Tag Archives: journalistik

TT-språket och “Polisens Facebooksida”

Har stört mig länge på att man beskriver sidor på Facebook som något personer och organisationer äger. Skickade iväg en fråga till nyhetsbyrån TT om detta:

Hej, jag läste nyligen en nyhet (och den är inte direkt ensam av sitt slag) där svenska polisen publicerat information på en privatägt företags hemsida, Facebook. Sedan beskrivs det i nyheten som att det är “Polisens Facebooksida”, trots att de inte har några rättigheter eller ägandeskap kring denna. Facebook har ju 100% kontroll och det enda Polisen gör är att producera material likt en vanlig artikelförfattare.

Är nyfiken på om TT, som arbetar med journalistiskt språk, har någon tanke kring detta eftersom det absolut tillskriver ett ägandeskap på något som absolut inte har med det att göra. Polisen är ju förstås i en kund-relation till Facebook, men de kan inte göra några juridiskt understödda anspråk på varken domännamn, sidans URL, upplägget (tillhörande reklam m.m.) eller ens dess fortsatta existens mer än att säga upp det (vilket Facebook alltså kan göra när som helst utan att Polisen har något att säga till om).

Låt oss bygga färdigt häftet om säker kommunikation

Ung Pirat har tidigare sammanställt en guide till säker kommunikation för journalister. Detta är en jättebra idé och guiden bör definitivt spridas vitt och brett. Särskilt efter att jag hörde Bo Göran Bodin beskriva arbetet kring #saudivapen, hur man vidtog säkerhetsåtgärder för att inte avlyssnas när de diskuterade materialet som JK-anmälts som eventuell fara för rikets säkerhet. Vilket i själva verket var avslöjandet av omoraliska och närmast korrupta förhållanden inom FOI och mellan statshuvuden. Alltså exakt sådant som journalister ska arbeta med att avslöja.

Nu råkar det dock vara så att guiden Ung Pirat sammanställde mest är en ordbok snarare än instruktionsbok (en del info finns länkat på kampanjsidan). Jag upplever därmed att det finns en skyldighet för journalister och hackare att komplettera publikationen. Det är ett viktigt slag för bevarandet av trygg kommunikation – särskilt om lagboken sakta men säkert avvecklar den starka tryck- och yttrandefrihet samt meddelarfrihet som länge varit tradition i exempelvis Sverige.

Jag undrar dock vad man främst bör prioritera. Det är för svårt och krångligt att lära (och lyckas) få journalister och redaktioner att köra sina egna tjänster på nätet – och än mindre att ge dem erfarenheten att göra allt sådant utan nybörjarsäkerhetshål. De flesta journalister har inte datavetenskaplig bakgrund – och det finns många med sådan bakgrund som gör nybörjarfel de med.

GPG och säkra IM-tjänster och dylikt är ofta onödigt krångligt men närapå en given förutsättning för att slippa oroa sig kring överförandet och mer på vem man pratar med. Motsatsen till det – Tor och andra anonymiserade nätverk där överförandet kan vara avlyssnat – är ett viktigt komplement för att undvika spårning ifall man pratar med källor som inte får avslöjas i efterhand. Särskilt viktigt är det när datalagringsdirektivet är aktivt i Sverige också.

Två huvudpunkter – och generella förklaringar till varför – är alltså viktigt att få med. Hur man vet att kommunikationen inte kan spåras – och hur man vet att den ändå når fram till rätt person, utan att kunna läsas och inte har modifierats. Det ska det väl inte vara några problem att sammanställa i en kort, utdelningsbar skrift?

Anpassningar för utgivningsbevis

Fick detta (+ lite till) i min inbox gällande ansökan om utgivningsbevis, där de bad om att få in komplettering. Det var förvirring kring domännamnet tydligen, där jag hade angivit “mmn-o.se”, men hade en automatisk vidarebefordring till “blog.mmn-o.se”.

Vid en granskning av din hemsida så märker vi att det namn på databasen som innehåller domänadressen som du skrivit i ansökan, inte helt överensstämmer med den domänadress som visas när man skriver in det i adressfältet. Du har sökt för domänadressen “mmn-o.se”, men när jag skriver in detta så visas “blog.mmn-o.se”.

Så nu vidarebefordras man inte längre automagiskt från http://mmn-o.se till http://blog.mmn-o.se – voilà! Sedan skickade jag med ett par frågor till dem om t.ex. “https://” och “http://” gör någon skillnad (eller om jag levererar min sida över gopher://?). Och om “www.mmn-o.se” skulle vara en helt annan domän det med. Vore kul att veta hur de tolkar sina regelverk.

Dessutom har jag gjort om layouten så att det ska vara lättare att identifiera som journalistisk verksamhet, med bättre och ännu mer manuell utsållning av mig som ansvarig utgivare om vad som är relevant och har nyhetsvärde för svenska läsare. Allt för tydlighetens skull, så ingen tror att det är något annat än en tidning.

Den nya sidan man möts av på mmn-o.se innehåller alltså favoritutdrag från bloggen som oftast är mindre personliga och dessutom kan vara kryddade med exproprierade artiklar från andra skribenter än mig. Allt är rimligen av intresse för vemsomhelst med intresse av svenska nyheter. Ladda gärna hem en PDF av första utgåvan.

Sidans innehåll är i huvudsak gjort med det fria onlineverktyget Beaneditor. Tack hannes!

Fri mjukvara hade löst busskortproblemen

Följande har även skrivits om och skickats som insändare till Västerbottens Folkblad.

Onsdag 16 mars publicerade Västerbottens Folkblad en artikel som, om än inte uttryckligen, sätter pricken över i:et på problemen i många av dagens “köpta” system. Problemet är just att man oftast upphandlar slutna system, där man inte alls äger själva produkten, vilket effektivt omöjliggör för rätten att modifiera systemets mjuk- och hårdvara.

Lösningen är givetvis inte, även om idén faktiskt är lockande, s.k. “in house”-utveckling. Kommuner, företag som Länstrafiken i Västerbotten och dylikt är inte IT-företag och har således inget syfte att besitta den specialkunskapen. Istället köps de tjänsterna rätteligen in vid behov, såsom utveckling av busskortsystemet. Vid dessa upphandlingar görs dock det fatala misstaget att inte kräva rätten att själva vidareutveckla produkten – åtminstone internt.

Det är idag väl känt att fri mjukvara sparar pengar, såsom vid licenskostnader. Ett exempel som Umeå kommun själva räknat fram är att man skulle spara 600,000kr om året i licenskostnader vid övergång från Microsoft Office till Open/Libre Officebara på gymnasieskolan. Resonemanget fungerar mycket väl vid allt från kontorsmjukvara till operativsystem, vilket dessutom inte påverkar någon funktionalitet negativt om övergången planeras någorlunda väl.

Sämre fungerar resonemanget vid specialskrivna eller annars skräddarsydda system som t.ex. busskortläsarna. Där är beställningen ofta bunden till specifik hårdvara och det saknas fri mjukvara på marknaden som kan implementeras utan vidare. För att fri mjukvara skulle fungera som investeringsargument här skulle nog större delen av Sveriges kollektivtrafik behöva komma överens om att beställa en standardiserad, öppen specifikation för att användas i resesystemen. RKF-specifikationen t.ex. är ej särskilt öppen, vilket jag inte hävdar att den är förrän specifikationerna är släppta fritt och det inte finns licenskostnader på implementering (vilket känns rimligt för ett samhällsnyttigt bolags syften).

– Även om vi velat släppa in honom kan vi inte. Systemleverantören tillåter det inte, säger Tom Westerberg, ekonomichef på Länstrafiken i Västerbotten.

Västerbottens Folkblad 2011-03-16

Det här lamslår min tankeverksamhet temporärt. Vadå att systemleverantören inte tillåter det? Bör inte den som använder och äger utrustningen ha all rätt i världen att själva gå in och förändra detaljer i systemet? Tyvärr är dock verkligheten så att deras inköp inte verkar ha förutsatt att något ska vara fel eller problematiskt med det man betalar för. I mina ögon kan det tyckas självklart att ifall t.ex. företaget går i konkurs måste man själv kunna uppdatera. Tydligen inte i Länstrafikens dock – och noteras bör här att Tom Westerberg inte verkar vara den ansvariga för inköpet (artikeln nämner “många personalbyten”).

Så hur ska man undvika denna slags inlåsning där man behöver köpa ett helt nytt system för att laga problemen, eller för den delen behöva vänta på leverantören? En fullgod lösning föreslogs av det största IT-förespråkande partiet i Sverige förra valrörelsen – nämligen att ifall ett system tas i bruk inom en organisation bör denna organisation även se till att ha rätt att:

  • Granska källkoden – för att undvika säkerhetshål såväl som kunna verifiera att program och hårdvara utför rätt uppgifter (se/hitta buggar).
  • Modifiera källkoden – rätten att själv anställa konsulter att laga ett system måste finnas. Att lita på leverantören har visat sig problematiskt många gånger.
  • Distribuera ändringar – varför uppfinna hjulet flera gånger? Om ett system är i bruk i Västerbotten, och samma är det i t.ex. Göteborg, varför utföra dubbla jobbet?

Absolut bäst lösning vore om Sveriges skattefinansierade organisationer hade som standard och princip att endast upphandla öppna – gärna helt fritt licensierade – datorsystem och dylikt. Transparens är oerhört viktigt i den digitala världen. Att när det gäller offentliga medel i första hand välja fri mjukvara – open source – förespråkade Piratpartiet i såväl riksdags- som landstings- och kommunval 2010.

Förhoppningsvis kopierar andra partier våra idéer och anpassar offentlig sektors upphandlingar.

MADE-festivalens finkultur fular fel

För i runda slängar ett år sedan kommer jag ihåg att jag läste en “jämförelse” mellan fin- och fulkultur i Nöjesmagasinet Citys Umeå-utgåva. Den handlade om MADE-festivalen jämfört med Kulturnatta, vilka båda är ett aktuellt ämne i kulturens Umeå idag. Förutom att jämförelsen känns uppgjord, journalistiken som vanligt brister City och en massa annat smutskastande så används ju i alla fall någotsånär min definition av fulkultur.

Some might say att Kulturnatta mest är en blöt kulturmatta, men, då glömmer man för ett ögonblick att kultur kommer i alla former – högt och lågt, glest och fullsatt och bra och dåligt. Kultur är i många avseenden lika mycket till för utövarna som för mottagarna. […]

Made-festivalen däremot drabbades redan första året av en introvert elitstämpel, inte minst därför att den hölls i finkulturens ointagliga fästning – NorrlandsOperan. […]

Ändå är det inte svårt att ställa de två emot varandra. Och, för att spetsa till rubriken ytterligare, och underblåsa den här beefen mellan Kulturnatta och MADE (som givetvis inte ens existerar), har vi valt dårraden ”Finkultur” och ”fulkultur” går 10 ronder i tokjämn duell….

I mina ögon är tillställningarna inte ens jämförbara och erbjuder helt olika plan av fritidsberikande kultur. Jag vill ha båda – och jag vill ha dem säregna! Vidare bör nämnas att Kulturnatta är en av de tillställningar i Umeå som har lägst besökare:fylla-förhållande – vilket vore kul att jämföra med “finkulturens” traditioner. Mycket i den diskussionen påminner mig förövrigt om rsms snack om gråklubbar, med visst tillägg av vin-i-pausen-metodik och liknande.

Men. Finkulturen kring MADE-festivalen verkar sakta luckras upp för att nå ut till en större publik.

Från att ha gått till ett miljonslöseri med enstaka besökare har MADE-festivalen lyckats nå ut, tvätta bort lite elitstämpel från Norrlandsoperan och rentav satsat på kommersialistisk populism. Dels i form av särskilda artister som drar en helt annan målgrupp än NO!s ordinarie besökare, men även genom att inte återta den urinerande spanjorskan, eller någon slags motsvarighet. Sådant resulterade ju i kryddstarka kommentarer från kreti och pleti.

Ärligt talat tyckte jag mer om charmen i MADE-festivalen när det var den pretentiösa finkulturens högborg. Avantgarde överallt, ett axplock av det otillgängliga och konstiga som bara vinpimplande finkulturtomtar kan uttrycka uppskattning för i eccentriska termer. Jag tycker om den folkkulturen i sig, samt finner det oerhört intressant att beskåda kreationerna som därav följer. Det är tilltalande på ett mycket gemytligt och obskyrt vis.

Fast jag svär. Äldreomsorgen har ännu satt sitt spår i Norrlandsoperans Kågedal. Den ungdomsanpassade invigningskvällen av festivalen var nog det som passade in bäst i ens ordinarie konsert- och festivalbeteende. Lite komma och gå, och när musiken går igång ställer man sig nära scenen för att underlätta artistens scennärvaro. Det är ju ingen biograf – det är livespelning! Fast andra bullar var det igår, fredag, när jag kom indundrandes till en lokal med dundrande scenuppträdande – men till min fasa en sittande publik.

På den röjiga, finska klezmerpunken fanns minsann inget alternativ. Där var det lämpligt benutrymme längst fram, inget mer. Inte för att någon satt längst fram, då får man ju ont i nacken av att titta åt sidorna för att följa de rörliga finnarna i Alamaailman vasarat på scenen. Frågan är bara om stolsplaceringen var medveten eller ej – kanske var det för att dölja det typiska tomrummet som uppstår när man inte automagiskt har 100 fans i gropen framför en Thåström. Jag är övertygad om att det åtminstone var slentriananpassat med många sittplatser för årgångsbenen hos den, fortfarande, generaliserade MADE-besökaren.

Men ja, alltså. Det är ju det som är härligt. När saker inte riktigt är som man förväntar sig. Även om det innebär att man vill stå upp under föreställningen. Men det är ändå inoriginaliteten som MADE-festivalen fortfarande lever på. Kruxet är att man följer någon slags pretentiös metodik där man stänger dörrarna direkt efter insläpp och omöjliggör rundvandrarbeteendet som annars är standard på sådana här större arrangemang. Men ska man uppleva finkulturen bör det ju göras på finkulturens villkor. Annars fular man fel.

Jag undrar om inte rubrikens uttryck att “fula fel” får mer svar i det inlägg jag bör börja författa alldeles strax om Lars Böhlins i mina ögon missriktade, eller kanske felformulerade, krönika om män och öltält som “fulkultur”.

Två mål för polisen vid Utkanten?

Sydsvenskan har gjort imponerande journalistik än så länge kring tillslaget mot verksamheten i Utkanten på Industrigatan i Malmö. Forskningsavdelningen, ett hackerspace, drabbades hårt av razzian trots helt irrelevant målbeskrivning från polisen. Galet många relaterade länkar hittar man i opassandes inlägg om ämnet.

Nu har Forskningsavdelningens publicerat sin rapport också (Utkanten likaså). Verksamheten på papperet som polisen ville åt var klubbverksamheten som utan tillstånd, likt en del vernissage, serverat alkohol utan utskänkningstillstånd. Dock finns det starka anledningar att misstänka dolda syften. Mot deras tekniskt inriktade verksamhet.

At the time of the raid there were about five people at Forskningsavdelningen. All of us were searched and photographed. Those who criticized the harrasment were threatened to be taken to the station for drug tests. Overall the police seemed hostile.

Polisen rapporterar detta som “ett led i vår strävan att störa svartklubbsverksamheten”. Vi som följde The Pirate Bay-tillslaget får dock starka vibbar om att detta har ett andra mål, att lamslå övrig verksamhet i huset. För varför behöver man beslagta nyinköpta datorer och elektronik när det gäller klubbverksamheten? När man redan hade hittat prislistorna.

Utkanten sålde ölbiljetter vid dörren ffs. Inga datorer inblandade.

Att gå ut och hävda att polisen “mörkar” faktumet att datorer togs med känns dock lite väl tafatt. Frågar man dem så medger de detta och som polis med rätt att beslagta hade jag gjort detsamma för att gynna utredningen. Sedan kan man ju diskutera datorer bör vara svårare att beslagta än annat, med tanke på tidigare tillslag, även om jag personligen ställer mig kritisk till det.

Vad jag mest vill konstatera är att konspirationsteoretiker undanbedes. Håll utkik och följ nyheterna, men var som alltid skeptisk och källkritisk. Det kan faktiskt vara ett oskyldigt misstag av Malmöpolisen.

Oerhört vinklad TT-artikel mot förlagsretardationen

Först reagerade jag på uttrycket “pungslå”. TT skrev att “Tyskland vill pungslå nätet”. Men det är mer än bara konstigt ordval.

Många förläggare retar sig på att exempelvis Google börjat lägga ut “deras” böcker på nätet

What’s up med citationstecknen där? Jag menar, det är ju helt rätt att det inte är _förläggarnas_ böcker, det är författarnas. Men man använder väl inte citationstecken sådär i ordinarie journalistisk praxis?

Branschen förväntas presentera ett förslag men måste först förhandla med journalisterna. Dessa är inte eniga och minns säkert i likhet med svenska och andra länders journalister hur besvärligt det varit att förhandla fram ersättningar när arbetsgivarna velat tjäna pengar på deras arbete i olika former – men helst utan att ersätta skribenterna.

…och sådär skriver man bara inte. Även om det stämmer så innebär detta en oerhört vinklad nyhetsrapportering. Bättre koll än så hoppas jag att TT ser till att ha på artiklar de släpper iväg. För visst började artikeln om förläggare och böcker (alltså författare) och inte – som detta stycke brusar upp med – journalister?

Som medlem i Piratpartiet var jag oerhört försiktig när jag skrev för Västerbottens Kurirens ungdomsredaktion. Jag ville inte röra artiklar där min personliga uppfattning skulle vara tydlig. Förvisso innebar detta att någon annan – random ungdom – skrev det exakt likadant. Men jag gjorde det inte själv i alla fall – partisk som jag var.

I det här fallet är det väl någon journalist som irriterat sig på publicister som – à la notisen – velat tjäna pengar på deras arbete i olika former – men helst utan att ersätta skribenterna. Och därmed stöder Google med tanke på att deras avtal är bättre än vad Bonnier erbjudit – för både författare och läsare.

SvD har en lite bättre skriven artikel, om än förmodligen baserad på TT-tjofset. Fast den ids jag inte analysera.