Tag Archives: individualism

Överbefolkning och klimatförändring är inte bra

Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi

Jag förstår mig inte på vissa människor. Det är som att de utför nät-trollande utan att vara medvetna om det. Nu senast är det Gösta Walin, professor i oceanografi, som avfärdar överbefolkning och klimatkatastrof.

Mannen presenterar en massa fakta som, faktiskt, inte nödvändigtvis är fel. Så det går inte att motargumentera på sakfel eller slutsatser riktigt. Sedan har han skrivit en så lång text att bara retards som jag orkar läsa igenom det för att bemöta med kritik. Texten baserar sig i alla fall på en debatt mellan huvudsakligen Paul Ehrlich (alarmist gällande överbefolkning och resursbrist) och Julian Simon (ekonom).

Han förespråkar för det första att man ska lyssna på en ekonom i miljöfrågor. Nog för att det finns ekonomer som är rätt sunda, men de flesta utbildas till att acceptera självuppfyllande teorier. Faktum är att min kritik mot Gösta Walins text är närmast identisk med min kritik mot ekonomers utbildning. Det är inte faktafel som manifesteras, problemet ligger snarare i att man aldrig betraktar ämnet utifrån. Men låt mig hålla mig till Walins Newsmill-artikel:

Simons förutsägelser om ökande välstånd hade slagit in på alla fronter, han vann vadet på ett övertygande sätt. Ehrlich hade fel i alla sina griska förutsägelser om rusande priser och svältkatastrofer av oanade proportioner.

Simon och Ehrlich hade slagit vad om ett par grejer. Ehrlichs så kallade domedagsprofetior slog inte in och Simon lyckades förutspå en fortsatt utveckling av välfärdsamhället. Så bra. Det betyder att utveckling är bra och gör världen bättre eftersom vi idag har billigare resurser, bättre sjukvård, stabilare samhällen etc.

Vi människor har verkligen befolkat jorden med allt större framgång. Vi har blivit fler och trots detta har antalet fattiga stadigt minskat i absoluta tal. Kunskap har blivit tillgänglig för allt bredare lager av befolkningen och därmed även makten över tillvaron. Det som kallas “miljön” har blivit bättre, med stormsteg kan man säga. Luft och vatten har blivit renare. Det gäller inte minst i den s k tredje världen. Produktion, välfärd, levnadsförhållanden, allt har förbättrats.

Okej, Gösta Walin. Det mesta blir faktiskt bättre. Inga globala naturkatastrofer har skett, eller lär ske de närmsta åren, trots mänsklighetens exceptionellt storskaliga tillväxt. Jag går med på att det idag är jättebra ställt världen över jämfört med bara 10-20 eller för den delen 1000-2000 år sedan. Och det finns ännu marginal för atmosfären innan drastiska skillnader sker. Men har du funderat på några absoluta värden av vår jords kapacitet?

drawing from http://fiddleferme.wordpress.com/2009/05/05/lessons-from-scarcity/

Siffror i det här läget är irrelevant. Det är principen, konceptet och tankesättet som är viktigast. Jag är inte övertygad om att, säg, allt järn på jorden är i bruk vid varje given tidpunkt inom min livstid t.ex. Däremot är jag väl medveten om att det finns en begränsad mängd resurser tillgängligt. Detta gäller alla råvaror såsom olja, guld, vatten, etc. Samt förstås mat och yta på jorden att odla denna på.

Det är helt okej att förlita sig på vetenskap att lösa detta åt oss. Jag är helt övertygad om att mänskligheten inte tillåter sig själv att dö utan vidare. Vi kommer att bygga höghus med odlingsplattformer, effektivisera matsmältningen, minimalisera resurskraven för produktion och säkert lyckas tämja fusionskraft framöver. Men det finns fortfarande en övre gräns.

Tidigare har jag kritiserat Anders Ågren, ett kommunalråd i Umeå, som tycker att tillväxt i Umeå är jättebra. De skalor han pratar om är förvisso irrelevanta i sammanhanget, men inställningen att “tillväxt är bra” saknar där samma sorts kritik. Att betrakta systemet utifrån vad som är lämpligt. Lagompatriotismen.

Så vad är faktiskt felet med Gösta Walins, samt en del övrigas, resonemang? En allmängiltig teori jag har gällande konstruktioner – fysiska som abstrakta – är att jämföra situationer med korthus. Har man precis lagt på ett kort (upptäckt något eller utfört en handling) och konstruktionen verkar ha destabiliserats, så har man i praktiken två val:

  1. Antingen tar man bort kortet. Det innebär en prestigeförlust, (temporärt) begränsad strukturell utveckling och förstås viss administrativ förändring. Det gick ju inte som man hade tänkt sig.
  2. Du låter kortet stå kvar. Risken är att kortet faller och drar med sig delar av den övriga strukturen. Beroende på vilken del som faller så kan väldigt mycket försvinna i ett rafs.

För ingen skulle väl vara dum nog att bygga vidare på denna svaga länk? Utöver i syften där man vill vara säker på stabiliteten, eller i andra ord “där man har en andra chans”. I vilket fall så kan detta kort till slut inte bära upp den kringliggande strukturen. Det är exakt denna gräns man behöver vara medveten om – samt utifrån vad man ska analysera såväl tillväxt, överbefolkning och resurstillgångar.

Är det värt att balansera på gränsen av vad leverantören kan erbjuda?

Det är nämligen så att jag håller med Gösta Walin om att dagens hype kring domedag, marknadsbegrepp som “hållbar utveckling”, “grönt” dittan-och-dattan etc. mest bara är sätt att manipulera människor. Mycket crap sprids av många människor till ännu fler. Dock har vi uppenbarligen delade åsikter i hur kraftigt man bör belasta ett system. Själv förespråkar jag alltid marginaler för såväl resurser som tid. Redundans, fallback och kommunikation är ledord, inte tecken på svaghet.

Att han även totalt missat att bara några graders höjning av områdens medeltemperaturer kan slå ut hela ekosystem på grund av en för hastig förändring ids jag inte ta upp mer än såhär: “Större skördar och frodigare växtlighet” är inte tillräckligt för att väga upp massiv utrotning av djurarter och en grav ekologisk obalans.