur stämmer den beskrivningen överens med din fråga, Tommten?)

För att kontrastera detta så vill jag beskriva den överrättsliga övervakningen som oflyktbar. Denna typ av övervakning är snarare ett hot mot samhället än individer. Därför är det tänkbart att man inte upplever det som allvarligt eftersom det är mindre påtagligt. Snarare blir det mer av en kuslig tanke.

Den överrättsliga övervakningen hotar en större mängd människor och har ett mer olycksbådande utfall om den utförs i oproportionell skala. Så allvarligheten i känslan att falla under överrättslig övervakning vill jag hävda är grövre. Av den enkla anledningen att det då påverkar alla individer istället för bara några enstaka stackars få.

För att sammanfatta: “Skogsturken” och “numa numa kid” t.ex. kan man skratta bort med hjälp av lite självdistans. Man kan inte skratta bort en kartläggning av människors livsvanor.

Politiken idag suger (eller: jag kandiderar till PPs riksdagslista)

Jag har märkt av ett ökat antal diskussioner och tankar kring vänster- och högerskalans vara och icke vara på sistone. Närmare bestämt sedan Folkpartiet och Miljöpartiet sagt sig vara okej med att regera tillsammans.

Mest intressant tror jag har varit Ola Nordebo, politisk ledarskribentmojs på Västerbottens Kuriren, som deklarerar att vänster-högerskalan är en floskel:

Vänster-höger-skalan äger inget förklaringsvärde i praktisk politik bortom banala floskler, den existerar inte

Ett annat välformulerat inlägg är från den musikaliska duon Kreti och Pleti som diskuterar svensk politiks retoriska kris.

Så vad är då felet i dagens politik? Egentligen brister det redan på första steget. Dagens politiker har inga visioner, inga drömmar, inga långsiktiga mål eller knappt ens några reformförslag att argumentera för.

Det är skönt att se att flera spektran av politiken märker att det mesta som talas idag är goja. Jag menar, jag är ung och har tyckt så mest hela tiden under min uppväxt. Det är något jag tänkt varit gemensamt för alla generationers yngre år – otåligheten och “men det är ju bara att”-tänket. Fast växande antal (procentuellt) verkar tycka att politiken går åt fanders.

Alla närmar sig varandra och debatterna blir totalt jävla lame. Varför bry sig om politik när alla ändå tycker likadant? Jag kör vidare på Nordebo-länkandet och ser över påståendet att blockpolitiken inte ger svar i alla lägen.

Går det att få ihop ett fungerande regeringsalternativ med fyra partier med så skilda idétraditioner som M, Kd, Fp och C skulle det givetvis i ett kritiskt läge vara möjligt att kompromissa fram ett alternativ även med Mp och S. Blockpolitiken förvrider synen på många.

För frågan är vad nyttan egentligen är i att fördela politiken i block. Vänster/höger betyder, enligt floskeltankarna ovan, ingenting. Eller snarare för mycket samtidigt. Det kan finnas större meningskiljaktigheter högerfolk emellan än det finns vänsterfolk emellan. Inte ens med 2-dimensionell politik blir det acceptabelt tycker jag personligen. Det handlar nog endast om att göra saker enkelt för den stora, grå massan.

Så vad gör man för att lösa suckassigheten? För att undvika t.ex. komplexiteten i ett parti som måste stödja dödstraff OCH förkasta aborträtten. Jo, för politikens framtid ligger i sakfrågorna. 2006 års riksdagsval “handlade om jobben” – 2010 års val vet vi inte riktigt än. Fast vad händer med alla andra delfrågor som man bufflas om fokus ligger på t.ex. jobbpolitik? De glöms bort, that’s what.

Min förhoppning är att svensk politik lär sig av Unix-filosofin “låt varje enskilt program göra en sak väldigt bra”. Varför prata gott om en sak men samtidigt smyga in grisen i säcken genom ett partiprogram som ingen vanlig dödlig läst? Lär av Piratpartiet – där grundläggande principer diskuteras genom rationalitet utan att låsa fast sig i en ideologi. Tänk att få diskutera politik rationellt – istället för att tänka “så tycker inte jag, för jag är höger/vänster”. Ideologi kan vara skadligt.

Med dessa ord har jag tänkt annonsera ut att jag kandiderar till Piratpartiets val av riksdagslista. Jag är piratpartist av följande anledningar – vilka tillsammans även hjälpt Piratpartiet att tycka Rätt(tm):

  1. Piratpartiet försöker inte lösa alla problem i hela världen. Politiken löser specifka problem med samhället och krockar inte med någon demokratisk ideologi.
  2. Piratpartiet arbetar öppet. Vem som helst kan granska verksamheten och delta i utvecklingen. Begränsad politik begränsar makt/inflytande – vilket leder till begränsad korruption.
  3. Piratpartiet är starka förespråkare av subsidiaritetsprincipen. Vilket överensstämmer med Unix-filosofin om ett välskrivet program per uppgift.

Jag är en stark förespråkare av fri mjukvara och kultur. Att kunna ta del av, modifiera och sprida vidare verk är en naturlig del av informationssamhället.

En öppnare demokrati är även nödvändigt för att stå emot den utveckling mot ett storebrorsamhälle som märkts av tydligt på senare tid.

Min kandidering till Piratpartiets riksdagslista är att betrakta som ett rent och skärt stöd för att bena ut sakfrågorna från de politiska blocken. Många är överens om mycket – prioritera detta på dagordningen. Låt inte ideologi hålla tillbaka beslut bara för att “andra sidan lade förslaget” t.ex.