Tag Archives: ekonomi

Den fattigaste tiondelen i Sverige?

Agenda hade storpolitisk sandlådedebatt igår igen. Mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Dels identifierar jag mig inte med varken Sahlin eller Reinfeldt, än mindre förstår jag deras retorik. Eller kanske så identifierar jag bara inte det samhälle de retorerar om.

Debatten inleds med ett inslag om den ekonomiska krisen i Grekland, som beror på ren och skär dålig hantering av samhället. De har i praktiken ingen export, ingen industri som faktiskt kan stabilisera landet. Grekland har, i runda svängar, överlevt på turism och en anrik historia med filosofer, stora slag och myter. Inget handfast, det vill säga. Det handlar alltså inte om att de gått med i Euro-samarbetet, även om den enda fördelen verkar vara att de nu tycker sig kunna kräva pengar från andra EU-stater.

Och lösningen från EU\Sverige är förstås att man ska skyffla in mer pengar. Trots att det var deras hantering av dito som orsakade skiten.

Med detta i bakhuvudet så kan man övertyga sig själv om att det faktiskt finns ett berättigande för att alla samtalsämnen i debatten handlar om ekonomi. Verkligen. Allt handlar om pengar. Det handlar om smutskastande där skatter hit och skatter dit ska göra dittan och borttagandet gör dattan. Blandat med ett par hjärtegripande inslag med ett genomsnitt av tilltalande, svenska liv från olika åldrar. Även om unga vuxna kanske blev lite väl gynnade i “face-time”. Avsaknaden av en medelålders, ansvarsfull och arbetande vuxen med barn i intervjuinslagen vägs upp av de två partiledarnas parentala egenskaper. Det är nästan som att Sahlin och Reinfeldt porträtteras som blivande mor och far för Sverige efter valet.

Så fortskrider debatten. Alla ska ha jobb. Folk ska kunna leva, ekonomiskt, på jobben. Reinfeldt menar att Sahlin tycker bidrag är livsnödvändigt, men Sahlin försvarar det med att bidragen behövs för att folk kan tappa jobbet eller bli sjuka. Sahlin menar att Reinfeldt vill gynna de rika, medan Reinfeldt försvarar det med att Sahlin minsann ljuger om siffrorna och att Alliansen minsann även hjälper låginkomsttagare. Folk ska kunna leva på sin lön, inte behöva bidrag. Om man inte behöver dem. (Men de tycker förstås olika. Sahlin och Reinfeldt har “olika krav” på vad som är att behöva hävdar de.)

Och vips kommer en hjärtegripande historia om en ensamstående mamma in i bilden.

Ett exempel är Karolina Hanssen, ensamstående mamma som jobbar på hotell som konferenskoordinator. Något som kommer på tal är att Karolina (som generaliserad ensamstående mamma) har svårt att leva på sin lön och behöver ta stöd av sina föräldrar. Växande barngrupper är ett problem, men även så kan inte dessa mödrar (vad hände med fäderna?) få barnomsorg “när de faktiskt arbetar”. Det hävdas alltså att något problematiskt är att det inte finns kvällis och nattis. Kvällis och nattis, what le hell? Poängen med dagis, enligt mig, är inte att man ska avlasta föräldrar – det är att barn ska komma i kontakt med varandra, få en förförskolning och kunna vistas med sina föräldrar både före och efter dagsutflykten till annan ort.

Såväl premisser som tänkbart resultat med kvällis och nattis anser jag vara fel. Dels den indirekta uppdelning av barn, dels umgänget med föräldrar, dels kravet på ansvarstagande hos föräldrar etc. etc. etc. Jag ids inte utveckla det nu.

Men så återgår debatten till ekonomi och jobb. Marlena Ciejka har svårt att få jobb.

Jobb är välfärd. Jobb är framtid. Hurblurblurb. Och ungdomar måste få jobb. Få jobb. Inte skaffa jobb. Inte hitta jobb. Inte jobba. Inte ta initiativ, vara verksam, aktiv och söka möjligheter, chanser och tillfällen att få utöva kreativ verksamhet eller utveckla sin person. Få jobb. “Fredrik Reinfeldt, hur ska du ge Marlena här och andra unga jobb?” frågar programledare Anna Hedenmo. Men svaret är som vanligt föga givande. När Reinfeldt var här i Umeå senast och pratade om jobb/arbetslöshet förklarade han att det i regel alltid finns efterfrågan på svetsare – varför var inte hans tips att Marlena skulle utbilda sig till något man kan få jobb inom? Eller Sahlin för den delen. Att föreslå en kvinnlig svetsare hade väl dessutom varit en 10-poängare inom könsdebatten?

Som jag ser det är problemet med dagens politik egentligen att vi är fast i en sekelgammal retorik. Fattig och rik. Klasser. Lösningen är att “platta till” (dvs. minska klyftorna). Det är här jag får aids i hjärnan. Hur kan man ö.h.t. tala om fattig och rik i Sverige med de definitioner man har? Klyftorna kanske inte är helt utraderade, men åtminstone betydelselösa nog att kunna leva med. Lever man under existensminimum är man “fattig”. Fast kanske inte ens där går gränsen – om man har en låg heltidslön är man fattig. Det är alltid snack om fattiga studenter och lågavlönade arbetare. Är de verkligen fattiga?

Fattigdom beskriver avsaknad eller knapphet i resurser för en individ, grupp eller nation. Begreppet kan vara absolut eller relativt. Motsatsen till fattigdom är rikedom. Oftast avses ekonomisk eller monetär fattigdom, alltså låga eller icke-existerande inkomster eller ekonomiska tillgångar.

Wikipedia på Fattigdom, 2010-05-10

För så måste det väl vara. Man talar om den rikaste tiondelen i Sverige som att man borde bry sig ifall de får mer pengar än en själv. Som att man borde få en del av deras pengar – om inte annat till välfärdsektorn. Som att ens egna pengar inte räcker till. Men kom igen – jag vet inte hur de som klagar faktiskt slösar bort sina pengar, men jag har svårt att förstå hur någon frisk, arbetsför individ behöver mer pengar i dagens Sverige. Någon “med lite pengar” och liknande förutsättningar – särskilt ensamstående föräldrar – dela gärna med er av er budget. Motbevisa mig! Har ni ingen budget? Skaffa en så kanske ni ser vart pengarna försvinner och kan rätta till det.

Sedan upprepar de sig: Det snack som hela tiden kommer från de rödgrönas håll gäller den rikaste tiondelen i Sverige som gynnas av Alliansens politik. Alliansen i sin tur menar att de minsann visst gör bra saker för låginkomsttagare – vilket de faktiskt gör. Frågan är om Alliansen faktiskt behöver det. Och behöver de rödgröna verkligen kämpa för arbetarens höjda löner? Båda blocken lockar med sänkta skatter för den lobbystarka pensionärsbefolkningen – men har de det verkligen så hårt? Kom ihåg att vi lever i ett överflödsamhälle.

Materiella ting råder det ingen brist på – människor kastar fungerande varianter av världens mest avancerade miniräknare dagligen. Folk svälter inte i Sverige idag utan vidare, det är nästan så det krävs ansträngning eller anorexia för sådant. Transporter inom städer är så gott som gratis och vi lever förjävla flott i det stora hela.

Till och med är det så att vi gällande immateriella ting är helt tillfredställda på majoriteten sätt – och har tillräckligt mycket tid över för att maniskt börja hitta fel hos oss själva. Vidare vill jag hävda att finns det något vi borde vara nöjda med i Sverige är hur mycket pengar alla faktiskt har (kan ha) i plånboken. Vad folk måste lära sig är att inte slösa bort det. Då slipper vi kanske “Hallå kvastskaft“-artiklar om att man faktiskt sparar mellanskillnaden i hemlagad mat och överpriserad restaurangmat ifall man inte köper sin lunch och istället tar med sig matlåda till jobbet.

Så varken pengar eller samhälle verkar vara mer problem än vad vi gör det till. Politiken börjar kanske nå den passivisering Ola Nordebo skriver om i stagnerande politiskt klimat, något jag starkt hävdar beror på att vi idag faktiskt är fullkomligt nöjda med Sveriges fördelningspolitik. För att få igång en rejäl debatt kring välfärd behöver vi artificiellt framställa reella problem i landet lagom – och det räcker inte med en “ekonomisk kris” som man knappt märker av.

Är man inte nöjd med en stagnerande politisk klyfta – och inte tycker att vi medvetet borde förstöra samhällsfunktioner för att röra om i grytan – så vill jag mena att det finns annat vi kan titta på än ekonomi. Och då menar jag det inte på något flummig [pseudo-]religiöst vis, ty paketerad själslig frid finns det tillräckligt av på marknaden att köpa med vårt monetära överflöd så vi kan tillfredställa det mentala konfliktsökandet.

Att sälja toapapper i skogen

Birgitta Markinhuhta, en vän som är väldigt engagerad särskilt i rockmusikens Umeå, frågade mig följande:

Förlåt jag är seg i huvet fattar inte allt…men folk som försöker leva på skriverier eller musik….Dom måste helt enkelt sälja sina alster på annat vis ? Och jobba med nåt breve i bästa fall , för vem vill leva på samhället om dom har förmågor till eget bidrag till sin försörjning.Jag grubblar nog på en enklare nivå än dej…Funderar ofta vad folk lever på

Frågan kanske egentligen är vad folk lever för. Kontexten är fildelning och stekta sparvar (…vilket jag drog upp). Såhär blev mitt svar i alla fall:

Ah, den svåraste tankeställaren av alla. Exemplarförsäljningen. Säg mig, vari finns egenvärdet i ett exemplar av ett musikaliskt stycke.

Vi i den digitala generationen har växt upp med ett samhälle där musik, litteratur och annan kultur betraktas som den gjordes innan “plattan” kom till. Innan ett exemplar blev en produkt som blev en försäljning. Idag råder oändligheten. Den går inte att sälja.

Kulturens ekonomi är på väg tillbaka till något liknande allemansrätten. Förutom att nu kan inte bara enstaka förbipasserande, utan faktiskt hela världen, “tälta gratis” i din privatägda skog.
Och tänk dig om världen vill komma till just din skog för att tälta – vilken chans du har att kommunicera. Med alla. Samtidigt. Momentant. Gratis.

Sätt upp en stuga och hyr ut rum åt bärplockarna, liksom. Det kan ju ingen annan än markägaren göra.

För inte har man väl någonsin, i en märkbar utsträckning, kunnat leva på att sälja sin musik som man säljer toapapper? Även om alla drömmer om att vara fotbollsproffs, musikkändis eller VD på toapappersfabriken…