Tag Archives: informationspolitik

Att ta till sig av valresultatet, särskilt i Umeå kommun

Själv är jag rätt nöjd med Umeå kommuns preliminära valresultat faktiskt. Piratpartiet har en egen stapel på 1%, eller 737 röster. Det är en ganska betydande siffra som dock inte räcker till mandat i fullmäktige.

Mer skrämmande är Sverigedemokraterna som i ett i övrigt historiskt sett rött Umeå lyckats ta sig an 1,5% av rösterna – 1069 stycken. Det är förmodligen ett kombinerat resultat av ordinarie stagnationstyre i kommunen, den nationellt överspännande mediabelysningen av SD och faktiska främlingsfientliga individer.

Så låt oss faktiskt fokusera nu en stund på att drygt 1800 röster i Umeå – 2,5% eller var 40:e person – har valt ett parti som inte sitter i fullmäktige idag. Detta vid sidan av ett nästan icke existerande “övrigt”-resultat, vilket antyder att väljarna är mycket bestämda av sig.

Tittar vi sedan på särskilda grupper – t.ex. det väl gängse diskussionsämnet “ungdomar” så tycker jag att det preliminära resultatet i skolvalet visar tydliga resultat på en misstro i etablerade riksdagspartier:

I Umeå gav skolvalet Sverigedemokraterna 8,04% och Piratpartiet 7,2% – alltså 15,24% totalt. Detta bör samtliga partier – även de som vuxit i år – ta till sig å det grövsta. Särskilt när en viktig fråga som brukar diskuteras på ungdomspolitiska möten är varför ungdomar inte engagerar sig politiskt.

De enda som gynnats av de senaste årens riksdagsval har varit partier som antingen pratar reell politik för ett framtida samhälle (Mp), förstår sig på kommande generationers vardag (Pp) eller vågar yttra sig kontroversiellt (Sd). Skillnaden gentemot “resten av partierna” är att samtliga dessa står för sina åsikter.

Piratpartiets engagemang i Umeå kommun gav inga mandat till kommunfullmäktige. Detta gör det mycket svårare att faktiskt bedriva en politik dels rent praktiskt – med politiska samtal – men även ekonomiskt sett. Vi har inte resurserna att bibehålla engagemang, vilket gör att våra idéer har mycket svårare att ö.h.t. komma till skott. Detta placerar ack så mycket större krav på sittande fullmäktigepartier.

Sverigedemokraterna kan dock fortfarande komma in i fullmäktige och här ser vi ännu större krav ställda på sittande partier. De kan inte fortsätta dalta runt och totalignorera detta parti. Oavsett om Sverigedemokraterna kommer in i Umeås politiska spelrum tycker jag det är dags för partierna att ta sig en tankeställare kring de förmodade missnöjesrösterna:

Vilka är det man tappat medan man suttit på mandat?
Hur ska vi göra dem delaktiga i det politiska samtalet?

Det handlar om kommande generationer och vi är varken rasister eller rättshaverister. Istället representerar vi en svängning i politiken som hanteras uruselt av dagens makthavare. Börja stå för vad ni säger och ta till er av vårt nytänkande och vår expertis.

Tas inte valresultatet på allvar Sverigedemokraternas valresultat 2010 upprepas i framtida riksdagsval – och då det finns inga andra än politikerna själva att skylla. Utan sandlådebeteendet från toppolitiker som “aldrig någonsin” vill ens diskutera med Sverigedemokraterna hade de inte kunnat komma in i riksdagen.

Ni visste alla att detta skulle hända. Såväl på riksdags- som kommunnivå. Och ni vet att det blir värre om inte nya perspektiv lyfts – och debatter tas. Fast det kommer inte att göras så länge som kompisgängen styr.

Skicka Skunk till Archive.org?

Jag läser terrorrubriker på DN som säger att Sajternas innehåll riskerar att gå förlorat. Det gäller förstås Lunarstorm och Skunk (och Playahead tydligen) som lägger ner, förmodligen på grund av Facebooks omåttliga popularitet.

Frågan är varför inte dessa communities gör internet en tjänst och bidrar med sitt material till organisationen Internet Archive som ideellt bedriver arkiveringsverksamhet, samt den underbara Wayback Machine.

Jag anser att ansvariga företag bör skicka dit samtlig information som är publikt tillgänglig (dvs i praktiken att man bara behöver registrera ett konto för att ta del av det). Särskilt Skunk, eftersom det är den definitivt mest anrika sidan. Lunarstorm och Playahead har väl aldrig varit särskilt attraktiva.

Fler har ju täckt ämnet men få (ingen?) har nämnt simpel arkivering, om än DN skriver om Kungliga Bibliotekets projekt Kulturarw3. Fast det förstås, ju fler arkiverare desto bättre, jag råkar bara ha hört mer om Internet Archive. Rasmus Fleischer skrev t.ex. om Skunkgruppen, som nu har lyckats få ta över driften.

Fast så länge man inte gör som The Times bryr jag mig ej.

Jag förespråkar öppet, tydligt och klart att man bör låta saker dö. Internet består av förnyelse. Inget varar för evigt, inte i interaktiv form åtminstone. Så släpp det, bevara gärna innehålle för framtiden, och gå vidare.

Nu menar jag förstås inte att folk borde använda Facebook. Det vore ju bara hemskt och horribelt – privata amerikanska företag känns läskigt överlåta information om all sin nätnärvaro till. Men det verkar ju komma ett decentraliserat alternativ skrivet som fri mjukvara… Om man nu inte gör som mig och förespråkar SMTP.

PS. Även för ett år sedan fanns det engagemang att rädda Skunk.nu märker jag hos piratbyråkraten blay. Så detta bör egentligen inte komma som en nyhet.

Man är alltid störst i sin egen värld

Piratpartiet lider inte bara av växtvärk (vilket dock sträcker sig ganska långt tillbaka). Partiet lider även av megalomani och ju mer grupperingar växer desto mer klubb för inbördes beundran blir det. Just nu diskuteras det Piratpartiets chanser i riksdagsvalet.

Jag är övertygad om att Piratpartiet inte kommer in i riksdagen. Jag tycker det är synd att Mattias Bjärnemalm tystnat som internkritisk röst. Jag tycker det är löjligt att tro att man är något bara för att man lyckats väl en gång gör man det en andra. Svepskälens maskineri är ju fortfarande i rullning.

Det finns nämligen flertalet enkla sätt att hålla Piratpartiet borta från den politiska debatten. Det är bara att rikta in “valfrågorna” på saker som vi inte har något att säga till om. Vips var det klart. Jobb, finanskris och vårdpolitik – utan något informationspolitiskt perspektiv, så gemene man förstår det. Smack, boom, pang-jävlar!

Jag hoppas förövrigt att jag inte är den enda som misstänker att överenskommelserna kring Datalagringsdirektivet är ren och skär valtaktik från vårt fantastiska tvåpartisystem. Trots att vissa menar att vi är den stora, starka bloggosfären som kan vända det till vår fördel

Så min tro ligger inte i riksdagsplatser. Okej om vi lyckas – då kan det göra stor skillnad. Dock finns inte det folkliga stödet – och stödet stagnerar så länge fokus hålls borta från våra principer. Debattprogrammen kommer inte att ta upp frågor där ett enstaka uppkäftigt parti sitter och skriker något som ingen annan tar seriöst.

Piratpartiet är inte intressanta längre. Oavsett ny TPB-rättegång eller datalagring.

För att genomföra praktisk informationspolitik behöver vi först hacka det allmänna medvetandet. Svensson ska veta varför fri inte betyder gratis. Varför öppen inte betyder fri. Samt hur Svenssons digitala vardag faktiskt påskyndar demokratins stagnation.

Min tro ligger i praktisk aktivism, inte att ha riksdagen som mål. Vare sig det är genom Piratpartiet, något annat parti eller ens politiskt i första början. Vi – Sverige, Europa, världen – behöver ett omruskat Piratbyrån som driver opinion.

Upphovsrätt, gratismusik och missförstånd

Detta inlägg tar upp en gammal, gammal debatt som borde ha lagt sig för evigheter sedan. Ungefär sedan man sade “multiplication can produce powerful numbers“. Kring 2003 egentligen, eller officiellt 2007. Nedanför försöker jag visa att information (data) är multiplicerbart, men inte t.ex. tjänster och memorabilia.

DNs ledarsida 2009-08-12DNs ledarsida hade för ett tag sedan (2009-08-12) en artikel om Spotify. Den talar om att Spotify är en större inkomstkälla för musikbolagen än iTunes. Good for them. Att sedan artister som Magnus Uggla har sin kritik mot detta är ju ganska viktigt att komma ihåg. Men vadå, det är väl inte direkt så att iTunes är någon stor hit i Sverige, va? Så hur svårt är det att vara mer framgångsrika än det…

För kuls skull kan nämnas att kampanjer av olika slag, med eventuellt stark ironi, har dykt upp för att stödja Magnus Uggla i sitt rasande mot sitt skivbolag.

Men nåväl, nu är det ju så att folk är insnöade på de ekonomiska banorna som alltid. Folk i allmänhet är inkörda i fördelning, värde och utbud/efterfrågan. Bah, kapitalister! Det är ju helt jävla irrelevant ifall man kan få betalt för det man gör, om det man gör ändå inte tillåts spridas vidare. Man kan ffs inte kräva betalt för något som man behåller ensamrätt till. Det är som en grundläggande del av samhället. (Inte ekonomin).

Ifall jag har en stol du inte får använda så betalar du inte för den. Har jag en av Magnus Ugglas låtar – på skiva eller genom Spotify – så har jag inte tänkt bry mig ett jävla skvatt om hans levebröd ifall jag inte får använda musiken. Inte bara lyssna nu alltså, utan faktiskt använda musiken. Modifiera, göra cover, lägga som soundtrack i film och dylikt. Är något oanvändbart så förtjänar det inte betalning.

Och här är problemet som lurkat i evigheter i debatten. Det som skiljer de två (fler?) lägren i upphovsrättsdebatten: Exemplarförsäljning. Tanken att information kan låsas fast. Att en kopia innebär en (även fragmenterad) betalning etc. En återgivning av information, t.ex. som soundtrack vid filmuppspelning, ska enligt lagen generera en inkomst till ägaren av informationen.

Men nä, fuck that. Snälla kom inte och hävda att musik i sig borde kosta. Uppträdanden, specialutformning, uppdragsarbete och memorabilia kan kosta. Att dock hävda ensamrätt till något immateriellt kräver banne mig mer förklaring än “det har alltid varit så [sedan vi sade att det skulle vara så]”. Följande två åsikter står jag starkt fast vid:

  • Det som går att multipliceras till mäktiga tal är antingen ens eget, eller allas. I det förstnämnda fallet kan tyvärr ingen annan få tillgång till materialet.
  • Ovanstående anser jag eftersom man kan inte hindra någon att tänka, drömma eller återskapa ett motsvarande verk (digitalt eller analogt). Än mindre bör den inskränkande makten aldrig återfinnas i ett samhälle värt stämpeln demokrati.
arlaharen
Stöld av tankegods.

Så kontentan här är att vi (även pirater) måste börja släppa på tankarna om ersättning för immateriella ting. Det inkluderar “intellektuell egendom”, eller “tankegods” som Aftonbladet kallar det. Det är nog egentligen så enkelt som att “stöld av tankegods” förmodligen inte kan yttras ens av en domare i Högsta Domstolen utan att denne drar på mungiporna…

Så let’s rock ‘n roll. Spela inte med på fjolleriet om att artisterna ö.h.t. ska få betalt för sina verk. Fast givetvis bör man få betalt för att vara kreatör till den grad man förtjänar det, där t.ex. musikgruppen Kreti och Pleti brukar förespråka lösningen kulturbidrag. Musikgruppens Mattias Hamberg  skrev under EU-valrörelsen ett par tankar om ersättning, vilket var lite av min inspiration till att knåpa ihop detta inlägg. Ignorerar man det om bibliotekslösningen så gillar jag inlägget, även om vänstervibbarna är lite väl kraftiga (bah, socialist!). Dock har t.ex. Piratpartiet många medlemmar som bör läsa inlägget för inspiration och uppfatta-andras-perspektivism. Vidare skriver även Swartz finfint om bl.a. “joint attention”, vilket även det kan vara intressant på ämnet “delande” snarare än “ersättningstänk”.

Men nu behövs en sammanfattning.

  • Innan FRA trodde folk att piraterna var “gratisgenerationen”. Det gör vissa, typ Jan Guillou, fortfarande förvisso. Dock inte med samma ekipage.
  • När integritetsdebatten fick spinn på riktigt fick vi fram grundpoängen med att hindra kopiering innebär att hindra kommunikation.
  • Nu hoppas jag att vi framöver ska kunna påpeka att utöver hotet mot kommunikationen så måste vi verkligen visa hur kreativitet, nyskapande och delaktighet verkligen förutsätter uppluckrad upphovsrätt.
  • Vi kan inte prata om ersättning för kulturellt berikande utan att först bli av med exemplarförsäljning som norm. Allt annat är att dansa efter en missvisande flöjt som spelas av CD-förespråkare.

Intressanta ämnen att läsa vidare om nu, som fördjupning av deltagarkulurens byggstenar, är t.ex. Kulturutredningen (Kontaktnätets remissvar är en duglig början). Konsekvenserna är bl.a. att amatörkultur problematiseras markant då många stödformer görs otillgängliga. Att våldsrapera amatörkulturen är som att spotta på det som gör att deltagarkultur – och internet i allmänhet – är så oerhört awesome.

The Pandeya Bay

Jag är skeptisk.

Vad Hans Pandeya säger är att de vill göra i princip som Spotify. Fast med 4 weeks notice.

När GGF tar över The Pirate Bay om fyra veckor ska tjänsten vara helt laglig, sade han. Till dess måste överenskommelser ha nåtts med rättighetsinnehavarna till det material – musik, filmer och annat – som finns att ladda ner på sajten.

Modellen Hans Pandeya målade upp var att alla fildelare hyr ut en del av utrymmet på sina hårddiskar. Därmed kan de tjäna pengar på fildelningen, samtidigt som rättighetsinnehavarna kompenseras.

Yeah right, säger jag bara. Pandeya säger att tekniken är krånglig. Jag säger att tiden är knapp. Jag förstår vissa delar av tänket, men inte hur det kan ö.h.t. tänkas genomföras i praktiken.

Om vi säger såhär: Lyckas de blir jag imponerad. Men jag blir nog mer sannolikt bara irriterad. Jag håller med bl.a. rsms och TPB själva till viss del hur saker och ting är tänkt. Säkerhet i varumärket (sedan när vågar man förlita kvalitet på kommersiell verksamhet dock, som det faktiskt blir nu?) och att vad som inte utvecklas dör på internet. rsms verkar i alla fall ha börjat känna tvivel om Pandeya.

Min omedelbara kommentar fällde jag på vk.se och trodde det var ett sent aprilskämt. Dagens tankar skiljer sig inte särskilt mycket…

I vart fall har jag förtroende för att alla som hjälpt till med TPB inte springer och latar sig nu. Worst case scenario är väl att det här är det nödvändiga offret vid altaret för att få kraft att driva informationspolitik på högvarv. Praktiskt.

Men nåväl. Interesting times, my friends. Interesting times. Jag är för koncentrerad på mina egna projekt just nu för att bedriva en aktiv nätpolitik. Nörderiet, dålig dygnsrytm och knarkhackandet som prioriterades bort i valrörelsen och så.