Tag Archives: Common Culture of Umeå

Revolutionera filmvärlden med pensionärer och Lib-Ray

Hanna Sköld fick inte stöd genom etablerade filmproduktionsmetoder. Det sket hon dock i och tog ut ett lån för att producera filmen “Nasty Old People” vilken vi i CCOU gladeligen visade på Common Culture of Umeå 2009. Hon hade nämligen släppt filmen under en semi-fri licens (Creative Commons med Non-Commercial-kravet) varpå hon fick sjutusans massa fans, en massa ekonomiskt stöd och slutligen visades hennes film på Sveriges Television varpå projektet klev över resultatgränsen för plus/minus-noll. Hon får givetvis fortfarande stöd och donationer för den filmen, vilket bevisar att fri film har alla möjligheter i världen att göra vinst.

Nu satsar hon med sina kompanjoner på att göra en ny film – Granny’s Dancing on the Table – som kommer att släppas för nedladdning (sannolikt den halvfria CC-by-nc-sa den också). Tillhörandes denna film produceras även ett spel (oklart vilken licens källkoden släpps under) för att helt enkelt skapa en bättre kontakt med tittare – och sannolikt i slutänden även resultera i ännu fler tittare och donatörer.

Det är i skrivande stund lite mer än ett dygn kvar av Kickstarter-kampanjen för hennes nya projekt och jag hoppas att fler än jag spenderar dessa sista timmar med att låta projektet klättra de sista drygt $3000 $790 0 USD (donationsracet är komplett!) som behövs för projektet. Kampanjen kallas även “The Kidney Bay” – med beskrivningen:

I want to create a film and release it directly at The Pirate Bay, as I did with Nasty Old People. But the film industry says that to finance this I’d basically have to sell my kidney.
If you support my project, you prove them wrong (and I can keep my kidney…!)

Utöver detta finns även parallella satsningar på de mer tekniska delarna av filmvärlden – nämligen distribution. Alla dessa filmer som släpps fritt/gratis måste ju på något sätt distribueras utan onödiga extrakostnader. The Pirate Bay är förstås en given distributionsplattform med sin indexeringstjänst över fildelare som gärna använder sin bandbredd för den fria kulturens nytta. Men det är ju inte alltid lika användarvänligt, flashigt, eller “paketerat” som konsumenter är vana med.

Lösningen är förstås att släppa en film på skiva – precis som all proprietär distribution. De flesta har en DVD-/Bluray-spelare – och även tekniskt ovana människor kan relatera till den VHS-liknande idén om att “starta enhet, stoppa in media, tryck på PLAY” och endast koppla in en eller två kablar till sin tv. Problemet är dock att den etablerade industrin inte använder fri teknologi vilket orsakar onödiga, administrativa extrakostnader t.ex. till Copyswede (där man bl.a. måste ange “All rights reserved”), jurister och annat icke-relevant för kulturskapare och konsumenter.

Det mest intressanta svaret på denna idioti verkar vara Lib-Ray – “Non-DRM Open-Standards HD Video Format” – ännu ett Kickstarter-projekt som håller på att förverkligas (de har nått önskad donationsnivå). Målet är göra en standard som inte försöker begränsa filmernas målgrupp och dessutom är fri att implementera, vilket resulterar i billigare hårdvara som är mindre frustrerande att använda. Dessutom ska man förstås inte begränsas till optiska skivor utan även kunna använda standarden för att distribuera film på t.ex. SD-kort, USB-stickor eller externa hårddiskar.

This can all be done on a tiny shoestring budget compared to what was spent on Blu-Ray, because we’re doing everything in the open with open source software and open standards. And we’re not wasting our time on elaborate schemes of “copy-protection” or “region-coding” or “DRM” — which are all about preventing playback, not enabling it.

Min förhoppning efter att ha donerat till dessa två projekt är givetvis – vilket de fria licenserna öppnar för – att ett direkt eller indirekt samarbete uppstår. Jag önskar att Hanna Skölds film blir verklighet och att den kan distribueras på ett igenkännbart sätt för folk som t.ex. vill handla film på butiken runt hörnet en sen lördagkväll – utan att behöva sluta surfa på laptopen bara för att klämma ut filmens bild på projektorn.

Ideellt och obetalt kulturslaveri. Något för dig?

Jag är aktiv inom den ideella föreningen Umeå Teknikresurs, som har till syfte att främja och underlätta för amatörkulturen i Umeå. Dvs, vi gör allt vad vi kan för att möjliggöra och underlätta för mindre aktörer och arrangörer.

I och med goda kontakter föreningarna sinsemellan, typ genom att dela föreningskontor, så är UTR en given partner med Common Culture of Umeå för att arrangera t.ex. Osjälvständighetsfestivalen. Det innebär mycket jobb för alla inblandade – ideellt och obetalt – men det är ohyggligt kul när man får se resultatet. Särskilt när det blir bra, för då vet man att man faktiskt lagt ner sin tid på något viktigt.

Som resultat av intensivt jobbande, mycket dragande i folk och dylikt har ett par av oss i planerings- och arrangörsgruppen för Osjälv börjat styra upp möjligheterna för verksamheter runtikring Fabriksgatan (Umeå Teknikresurs lokaler). Lokalerna har funnits och använts flitigt sedan mer än ett år nu, men tyvärr mestadels övervägande mycket av samma folk. Organisationer behöver ju dock alltid nytt blod – och möten föder nya idéer etc. etc. Alltså siktar vi på att göra stället så inbjudande som möjligt för att även andra ska inspireras.

Mycket av detta arbete har under latheten och avslappnandet efter midsommarens festival varit att uppdatera UTRs hemsida. Mer information har lagts ut, det har gjorts lite mer överskådligt och verksamhetsrapporter har publicerats allteftersom. Dvs, hur vi bygger om och kanske mest att något händer. För att ha något att publicera har ett par tappra själar spenderat rätt mycket tid med att städa, dona och bygga – med det senaste tillskottet projektorduk och permanent installerad projektor.

Så. Är det någon i Umeå med omnejd som känner peppen att komma och bygga, hjälpa till och utveckla en ideell organisation? Vårt kodord är “lagom perfekt” – vilket antyder att kul-faktorn måste bevaras. Till att börja med kanske du bara vill komma på filmkväll, men sedan märker du att “det där vore ju minsann kul att…” och på den vägen går det. Ett hett första tips är att dyka upp till öppet hus på tisdagar 18:30-22:00, på Fabriksgatan 8b kv. Välkommen till lokalerna!

Kulturlivet fick sen inbjudan till Staden mellan broarna

Något ovanligt har skett när det gäller Umeå kommuns projekt “Staden mellan broarna”. För första gången i projektets >20-åriga historia har kulturföreningar blivit inbjudna till en diskussion på kulturens villkor. Det var igår mötet ägde rum – och redan idag kommer ett uppföljande designgruppsmöte att äga rum, där tyvärr kulturen blivit minst förbereredd. Att det ska vara en scen av något slag i parken är bestämt sedan länge från tjänstemannahåll – dock utan eftertanken att något måste kunna göras med den i praktiken.

Samtliga tidigare möten om Staden mellan broarna och “Ung & Aktiv” har varit generella, “för alla” eller för andra specifika grupper än kultursektorn – t.ex. snowboard- och skateutövare, “ungdomar” eller direktinbjudna från övriga relativt snäva områden. Grunden för detta lades när “Ung & Aktiv”-delen inom begreppet av Staden mellan broarna började diskuteras. Ida Östensson blev anställd som projektledare för “Ung & Aktiv” och hade – om än inget ont om det – som ungdom förmodligen en begränsad erfarenhet att bjuda in Umeås arrangörs- och kulturliv… Samt ganska mycket av en egen agenda/drivkraft med projektet.

Som resultat av detta är det enda som konkretiserats ö.h.t. av den 20 år gamla idén hittills en skatepark. Noteras bör även att skateparken – och Broparken som detta ämne berör – egentligen ligger utanför det ursprungliga “Staden mellan broarna”-konceptet och området. Det kan vi dock skylla på tjänstemän och politiker som inte brukar handskas med ungdomsfrågor förrän de läser igenom sina styrdokument och märker att de glömt.

I vart fall drog denna projektledare rätt snabbt i ett par trådar, klappade ihop ett färdigt paket och fick som hon ville – skateparken. I efterhand märks det av att denna park är starkt knutet till ett särskilt studieförbund, Studieförbundet Vuxenskolan, samt dess ungdomsfalang Vi Unga, där nämnde projektledare är mycket aktiv. Kaching! Bra jobbat (faktiskt, det är mycket väl genomfört).

Men problemet hittills med diskussionerna – kring Staden mellan broarna i helhet såväl som Ung & Aktiv – upplever jag dock personligen som att för få har blivit inbjudna. Projektledarens närmast sörjande och t.ex. de kommunala skolornas ungdomsråd – som resultat av att projektledaren var ungdomsombud tidigare? – har fått yttra sig oproportionellt mycket med visioner och planering. Allt som yttrats och sagts har ju dock givetvis dokumenterats – och visionen som nu börjar bli verklighet i Broparken presenterades 2009 som “ungdomarnas vision”:

[youtube MRkKMTCZCzQ]

Som syns i videon finns – förutom skatefolket vars park redan höll på att byggas – fritidsutövningarna snowboard, basket, parkour och motorsport. Endast en representant från kulturlivet – och mig veterligen har ingen annan informerats förrän förra veckan. Onsdag 6 april 2011 hade Hanna Nyberg – tidigare ungdomsrådsmedlem och idag jobbandes med Ung & Aktiv – gjort det mycket bra jobbet att gräva fram ett flertal kontaktuppgifter till kulturföreningar och bjudit in dem för att diskutera Broparken. Som sagt är detta för första gången någonsin – medan tidigare nämnda typer av aktivitetsorganisationer blivit återkommande välkomnade.

Fast vi kanske är en bortglömd, möjligen obetydlig, del av kulturhuvudstadsåret och Umeå 2014, vi kulturföreningar. Så vi får nog vara nöjda med att bli kallade överhuvud taget, även om det är i absolut sista skedet av en mycket stor process.

…till mötet kom föreningarna/organisationerna Common Culture of Umeå, KF Kretsen, Verket, Ume-Metal, Kulturcentrum för Barn och Unga, Dansens Hus, Umeå C/Kulturnatta och Umeå Teknikresurs. Tillsammans representerar vi ungefär lika olika typer och krav på förutsättningar som om man försöker överblicka snowboard, fotboll och parkour. Ändå tycker jag att vi lyckades komma fram till en oerhört bra, överensstämmande vision.

Det eventuella problemet med att vi blivit inbjudna såhär sent i processen är att designgruppsmötet idag 18:00 kanske blir överrumplat nu när folk som vet vad en scen faktiskt kräver uttalat sig. Med detta vill jag mena att tidigare möten har skett utan input från just de som kan sceners möjligheter och behov.

Noteras att mötet med arkitekten – som designgruppsmötet är – önskar en representant från “musik” – medan t.ex. skate, parkour, snowboard, basket etc. delas upp på egna krav. Att klumpa ihop “musik” är ungefär som att hävda att en gynekolog borde utföra hjärnkirurgi, eller att en punkspelning har samma förutsättningar och krav som melodisk heavy metal. Detta krävde vi givetvis vår rätt i – och därför hoppas jag personligen att jag personligen kan dyka upp som “teknik”-råd på mötet. Så det blir åtminstone lite mindre snedrepresentering av Ung & Aktivs möjliga nyttjares åsikter.

[Uppdatering 2011-04-13 17.05: Intressegrupperna enligt Broparkens projektinfo får inte en representant var, utan antalet grupper har halverats och t.ex. scen får tre stycken – från musik, dans respektive teatersfären. Därmed tycker jag att indelningen åtminstone är rättvis inför designmötet.]

Utöver musik – och som sagt förhoppningsvis teknik – kommer även dans och teater att representeras på mötet. Inom respektive del av dessa finns det skillnader jämförbara med skillnaderna inom begreppet “idrott” eller “rörelse”. Ett inlägg om vad som faktiskt krävts i scenväg etc. kommer förhoppningsvis upp efter designgruppsmötet. Annars kan du nog kontakta respektive ovannämnd organisation för mer information.

Så. Jag är int’ bitter. Nu är man ju med i gamet och kulturutövare såväl som arrangörer har en mycket bättre möjlighet att yttra sig i projektfrågan om Staden mellan broarna. Att detta nu endast rör ungdomsdelen, där motsvarande satsningar tenderar att nedprioriteras, är inget man ska klaga över.  Det är mer än vad som erbjudits de senaste 20 åren. Tacka och ta emot, var det väl?

http://www.vk.se/Article.jsp?article=329579

Fri musik för nedladdning hos CCOU

Nära på ett halvår efter inspelningsdatum så ids jag inte fippla mer och släpper helt enkelt bara iväg den ljudupptagning jag gjorde på Umeås folkmusikfestival Umefolk 2010. Kanske att man publicerar mer info och promotar det bättre vid tillfälle, men just nu vill jag bara få bort det från att-göra-listan. Jag har angett licensen Creative Commons 3.0 by-sa för maximal kulturell vinning.

Ladda gärna hem spelningen av Tor Lundmark och Nerverna @ Umefolk 2010 från fri kultur-föreningen Common Culture of Umeå. Uppskattar ni materialet så är det Tor Lundmark ni bör bemöda er att ösa glädje och nöje över. Tillstånd för publiceringen har fåtts av Garageland Records.

Tor Lundmark och Nerverna @ Umefolk 2010
by the CCOU bootleg department

Musikfilerna är kodade i Ogg/Vorbis (ett licensfritt ljudformat), så säg till om ni vill ha det i det licensproblematiska (och kassa) MP3-formatet istället (om du har en dålig mediaspelare). Eller källfilerna för den delen, ifall ni anser er kunna mastra ljudet bättre. Fast det är inspelat från videokamera, så mycket information är förlorad redan där.

Tor Lundmarks (och Songes) egna tidigare musik är utgiven i Creative Commons 2.5 by-sa på hans hemsida. Det är studioinspelat, så det låter förstås bättre än min bootleg, men jag ser ingen licensangivelse för materialet med Nerverna. Än i alla fall.

Anledningen till att jag inte släpper t.ex. FLAC direkt för att det är onödigt att släppa en massa dåliga versioner ifall nu någon kanske kliver in och styr upp ljudkvaliteten. Källfilerna tar ju mycket plats, så där är det bara en praktisk fråga. Och allt detta gör jag för att jag gillar musiken.

“Klubbstart i DIY-anda”

Evelina Burström inspirerar till att starta klubbverksamhet i DIY-anda. Även om hon menar att det ö.h.t är ett alternativ att “som många andra kan ni köra era Spotify-spellistor av kända electro-låtar”. Fast jag tycker mig känna av lite less-het i den meningen…

Det pratas ofta om Umeås DIY-kultur (do it yourself), ett sinnelag som verkar genomsyra större delen av nöjeslivet. Gör ingen annan det så gör jag det själv – och om någon redan gör det så ska jag göra det ändå, fast på mitt sätt.

Och ska det vara DIY 2.01k så är det väl deltagar- och amatörkultur som gäller för att det ska vara något nytt på klubbarnas spelplan? Inte för att klubb-besökarna vill ha något nytänkande och häftigt – de vill ha hög, kass musik och sprit. Fast att försöka erbjuda fulkultur åt folket tycker jag man borde ändå! Det är ju kul åtminstone.

Inom en månad tycker jag man hinner styra upp en inledande Common Club of Umeå, inte sant?

Fuldelning, fulkultur, finkultur och findelning

Såhär skriver TT i en av DN publicerad artikel.

Det är kanske inte så svårt att lista ut att fuldelning har med olaglig fildelning att göra. Men vad är könskonträr, grindstad eller prokotta? Det enda de har gemensamt är att de finns med i Språkrådets årliga nyordslista.

“Fuldelning” är givetvis vad jag fastnar på i artikeln (även om jag tycker att “slidkrans” är ett fint tillägg det med). Det handlar alltså om den illegala typen av “fildelning” vilket i sig är samlingsbegreppet för all sorts fildelning. Jag saknar förstås nu ordet “findelning”, men det kanske går att använda ändå i och med att jag är neologist.

Alltså måste ju “findelning” vara när man “gör rätt för sig” – fildelar lagligt. Prefixmässigt brukar ju däremot “finkultur” vara sådant som tillhör en elitistisk klick, så det vore kanske lite magstarkt att språkfästa en klassuppdelning av kulturbrukare. Fast det förstås, findelning kan ju i så fall göras med allt – dålig kultur brukar dock kosta pengar och vara för oerhört begränsat bruk.

Kanske det heter fuldelning eftersom det man fuldelar är dåligt? Backstreet Boys, Per Gessle och sådant är exempel på renodlat dålig kultur. Således bör spridandet av den kulturen betraktas som något fult i sig (t.o.m. om man betalar!). Till skillnad från finkulturen så är ju däremot den kära fulkulturen ofta tillgänglig på enkla sätt och bör fortsätta spridassmarta sätt.

Common Culture Duck of Umeå

Jag är nämligen en förespråkare av fulkultur – ett begrepp vilket jag f.ö. gärna ser definieras. Inom fulkulturen sker klassdelning hela tiden (höhö). Fulkulturen “findelas” hela tiden – det brukar t.o.m. vara tanken från första början att man ska kunna göra det fritt. Det är sällan “fulkreatörer” vill följa storbolagens pipa och avsäga sig sina upphovsrättliga fördelar. Det är mycket bättre med some rights reserved än all rights to Big Four liksom.

Nej, “fuldelning” tycker jag nog inte om som nytt uttryck. Lyckligtvis är dock fuldelning ett minne blott sedan jag började gräva i Creative Commons-världen. Nu är det nästan bara fin fildelning av fin fulkultur som gäller – bra som dåligt. Jag har ingen nytta av fuldelning längre. Må detta nya ord vara kortlivat det med.

Jag vill ha ett fulkulturens manifest

Om man ska författa ett fulkulturens manifest, vilka delar ska då vara med?

Googlar jag runt så hittar jag mest folk som använder “fulkultur” bara som ordvits, som ett begrepp för att beteckna oseriös kultur och till och med dra någon slags klassanalys över begreppet. Eventuellt hittar man någon som diskuterar att vad vissa snobbar hävdar är dåligt egentligen är bra, men det använder fortfarande finkulturen som norm.

I en del lägen kopplas fulkultur ihop med alkoholförtäring, och i en del fall saknar jag definitioner ö.h.t. Dessutom verkar det mesta kring begreppet inte ha uppdaterats på ett eller ett par år. Så det är på god tid att man styr upp vad fulkultur faktiskt är:

  • Opretentiöst. Jag har på sistone använt detta begrepp ganska mycket och bl.a. rett ut ungefär vad jag menar i en konversation med med Isak Falk-Eliasson.
  • Kostnadseffektivt. Eller måste det vara det? Kanske det blir en följd av att inte vara pretentiös. Här blandar jag gärna in t.ex. DIY-anda och annat grundläggande för realkreativitet.
  • Osjälvt. Ett begrepp jag inte är helt säker på vad det betyder. Det är inte “osjälvisk” och inte riktigt “osjälvständig”. Men överlappar säkert på flera ställen. Ordet kommer från Osjälvständighetsfestivalen.

Är “osjälv” kanske att det inte skapas av någon särskild? Att det fulkulturella är sådant som [kan] skapas av “the commons”?

Sådant jag personligen inte vill tillskriva fulkulturen är:

  • Motsats till finkultur. Jag tror inte på motsatsförhållanden inom kulturen, det segregerar endast. Kontraster ska utnyttjas för att nå nyskapande, inte orsaka grupperingar och uteslutande. Det räcker med punk vs synth, så att säga.
  • Omainstream. Och särskilt inte anti-mainstream. Fulkultur tilltalar inte den stora, grå massan kan jag gå med på. Fast om något fulkulturellt trots allt blir mainstream är det ju bara bra. Det är ju fortfarande fulkultur om det följer de övriga principerna i vårt kommande manifest.

Omainstreamheten är en egenskap som förövrigt delas väldigt mycket med just finkulturen. Mycket som klassas finkultur är ju som t.ex. avantgarde, vilket jag personligen tycker är superawesome och mycket väl kan dela stjärterum under fulkulturens parasoll.

Sedan älskar jag verkligen hur min norrländska/västerbottniska gör tydliga anspråk i denna text. Prefixet “o” är en underbar kreation. Kort, enkelt och gör all skillnad i världen.

Låt höra om någon har fler förslag på vad fulkultur är och inte är. Jag är idel öra.

Ge filmen Nasty Old People “biopublikens pris”

Nasty Old People, en film som släppts under Creative Commons by-nc-sa 3.0 som torrent på The Pirate Bay, visade vi ju med stolthet på CCOU. Nu finns chansen att ge de vi har att tacka för filmen ytterligare stöd!

Biopublikens pris är en tävling utlyst av Svenska Filminstitutet. Där ställer Nasty Old People upp i tävlingen och är definitivt en av de filmer som mest – eller överhuvudtaget – förtjänar priset. Även om den bara visats på ett oerhört begränsat antal biografer så har den (förmodligen) setts av åtskilliga tiotusentals människor över hela världen. Tack vare The Pirate Bay.

Tänka sig den dagen detta blir verklighet.

Så varför ska man rösta på Nasty Old People, mer än att den trotsar de etablerade produktions- och distributionsmodellerna? Googla så hittar du flertalet recensioner, eller för den delen möjligheten att ladda hem filmen själv… Men här är i alla fall en recension från random googling där någon random hade sett filmen på en fri-film-festival (min stilformatering):

Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande – här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.

Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med “alla människor kan förändras till det bättre”. Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.

Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.

First thoughts on “subcultural innovation”

After the weekend’s free culture festival, which me and my friends threw together, I’ve pondered the ideas and concepts behind “amateur” creativity. Not necessarily lower quality compared to “professional” creations. It’s rather that the creativity stems from something else than aiming for economical profit.

Please note that I do not necessarily mean the socialist let’s-be-hippies kind of “value beyond profit”. However, I often argue that creativity spawns a higher quality of life. It may also act as some sort of cognitive therapy – or just simply mean that one is interested in something. Having an enjoyable experience besides work to spend time on increases happiness – which is a rather accepted theory.

In either case, one of the happenings during this event was Simon Lindgren, professor in sociology at the University of Umeå, who talked about internet and participatory culture. Apparently something good came out for him too, as he writes in a blog post about his talk at CCOU:

I have been toying for some time with the idea of writing something about what I would call “subcultural innovation”, and this experience fuelled these ideas even more.

When I read this I was very excited. Just the phrase “subcultural innovation” got me really inspired and I repeated it for myself a couple of times. It meant so much at the same time! The post I’m writing now is generally just to make my mind settle and perhaps inspire someone else to ponder the subject as well.

What is subcultural innovation, and what does it encompass? Several questions flew through my mind which I’m still digesting:

  • Is a subculture merely the derivative (or “extreme”) culture of something more ordinary (“mainstream”)? Given time, will they converge?
  • Could a subculture perhaps also be the combination (“crossover”?) of several mainstream themes, to create a combined derivative? Or will this merely be a culture ex “sub”?
  • Are countercultures actually subcultures, despite their oppository devotion? More specifically, is the antithesis actually a part of the thesis?
  • Most importantly: Can subcultures be stand-alone?

I believe these are important questions, added some further odd thoughts, which I need answers for in order to have a chance to deduce anything given the fascinating term subcultural innovation. I can definitely say I’m very excited about this.

“Vi betalar inte Stim”

“Vi betalar inte Stim”, men gärna artister och kreatörer. Bra sådana. Inte typ Per Gessle. Eller Håkan Hellström som i fallet nedan:

[youtube NoeVkao_Ypw]
2min 50s ftw.

Vilken legitim rätt har Håkan Hellström att få betalt för varje uttryckande av hans – vid ett tillfälle för mer än 7 år sedan – nedskrivna ord? Piratpartiet har sitt snack om 5 års kommersiell ensamrätt. Det är diskuterbart hur det bör lösas. Fast lite substans finns det ju faktiskt i förslaget, vill jag hävda.

Om Håkan Hellström vill komma och spela på Common Culture of Umeå och bli bjuden på mat och få sig ett rimligt gage är han välkommen. Fast skulle Stim komma och kräva “Gessle-pengar” och administrationskostnader, eller vad nu pengarna går till, hade vi nog varit tvungna att be honom dra åt helvete.

Stim:a er inte, artister. Gör ni det så får ni inte mat för dagen.