Tag Archives: finland

Att angöra en internetbrygga

Jag, Gustav Nipe och två andra pirater – Nathalie Ylitalo och Fredrik Holmbom – besökte nyss Haparanda för att reka inför operation Ost-Net, ett projekt initierat av Ung Pirat. För min del representerade jag lokalavdelningen UP Umeå. Resultatet har åtminstone publicerats på Haparandabladets webbtidning av en jättetrevlig reporter där. NSD har också publicerat en nyhet.

Haparanda - Torneå, att anlägga en internetbrygga. Foto: Fredrik Holmbom

Idén ifråga har funnits ett år eller så inom förbundet. När Gustav tidigare i år var förbi i Umeå, strax efter att ha blivit nyvald förbundsordförande i Ung Pirat, diskuterade vi möjligheterna till just en oavlyssnad, internationell anslutning. Slutsatsen som dragits av alla inblandade har varit att Haparanda i norr – med finska Torneå direkt angränsande (c:a 25m nätverkskabel bort) – är det givna valet för denna avlyssningsfria internetanslutning.

I huvudsak vill jag passa på att publicera det utkast till inlägg jag skrev när jag introducerades till idén först. Jag hann aldrig komma till slutsatsen att anslutningen bör kunna vara klar inom ett år. Men nåväl – här är grunden till vad jag hade tänkt publicera tidigare men aldrig kom mig för:

Att bygga egen transnationell infrastruktur

Visst kommer du ihåg att varenda meddelande du skickar som passerar Sveriges fysiska gräns – t.ex. allt du gör på centraliserade, privatägda tjänster som lyder under amerikansk lagstiftning såsom Facebook, Twitter, Skype och YouTube plus utöver det majoriteten av Sveriges bloggande, fildelning och annat – snappas upp av, analyseras och kortfattat avlyssnas av Försvarets Radioanstalt?

  • Ja, det är fortfarande lika allvarligt för ditt privatliv, även om du inte direkt märker det i din vardag.
  • Ja, det var på grund av demokratiskt förfall och ignorerande av väljarnas krav som regeringen – med stort stöd av oppositionen – lyckades genomföra beslutet.
  • Ja, de har potential att veta dina exakta vanor ner till vad du äter till frukost, vem du umgås med på dagen och vilka dåliga, förmodligen inkriminerande, skämt du drar med dina närmaste vänner samt förstås dina politiska åsikter, eventuella religiösa världsbild, sexualitet och favoritfärg.
  • Ja, Piratpartiet är fortfarande aktivt och ämnar hacka bort FRA-lagändringen paragraf för paragraf. Även om vi är det enda partiet som värnar om Sveriges medborgares mest grundläggande rättigheter i en alltmer uppkopplad värld.

Ovannämnda problematik löses rent konkret bäst genom att man kopplar förbi FRAs utrustning när man passerar landsgränsen. Detta går förstås att göra på flertalet sätt – via kabel, trådlöst nät, bongotrummor eller brevduvor (RFC1149). Vanliga gympadojor är hur man gjorde det förr i tiden – så inte på något sätt är planen jag skall beskriva särdeles originell. Men den kommer att fungera.

Det juridiska bekymret

Det ursprungliga dilemmat för hela Sveriges, och kringliggande nationers, demokrati var ju lagändringen den 18 juni 2008 som gav uttrycklig tillåtelse till Försvarets Radioanstalt att snoka i samtliga svenskars privata kommunikation, med det enda kravet att de “förstör information” som inte är kopplad till vad sittande regering tycker är farligt. För att bekämpa juridiken behöver man först adlas till paragrafryttare och därefter sätta sig ner med lagboken och diverse propositioner.

För att göra en lång historia kort verkar de enda som är skyldiga att koppla in FRA vara de operatörer som driftar “allmänna kommunikationsnät”, vilket definieras i lag om elektronisk kommunikation, med orden (även enligt Post- och Telestyrelsen):

  • allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,
  • Ett sådant nät är allmänt tillgängligt om det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet.

Alltså behöver man inte rapportera sig till varken PTS eller Försvarets Radioanstalt, förutsatt att nätet inte är “öppet för en vid krets av användare”. Bortsett från den oerhört vaga definitionen av “vid krets”, vilket jag misstänker ej har testats i lag, så skulle jag kunna hävda att en mindre grupp människor inte är en särskilt “vid krets”.

Finland inför färgade ID-kort för inflyttade medborgare

Sedan Dagens Nyheter ändrat den artikel jag länkar nedan (utan revisionshistorik, ni vet som pålitliga källsidor à la Wikipedia har) så har den fått en helt annan innebörd. För att visa på nödvändigheten i revisionshistorik och faktumet att Wikipedia står över nyhetstidningar på denna viktiga punkt, så behåller jag inlägget nedan som det ursprungligen var skrivet.

Tack till läsaren Jenni som noterade att artikelns innehåll var ett helt annat när du läste än när jag hittade den. (och de som vill ha originaltexten till DNs artikel kan läsa nyheten på SvD)

—-

Inflyttade – alltså utländska – medborgare i Finland får en annan färg på sina ID-kort än sina inhemska vänner om de utfärdas efter 1 juni 2011:

De nya korten för utlänningar kommer att vara bruna, medan finländarnas kommer att vara blåa. Polisen vill med de nya färgerna underlätta övervakningen av dem, skriver nyhetsbyrån FNB.

Schyst att de är öppna med att säga att de vill övervaka utlänningarna – och dem specifikt. Här i Sverige bara vräker vi på med övervakning och ger därefter polis och underättelsetjänst rättigheter att välja och vraka.

Nog för att ordvalet kanske är någon konstig språkartefakt och en nyans förlorad i översättningen, men det skulle inte vara förvånande om argumentationen var “övervakning av främlingar är bra”. För de är ju ett hot, förstås. Det vet Sverige, sedan vi röstade in Folkpartiet i riksdagen. (hah, you thought I was going to say Sd!)

Finland bör egentligen uttrycka sig à la Lars von Trier: “What can I say? I understand Hitler, but putting armbands on people is too obvious”.

MADE-festivalens finkultur fular fel

För i runda slängar ett år sedan kommer jag ihåg att jag läste en “jämförelse” mellan fin- och fulkultur i Nöjesmagasinet Citys Umeå-utgåva. Den handlade om MADE-festivalen jämfört med Kulturnatta, vilka båda är ett aktuellt ämne i kulturens Umeå idag. Förutom att jämförelsen känns uppgjord, journalistiken som vanligt brister City och en massa annat smutskastande så används ju i alla fall någotsånär min definition av fulkultur.

Some might say att Kulturnatta mest är en blöt kulturmatta, men, då glömmer man för ett ögonblick att kultur kommer i alla former – högt och lågt, glest och fullsatt och bra och dåligt. Kultur är i många avseenden lika mycket till för utövarna som för mottagarna. […]

Made-festivalen däremot drabbades redan första året av en introvert elitstämpel, inte minst därför att den hölls i finkulturens ointagliga fästning – NorrlandsOperan. […]

Ändå är det inte svårt att ställa de två emot varandra. Och, för att spetsa till rubriken ytterligare, och underblåsa den här beefen mellan Kulturnatta och MADE (som givetvis inte ens existerar), har vi valt dårraden ”Finkultur” och ”fulkultur” går 10 ronder i tokjämn duell….

I mina ögon är tillställningarna inte ens jämförbara och erbjuder helt olika plan av fritidsberikande kultur. Jag vill ha båda – och jag vill ha dem säregna! Vidare bör nämnas att Kulturnatta är en av de tillställningar i Umeå som har lägst besökare:fylla-förhållande – vilket vore kul att jämföra med “finkulturens” traditioner. Mycket i den diskussionen påminner mig förövrigt om rsms snack om gråklubbar, med visst tillägg av vin-i-pausen-metodik och liknande.

Men. Finkulturen kring MADE-festivalen verkar sakta luckras upp för att nå ut till en större publik.

Från att ha gått till ett miljonslöseri med enstaka besökare har MADE-festivalen lyckats nå ut, tvätta bort lite elitstämpel från Norrlandsoperan och rentav satsat på kommersialistisk populism. Dels i form av särskilda artister som drar en helt annan målgrupp än NO!s ordinarie besökare, men även genom att inte återta den urinerande spanjorskan, eller någon slags motsvarighet. Sådant resulterade ju i kryddstarka kommentarer från kreti och pleti.

Ärligt talat tyckte jag mer om charmen i MADE-festivalen när det var den pretentiösa finkulturens högborg. Avantgarde överallt, ett axplock av det otillgängliga och konstiga som bara vinpimplande finkulturtomtar kan uttrycka uppskattning för i eccentriska termer. Jag tycker om den folkkulturen i sig, samt finner det oerhört intressant att beskåda kreationerna som därav följer. Det är tilltalande på ett mycket gemytligt och obskyrt vis.

Fast jag svär. Äldreomsorgen har ännu satt sitt spår i Norrlandsoperans Kågedal. Den ungdomsanpassade invigningskvällen av festivalen var nog det som passade in bäst i ens ordinarie konsert- och festivalbeteende. Lite komma och gå, och när musiken går igång ställer man sig nära scenen för att underlätta artistens scennärvaro. Det är ju ingen biograf – det är livespelning! Fast andra bullar var det igår, fredag, när jag kom indundrandes till en lokal med dundrande scenuppträdande – men till min fasa en sittande publik.

På den röjiga, finska klezmerpunken fanns minsann inget alternativ. Där var det lämpligt benutrymme längst fram, inget mer. Inte för att någon satt längst fram, då får man ju ont i nacken av att titta åt sidorna för att följa de rörliga finnarna i Alamaailman vasarat på scenen. Frågan är bara om stolsplaceringen var medveten eller ej – kanske var det för att dölja det typiska tomrummet som uppstår när man inte automagiskt har 100 fans i gropen framför en Thåström. Jag är övertygad om att det åtminstone var slentriananpassat med många sittplatser för årgångsbenen hos den, fortfarande, generaliserade MADE-besökaren.

Men ja, alltså. Det är ju det som är härligt. När saker inte riktigt är som man förväntar sig. Även om det innebär att man vill stå upp under föreställningen. Men det är ändå inoriginaliteten som MADE-festivalen fortfarande lever på. Kruxet är att man följer någon slags pretentiös metodik där man stänger dörrarna direkt efter insläpp och omöjliggör rundvandrarbeteendet som annars är standard på sådana här större arrangemang. Men ska man uppleva finkulturen bör det ju göras på finkulturens villkor. Annars fular man fel.

Jag undrar om inte rubrikens uttryck att “fula fel” får mer svar i det inlägg jag bör börja författa alldeles strax om Lars Böhlins i mina ögon missriktade, eller kanske felformulerade, krönika om män och öltält som “fulkultur”.

Vasa stad förbjuder Facebook på arbetstid

Västerbottens Kuriren skriver att Vasa, Finland, (“Vaasa”, satan!) hindrar Facebook-access på arbetstid för den administrativa personalen. Jag förstår inte riktigt grejen här, precis som med att förbjuda tillgången för elever i skolan etc. Censur är aldrig en lösning.

Har man inte arbetsmoral nog att arbeta och istället slöar på Facebook är det ett problem i sig. Det löses inte genom att sänka arbetsmoralen genom att hindra människor från att kommunicera. En liten paus då och då borde man väl ändå få ta, även om det inte är rast?

Jag undrar vad lokala politiker i t.ex. Umeå tycker om detta fenomen. Vad hade de sagt om det kommunala nätet blockerade t.ex. Facebook? Med tanke på hur många som satt och surfade och rapporterade deras närvaro på Umeå Kommunfullmäktige igår när jag besökte det…

Ja, hur orkar man annars med långa, tråkiga diskussioner där alla bara pratar för att de är politiker? (svaret är att man besöker vilken annan kommunikationstjänst som helst, som förvisso i sin tur kommer att “behöva blockeras” också)

– It-avdelningen är ingen polis och blandar oss inte i hur stadens anställda använder nätet. Men, när belastningen blev så stor att trafiken blev alltför långsam för den operativa verksamheten måste vi undersöka datatrafiken, säger Christer Levander till Vasabladet.

Det här citatet var ganska kul, i och med IT-avdelningen i Umeå kommun och deras tillvägagångssätt när man stöter på “problem”. :)

Läs inte Ondskan. Satan!

Efter mycket skitsnack om Jan Guillou tog jag mig faktiskt i kragen och läste boken Ondskan (utan att ha sett filmen). Givetvis vill jag göra rätt för mig och inte snacka skit om något jag inte lärt känna.

För det första så betalade jag inte för boken. Jag fick tag på den genom bokbytarhyllan på Hamnmagasinet i Umeå. Så Guillou har inte fått sina 76 öre ersättning som han hade fått ifall jag hade lånat den på biblioteket. För att betala en 80-lapp där minsta lilla del går till en pompös skitstövel som inte kan argumentera sin sak, det gör jag minsann inte.

Nu en handfull timmar senare av godtycklig, ogenomtänkt, pseudobiografi om Guillou själv (han var Pierre Tanguy, right?) kan jag endast citera mig själv från utbrottet på IRC:

<MMN-o> En konstant ström av framgångar för en tunn, all-glorifierad karaktär vars värld omges av stereotyper.

Det är nästan så jag borde kräva Jan Guillou på de där hypotetiska 76 öre. Hade jag köpt boken hade jag i alla fall varit rätt hämndlysten… Men nu är det som med piratkopierad mjukvara – det är okej med in-your-face-buggar man annars hade betalat >10.000kr för i t.ex. Adobe Premiere. (Det är okej att det suger eftersom jag inte finansierat det)

På tal om buggar så har min upplaga av boken (tryckt 2003) fler felstavningar, särskrivningar, grammatiska felaktigheter och syftningsfel än vad jag kan räkna på mina två händer. Och då var den skriven 1981, vad fan. Korrekturläser de en sida om året eller? Att det sedan osar en viss produktplacering gör ju inte boken bättre direkt…

Dock har jag kommit fram till en sak som faktiskt kan tänkas vara positiv från att ha läst boken. Jak ska porja tala mer med suomi-routsalainen tialekti. Finns det någon finare dialekt? (+ att man får avsluta meningar med “saatan!”)

Nätsajten IRC är ungefär som Facebook

Piratkopierat från copyriot.

Senare på eftermiddagen hör jag chefen för den populära finländska nätsajten IRC – ett slags inhemskt Facebook – förklara i en tv-soffa hur internet fungerar, ungefär som The Pirate Bay-representanterna gjort i svenska medier på sistone.

Man storknar! Hur kan Expressen släppa igenom en text som kallar chattprotokollet IRC för en nätsajt, “ett slags inhemskt Facebook”?
Eftersom IRC inte har någon chef, och därför inte kan stå till svars i tevesoffor, får man anta att Philip Teir syftar på IRC-Galleria som mycket riktigt kan liknas vid ett finskt Facebook, vilket skolmördaren Matti Juhani Saari tydligen också hade använt. (Sajten fick sitt namn när den fortfarande var tänkt som en parallell mötespunkt för IRC-användare, men expanderade sedan långt utanför sin ursprungliga målgrupp.)

Det finns många protokoll på applikationsnivån. Ett heter http och utgör bland annat grunden för webben (ni vet, Facebook och sånt). Ett helt annat protokoll heter irc och används av diverse nätverk av servrar där envar kan starta chattkanaler (däremot kan det näppeligen användas för “sajter”).

Att skriva om nätet på en kultursida utan att känna till IRC — det är som att någon skulle skriva om fotboll på sportsidan utan att känna till begreppet straffspark. Pinsamt.

(Om pinsamheten förorsakats av frilansskribenten eller av Expressens redigerare ska förstås förbli osagt.)

MY BRAIN HURTS. Men jag älskar rsms.

Lappeenranta, the city of free wireless

Last year I went to Finland on the ARADIS project. On the way back I slept a night in a mall (Siperia) until I got thrown out and then moved on to the top floor (not a room) in a hotel in Tampere, Finland.

What I didn’t think of then was, though I can’t recall seeing any at this moment, the great opportunity which is presented with construction sites. The construction workers basically build a temporary house for travellers. At least they have a roof and several floors so you can choose a nice, safe place to sleep.

I’m talking about the ordinary construction sites which are built along side houses, for example when someone’s renovating a wall or similar. Though I suspect the from-scratch house building places might be even better. Anyhow, no one bothered me when I slept like that in Vaasa last night so no one will hopefully bother me this night in Lappeenranta.

Moving on to a more interesting subject, wireless networking. Lappeenranta has the benefit of a widespread wireless network (ok, I haven’t tried it besides at the railway station). Of course I wouldn’t mention this if there wasn’t something extra spicy to it – and that spice is that it’s free. Anyone with a 802.11(a/b/g?) card can connect to the internet. The bandwidth is limited to 400 kb/s I think I read somewhere, and ports for SMTP and Windows Filesharing are blocked.

This is of course no matter when you’ve got a VPN and/or SSH tunnel setup for browsing and stuff. That, I must say, is a better solution than using some wicked WPA2 encrypted connection. One must also avoid being intercepted by the ISP, you see.

Now, I ask myself, why doesn’t Umeå have this? In Umeå we have a very widespread wireless network for the communal employees which seems to work great for everyone with certificates. Anyone else has to go through a horrible http-only proxy solution setup for outsiders – and no current way to get or buy access to it.

However, it wasn’t fully automagic here in Lappeenranta since I had to specifically choose “SAINET-FREE” as ISP on the page they redirect me to. But that’s acceptable as I understand students/communal employees want unfethered access to the world wide web. While lowlives like me who live in construction sites may only get 400 kb/s.

It’s in situations like this I want an iPhone or similar. But apparently it’s a piece of crap, partly due to Apple’s lockdown (only Apple-certified software unless hacked) and you can’t transfer files using Bluetooth. Gosh. Napoleon Dynamite moment.

Umeå välkomnar mig med glimten i ögat

Jag har varit borta i drygt en vecka nu. Resandes. Eller, jag har bara rest ett par av dagarna, men utanför Umeå har jag varit länge känns det som.

Först var det en vecka i Vasa där jag medverkade i ett projekt som hette ‘Arts Against Discrimination’ (eller ARADIS) där ungdomar (~70 pers totalt) från flera EU-länder samlades och diskuterade, arbetade och hade kul på diverse olika sätt relaterade till att arbeta mot diskriminering. Både medvetet och omedvetet kan jag påstå i retrospekt.

Anyway, utöver denna vecka i Vasa så har jag rest runt på egen fot och levt som en luffare. Måndag morgon denna vecka lämnade jag Vasa med tåg till Tampere (Tammerfors) med ett par tyskar och franskar som också hade varit med under veckan. Mycket intressant folk.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka med dem till Frankfurt-Hahn(?) så jag spenderade kvällen (valborg – vappu) i Finland där jag fick se hur ett riktigt studentfirande ska gå till. Tampere hade en del härliga installationer som skulle kunna piratkopieras inför den kommande höstljusfestivalen i Umeå i år (som jag gissar att vi kommer att ha).

Studenterna jag hängde med var riktigt härliga, men lustigt nog fick jag inte höra deras namn mer än någon gång. Weird. I vilket fall sov jag som en luffare den natten, först på en galleria (Siperia, men inte lika kallt som Siberia) och sedan på översta våningen i Omenahotelli. Blev utkastad från båda ställena, men det senare vid ~06:50 så jag ändå borde ha behövt vakna. Då pantade jag burkar från vappu-firandet och köpte mig en yoghurt.

Resten av vägen var kul det med, men ni behöver väl inte läsa alltför mycket om. Kort sagt åkte jag till Turku (Åbo) med tåg där jag stannade över dagen och sedan till Stockholm med båt. I Stockholm träffade jag en polare och fikade på ett nyupptäckt favoritcafé kallat Café Edenborg (ägs av samma snubbe som äger Vertigo-förlaget tydligen).

Nu när jag kom tillbaka till Umeå så möttes jag av regn. Efter ungefär 8/10 dagar med sol. Ta det inte fel, jag gillar regn. Ironin är rätt lustig dock. Borta soligt, hemma regn.