Tag Archives: glesbygd

Umeå, badhuvudstaden som vill bli stor

Jag tror vi håller på att satsa på att bli badhuvudstad i Umeå. Redan idag finns flera simhallar, badanläggningar och äventyrsbad i staden eller nära tillgängligt. Utöver detta har vi planer för ytterligare äventyrsbad etc. Inte för att jag är den som är rädd för förändring, men…

Ett par exempel på vad som redan finns mycket nära för umeborna:

  • Storsjöhallen i Holmsund, öppet året om
  • Umelagun vid Nydalasjön, öppet på somrarna
  • Umeå simhall som alla kommunala skolelever åker till
  • IKSU (2 anläggningar) som har allt från trivselsim till vattengympa

Vidare har vi nära tillgång till exempelvis Örnsköldsvik, c:a 1-2h bort beroende på färdsätt, och det relativt stora Paradisbadet. Ännu större och pampigare är Piteå Havsbad, som förvisso kräver mer av en heldagsutflykt då bilresan i sig tar 3-4h enkelväg. Båda dessa kan argumenteras vara svåråtkomliga för mindre ekonomiskt välbefogade familjer – men samtidigt är de ju mycket ståtligare och större än vad som ö.h.t. rent fysiskt ryms i området som Umeå fattat beslut om.

But lo and behold – vi vill bygga ännu en simhall i Umeå. Uppe på Ersboda tydligen! Som i och för sig inte är något extra äventyrsbad, så det kanske är försvarbart… Och det blir förmodligen lättare för familjer etc. boendes nära Ersboda att göra mer spontana badbesök. Dvs, två argument som totalt saknas för centrumäventyrsbadet som kommunfullmäktige vill prångla in. Där är det egentligen enda argumentet att centrumkommersen gynnas, med tanke på det hotell och den galleria som också planeras på samma trånga yta:

I projektet ingår, förutom badhuset, bland annat en om- och tillbyggnad av Mimerskolan som blir hotell, butikslokaler och kontor.

Västerbottens Kuriren

Detta är ju allt ganska lustigt, galet och/eller korkat. Att vi vill bygga ytterligare anläggningar dvs, oavsett om vi vill öka vår befolkningsmängd med nästan 100% på 50 år från 100- till 200 000. Det finns något som inte klickar hos stadsplaneringen… Inte nog med att det är onödigt, olämpligt och opassande – konkurrensen lär ju uppnå ett antiklimax.  Särskilt när det kommer till Holmsunds äventyrsbad – ett mindre äventyrsbad som är mycket omtyckt. Det badet har säkert utbyggnadsmöjligheter om man skulle vilja satsa på något beständigt och hållbart. Med dagens planerade badhus så är risken snarare att man sannolikt utarmar Holmsundbadets besöksstatistik.

Allt som nämnts ovan – och en massa annat hittepå – planeras dessutom huvudsakligen till innan år 2014. Good luck, Umeå badhuvudstad och byggarbetsplats, till de (hittills) beslutna byggprojekten:

Snart är Umeå inte lika mycket Umeå längre. Folk väljer att bo i städer som Umeå av just anledningen att de är Umeå och inte Stockholm. För utveckling och problematisering av dessa resonemang, förvisso gällande landsbygd snarare än småstäder, hänvisar jag till Ola Nordebo och hans ledarkrönika “Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis“:

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks.

Att sedan min åsikt är att de misstag vi bör undvika är att överstiga en viss populationsmängd/-densitet. När småstaden blivit (vill bli) storstad har man förlorat sin karaktär. Var sedan denna gräns går är jag inte lika säker på, Umeå kanske har utrymme att växa – men vi bör akta oss för den jargong som råder idag. Förutsättningarna för Umeå att vara en lyckad stad ligger inte i att konkurrera med närliggande städers överlägsna utbud utan snarare dra nytta av sitt strategiska läge.

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Helg med norra distriktledningen i Piratpartiet

I helgen bondade ledningen för Piratpartiets norra distrikt. Själv sitter jag som vice distriktsledare efter DL1 Andreas Larsson.

Vi satt i en stugby utanför Ånge (fortfarande ovanför/i linje med Sveriges mittpunkt, så helt onorrländskt var det ej). Inget rinnande vatten, ingen el och ingen mobiltäckning. Men sepåfan att vi fick igång internet ändå, över NMT450-bandet med antenn från ice.net. Var god notera att de faktiskt har ett abonnemang utan tankningsgräns. Fast riktigt lika portabelt som Huaweimodemen blir det inte, men funkar banne mig bättre.

…men nåväl. Mycket diskuterades under helgen – till och med Piratpartiets politik, strategier inför valet etc! Bland annat valsedlarnas upplägg i riksdagsvalet etc.

Kort och gott så börjar vi ladda upp inför valkampanjandet och försöker få koll på vad vi alla pysslar med i norr. Mycket sköts autonomt och vi bråkar inte lika mycket som sörlänningarna. I största allmänhet råder konsensus kring saker och saker löper på väl.

Vad som är intressant nu är väl att vi nordpirater – mestadels medlemmar som ej närvarade i helgen – försöker komma med idéer, förslag och engagemang. Dyk upp på fikaträffar, ta initiativ eller leta upp saker man kan göra. Prata med folk, skriv insändare och fundera på vad Piratpartiet behöver göra inför riksdagsvalet 2010.