Tag Archives: breddgrad

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.