Tag Archives: asociala media

Direktupphandlingar och annonser/reklam

Jag är nyfiken på hur lagen om offentlig upphandling gäller vid inköp av reklam.

Exempelvis den hypotetiska myndigheten “Umeo Kommun” som köper reklam från en hypotetisk asocial media-leverantör “Fasadbook”. Ifall beloppet av inköp överstiger 100 000kr förstår jag det som att särskilda krav kring dokumentation och riktlinjer behöver finnas. Ifall beloppet överstiger 534 890kr så måste inköpen ha skett genom att först annonseras ut.

Ifall inköpsbeloppet för reklam från Fasadbook exempelvis skulle överstiga 534 890kr – och den enda möjliga leverantören för detta är specifikt företaget som driver Fasadbook – kan en offentlig upphandling göras ö.h.t. då? Eller räknas alla marknadsföringsinköp (även utanför Fasadbook, t.ex. hos deras hypotetiska konkurrent Twatter) som köp “av samma slag”, som det benämns på er hemsida?

Det är ju nämligen väldigt svårt att offentligt upphandla reklam då det oftast _måste_ köpas direkt från en enskild plattformsoperatör med monopol över reklam- och tjänsteutbudet.

Eller blir det bara otillåtet för myndigheten “Umeo Kommun” att spendera mer än 534 890kr hos respektive enskilt reklamföretag (eller på reklam/annonser i helhet)?

Mailade ovanstående till Konkurrensverket och hoppas på ett informativt svar.

Twitter-kontot ryker äntligen. Bortbortbort!

Jag är en motståndare till att centralisera för många användares information i samma databas. Därför har jag bl.a. inget Facebook-konto och förespråkar utöver detta även federering för sociala plattformar, genom t.ex. GNU Social (tidigare StatusNet) och andra lösningar (Friendica, Diaspora etc…).

Med federering kan varje användare – eller mindre community – lagra och sköta sina egna mest privata data med egen utrustning, med begränsad insikt från stora spionorganisationer.

Att de nämnda tjänsterna inte federerar gör det ju svårt för mig som användare att välja var datat lagras – och helt hopplöst att försöka bestämma hur datat ska distribueras. Med en community-driven nod med t.ex. mjukvaran GNU Social, såsom Free & Social (obs, alfa-version) eller Quitter (bäst!!!) väljer man istället vilken administratör man vill lita på – eller driftar servern själv rentav. UTAN att förlora möjligheten att kommunicera med kompisarna på andra federerade noder (ni vet, som e-post och XMPP funkar).

Det finns en anledning dessutom till att jag brukar kalla de stora jättarna på “sociala media”-området för “asociala media”, eftersom de är inriktade på att leverera vad du redan vet att du vill ha. Ett högst asocialt beteende, som varken uppmuntrar till nya kontakter eller innovation på något annat område.

Dessutom har Twitter ett oerhört restriktivt API som mördar kreativitet och i allmänhet förstör för utvecklare, innovatörer och andra kreativa internetmänniskor. Sådana som försöker bygga framtidens internetupplevelser. Tjänster som fungerar utan centraliserade datajättar – nätverk som fungerar som Internet en gång var tänkt att fungera. Federerat, fritt och fint.

Så jag tar bort mitt Twitter-konto. Frigör mig från det amerikanska lagrummet som Twitter råder under. Tar full kontroll över min egen data och vägrar spela deras fluffiga molnspel. Detta innebär dessutom att min tvåvägs-länk mellan Free & Social och Twitter försvinner eftersom Twitter är skitstövlar som vägrar federera.

(Det är dessutom viktigt att skydda sina data och att andra än du inte får nyttja dina persondata hur som haver. Jag borde prata om dataskydd i EU som piratfråga här, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Med lite annat fokus.)

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous

Nedanstående artikel publicerades imorse hos InfoTech Umeå. Här nedan publicerar jag den med all tillhörande metadata så hypertexten inte går förlorad, samt så dess licens CC:by-sa framgår tydligare:

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous. Sedan 2008 har Anonymous växt allt större som en beteckning allehanda aktivister ställer sig bakom i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Alla med egen metodik, med mer eller mindre stöd från andra. Det är svårt att skilja agnarna från vetet – och var det verkligen “riktiga” Anonymous som hotade Sveriges myndigheter förra veckan?

Måndag 1 oktober. På morgonen användes överbelastningsattacker för att temporärt otillgängliggöra hemsidor. Ingen har ännu tagit på sig dessa attacker – men överbelastningsattack kom att bli veckans ord.

Senare under måndagen utsattes nämligen webbhotellet PRQ för en polisrazzia. Målet var den populära fildelningssidan Tankafetast. Så fort media publicerade detta på nätet dök det upp en video från pseudonymet Hilux Anon som sade sig representera Anonymous. Det presenterades ingen särskilt tydlig ideologi, bara ett hot om hämnd och i beskrivningen av videon länkades ett Facebook-event för “operationen”.

Just länken i beskrivningen tyder på en stor skillnad från andra Anonymous-operationer. Facebook är en centraliserad, censurerande tjänst som inte tillåter pseudonym och dessutom har nära samarbete med polismyndigheter över hela världen. En erfaren Anonymous-aktivist hade inte riskerat vare sig sin egen identitet eller “operationen” genom en så opålitlig plattform.


Första videon efter PRQ-razzian på måndag 1 oktober 2012.

Dagarna därpå kom att innebära en enorm mediauppmärksamhet. Fler attacker genomfördes och ett par fler myndighetssidor togs ner temporärt. En snöboll hade börjat rulla och händelserna presenterades som att Sverige stod inför ett hot om cyberkrigsföring.

Torsdag 4 oktober. En bild börjar cirkulera på nätet att fredag 5 oktober 14.30 lokal tid i Sverige ska de göra “största operationen någonsin i [Anonymous] historia”. En video speglar det mesta av budskapet. Ett chattrum länkas och aktivister uppmanas installera en särskild attackmjukvara.

Det här är hur Anonymous huvudsakligen rekryterar. Viral spridning av ett uppdrag som går ett par rundor på internet och lockar följeslagare, “anons”, som vill hjälpa till. De publika chattrummen består av kaosartad kommunikation men man identifierar strax vilka som koordinerar – operatörerna. Som norrlänning och Umeå-bo kan jag likna hetsen i chatterna med tunnelbanan i Stockholm – men kommer ihåg att Umeå är en av världens snabbaste internet-städer. Skulle intresset infinna sig att delta finns det mycket bandbredd att använda sig av ifall det gäller en överbelastningsattack.

Torsdagens meddelande skiljer sig dock markant på två sätt från hur Anonymous brukar kommunicera. Dels används ett relativt nytt och mindre inarbetat chattnätverk än tidigare aktioner och i kanalerna pratades det i huvudsak svenska istället för engelska.

Än viktigare är valet av mjukvara för att utföra överbelastningsattacker. Anonymous använder vanligen programmet Low Orbit Ion Cannon, LOIC. Namnet syftar på att skjuta laddade partiklar (data) på motståndaren, vilket orsakar överbelastning när en dator ska behandla allt den tar emot. Kampanjen uppmanar dock följeslagarna att använda “HOIC” som, trots liknande namn och syfte, är mindre kompetent och bland annat saknar funktion för automatisk koordination över internet.

HOIC spreds dessutom mycket osäkrare än vad som är vanligt. LOIC och dess många förgreningar kan hämtas från SourceForge och liknande tjänster där källkoden är öppen för granskning av kunniga programmerare. Detta innebär att den senaste kampanjens spridning av program har skett mer okontrollerat, vilket ökar risken att datorvirus cirkulerar. En slutanvändare har sällan verktygen att på egen hand granska säkerheten.


Andra videon från Hilux Anon efter PRQ-razzian 2012.

Fredag 5 oktober. Säpo uttalade sig restriktivt kring sina åtgärder men medgav att man förberedde sig för hemsidesattacker. Expressen publicerade en artikel om hur “riktiga Anonymous” jagar nätsabotörerna gällande den attack som ska ske 14:30. Förvirringen är total. Vilka är egentligen Anonymous?

Så slog klockan 14:30 svensk tid. Attackerna hade tjuvstartat en halvtimme innan, men inget exceptionellt inträffade. Ett par hemsidor blev temporärt otillgängliga men det hela var ett tydligt antiklimax. Nyhetsmedia hade eskalerat uppmärksamheten i onödan. Eller kan hoten faktiskt ha resulterat i något mer katastrofalt? Med föregående veckas händelser kändes det osannolikt.

Kampanjen som drevs hade signalement som inte hade funnits om det gällde erfarna nätaktivister. Chatternas innehåll liknade mer ett respektlöst tonårsuppror än en djup övertygelse att göra skillnad för världen. För mycket “fuck the police”, hur det är på skolan och övervägande om skolk för att delta. Koordination och inte minst fokus saknades hos deltagarna i operationen.

Med den kunskapen var hoten ganska menlösa. Vem som helst kan ladda hem en egen “jonkanon”, värva några kompisar och träffar man rätt kan media hjälpa till att skapa en hype. En del sidor kan säkert sänkas temporärt. Fast inte mycket mer än så. Hämnd, som vi kom att lära oss under veckan som gick, är inte en bra grund att bygga på.

För beständiga resultat, de som gör en meningsfull skillnad i världen, krävs en särskild målmedvetenhet och ett ideologiskt driv. En känsla av kamp mot orättvisa. Det är så man skiljer agnarna från vetet. Vissa entiteter bakom maskerna blir igenkännbara och mer pseudonyma än anonyma. På samma sätt som att vi människor kan lära känna flera Anders kan vi även lära känna flera Anonymous.

—-

Extra minnesanteckningar som jag fann intressanta:

Måndagen: PRQ är samma företag som 2006 hushöll The Pirate Bay. Videon dök upp innan polisen ens hittat servrarna.

Tisdagen: Man använde epitetet “hackare” och trappade upp händelserna genom den stora uppmärksamheten. Rikspolisstyrelsen Anders Ahlqvist uttalade sig om hur “ingen i världen vet” vad Anonymous är. Nätforskaren Marcin de Kaminski beklagade sig över förhastade slutsatser att just Anonymous står bakom allt.

Onsdag: Inriktningen på rättsväsendet, samt meddelandet “Free Assange” i videon tyder på att aktivisterna ogillar Sveriges hantering av Wikileaks-ambassadören Julian Assange. Men vilka står bakom?

Torsdagen: Dagen då skolungdomen lärde sig ddos och gick med i Anonymous /chrisk

Intressant nog annonserades VoxAnon ungefär samtidigt som HOIC började talas om, tidigt februari 2012. Correlation implies causation? :)

Fredagen: På kvällen publiceras att attackerna är helt avblåsta. Ska man förvänta sig att något mer kommer ut från det? Läckta dokument eller, vilket DDoS-kritiker befarar, striktare reglering kring internetanvändning?

IRC-användaren “AnonymMus” i #anonsweden på irc.voxanon.net spred totalkaos kring 14:30 genom att upprepa “AIM: 69.197.32.72 <– target” – en IP-adress som pekade på just samma IRC-server som alla var anslutna till. Många nappade på detta, som resultat av den dåliga koordineringen och fokuset i övrigt, och inom ett par minuter drabbades IRC-nätverket av att dess användare attackerade det. För att de blint litade på en icke-operatör som angav en måltavla.

Att leta buggar och grejer

Jag försöker som bekant utveckla och förbättra mjukvaran StatusNet i syfte att göra den mer lättanvänd, bättre integrerad med slutna tjänster (för att hjälpa migrering till öppna nätverk) och inte minst förbättra och förnya funktionalitet. Min slafsiga test-utveckling av Free & Social-instansen kan man följa på Gitorious för närvarande, i framtiden kommer jag även att publicera kod och projekt på GitHub.

Ett par utmaningar för min del är bl.a. att detta är den största mjukvaran jag arbetat med hittills, dvs flest rader av kod i projektet. Således tar det ett tag att sätta sig in allt. Dock känns det som att de senaste månaderna har inneburit stora steg för att förstå strukturen tillräckligt för att kunna modifiera kärnfunktionalitet i StatusNet.

Den största delen av min utveckling hittills, sedan jag sökte stöd för projektet i februari, har varit för pluginet “FacebookBridge” där min version för närvarande slurpar i sig det mest relevanta från anslutna användares “home timelines”. Inlägg, användarprofiler och bildbilagor importeras till större delen, men eftersom Facebook verkar ha sjuttielva olika TYPER av bilagor och liknande kommer det behövas mer arbete på den fronten.

Twitter finns det redan ett närmast komplett stöd, där har jag mest skrivit buggfixar så att användarupplevelsen är mer konsekvent samt att StatusNet 1.1.0 fortfarande har ett par buggar. Inte minst har jag snyggat till kod, men sådana patchar är svåra att få med i originalmjukvaran, varför jag egentligen borde fokusera mest på småfixar snarare än större omskrivningar.

Men så kommer man förstås till den stora problematiken med detta projekt, att dessa slutna användarsidor verkligen försöker stänga ute sådana projekt som StatusNet från att nyttja informationen. Jag tror det endast är en tidsfråga innan t.ex. Twitter stänger av sitt API för 3:e-partsklienter (om de inte betalar för sig) och dylikt.

Jag välkomnar varmt fler att testa StatusNet och försöka locka över användare till ett öppet och decentraliserat socialt nätverk. Dock kommer det framöver att behövas ett bättre lockningsrop, som även ickeprogrammerare kan uppskatta. Hur förklarar man bäst varför det är bra att kontrollera sin egen information och decentralisera infrastruktur? Inte ens majoriteten inom Piratpartiet och Ung Pirat förstår ju poängen och fortsätter gladeligen att bruka de enorma, slutna nätverken i direkt motsats till den politiska ideologin.

Mexiko och källkritik vs. Pojken och vargen

Mexiko debatterar yttrandefrihet efter att två personer skrivit text på Twitter och Facebook Internet. De riskerar nu upp till 30 års fängelse. Bakom galler 30 år för ett par hundra tecken på Internet. Oj.

En lärare och en radiopratare riskerar upp till 30 års fängelse för att ha larmat om att en skola stormats av beväpnade män. Uppgiften, som var felaktig, fick panikslagna föräldrar att rusa dit för att rädda sina barn.

De två har hänvisat till att de bara vidarebefordrade information från andra källor.

Vad har hänt med Internets automatiska distans, skepticism och inte minst källkritik? Sedan när blev Internet en källa där allt betraktas som sant? När kan motsvarande juridikmissbruk hända i Sverige bara på grund av enstaka missdåd? Istället för att bemöta och konstruktivt hjälpa.

Jag som trodde att sensmoralen i Pojken och vargen var etablerad sedan drygt 2500 år tillbaka. Det är klart att pojken har rätt att missbruka sitt förtroende som fåraherde – förutsatt att denne tar konsekvenserna. Idag verkar dock samhället tycka att konsekvensen ska vara straff och fängelse snarare än förlorat förtroende och en social bakläxa.

Jag trodde dessutom att poängen med Internet var att man dubbelkollade fakta på nolltid. Tydligen verkar dessa slutna, opålitliga källor som kallas Twitter och Facebook dock användas som sanningsenliga informationsdatabaser. Till skillnad från tiden då hemsidor och forum var “Internet” och man faktiskt granskade saker dubbelt upp.

Det där med “sociala medier” inkluderar även falsarier och lögner.
Internet är samhället!

Vår sociala sfär är komprometterad

Ni känner igen sidan och jag ids inte nämna den vid namn. Istället rekommenderar jag dess fria motsvarighet, som till skillnad från bildens tjänst faktiskt är öppen, decentraliserad och därmed social: identi.ca, vilket går att synca mot nedan depikterade tjänst. Samt som genom OStatus-protokollet gör att ni kan associera med mitt konto på mmn@my.hethane.se – som drivs på en helt annan server som dessutom inte lyder under amerikansk lagstiftning.

Vår sociala sfär är komprometterad. Notera särskilt att ingen av mina övriga bekanta på tjänsten faktiskt följer den uppköpta reklamplatsen. Det sårar mig att varje sidladdning människor gör påverkar världen till det sämre. Jag är övertygad om att det är fler som tolkar Disney-reklamen som något bra än något dåligt, även om jag inte alls förstår tankemekanismen hos de människor som reagerar så. Men annars hade väl repetitiv reklam inte fungerat?

Samt att jag tycker det är oerhört förolämpande av ovan avbildade tjänst att föreslå Disney som intressant för mig, på någon slags vänbasis. De är ett hemskt företag med dåliga värderingar som massproducerar skräp och påtvingar generation efter generation en mycket dålig, korporativ världsbild. Disney har dessutom aktivt förstört upphovsrätten över tid genom att gång på gång kräva och lobba för (muta till sig) förlängningar:

However, within the United States, European Union and some other jurisdictions, the Copyright Term Extension Act (sometimes called the ‘Mickey Mouse Protection Act’ because of extensive lobbying by the Disney corporation) and similar legislation has ensured that works such as the early Mickey Mouse cartoons will remain under copyright until at least 2023.

Så organisationen som driver denna s.k. sociala media-sidan försöker lirka ut – subliminalt, slumpmässigt eller algoritmiskt – mitt personliga stöd för den juridiska Blob som rentav attackerar dagis på grund av tecknade figurer målade på väggarna:

In 1989, Disney threatened legal action against three daycare centers in Florida for having Mickey Mouse and other Disney characters painted on their walls.

Att det sedan kanske var bra att man inte hade detta monster till barnunderhållning på väggen är ju en sak man kan diskutera, men det blev nog inte bättre på den fronten när “rival Universal Studios replaced them with Universal cartoon characters”.

Tacka vet jag South Park som presenterar företagets troligen mest kända maskot/symbol i sina rätta färger.

http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Mickey_Mouse&oldid=429025059#Legal_issues

Strömmande media är förlorad media

Spotify har på sistone skrivits om i media eftersom de handikappar användarnas gratiskonton (mer än reklamtvånget alltså). Sannolikt på grund av skivindustrin, vem som nu blir förvånad. Spotify har ju aldrig varit en hedersvärd eller särskilt revolutionerande tjänst. Spotifiering är väl snarare ett skällsord?

IDGs webbundersökning anno 2011-04-25

 

Många frågar sig vad man ska göra nu. Flertalet alternativ kommer på tal, särskilt Grooveshark är populärt. Själv identifierar jag mig inte ett dugg. Spotify har erbjudit strömmande musik, utan nedladdningsmöjlighet, med oerhört begränsat utbud av artister såväl som versioner av låtar. Grooveshark är väl det man använt när man inte hittat en torrent omedelbart, eller verkligen inte ids ladda hem permanent just för stunden.

Google, eller andra sökmotorer som The Pirate Bay har alltid varit stället där man hittat permanent nedladdningsbar musik. Som dessutom inte försvinner på grund av företagsekonomi.

Inte för att strömmande musik skulle vara mindre nedladdning för det, allt lagras ju ändå på din dator. Det handlar bara om ifall det tas bort eller inte – och på vems villkor. Även om det aktivt bränns pengar på att göra detta jobbigare, t.ex. med SVT Play som verkar ha försvårat att kopiera från lokal cache på sistone. [Uppdatering: spara från SVTPlay med SVTGet!]

Med tanke på hur enorma lokala musikarkiv vi kan ha på våra datorer idag, eller handhållna enheter för den delen, så är frågan varför man insisterar att använda strömmande musiktjänster. Utan permanent cache dessutom. Självklart är det en licensfråga, men det ämnas ju råda bot på när skivindustrin dör och Creative Commons-licensierat eller motsvarande får en rejäl uppsving i mediavärlden. På ungefär samma sätt som Vimeo idag, där man stärker platsen för fria licensieringsalternativ och erbjuder nedladdning av de klipp man tittar på. (Vilket i sig är ett starkt argument mot YouTube.)

Rubriken säger att strömmande media är förlorad media – vilket är en framtidsvision snarare än konstaterat faktum. För det är i framtiden som all musik, all kultur och all kunskap antingen kontrolleras av ett fåtal maktinstitutioner eller tillgängliggörs för allmänt bruk. Den strömmande musiken (och filmen etc.) av idag kommer nämligen att försvinna om den inte tillåts arkiveras av allmänheten (“the commons”). Denna slutsats drar jag av att vi, särskilt sedan 2000-talet, bör vara medvetna om att IT-bolag, data och annat därtill är förgängligt. Vad som dock består är de kollektivt framförda idéerna, gemensamt utvecklad infrastruktur och verktyg – samt de därav komna kunskaperna. Allt annat glöms.

Det säger ju sig självt. Om ingen har tillgång finns det ingen som kan bevara.

Kontenta av detta inlägg är nog att om du, säg, uppskattar en konstnär, musiker, filmskapare eller crewet till respektive verk – se till att bevara deras kreationer för framtiden. När du är äldre och ska presentera för kommande generationer hur världen var tidigare så kommer urvalet att vara mycket livfullare och förklarande ifall du har tillgång till vad du själv kopierat.

Jag vill inte behöva föreställa mig den dystopi där jag måste förlita mig på Spotify, Twitter, Facebook och andra upphovsrättsligt låsta, asociala medier för att visa vad som hände 2011 – på grund av upphovsrätt – istället för vår gemensamma historia, skapad med kopimi som värdegrund. Jag bekänner härmed min tro för Det Missionerande Kopimistsamfundet. Kopiera mig.

Ledarskribenter om “sociala media”

Jag börjar bli less på snacket om “sociala media”, när man gång på gång på gång på gång refererar till instängda, inlåsta och exkluderande media.

Extra viktig kommer denna distinktion att bli i och med bl.a. biståndsminister Gunilla Carlssons nyligen påtalade svenska bistånd till nätaktivister. Jag är rädd att förståelsen för vad som är öppet, fritt och demokratiskt går förlorad till det som snarare är slutet, inlåst och opålitligt. Än mindre tror jag ministern kommer att belysa vilka nätaktivister som faktiskt kan göra en skillnad.

Så jag reagerade på Daniel Nordström, chefredaktör på Västerbottens Folkblad, när han i ett blogginlägg betecknade Twitter som social media. Förvisso “gör ju alla det”, så det är mest en slump att det var han som fick följande kommentar ikväll, men likväl anser jag det viktigt att upplysa om det kontroversiella i hans ordval:

Min direkta fundering är hur någon kan hävda att Twitter skulle vara ett “socialt media”. Om något låser det in användarna till att vara ohyggligt asociala.

Att använda Twitter är typ som att ha Telia, men inte kunna ringa Comviq. Att använda Gmail men inte kunna skicka något till Hotmail, eller någon företagsmail för den delen.

Tänk om daniel.nordstrom@folkbladet.se endast kunde nås från andra människor med adressen @folkbladet.se

Nä, sociala media fungerar över olika domäner och med öppna standarder. Kika gärna på http://identi.ca/ t.ex. där vem som helst kan starta en egen – interkommunicerbar – mikrobloggingtjänst. (och prata med folk på t.ex. http://quitter.se/ )

Jag förstår verkligen inte hur något som låser in människor kan betraktas som socialt.

Förhoppningsvis reagerar fler folk snart på problematiken med asociala system som orsakar att användare inte ges valmöjligheter. I kommentaren nämner jag det som att identi.ca är var man kan starta en egen tjänst, men jag menar egentligen att man kan ladda hem den mjukvara som sidan kör – nämligen StatusNet. Eller som sagt använda en annan, kompatibel sida utifall man inte själv är systemadministratör.

Quitter är ett exempel på några som startat en egen instans av mjukvaran där allmänheten inte kan registrera sig pga spam-skäl – men man kan kommunicera med inbjudna användare över t.ex. Identi.ca eller en egen instans av OStatus-kompatibel mjukvara.

Tidigare har jag även påpekat denna kritik om Twitter genom mitt konto på identi.ca över den länkning som erbjuds därifrån till Twitter – och på så vis förhoppningsvis envägs-nått webutvecklaren Christoffer Larsson hos Västerbottens [Kuriren|Folkblad].

Veckans Bejb och Draggens Finest

Det här är vad som får mig att småle ibland. Internets effekt på asociala media (ni vet, icke-internet?) och vice versa.

“Veckans Bejb” publicerade bilder av tjejer på Dragonskolan i Umeå, vilket i VK rubricerades som att de hängdes ut på nätet. Med tanke på att det gjordes utan personernas vetskap så går jag med på den benämningen. Till dessa bilder publicerades i vart fall kommentarer av diverse sexuell natur. Fruktansvärt kränkande tyckte många, däribland Tamara Spiric (v).

“Veckans Bejb” lades ner pga kritiken. Strax därefter har nu vad som sägs vara ett par nya redaktörer startat Draggens Finest. I Svar på tal-inlägget kritiseras Tamara Spiric rätt så hårt – och vips så var den ordinarie feministrelaterade smutskastarstriden igång igen. Frågan som ställs är som vanligt: hade detta väckt debatt om killar “hängdes ut”? Det är inget Tamara Spiric bemöter utan kritiserar istället politiskt korrekt synen på könsroller. Till det inlägget kommer den bästa kommentaren jag läst i denna debatt än så länge, vilket nyanseras mycket bättre av signaturen “Sofie” än vår hårdhänte Spiric (min fetstil):

I det samhälle vi lever i är en bekräftelse som att bli vald till “Draggens finest” ett kvitto på att du är någon. Att vara någon är viktigt. Som killarna som driver bloggen säger så är tjejerna med på noterna angående publiceringen. Det tror jag på.

Jag förstår dina argument men jag tror inte att förbudet mot bloggarna är rätt ände att starta i. Så länge definitionen av framgång är en titel i en blogg för dessa tjejer så är det ett dött lopp. Visst handlar det om killarnas inställning till en viss del, men dom som har den slutgiltiga makten i denna fråga är tjejerna.

“Sofie” @ Tamara Spirics blogg

Att gå med stridsyxan mot ett par pubertala killar och hävda sig mycket bättre och säga “nänä, fyfy, be nu om ursäkt” ger inget annat än motsatt önskad effekt. Det styr upp irritation och man tappar respekt som maktutövare gentemot dessa individer. Det om något bör väl genuspretton vara medvetna om?

Slaget ligger i att faktiskt uppmuntra och visa båda könstillhörigheterna idag att kunskap, självmedvetenhet och non-retardedness faktiskt är vad som bör belysas. Feminister tenderar att föra den påstådda striden med helt felaktiga premisser. Att slåss mot patriarkatet är som att slåss mot väderkvarnar. Satan!

Hade man faktiskt lyckats utbilda folk i grundskolan och gett människor annat än sminkmetoder att tänka på så vore inte utseendefixering ett problem.