Tag Archives: facebook

Direktupphandlingar och annonser/reklam

Jag är nyfiken på hur lagen om offentlig upphandling gäller vid inköp av reklam.

Exempelvis den hypotetiska myndigheten “Umeo Kommun” som köper reklam från en hypotetisk asocial media-leverantör “Fasadbook”. Ifall beloppet av inköp överstiger 100 000kr förstår jag det som att särskilda krav kring dokumentation och riktlinjer behöver finnas. Ifall beloppet överstiger 534 890kr så måste inköpen ha skett genom att först annonseras ut.

Ifall inköpsbeloppet för reklam från Fasadbook exempelvis skulle överstiga 534 890kr – och den enda möjliga leverantören för detta är specifikt företaget som driver Fasadbook – kan en offentlig upphandling göras ö.h.t. då? Eller räknas alla marknadsföringsinköp (även utanför Fasadbook, t.ex. hos deras hypotetiska konkurrent Twatter) som köp “av samma slag”, som det benämns på er hemsida?

Det är ju nämligen väldigt svårt att offentligt upphandla reklam då det oftast _måste_ köpas direkt från en enskild plattformsoperatör med monopol över reklam- och tjänsteutbudet.

Eller blir det bara otillåtet för myndigheten “Umeo Kommun” att spendera mer än 534 890kr hos respektive enskilt reklamföretag (eller på reklam/annonser i helhet)?

Mailade ovanstående till Konkurrensverket och hoppas på ett informativt svar.

Nätneutralitet i EU till slut?

Som vi alla vet så har bl.a. Telia utnyttjat sin ställning på telekommarknaden till att premiera företag såsom Facebook och Spotify genom att sänka nätneutraliteten i sitt nät så att de blir gratis medan andra tjänster får en kostnad.

Ifall det går att kommunicera och lyssna på musik genom dessa kommersiella otjänster så kommer bl.a. ideella, ideologiska, världs- och internetvänliga alternativ att tryckas undan och bli otillgängliga samt svåranvända av kunderna hos dessa företag. Eftersom företag som Telia, som dessutom agerar på en väldigt sluten och kontrollerad marknad, är stora nog att välja vilka företag som får leva och dö måste detta regleras i lag, vilket kallas “nätneutralitet”. Att alla noder på internet är lika mycket värda och ska behandlas lika.

Jag läste på GNU social från Free Software Foundation att det nu klargörs i regelverken för EUs telekommarknad att nätneutralitet skall råda. Det måste nu testas för så kallad “zero rating” (nollkostnad) måste nu testas i varje enskilt fall i respektive land – där man ska göra bedömningen utifrån “marknadsandelen för internetleverantören, påverkan av konsumentens programval och hur utbredd verksamheten är” (“taking account for factors such as the market share of an ISP, effects on app choice, and the scale of the practice”).

Så jag hoppas verkligen att Telia (och 3? och vilka andra det nu är) förbjuds pyssla med att främja skev konkurrens på internet.

Alkoholreklam till minderåriga, annonsören eller publicerarens ansvar?

Läste nyss en artikel hos SVT där de nämner alkoholreklam riktad mot minderåriga på Facebook (och deras dotterbolag Instagram) m.m.

Mailade iväg en fråga till Konsumentverket om det inte rimligen är _Facebook_ som borde granskas och bära ansvar för sådan publicering.

Hur resoneras det om t.ex. en dagstidning eller en tv-kanal gör reklam riktad till barn, eller olämplig dryckesreklam etc.

Det känns som rimligast att det måste vara mediet/plattformen som accepterar + distribuerar annonsen som är ansvarigt för själva publikationen (man har ju ansvariga utgivare på tidningar och webbplatser/databaser m.m. av en anledning). Den som köpt reklamplatsen har ju inte någon konkret kontroll i slutänden över vilka som får se det, medan plattformen i åtminstone Facebooks fall vet _exakt_ hur gammal någon är m.m.

Man kan givetvis som annonsör välja profilering för vilka som ska se reklamen, men eftersom Facebook använder hemliga algoritmer för att bestämma när något faktiskt visas är det ju omöjligt att faktiskt kontrollera detta för annonsören – endast Facebook kan ta ansvar för vem som ser materialet.

När du fotas analyseras din bild av Facebook

Nytt år, nya avskyvärda taktiker från företag som folk överlämnar hela sina liv till av irrationella anledningar. Så nya tag måste göras för att undvika att själv utsättas för terrorn från internets största fiender.

I november 2015 annonserade Facebook att de ska analysera alla dina bilder på mobilen. De kör en testrunda i Australien först och sedan ska det förstås implementeras för resten av världen. Alltså är det nog redan på väg till Facebookanvändares telefoner, utan varken pompa eller ståt.

Facebook will scan back in their camera roll until it finds a photo that includes their friends.

Det betyder att människor som fotas kommer att utsättas för ansiktsigenkänning, sammankopplas med andra individer och dylikt otillåten databasförande av personuppgifter. Huruvida informationen om biometriska data (ansiktsstruktur m.m.) lagras på din telefon eller på Facebooks servrar är oklart eftersom man inte har rätt att läsa källkoden till deras mjukvara. I vilket fall måste dessa biometriska profiler lagras någonstans och oavsett åt vilket håll de skickas (till eller från Facebook/mobil) så är det högst integritetskränkande för den vars ansikte analyseras.

Förra nyårslöftet här på bloggen var att lämna GSM-nätet hemma, vilket har fungerat till nivån att jag endast har igång telefonen när jag vet att jag väntar samtal. Dessutom har jag ringt max ett samtal per månad det senaste halvåret och skickat ungefär lika få SMS. Folk jag kommunicerar med digitalt använder öppna, federerade protokoll (XMPP, epost…), vilket går hur bra som helst.

Nästa nyårslöfte blir sannolikt, med tanke på ovanstående information kring Facebooks galleri-massanalys på mobiltelefoner, att totalvägra att fotas av någon med Facebooks applikation installerad (aktiverad) på sin handdator/telefon. Frågan är om jag orkar vara så socialt disruptiv att jag även passar på att informera alla andra som fotas av en sådan spionmanick vad de utsätts för.

TT-språket och “Polisens Facebooksida”

Har stört mig länge på att man beskriver sidor på Facebook som något personer och organisationer äger. Skickade iväg en fråga till nyhetsbyrån TT om detta:

Hej, jag läste nyligen en nyhet (och den är inte direkt ensam av sitt slag) där svenska polisen publicerat information på en privatägt företags hemsida, Facebook. Sedan beskrivs det i nyheten som att det är “Polisens Facebooksida”, trots att de inte har några rättigheter eller ägandeskap kring denna. Facebook har ju 100% kontroll och det enda Polisen gör är att producera material likt en vanlig artikelförfattare.

Är nyfiken på om TT, som arbetar med journalistiskt språk, har någon tanke kring detta eftersom det absolut tillskriver ett ägandeskap på något som absolut inte har med det att göra. Polisen är ju förstås i en kund-relation till Facebook, men de kan inte göra några juridiskt understödda anspråk på varken domännamn, sidans URL, upplägget (tillhörande reklam m.m.) eller ens dess fortsatta existens mer än att säga upp det (vilket Facebook alltså kan göra när som helst utan att Polisen har något att säga till om).

Conversations in “social” media (and why OStatus rocks)

So, what’s more social than having a conversation? Two or more participants in an exchange of words or acts that relate to a common subject. It’s called communication and as human beings we have a natural born talent for maintaining several subjects in our mind at once.

The conversation is very important for humans and our social life. We not only want to interact with others – we want to understand the context of a conversation we’re not immediatly being a part of. Be it a political debate, people on the street passing by or when reading posts on an internet forum. Quotations are a great example of how maintaining the intended context is important, as many phrases have multiple interpretations. With the age of books, physically printed literature, keeping the context has been a hard task – but with computers, the internet and hypertext on the world wide web it is no longer difficult.

So one may wonder why websites that are portrayed as “social” are so bad at presenting communication. Lately we have started seeing one-level threads that contain comments and mentions in the “social media”. Not much more than bulletin board systems did during the ’70s and ’80s. The visual representations, event the metadata, of these digitally stored conversations are limited to relatively short bursts of chaotic chatter in the realtime-adapted webservices. Not a very socially sustainable style of communication.

The two major players in the area of asocial media services in Europe and the US are Facebook and Twitter. Both fail to respect human conversation in their own particular way:

  • Facebook has a single-thread style conversation. A user initiates this with a post or link. This notation may be quite long and occasionally sparks an intense debate. However, any replies that are made are only linked to the original post.
    Should a thread get multiple conversation participants that reply on several invisible subthreads it doesn’t take long before it is too chaotic to follow. Even for a trained robot or human being.
  • Twitter conversations are built on reply-to notifications. An original tweet, limited to 140 characters, can often gain attention and be subject to discussions. Any replies to this post will be required to contain a multi-character mention (@username) of the user replying to, while still being subject to a character limit.
    Assuming, contrary to experience, that a 140 char-limit is enough the available characters are quickly reduced with conversation participant, effectively disorienting any third-party that tries to follow up.
    To make matters worse there’s not even a method of linking tweet follow-ups in metadata, which has caused some clients to add any “>>”-like signature to indicate humans to continue reading in the next tweet.

Compare it to mailing lists. Any mailing list or e-mail client can handle threads, replies, carbon-copies and even blind carbon copies since decades ago. That’s like space-age technology compared to the asocial media services’ scrapbooking kit which even lacks a proper glue.

Google+ also uses the single-thread style. There are of course also many other services out there, even some of which have learned from (or even incorporate) mailing lists. Usenet for example should reasonably be an early example of an open social media, lacking only a flashy front-end, a marketing department and better anti-spam measures to be successful.

WordPress is probably the best example of a social web media and sports appealing multi-threaded comments with proper computer-readable markup. However, WordPress currently lacks integrated federation. It’s more of a social oasis, where you park your camel and talk for a while before you head off to the next water hole. Besides, that structure is better used for the topic of a discussion rather than the place of a discussion.

So welcome OStatus, the federated social web protocol. Its main implementation, the software StatusNet (see it in action on identi.ca or freesocial.org), already does threading and proper in-context metadata. It has the backbone for cross-domain notifications and replying without clogging the post with the @-mentions. As opposed to WordPress, the social bit is integrated both up- and downstream so feeds you subscribe to get pushed into your timeline and from there you can post comments upstream and interact with replies.

The OStatus protocol is open and free for anyone to use, works across domain-names and gives you control over what you share, how your data flows and especially where it is stored. You’d never give up control of your “real” social life to someone else – so why give up the digital representation of it? OStatus is an easy solution to maintaining this control.

So if one wants a true social media service, I think it is important to choose one that is not only open and free as in speech but also compatible with how humans really interact with each others. A system that not only respects the user by keeping the user in control, but also something that understands our social interactions – where conversations are a very important part.

The social web is nothing but communication anyway, so why not make sense out of it and keep its context open, transparent and clear?

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous

Nedanstående artikel publicerades imorse hos InfoTech Umeå. Här nedan publicerar jag den med all tillhörande metadata så hypertexten inte går förlorad, samt så dess licens CC:by-sa framgår tydligare:

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous. Sedan 2008 har Anonymous växt allt större som en beteckning allehanda aktivister ställer sig bakom i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Alla med egen metodik, med mer eller mindre stöd från andra. Det är svårt att skilja agnarna från vetet – och var det verkligen “riktiga” Anonymous som hotade Sveriges myndigheter förra veckan?

Måndag 1 oktober. På morgonen användes överbelastningsattacker för att temporärt otillgängliggöra hemsidor. Ingen har ännu tagit på sig dessa attacker – men överbelastningsattack kom att bli veckans ord.

Senare under måndagen utsattes nämligen webbhotellet PRQ för en polisrazzia. Målet var den populära fildelningssidan Tankafetast. Så fort media publicerade detta på nätet dök det upp en video från pseudonymet Hilux Anon som sade sig representera Anonymous. Det presenterades ingen särskilt tydlig ideologi, bara ett hot om hämnd och i beskrivningen av videon länkades ett Facebook-event för “operationen”.

Just länken i beskrivningen tyder på en stor skillnad från andra Anonymous-operationer. Facebook är en centraliserad, censurerande tjänst som inte tillåter pseudonym och dessutom har nära samarbete med polismyndigheter över hela världen. En erfaren Anonymous-aktivist hade inte riskerat vare sig sin egen identitet eller “operationen” genom en så opålitlig plattform.


Första videon efter PRQ-razzian på måndag 1 oktober 2012.

Dagarna därpå kom att innebära en enorm mediauppmärksamhet. Fler attacker genomfördes och ett par fler myndighetssidor togs ner temporärt. En snöboll hade börjat rulla och händelserna presenterades som att Sverige stod inför ett hot om cyberkrigsföring.

Torsdag 4 oktober. En bild börjar cirkulera på nätet att fredag 5 oktober 14.30 lokal tid i Sverige ska de göra “största operationen någonsin i [Anonymous] historia”. En video speglar det mesta av budskapet. Ett chattrum länkas och aktivister uppmanas installera en särskild attackmjukvara.

Det här är hur Anonymous huvudsakligen rekryterar. Viral spridning av ett uppdrag som går ett par rundor på internet och lockar följeslagare, “anons”, som vill hjälpa till. De publika chattrummen består av kaosartad kommunikation men man identifierar strax vilka som koordinerar – operatörerna. Som norrlänning och Umeå-bo kan jag likna hetsen i chatterna med tunnelbanan i Stockholm – men kommer ihåg att Umeå är en av världens snabbaste internet-städer. Skulle intresset infinna sig att delta finns det mycket bandbredd att använda sig av ifall det gäller en överbelastningsattack.

Torsdagens meddelande skiljer sig dock markant på två sätt från hur Anonymous brukar kommunicera. Dels används ett relativt nytt och mindre inarbetat chattnätverk än tidigare aktioner och i kanalerna pratades det i huvudsak svenska istället för engelska.

Än viktigare är valet av mjukvara för att utföra överbelastningsattacker. Anonymous använder vanligen programmet Low Orbit Ion Cannon, LOIC. Namnet syftar på att skjuta laddade partiklar (data) på motståndaren, vilket orsakar överbelastning när en dator ska behandla allt den tar emot. Kampanjen uppmanar dock följeslagarna att använda “HOIC” som, trots liknande namn och syfte, är mindre kompetent och bland annat saknar funktion för automatisk koordination över internet.

HOIC spreds dessutom mycket osäkrare än vad som är vanligt. LOIC och dess många förgreningar kan hämtas från SourceForge och liknande tjänster där källkoden är öppen för granskning av kunniga programmerare. Detta innebär att den senaste kampanjens spridning av program har skett mer okontrollerat, vilket ökar risken att datorvirus cirkulerar. En slutanvändare har sällan verktygen att på egen hand granska säkerheten.


Andra videon från Hilux Anon efter PRQ-razzian 2012.

Fredag 5 oktober. Säpo uttalade sig restriktivt kring sina åtgärder men medgav att man förberedde sig för hemsidesattacker. Expressen publicerade en artikel om hur “riktiga Anonymous” jagar nätsabotörerna gällande den attack som ska ske 14:30. Förvirringen är total. Vilka är egentligen Anonymous?

Så slog klockan 14:30 svensk tid. Attackerna hade tjuvstartat en halvtimme innan, men inget exceptionellt inträffade. Ett par hemsidor blev temporärt otillgängliga men det hela var ett tydligt antiklimax. Nyhetsmedia hade eskalerat uppmärksamheten i onödan. Eller kan hoten faktiskt ha resulterat i något mer katastrofalt? Med föregående veckas händelser kändes det osannolikt.

Kampanjen som drevs hade signalement som inte hade funnits om det gällde erfarna nätaktivister. Chatternas innehåll liknade mer ett respektlöst tonårsuppror än en djup övertygelse att göra skillnad för världen. För mycket “fuck the police”, hur det är på skolan och övervägande om skolk för att delta. Koordination och inte minst fokus saknades hos deltagarna i operationen.

Med den kunskapen var hoten ganska menlösa. Vem som helst kan ladda hem en egen “jonkanon”, värva några kompisar och träffar man rätt kan media hjälpa till att skapa en hype. En del sidor kan säkert sänkas temporärt. Fast inte mycket mer än så. Hämnd, som vi kom att lära oss under veckan som gick, är inte en bra grund att bygga på.

För beständiga resultat, de som gör en meningsfull skillnad i världen, krävs en särskild målmedvetenhet och ett ideologiskt driv. En känsla av kamp mot orättvisa. Det är så man skiljer agnarna från vetet. Vissa entiteter bakom maskerna blir igenkännbara och mer pseudonyma än anonyma. På samma sätt som att vi människor kan lära känna flera Anders kan vi även lära känna flera Anonymous.

—-

Extra minnesanteckningar som jag fann intressanta:

Måndagen: PRQ är samma företag som 2006 hushöll The Pirate Bay. Videon dök upp innan polisen ens hittat servrarna.

Tisdagen: Man använde epitetet “hackare” och trappade upp händelserna genom den stora uppmärksamheten. Rikspolisstyrelsen Anders Ahlqvist uttalade sig om hur “ingen i världen vet” vad Anonymous är. Nätforskaren Marcin de Kaminski beklagade sig över förhastade slutsatser att just Anonymous står bakom allt.

Onsdag: Inriktningen på rättsväsendet, samt meddelandet “Free Assange” i videon tyder på att aktivisterna ogillar Sveriges hantering av Wikileaks-ambassadören Julian Assange. Men vilka står bakom?

Torsdagen: Dagen då skolungdomen lärde sig ddos och gick med i Anonymous /chrisk

Intressant nog annonserades VoxAnon ungefär samtidigt som HOIC började talas om, tidigt februari 2012. Correlation implies causation? :)

Fredagen: På kvällen publiceras att attackerna är helt avblåsta. Ska man förvänta sig att något mer kommer ut från det? Läckta dokument eller, vilket DDoS-kritiker befarar, striktare reglering kring internetanvändning?

IRC-användaren “AnonymMus” i #anonsweden på irc.voxanon.net spred totalkaos kring 14:30 genom att upprepa “AIM: 69.197.32.72 <– target” – en IP-adress som pekade på just samma IRC-server som alla var anslutna till. Många nappade på detta, som resultat av den dåliga koordineringen och fokuset i övrigt, och inom ett par minuter drabbades IRC-nätverket av att dess användare attackerade det. För att de blint litade på en icke-operatör som angav en måltavla.

Konstiga krav på URs Programchef-kampanj

Nu är jag sådär jobbig igen och mailar till svenska, relativt publika företag som premierar amerikanskägda privata företag med en lång historia av privatlivsintrång och skamlig hantering av personuppgifter.

Det gäller denna gång Utbildningsradion, UR, som driver en Programchef-kampanj. Den välkomnande texten på sidan för kampanjen är:

Nu kan du göra ett av våra program till ditt! Det enda som krävs är ett Facebook- eller Twitterkonto. Börja med att söka upp ett program, utifrån ämnen som intresserar dig. (Eller låt oss leta åt dig – utifrån din Facebook-profil kan vi ge förslag på passande program.)

Kampanjen handlar om att hitta människor vars intressen passar särskilda program och därigenom kanske kan sprida kunskap om dess existens till nya människor runtom i Sverige. En mycket god idé och självklart intressant eftersom mer kunskap åt fler är en bra sak!

Jag blir dock mycket förvånad av att de _kräver_ att man har ett användarkonto hos antingen Facebook eller Twitter. Mig veterligen så är det endast c:a 50% av befolkningen i Sverige som ö.h.t. _har_ ett Facebook-konto (och betydligt färre med Twitter). Av de som sedan har ett konto på sidan är det långt ifrån alla som faktiskt _använder_ det. Alltså har man från URs sida effektivt begränsat sin spridning av kampanjen till mindre än halva befolkningen. Way to go.

Hej, jag tyckte Programchef-kampanjen verkade väldigt intressant. Dock har jag svårt för att bli kund/produkt hos ett privatägt amerikanskt företag som förbehåller sig rätten att sälja och vidareupplåta information om mig, mina vänner, mina vanor och mina intressen till tredjepart i reklamsyfte.

Så skulle det gå att “bli programchef” utan ovanstående grova intrång i privatlivet gjorda av företag som inte ens kontrolleras av svensk lagstiftning? Typ med OpenID eller en helt vanlig e-postadress.

En sak jag särskilt reagerar på med detta är att ni försöker nå ut till så många som möjligt (alla) med denna kampanj. Det är mig veterligen bara ungefär hälften av Sveriges befolkning som faktiskt _har_ ett Facebook-konto. Och av dessa är det långt ifrån alla som faktiskt använder det! Gällande Twitter är det ännu färre som nyttjar tjänsten.

OpenID och vanlig e-post är inte domändiskriminerande och kräver inte att man går med på något användaravtal hos något obskyrt utländskt bolag med mycket dubiösa karaktärer i styrelserna. Om det går att anpassa sidan för detta är det min övertygelse att man får ett större genomslag än med det exkluderande Facebook/Twitter-kravet.

OpenID är mycket snarlikt både Facebook-inloggning och Twitter-inloggning rent programmeringsmässigt. Den enda skillnaden är att OpenID inte bryr sig om vilken domän du kommer från. Du behöver alltså inte bli kund/produkt hos ett vinstdrivande företag utan kan upprätthålla dina privata data och din onlinepersonlighet helt inom din egen kontroll, eller förlägga det på någon du litar på.

Vidare får man även exempelvis OpenID-inloggning genom registrering på ex. de flesta StatusNet-instanser där ute, dvs ett federerat socialt nätverk där man kan kontrollera sin egen information utan att opålitliga typer som Mark Zuckerberg kan luska i ens privatliv – eller sälja vidare det till slumpade annonsföretag för en spottstyver. Leve Free & Social och leve OpenID!

SNS: Vad innebär federering?

StatusNet Sverige är en del av ett globalt omspännande nätverk som kallas internet. Det finns ingen enskild leverantör, ingen samlad användardatabas och heller inga användaravtal. Till skillnad från centraliserade tjänster som Facebook och Twitter, slutna nätverk med användaravtal, så har internet – och även det decentraliserade StatusNet – en öppen policy ämnad för fri användning. Så vad är för- och nackdelarna med en centraliserad jämte decentraliserad modell?

Först och främst vill jag förklara begreppet “federering”, något så gott som alla internetanvändare har stött på. Med största sannolikhet har du som nätanvändare åtminstone en federerad identitet. Alltså en lagrad profil med vilken du kan verifiera dig själv med en personlig eller hemlig detalj (typ lösenord). Det bästa exemplet är e-post, något nästan alla har stött på – och kanske rentav har fler än en instans av. Med e-post kan du välja vilken leverantör du litar på (ditt företag, Gmail, Yahoo!, etc. eller vara din egen leverantör (med eget domännamn, typ mmn-o.se). Därefter finns inga begränsningar, mer än spam-filtrering, att skicka meddelanden till andra identiteter hos andra leverantörer. E-post är decentraliserad och federerad.

De “sociala” tjänster som erbjuds av ex. Facebook, Twitter och Google+ är slutna och begränsade nätverk med centraliserad kontroll. För att använda dessa sidor måste du ha ett konto hos den enskilda leverantören! Vill du diskutera en bild med dina vänner på Facebook – ja då måste dina vänner också registrera sig hos dem med allt vad det innebär! Jämför detta med e-post, där konkurrenterna Gmail och Hotmail tillåter användare att konversera även utan lokalt konto!

I en liknelse med köttvärlden kan de slutna tjänsterna jämföras med privata utrymmen vars regler dikterar vilka som får vara där och hur platsen ska användas. Tänk herrklubbar, sektmöten etc. där kvinnor och oliktänkande utesluts – förutom att i “sociala media” handlar det om 12-åringar och personer med skyddad identitet. Bland annat därför är det konstigt att offentliga organisationer använder dessa tjänster alltmer i sin verksamhet, om man egentligen ska tjäna hela samhället.

Fria och öppna sociala nätverk som StatusNet fungerar istället på slutanvändarens villkor. Precis som med e-post kan du välja leverantör utan att uteslutas från gemenskapen (communityn). Istället för att tvingas på ett ansiktslöst, privatägt amerikanskt företag som vill tjäna pengar på din privata information (Facebok, Twitter, Google etc.) så väljer användare leverantör baserat på förtroende. I ett öppet, federerat, socialt nätverk kan man som användare välja vem man ska lita på.

Federerade nätverk: Antingen gör man allt själv och har absolut kontroll över sin egen information – eller så överlåter man detta till någon man respekterar och har förtroende för.

Är du sugen på att pröva ett öppet socialt nätverk som drivs av mjukvaran StatusNet kan du registrera dig hos t.ex. den tjänst jag själv driver tillsammans med Piratpartiet – Free & Social – eller någon av huvudutvecklarens egna instanser: Status.net och Identi.ca. Vill du “skända sociala medier” kan du använda quitter.se! Oavsett vilken du väljer kan du prata fritt över gränserna! Leve Internet!

Att leta buggar och grejer

Jag försöker som bekant utveckla och förbättra mjukvaran StatusNet i syfte att göra den mer lättanvänd, bättre integrerad med slutna tjänster (för att hjälpa migrering till öppna nätverk) och inte minst förbättra och förnya funktionalitet. Min slafsiga test-utveckling av Free & Social-instansen kan man följa på Gitorious för närvarande, i framtiden kommer jag även att publicera kod och projekt på GitHub.

Ett par utmaningar för min del är bl.a. att detta är den största mjukvaran jag arbetat med hittills, dvs flest rader av kod i projektet. Således tar det ett tag att sätta sig in allt. Dock känns det som att de senaste månaderna har inneburit stora steg för att förstå strukturen tillräckligt för att kunna modifiera kärnfunktionalitet i StatusNet.

Den största delen av min utveckling hittills, sedan jag sökte stöd för projektet i februari, har varit för pluginet “FacebookBridge” där min version för närvarande slurpar i sig det mest relevanta från anslutna användares “home timelines”. Inlägg, användarprofiler och bildbilagor importeras till större delen, men eftersom Facebook verkar ha sjuttielva olika TYPER av bilagor och liknande kommer det behövas mer arbete på den fronten.

Twitter finns det redan ett närmast komplett stöd, där har jag mest skrivit buggfixar så att användarupplevelsen är mer konsekvent samt att StatusNet 1.1.0 fortfarande har ett par buggar. Inte minst har jag snyggat till kod, men sådana patchar är svåra att få med i originalmjukvaran, varför jag egentligen borde fokusera mest på småfixar snarare än större omskrivningar.

Men så kommer man förstås till den stora problematiken med detta projekt, att dessa slutna användarsidor verkligen försöker stänga ute sådana projekt som StatusNet från att nyttja informationen. Jag tror det endast är en tidsfråga innan t.ex. Twitter stänger av sitt API för 3:e-partsklienter (om de inte betalar för sig) och dylikt.

Jag välkomnar varmt fler att testa StatusNet och försöka locka över användare till ett öppet och decentraliserat socialt nätverk. Dock kommer det framöver att behövas ett bättre lockningsrop, som även ickeprogrammerare kan uppskatta. Hur förklarar man bäst varför det är bra att kontrollera sin egen information och decentralisera infrastruktur? Inte ens majoriteten inom Piratpartiet och Ung Pirat förstår ju poängen och fortsätter gladeligen att bruka de enorma, slutna nätverken i direkt motsats till den politiska ideologin.