Tag Archives: filosofi

Självmord och internet, ansvar och kunskap

Artikelserien om självmord, bild på Västerbottens Kuriren 2010-03-06

Västerbottens Kuriren har en artikelserie (endast i papperstidningen… shitpissers…) om självmord i tonåren. I den nämns ofta en del av de effekter som ett “dolt” internetliv kan ha hos individer, t.ex. negativ karaktärsutveckling och grejer. För den som vill kan detta vara en svartmålning av nätnärvaro och eventuellt sporra en önskan att kontrollera sina avkommor striktare än vad som görs idag.

Artikelserien har ett par tips till föräldrar, så deras barn/ungdomar inte ska behöva behöva begå självmord på grund av det överväldigande trycket från internets. Två av dem lyder som följer:

  • Filtrera hemsidor på datorn är ett förslag – “men ofta är barn och ungdomar duktiga på att komma förbi sådana hinder, så se inte filter som något hundraprocentigt säkert”. True that.
  • “Som vuxen är det viktigt att intressera sig för och lägga sig i vad unga gör på internet. Försök prata med barnen och de unga om vad de gör.”

…och jag bör direkt säga att jag tycker att artiklarna i sig faktiskt är rätt bra och är osäker på vad jag skulle önska mer av journalisterna Stefan Åberg och Jessica Wennberg egentligen. Det har dessutom spunnit vidare på ett par tankegångar som jag vill dela med mig av.

Vem bär ansvaret egentligen för de självmord som begåtts? Det skrivs att signalerna som borde ha märkts “fanns på nätet”. Skolorna i Umeå menar att de “saknar insyn” i nätet och hemsidorna som unga besöker.

-Vi behöver kunskap om hur vi tar upp ämnet i skolan idag, i lektioner och i diskussioner, säger kuratorn [på en skola som berörts av självmord bland unga].

Föräldrarna tycker att allt har skett alldeles för snabbt, man visste inte att sina barn mådde dåligt. Ofta när man möter ungdomarna är det för sent, på ett eller annat vis. Man kan ställa sig frågan om föräldrarna har för dålig kontakt med barnen, eller om barnen kanske upplever en bättre kontakt med andra.

-Varför vågade hon inte berätta om problemen för mig? Var jag inte värd att prata med?

Internet rymmer allt, som jag och många andra konstaterat många gånger. Ofta skapar man sin egen värld, baserat på egna intressen, vad man söker, snöbollseffekt och en gnutta slump. Att slösurfa kan väcka helt nya intressen, bra som dåligt, vare sig det funnits ett frö tidigare eller ej. Allt är bara mycket mer lättillgängligt.

Internet är ingen låtsasvärld. Precis som det i den fysiska världen finns bra miljöer parallellt med dåliga och destruktiva platser för barnen att vistas på.

Den betraktande föräldern verkar anse att vad som gäller är avsaknaden av auktoritet på nätet. Rätt typ av auktoritet, förstås, som ser till att man inte tar del av fel information och kommunicerar med fel personer. Även fast det i många fall kan handla om att man rent ut sagt behövde sömnen för att orka stiga upp dagen därpå. Skolan är ju bättre för att lära sig vad man ska – och på rätt sätt.

Mina personliga erfarenheter från när jag var yngre var att man “ryckte kabeln”, eller satte en timer på fiberkonvertern. Det var det enda sättet att hindra en från att sitta kvar vid datorn. Hindra en från att läsa, lära, konversera, struntsnacka, utveckla och kasta bort tid. Vad som nu än gällde den kvällen.

Men vi vet väl alla att internet är asynkront? En konversation kan sträcka sig över flera dagar, tack vare backlog, trots att de flesta idag använder “instant messaging”. Att rycka kabeln kanske får ungdomen att gå och lägga sig, med ett temporärt förakt mot denne förälder. En snabb och enkel lösning för stunden, så att säga. Andra familjer använder andra metoder, vissa skiter i det totalt. Oavsett auktoritär metod så är dock nätet bestående.

Total anarki.
Det är därför det är bra.
Men vad händer sedan?

Vi kan konstatera att internet saknar auktoriteter på det sätt man finner i afk-livet. Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller. Där signalerna märks. För på internet kan du vara vem du vill och du kan rationellt avväga vilken bild du vill avge. Man söker den information som behövs, är man intresserad lär man sig oerhört snabbt, och begränsas inte av något mer än en själv.

Internet hjälper ens “reella” identitetsbyggande. Skapandet av en ytlig, fysisk fasad kan gå oerhört långt, om än mänsklighetens sfär fråntar individen möjligheten till Ctrl+Z. Frånvaron av en ångra-funktion orsakar att de ovannämnda “signalerna” ändå slipper ut, antingen av misstag eller ett slags undermedvetet realitetens bekräftelsebehov. Detta sker dock sällan förrän det är för sent på ett eller annat vis. Av detta följer att: ansvaret för självmord ligga hos den fysiska person som begår det.

“För sent på ett eller annat vis”. På eget ansvar. Snabbinlärning.
Idag växer man upp ett decennium i förtid.

Kids, correlation does not imply causation.

Det är fantastiskt. (Jag återkommer ofta och gärna till just detta.) När människor får tillgång till information kommer människan att sluka den hel. Likheterna med matsmältningen är slående också; begrundar man inte sin kunskap kommer den inte att sätta sig lika väl. Analyserar man inte sina intryck kan hjärnan komma att spela skumma spratt.

Det växande antalet ungdomliga (allmänna) psykiatriska problem beror på den samhällsutveckling vi befinner oss i. Allt går snabbare, människan får mycket mer information att hålla koll på hela tiden. Stressen ökar, kontakten människor emellan avviker snabbt från evolutionärt utpräglade sociala levnadsmönster. Allt blir därigenom mycket ytligare, mer flyktigt och mindre genomtänkt när allt händer samtidigt, hela tiden. Det verkar som en dålig utveckling…

…men jag vill absolut inte fly från det! Jag vill insupa det. Ta del av mer, lära mig mer, förstå alltmer. Jag vill vara en del av informationssamhället där kunskap är något man delar oberoende av mänskliga attribut. Konversationer ska kunna ske mellan alla parter, över alla medier, i alla syften och på alla språk. Problemet mänskligheten upplever är att vi ej varit beredda på informationsexplosionen.

Lärosäten, pedagogik och bemötande glappar just nu.
Vi står inför den största generationsklyftan någonsin genom historien.

En 5-åring som är ansluten till världens största informationsdatabas kommer att ha tillgång till exakt samma information som du har genom din dator. Man kan spärra tillgången med filter om så önskas, men när barnet fyllt 6 år har det säkert lärt sig kringgå det. Lösningen är inte att förbjuda barnet från att lära sig – sådant ska uppmuntras! Barn är vetgiriga, det har vi väl alltid vetat?

Fast hur handskas man med att människor i tidig (5, 10, 15 års ålder?) stöter på det som äldre generationer inte mött förrän 15, 30 eller rentav 45 års ålder? De yngre behöver snabbskolas i vuxenlivet. De behöver ges en självdistans som även många vuxna saknar. En bättre vana att rationalisera – såväl samhället, omgivningen och sig själva. I och med att ocensurerad kunskap kryper allt längre ner i åldrarna bör det rimligen innebära att bemötandet av detta även måste läras ut till yngre målgrupper.

Ansvaret ligger hos den som begår självmord, skrev jag ovan. Det står jag fast vid. Dock ska vi komma ihåg att all kunskap är kollektiv kunskap. Vad någon vet, kan, beslutar och utför är ett resultat av den miljö personen levt i. Därför behöver vi uppfostra ansvarstagande individer. Inte tråkiga byråkrater alltså, utan sådana som kan känna sig säkra i sig själva, har respekt för sig själv och andra, samt förstår vad orsak och verkan faktiskt innebär. Orsak och verkan för såväl sig själv som andra, genom såväl sina egna som andras handlingar.

Min direkta tanke till ett första, viktigt steg är i alla fall att introducera filosofi/”livskunskap” redan i högstadiet. Det behövs. Jag vill dra igång denna debatt. Nu. Det behövs.

Maximerad tillväxt och mänsklighetens panik

Jag publicerade en modifierad variant av ett tidigare inlägg om klimatdebatten på Newsmill. Det fick ett par personer att kommentera – och jag tycker förstås om att svara på sådant.

Mitt resonemang kretsar kring tankarna hos den individ som inte har något val och den bakomliggande psykologin. Vad händer när mänskligheten utsätts för detsamma? När vi – eventuellt – inget kan göra, som resultat av naturlagar.

En hastigt ihopslängd kommentar på Newsmill utvecklar det där litegrann. Jag tycker blev ganska intressant, såväl filosofiskt som psykologiskt:

“Det är principen, konceptet och tankesättet som är viktigast.”

Alltså huruvida man ska försöka maxa förbrukning och späda på tillväxt så mycket man kan, eller om det faktiskt kanske är lagom någon gång. Att vi inte alltid behöver _mer_, särskilt när vi vet att det finns en övre gräns.

Mina funderingar kan representeras i frågeställningen “Har tillväxt något egenvärde?”.

Vi har inte nått dit än, men vi är relativt nära, men betänk tidpunkten då det finns så många alternativa livsstilar, upptäckter och äventyr att en människa under en livsstid aldrig någonsin skulle behöva känna att den bara klampar i gamla fotspår.

Finns det något egenvärde i att mänskligheten och jorden fortsätter att “utvecklas”? Kommer vi att sakta ner av oss själva då? Eller kräver det scenariot mer än vad jorden har att erbjuda?

Hur ställer sig mänskligheten till att, pga naturlagar, inte längre kunna utvecklas? Kan/bör vi artificiellt konstruera denna tillfredsställelse tidigare, om det finns en risk att vi förbrukar våra resurser?

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Insändare om filosofi i högstadiet

Följande publicerades i Västerbottens Kurirens “Ordet Fritt”-sektion. Mestadels postar jag det här nu för att eventuellt utveckla tankegångarna framöver. Det publicerades strax efter jag skickade in det 2009-10-05.

Det rapporteras ofta om unga såväl som vuxnas psykiska ohälsa. Folk känner sig stressade, “utbrända” eller allmänt dåligt och inte nöjda med sig själva. Faktum är oavsett statistik att många skulle kunna må mycket bättre. Detta vore bra dels socialt (allmänhälsan etc.) men även ekonomiskt då institutioner för psykisk hälsa idag varnar om resursbrist. Inom vård och politik diskuteras vilken omfördelning som ska lösa denna panik. Fast jag tror att stoppa blödningen är bättre än att plåstra.

Ett sätt att gå tillväga kan vara så enkelt som att ge människor bättre självkänsla tidigt i livet. Många ungdomars problem uppstår när de behöver “välja en roll”, något som ofta sker i högstadieålder. Det är där man behöver ge ungdomar perspektiv på livet och en förståelse av jaget. Enklast är detta att göra genom idéutbyte, analytisk förmåga och tankeexperiment. Kortfattat “Filosofi”.

Jag är av övertygelsen att man med fördel tidigt bör lära ut grundläggande filosofiska element. Tankesätten utvecklar särskilt en persons logiska förmågor, såsom konsekvensanalys och problemlösning. Ungdomar är vetgiriga, nyfikna och behöver få diskutera frågor som “Vem är jag?”, “Varför tänker man så?”, “Finns det mening med/i livet?” och dylikt. Redan idag arbetar man med detta på Ungdomscentrum under namnet “livskunskap”, men även där känner man att det gärna hade fått dyka upp tidigare i uppväxten.

Abstrakt tänkande är nyttigt i samband med formandet av individen. Därför är mitt förslag är att ge elever möjligheten att läsa filosofi, eller “livskunskap”, redan på högstadiet. Det skulle resultera i mer självsäkra och analyserande generationer framöver.

Mikael Nordfeldth
handledare för IV-elever