Tag Archives: bibliotek

Förläggareföreningen vill urholka biblioteken

Ända sedan de forna sumerna för flera tusen år sedan har biblioteken använts för att lagra, indexera och inte minst tillgängliggöra information. Viktiga texter, lagar, religiösa skrifter, filosofi, vetenskap och skönlitteratur har med tiden fått sin plats i dessa litterära huvudstäder. På senare tid kan vem som helst även låna film och musik med en marginell samhällelig kostnad. Därför vill Piratpartiet utveckla och förbättra biblioteken även när Förläggareföreningen hotar att låsa in sina medlemmars verk.

Problem har uppstått mellan Förläggareföreningen och Biblioteksföreningen i förhandlingarna om e-böcker och dess relaterade kostnader. En e-bok är en digital kopia av en bok och går att för inte mer än bråkdelen av ett öre göra till närmast oändliga antal nya, perfekta kopior. Därför saknas det rimlighet att betala dagens kostnad av 20kr per utlåning – särskilt om det begränsas till endast en utlåning per “bok”. För endast en sådan avgift hade istället hela världens uppkopplade befolkning kunnat få tillgång till varsin personliga kopia.

Konsekvensen av att Förläggareföreningen vägrar böja sig för ovannämnda restriktioner är inte bara att bibliotekens ekonomi faller platt för dessa hutlösa priser. Den största faran är att stora kulturarv riskerar försvinna. Inte längre skulle böckerna (m.m.) kunna tillgås för alla utan endast genom biblioteken med fysiska kopior, något som blir ohanterligt med den mängd ny kultur som produceras dessa dagar! Ska biblioteken fylla sina syften framöver behöver de tillåtas bli moderna!

En lösning som lämpar sig perfekt i en uppkopplad värld är fräschare lagar och regler som ger undantag i upphovsrätten för bibliotek att bevara och tillgängliggöra kultur. Biblioteken ska tillåtas kopiera och sprida digitala verk åtminstone till de med bibliotekskort, exempelvis genom en slags “The Library Bay”. Biblioteksersättningen kan tillsvidare utgå som vanligt genom detta system. Det är en mycket lägre kostnad än dagens system och en maximal vinning för såväl kulturskapare som konsumenter och samhället.

Det är tydligt för mig att det är en sådan lösning Niclas Lindberg, generalsekreterare på Biblioteksföreningen, önskar från Sveriges politiker. Det är en sådan samhällsutveckling Piratpartiet vill bidra till att förverkliga.

Bibliotekens implementation av RFID

Anders Wynne i Västerbottens Kuriren 4 januari 2012

Ny godtycklig kalenderårsuppräkning, nya äventyr. Läste alldeles nyss i Västerbottens Kuriren om Holmsunds bibliotek som implementerat RFID i sitt boklånesystem. I början av året ska tydligen Umeå också införa detta på sina böcker.

Varje bok har fått en egen sändare

Tydligen är streckkoder för jobbiga och tar tid att registrera, så istället bygger man in trådlösa sändare i samtliga böcker som skriker vilt omkring sig till den som lyssnar vilken bok en besökare har lånat. Om någon bara frågar efter det med rätt – enkelt tillgänglig och relativt billig – teknik.

Jag har inte grävt särskilt mycket än, men sannolikt baseras implementationen på motsvarande det kunskapsunderlag som Uppsala län beställde [PDF]. Kom dock ihåg att jag ej ännu kontaktat någon ansvarig för implementationen i någon stad ännu. Det kommer i framtida inlägg när jag fått läsa på lite mer.

Vilka uppgifter kommer att ingå i den biblioteksspecifika standarden? På RFID-taggen läggs uppgifter in om versionsnummer av datamodell, uppgifter om ett unikt ID-nummer*, landskod, kod för det ägande biblioteket, kod för typ av användning (bok, lånekort), uppgift om antal delar i en förpackning samt larm. Det finns flera uppgifter som kan läggas in vid behov, men ovannämnda är de viktigaste och ingår som obligatorisk del i den danska datamodellen.

…vilket låter mycket riskabelt. Inte bara att man kan identifiera den lånade boken utan man kan t.o.m. se vilket bibliotek den tillhör (läs: vilken kommun och stadsdel personen bor i). Som att de inte kunde nyttja unika, ickeavslöjande, ID-nummer i bibliotekets databas till det senare…

Det värsta är som sagt risken för avslöjande av personers läsvanor. Vi har sekretessbelagd lånehistorik av en mycket god anledning. Svenska medborgare utlovas åsiktsfrihet – under vilket man har rätt att inhämta uppgifter om vad man vill utan att myndigheter ska blanda sig in. Det kan kännas självklart att Sveriges myndigheter inte blandar sig i – men är detta verkligen en lucka vi vill öppna? Och inte minst betatesta tekniken så att andra, mindre demokratiska nationer, kan köpa den billigare?

En fråga till läsarna: Hade ett system för utlåning av böcker, som är lätt att spåra utan den utsattes kännedom, varit okej i Kina? Syrien? Vitryssland? Egypten? Italien? Frankrike? Danmark? Sverige?

Umeå, badhuvudstaden som vill bli stor

Jag tror vi håller på att satsa på att bli badhuvudstad i Umeå. Redan idag finns flera simhallar, badanläggningar och äventyrsbad i staden eller nära tillgängligt. Utöver detta har vi planer för ytterligare äventyrsbad etc. Inte för att jag är den som är rädd för förändring, men…

Ett par exempel på vad som redan finns mycket nära för umeborna:

  • Storsjöhallen i Holmsund, öppet året om
  • Umelagun vid Nydalasjön, öppet på somrarna
  • Umeå simhall som alla kommunala skolelever åker till
  • IKSU (2 anläggningar) som har allt från trivselsim till vattengympa

Vidare har vi nära tillgång till exempelvis Örnsköldsvik, c:a 1-2h bort beroende på färdsätt, och det relativt stora Paradisbadet. Ännu större och pampigare är Piteå Havsbad, som förvisso kräver mer av en heldagsutflykt då bilresan i sig tar 3-4h enkelväg. Båda dessa kan argumenteras vara svåråtkomliga för mindre ekonomiskt välbefogade familjer – men samtidigt är de ju mycket ståtligare och större än vad som ö.h.t. rent fysiskt ryms i området som Umeå fattat beslut om.

But lo and behold – vi vill bygga ännu en simhall i Umeå. Uppe på Ersboda tydligen! Som i och för sig inte är något extra äventyrsbad, så det kanske är försvarbart… Och det blir förmodligen lättare för familjer etc. boendes nära Ersboda att göra mer spontana badbesök. Dvs, två argument som totalt saknas för centrumäventyrsbadet som kommunfullmäktige vill prångla in. Där är det egentligen enda argumentet att centrumkommersen gynnas, med tanke på det hotell och den galleria som också planeras på samma trånga yta:

I projektet ingår, förutom badhuset, bland annat en om- och tillbyggnad av Mimerskolan som blir hotell, butikslokaler och kontor.

Västerbottens Kuriren

Detta är ju allt ganska lustigt, galet och/eller korkat. Att vi vill bygga ytterligare anläggningar dvs, oavsett om vi vill öka vår befolkningsmängd med nästan 100% på 50 år från 100- till 200 000. Det finns något som inte klickar hos stadsplaneringen… Inte nog med att det är onödigt, olämpligt och opassande – konkurrensen lär ju uppnå ett antiklimax.  Särskilt när det kommer till Holmsunds äventyrsbad – ett mindre äventyrsbad som är mycket omtyckt. Det badet har säkert utbyggnadsmöjligheter om man skulle vilja satsa på något beständigt och hållbart. Med dagens planerade badhus så är risken snarare att man sannolikt utarmar Holmsundbadets besöksstatistik.

Allt som nämnts ovan – och en massa annat hittepå – planeras dessutom huvudsakligen till innan år 2014. Good luck, Umeå badhuvudstad och byggarbetsplats, till de (hittills) beslutna byggprojekten:

Snart är Umeå inte lika mycket Umeå längre. Folk väljer att bo i städer som Umeå av just anledningen att de är Umeå och inte Stockholm. För utveckling och problematisering av dessa resonemang, förvisso gällande landsbygd snarare än småstäder, hänvisar jag till Ola Nordebo och hans ledarkrönika “Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis“:

Varför är det storstäderna som växer så det knakar? Vad kan vi lära av dem och vilka misstag kan vi undvika? Det handlar inte om att passivt härma något, utan om att erkänna hur förutsättningarna faktiskt ser ut, när egna vägar söks.

Att sedan min åsikt är att de misstag vi bör undvika är att överstiga en viss populationsmängd/-densitet. När småstaden blivit (vill bli) storstad har man förlorat sin karaktär. Var sedan denna gräns går är jag inte lika säker på, Umeå kanske har utrymme att växa – men vi bör akta oss för den jargong som råder idag. Förutsättningarna för Umeå att vara en lyckad stad ligger inte i att konkurrera med närliggande städers överlägsna utbud utan snarare dra nytta av sitt strategiska läge.

Internt 2014-bråk och ingen nätartikel om det från VK

Jag vet inte vad jag egentligen vill få ut av detta. Men Karin Hörnfeldt på Västerbottens Kuriren har publicerat en nätartikel om “sprickor i kultursamarbete“. Förutom att den inte går att läsa på nätet. Suckass, jag prenumererar ju inte på döda träd.

Så nu måste jag gå till stadsbiblioteket för att läsa pappers-VK gratis istället för att kunna länka och citera… (ja förresten, vad ska ni göra med biblioteken, nätartikelbetalarförespråkare?)

Men nä, jag tycker väl mest – utan att ha hunnit läsa artikeln än – att det var på tiden med bråk inom 2014-gruppen. “Kultureliten” som vissa säger. De är schysta och snälla många av dem, även om deras agendor verkar lite väl skeva i förhållande till mina egna ideal.

Det vore värt att ha närvarat på detta – enligt VK åtminstone – gräl. Folk brukar ju bråka om så meningslösa ting. Sådär skadeglad som jag är ibland hade jag nog mest suttit och lett för mig själv åt de självförvållade problem man nu ställs inför. Med organisationsgrupper och stuff som dragits fram för att göra Umeå till världens bästa luftslott.

Istället för att gräla med kultureliten satt jag tillsammans med habib i UmeTVs vardagsrumstudio och bedrev fulkulturell verksamhet. Sebastian Edin gästade. Det var mycket softare verkar det som. Man ska inte vara så jävla pretentiös.

Upphovsrätt, gratismusik och missförstånd

Detta inlägg tar upp en gammal, gammal debatt som borde ha lagt sig för evigheter sedan. Ungefär sedan man sade “multiplication can produce powerful numbers“. Kring 2003 egentligen, eller officiellt 2007. Nedanför försöker jag visa att information (data) är multiplicerbart, men inte t.ex. tjänster och memorabilia.

DNs ledarsida 2009-08-12DNs ledarsida hade för ett tag sedan (2009-08-12) en artikel om Spotify. Den talar om att Spotify är en större inkomstkälla för musikbolagen än iTunes. Good for them. Att sedan artister som Magnus Uggla har sin kritik mot detta är ju ganska viktigt att komma ihåg. Men vadå, det är väl inte direkt så att iTunes är någon stor hit i Sverige, va? Så hur svårt är det att vara mer framgångsrika än det…

För kuls skull kan nämnas att kampanjer av olika slag, med eventuellt stark ironi, har dykt upp för att stödja Magnus Uggla i sitt rasande mot sitt skivbolag.

Men nåväl, nu är det ju så att folk är insnöade på de ekonomiska banorna som alltid. Folk i allmänhet är inkörda i fördelning, värde och utbud/efterfrågan. Bah, kapitalister! Det är ju helt jävla irrelevant ifall man kan få betalt för det man gör, om det man gör ändå inte tillåts spridas vidare. Man kan ffs inte kräva betalt för något som man behåller ensamrätt till. Det är som en grundläggande del av samhället. (Inte ekonomin).

Ifall jag har en stol du inte får använda så betalar du inte för den. Har jag en av Magnus Ugglas låtar – på skiva eller genom Spotify – så har jag inte tänkt bry mig ett jävla skvatt om hans levebröd ifall jag inte får använda musiken. Inte bara lyssna nu alltså, utan faktiskt använda musiken. Modifiera, göra cover, lägga som soundtrack i film och dylikt. Är något oanvändbart så förtjänar det inte betalning.

Och här är problemet som lurkat i evigheter i debatten. Det som skiljer de två (fler?) lägren i upphovsrättsdebatten: Exemplarförsäljning. Tanken att information kan låsas fast. Att en kopia innebär en (även fragmenterad) betalning etc. En återgivning av information, t.ex. som soundtrack vid filmuppspelning, ska enligt lagen generera en inkomst till ägaren av informationen.

Men nä, fuck that. Snälla kom inte och hävda att musik i sig borde kosta. Uppträdanden, specialutformning, uppdragsarbete och memorabilia kan kosta. Att dock hävda ensamrätt till något immateriellt kräver banne mig mer förklaring än “det har alltid varit så [sedan vi sade att det skulle vara så]”. Följande två åsikter står jag starkt fast vid:

  • Det som går att multipliceras till mäktiga tal är antingen ens eget, eller allas. I det förstnämnda fallet kan tyvärr ingen annan få tillgång till materialet.
  • Ovanstående anser jag eftersom man kan inte hindra någon att tänka, drömma eller återskapa ett motsvarande verk (digitalt eller analogt). Än mindre bör den inskränkande makten aldrig återfinnas i ett samhälle värt stämpeln demokrati.
arlaharen
Stöld av tankegods.

Så kontentan här är att vi (även pirater) måste börja släppa på tankarna om ersättning för immateriella ting. Det inkluderar “intellektuell egendom”, eller “tankegods” som Aftonbladet kallar det. Det är nog egentligen så enkelt som att “stöld av tankegods” förmodligen inte kan yttras ens av en domare i Högsta Domstolen utan att denne drar på mungiporna…

Så let’s rock ‘n roll. Spela inte med på fjolleriet om att artisterna ö.h.t. ska få betalt för sina verk. Fast givetvis bör man få betalt för att vara kreatör till den grad man förtjänar det, där t.ex. musikgruppen Kreti och Pleti brukar förespråka lösningen kulturbidrag. Musikgruppens Mattias Hamberg  skrev under EU-valrörelsen ett par tankar om ersättning, vilket var lite av min inspiration till att knåpa ihop detta inlägg. Ignorerar man det om bibliotekslösningen så gillar jag inlägget, även om vänstervibbarna är lite väl kraftiga (bah, socialist!). Dock har t.ex. Piratpartiet många medlemmar som bör läsa inlägget för inspiration och uppfatta-andras-perspektivism. Vidare skriver även Swartz finfint om bl.a. “joint attention”, vilket även det kan vara intressant på ämnet “delande” snarare än “ersättningstänk”.

Men nu behövs en sammanfattning.

  • Innan FRA trodde folk att piraterna var “gratisgenerationen”. Det gör vissa, typ Jan Guillou, fortfarande förvisso. Dock inte med samma ekipage.
  • När integritetsdebatten fick spinn på riktigt fick vi fram grundpoängen med att hindra kopiering innebär att hindra kommunikation.
  • Nu hoppas jag att vi framöver ska kunna påpeka att utöver hotet mot kommunikationen så måste vi verkligen visa hur kreativitet, nyskapande och delaktighet verkligen förutsätter uppluckrad upphovsrätt.
  • Vi kan inte prata om ersättning för kulturellt berikande utan att först bli av med exemplarförsäljning som norm. Allt annat är att dansa efter en missvisande flöjt som spelas av CD-förespråkare.

Intressanta ämnen att läsa vidare om nu, som fördjupning av deltagarkulurens byggstenar, är t.ex. Kulturutredningen (Kontaktnätets remissvar är en duglig början). Konsekvenserna är bl.a. att amatörkultur problematiseras markant då många stödformer görs otillgängliga. Att våldsrapera amatörkulturen är som att spotta på det som gör att deltagarkultur – och internet i allmänhet – är så oerhört awesome.

Kommentarer till text om fildelningsproblematik

Från marcink som pluggar nätkurs så hittar jag Johan Wigmos text om “fildelningsproblematik”.

Redan i rubriken ser jag ett fel. Problematik? Fildelning är inte, enligt en enda oberoende vetenskaplig undersökning, ett problem. Vi kan börja där.

Resten av texten som, under rubriken öppenhet på internet, ska behandla fildelning innehåller ett par rena sakfel. Inte mycket, men väl värt att notera.

Den centrala problemet är att kreatörer och konstnärer vill få betalt för deras arbete, och deras bestämmanderätt över deras verk[2] […]

Det här har väl alltid varit ett “problem”? Inom väldigt många av de upphovsrättsliga branscherna. Se t.ex. på biblioteken, där får författarna inget betalt ö.h.t. ifall man läser boken utan att låna den. Och ifall man väl lånar boken så handlar det om struntsummor (76 öre per utlåning), och det endast för svenska författare.

Snacka om att snuvas på pengar!
Man kan läsa böcker utan att rättsinnehavaren får betalt!

Vidare har rättsinnehavarna faktiskt aldrig haft kontroll över spridningen av sina verk. Inte den icke-kommersiella spridningen i alla fall. För, ärligt talat, vem har nekat att kopiera en kassett eller CD av någon annan anledning än brist på tid/ork?

[…] samtidigt som ”konsumenterna” vill ta del av deras material på billigast och smidigast sätt. Frågan är bara hur och var dessa två parter ska mötas?

De enda som tar skada är skivbolagen. Och vi vet väl alla att de inte representerar artisterna? Plastbitsbolagen var endast ett nödvändigt ont förr i tiden när kreatörer inte hade råd att massproducera sina verk. Problembilden i texten är alltså kort och gott felaktig.

Faktum är att kreatörer och konsumenter till en väsentlig del är desamma idag. Deltagarkultur ftw.

Hitler skulle varit överlycklig för verktyg som FRA, Ipred och teledatalagringsdirektivet

Försvarets radioanstalt har inget med upphovsrättsintrång att göra.

I övrigt verkar Johan Wigmo ha satt huvudet på spiken, à la:

CD-skivor är idag inget intressant medium att distribuera musik på (det påverkar miljön negativt och få använder idag en portabel CD-spelare) och Internet är ett utmärkt sätt för att plocka bort mellanhänder, som exempelvis skivbolag, för att effektivisera processen. Kostnaden för att distribuera digital media är i det närmaste obefintlig och mycket av det arbete som skivbolagen idag gör, till exempel marknadsföring och försäljning, kan artisten hantera själv och på så sätt få fler kronor i plånboken per såld skiva[5]..

Förutom att det heter musiksamling nu och inte skiva. Skiva är sååå 1900-tal!

Varför inte mer skri om biblioteksersättningen?

Man lär sig något nytt lite då och då. Det senaste var en nyhet som vände upp-och-ner på något jag var ganska säker på, men aldrig hade orkat kolla upp.

Sveriges befolkning fildelar mycket. Det vet vi. Man kan lyssna på musik och se på film utan att någon ersättning når de specifika upphovsrättsinnehavarna. Det finns även böcker att ladda hem från The Pirate Bay och övriga trackers. Intressant nog så väcker detta tydligen debatt – tydligen förstör fildelarna hela industrier med musik-, film- och litteraturproducenter.

Som tur är har åtminstone författare av litteratur ett robust stöd från svenska staten. För det är väl inte många som läser böcker på en datorskärm när man kan låna en papperskopia utan personlig utgift (“gratis”) från ett bibliotek? Datorskärmar är jobbiga att titta på, klumpiga att ha vid sängen och ännu svårare att ta med sig på resor. De är åtminstone mer strömkrävande än en bok.

Bibliotek – denna uppfattningsvis gratis källa till litteratur – är helt accepterad i det svenska samhället! För när man lånar en bok så får författaren en liten slant (76 öre sedan februari 2008). Men tji fick ni biblioteksälskare – det gäller endast svenska författare!

Med litterärt verk i original enligt första stycket avses verk som upphovsmannen har skrivit på svenska eller verk av en upphovsman som har sin vanliga vistelseort i Sverige, om upphovsrätt enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk fortfarande gäller.

Förordning om Sveriges författarfond

Ouch! Jag anser härmed att tre handlingsalternativ finns för fildelningsmotståndare som är bibliotekförespråkare. Kräv (i samma diskussion som fildelning) att:

  • biblioteken skall ersätta samtliga författare likvärdigt, eller att
  • biblioteken är en illegal företeelse som bör avskaffas, eller att
  • fildelning är acceptabelt av samma anledning som vi gillar bibliotek.

För ni kan väl inte förespråka att svenska författare bör särbehandlas positivt?

För att förstå min ståndpunkt ovan kanske man bör vara medveten om att ett virtuellt samhälle (eller värld) à la Internet bör betraktas som ett annat lagutrymme (jurisdiktion) än realnationer som Sverige. Detta på grund av den fundamentalt annorlunda strukturen dem emellan.

På internet är alltså “svensk” lika mycket och/eller lite “inhemsk” som vilken annan nationalitet som helst.