Tag Archives: deltagarkultur

Fanfiction, kulturell revolution och stuff like that

I torsdags var jag på en av vetenskapsluncherna som anordnas av Umeå Universitet på Kafé Station. Denna gång handlade det om fanfiction och föredraget hölls av Malin Isaksson som är litteraturforskare. Samtidigt som detta ser jag att Mina Bibliotek-sidan har en nyhet om just fanfiction. Föredraget i sig nämnde även den enorma, nygenererade mängd fanfiction som skrivs i och med den vampyrfas som mainstream verkar tagit sig in i.

Internet nämndes förstås, nästan som en förutsättning, med exempelsidor à la fanfiction.net etc. Sådant som möjliggjorts genom den kulturella revolutionen. Även UMU-professorn Simon Lindgren har i sin internetforskning nämnt fanfiction, eller åtminstone “subkulturell innovation” och diskussionsforum kring t.ex. tv-serier. Och när man samlat många människor med lika intresse på samma plats är steget inte långt till det oerhört intressanta fenomenet fanfiction. Där mer eller mindre kända fiktiva karaktärer “lånas” huller om buller och tillåts uppleva helt nya äventyr. Äventyr skapade av inte-nödvändigtvis-erfarna/erkända författare.

Helt nya storylines byggs upp i ett parallellt virtuellt universum. Den ursprungliga författaren tappar kontrollen över sina berättelser. Karaktärerna kommer till liv på ett helt annat, nytt och okontrollerbart, sätt. Och okontrollerbart är definitivt ordet, vilket enkelt bekräftas genom till exempel spridningen av s.k. “slashfiction” eller annan erotika. Malin Isaksson var noga med att inte hymla med just dessa ganska vanligt förekommande inslag, vilket är förståeligt då hon forskar om genus, queer, und so weiter.

I vart fall var det jag hann se av föredraget intressant, om än frågorna och eftersnacket var änmer så. Frågor om “stulna karaktärer” (J.K. Rowling hatar fanfiction [visst inte, om icke-kommersiellt!]), upphovsrätt och fanfiction-författares ekonomiska intressen kom givetvis upp. Jag funderade hastigt huruvida licensiering är något man tänker på som fan-skribent, men de flesta verkar bara köra med en disclaimer där det står “detta är inte mina karaktärer, jag tjänar inte pengar” etc. etc.

Jag tänker själv att allt vore mycket lättare om fanfiction-författare rakt av licensierade sina kreativa verk som Creative Commons. Fast tydligen finns det författare även inom den världen som – trots sina egna handlingar – blir sur om någon annan vidareutvecklar ens historia. Paradoxalt, minst sagt.

En tanke som dyker upp är “måste ingen göra originalverket?”.

För att fanfiction ska existera måste något “originellt” skapas tycker man. En värld, en person, dennes vänner kanske till och med. Fast frågan är till vilken grad detta verkligen gäller, eller snarare var gränsen för fanfiction går. Kom dock ihåg att alla författare “tar” från någon annan – ingen är 100% originell. Så fort man lärt sig ett språk har man läst vad någon annan skrivit och således påverkats av detta. Skönlitterärt såväl som facklitterärt. Far ror, mor är rar etc.

Men vad är då ett “originalverk”, eller för den delen ett “originellt verk”? Kan det vara så att termen fanfiction handlar om att berika andras författarskap? Vare sig det är skrivit kritiskt, parodierande eller som ett komplement. Det handlar inte om att besudla karaktärer, eller tränga sig in i någons fantasivärld. För vad gör inte en läsare av en bra, skönlitterär bok? Jo, den skapar sin egen uppfattning och världsbild utifrån författarens beskrivningar.

Lika lite som att man kan kontrollera en läsares fantasi kan/bör man hindra denne läsare från att dela med sig av sina tankar. Att diskutera litterära verk sker inte bara genom boksoffa på tv eller på tidningars kultursidor. Det görs även här, där och överallt – av vem som helst – genom att skapa något nytt. Något mer. Läsaren blir författare och tar del av ett immateriellt skapande – varpå deltagarkulturens fundament är lagt.

Licensmässigt vore allt så mycket lättare om man inom kulturvärlden betraktade “konsumenter” för vad de faktiskt är – vem som helst. Och vem som helst kan faktiskt skriva en bok. Hur väl boken sedan gör ifrån sig handlar om kvalitet, inte kontroll. Övning ger färdighet och alla börjar vi någonstans – oftast genom att kopiera från vad vi själva tycker om i syfte att bygga något nytt.

På exakt samma sätt som kultur har fungerat sedan människan började skapa.

Malin Isaksson ställde frågan efter föreläsningen, utifrån en fråga hon själv hade fått, om inte t.ex. Bibeln är “fanfiction”. Nya Testamentet är kompletterande/korrigerande berättelser till Gamla Testamentet, med introduktion av nya karaktärer men fortfarande samma regler – samma litterära universum. En kul tanke, oavsett hur man ser på Bibeln som bok.

En på föredraget närvarande fanfiction-författare, som verkade lite ovillig att nämna något pseudonym, jag och föredragaren pratade en stund efteråt bl.a. om meningslösheten i att stämma sina fans. Det finns hundratusentals, kanske miljontals, författare som lånar karaktärer huller om buller mellan virtuella världar. Tänk hur mycket ny kultur som skapas bara utifrån vad som redan finns. Går det ens att äga en fantasi? Nej, det är väl ganska självklart att det inte går. Men det känns värt att påpeka när man snackar om detta ämne.

Vidare lärde jag mig även begreppet Mary Sue, vilket även passar in perfekt på “originalförfattare” som Jan Guillou. Ingen inom fanfiction-världen verkar tycka särskilt varmt om idealiserade, fläckfria karaktärer. Inte undra på att folk inte skriver Guillou-fanfiction…

“Klubbstart i DIY-anda”

Evelina Burström inspirerar till att starta klubbverksamhet i DIY-anda. Även om hon menar att det ö.h.t är ett alternativ att “som många andra kan ni köra era Spotify-spellistor av kända electro-låtar”. Fast jag tycker mig känna av lite less-het i den meningen…

Det pratas ofta om Umeås DIY-kultur (do it yourself), ett sinnelag som verkar genomsyra större delen av nöjeslivet. Gör ingen annan det så gör jag det själv – och om någon redan gör det så ska jag göra det ändå, fast på mitt sätt.

Och ska det vara DIY 2.01k så är det väl deltagar- och amatörkultur som gäller för att det ska vara något nytt på klubbarnas spelplan? Inte för att klubb-besökarna vill ha något nytänkande och häftigt – de vill ha hög, kass musik och sprit. Fast att försöka erbjuda fulkultur åt folket tycker jag man borde ändå! Det är ju kul åtminstone.

Inom en månad tycker jag man hinner styra upp en inledande Common Club of Umeå, inte sant?