Tag Archives: Anders Ågren

Pajkastning är vardag i Umeås politik

Ola Nordebo tycker att Västerbottens valrörelse har fått en bedrövlig start. Alla som yttrat sig hittills verkar instämma att Lennart Holmlund (kommunalråd i Umeå) har stått för barnsligheterna. Dels genom sitt vanliga jag (“kommunister!”, väljarförakt etc.) men även en subtil gliring gentemot “Ursula Federley“. (som i sig visar ännu en gång varför man inte klickar på Aftonbladetlänkar)

Kortfattat betraktar jag detta som att alla har överdrivit situationen. Eller, det är ju jättedåligt och så att erfarna, folkvalda politiker beter sig som barnrumpor. Behöver jag tillägga att de är vuxna individer? Eller för den delen att många inblandade är så-kallat ansvarstagande föräldrar. För vad ni ser i “sociala media” idag är exakt vad som försiggår i Umeå kommunfullmäktige. Dåligt framförande av politik, hån, barnsligheter och personangrepp. Jag är inte förvånad över endera parts agerande i “bråket”.

Se gärna paralleller med användandet av “sociala medier” i politiken. Byråkratin är inte van med så snabb, intim och öppen respons på uttalanden. Det är dessutom svårt att introducera ett icke-media som Internet till ovana individer – och stämpla/marknadsföra det “socialt”. Folk verkar inte förstå att det faktiskt handlar om en speglad verklighet.

Följande svarade jag till Anders Ågrens inlägg om att Lennart Holmlund fortsätter att hävda att Centerpartiet är högerextrema i en del frågor.

Men alltså. Centerpartiet har ju blivit mycket mer höger med Maud. Det är väl inget att skämmas för? Och för en vänsteranhängare så är ju en del av åsikterna (ofta arbetaravtalsrelaterat) rätt extrema à la högerkanten.

“Högerextremism” har väl fått stämpeln “Sverigedemokrat” pga dålig politisk analys. Det är väl mest bara att mata trollet när man reagerar på saker som Holmlund säger och skriver…

Arbetaravtalsrelaterat kan nog Alejandro Caviedes svara lite noggrannare på, jag är personligen bara helt ointresserad av Centerpartiets politik. De har helt enkelt inget att komma med, står inte för något och saknar ryggrad. Boring.

“Mata trollen”, det är något politiker egentligen borde lärt sig att man inte ska göra. Handlar det bara om en svårighet att identifiera just nättrollen? Eller kanske politikerna ibland är trollen, varpå man måste bemöta dem… Men att mata behöver vi väl ändå inte? Bara remma upp dem lite!

Jag ser detta som en jättebra start på valrörelsen i Umeå. Att våldsamt slängas in i internets omtumlande domäner är nyttigt för våra folkvalda. Fast egentligen för väljarna, för man ser nu snabbt vilka som bara sitter på sitsen för utsiktens skull och inte allmänintresset…

Politiken gynnas av att vara folknära. Dagens politiker verkar dock mest skadas av det.

Tidningarna måste dock komma ihåg att de har ett ansvar. Ett stort ansvar för att rapportera rätt och riktigt. Därav att jag vill påpeka att detta smutskastande som pågår är en vardaglig företeelse på kommunfullmäktiges möten en gång i månaden. Så haka inte upp er på just det! Viktigast är väl att förmedla vilka som faktiskt bedriver politik snarare än vem som gjort narr av flest personer.

Med anledning av “sociala medier”

Hej VF, jag piratkopierar en bild från er hemsida för att bevisa en poäng om "riktigt social media". Upphovsrättsintrång är sååå 00-talet, jag vill se Creative Commons-licens hos prasselmedia!
Anders Ågren (m) är en flitig användare av social media för lokalpolitik i Umeå. Foto: Per A Adsten

Dagarna efter jag publicerat mitt konstaterande att “Social media does not mean Facebook and Twitter” så publicerar Västerbottens Folkblad en artikel om politik och sociala medier där man fokuserar på Facebook och Twitter. Trots att amerikaniserade censurtjänster är sååå 00-talet.

Förvisso nämner de bloggande också. Så gör jag ett upphovsrättsintrång med deras bild av Anders Ågren för att visa dem hur man bloggar som bäst. Så jag får min poäng om “riktigt sociala medier” bevisad. Där man faktiskt får dela med sig – vilket typ är definitionen av “social afk”.

Jag vill med detta konstatera att jag vill se Creative Commons-licensiering hos – som språklig konsekvens – asociala media, såsom Västerbottens Folkblad! Eller prasselmedia eller man nu kallar tidningar idag.

Update några minuter senare: Givetvis kan jag inte publicera detta utan att hyckla genom att distribuera länken till mitt inlägg över just Facebook.

Överbefolkning och klimatförändring är inte bra

Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi

Jag förstår mig inte på vissa människor. Det är som att de utför nät-trollande utan att vara medvetna om det. Nu senast är det Gösta Walin, professor i oceanografi, som avfärdar överbefolkning och klimatkatastrof.

Mannen presenterar en massa fakta som, faktiskt, inte nödvändigtvis är fel. Så det går inte att motargumentera på sakfel eller slutsatser riktigt. Sedan har han skrivit en så lång text att bara retards som jag orkar läsa igenom det för att bemöta med kritik. Texten baserar sig i alla fall på en debatt mellan huvudsakligen Paul Ehrlich (alarmist gällande överbefolkning och resursbrist) och Julian Simon (ekonom).

Han förespråkar för det första att man ska lyssna på en ekonom i miljöfrågor. Nog för att det finns ekonomer som är rätt sunda, men de flesta utbildas till att acceptera självuppfyllande teorier. Faktum är att min kritik mot Gösta Walins text är närmast identisk med min kritik mot ekonomers utbildning. Det är inte faktafel som manifesteras, problemet ligger snarare i att man aldrig betraktar ämnet utifrån. Men låt mig hålla mig till Walins Newsmill-artikel:

Simons förutsägelser om ökande välstånd hade slagit in på alla fronter, han vann vadet på ett övertygande sätt. Ehrlich hade fel i alla sina griska förutsägelser om rusande priser och svältkatastrofer av oanade proportioner.

Simon och Ehrlich hade slagit vad om ett par grejer. Ehrlichs så kallade domedagsprofetior slog inte in och Simon lyckades förutspå en fortsatt utveckling av välfärdsamhället. Så bra. Det betyder att utveckling är bra och gör världen bättre eftersom vi idag har billigare resurser, bättre sjukvård, stabilare samhällen etc.

Vi människor har verkligen befolkat jorden med allt större framgång. Vi har blivit fler och trots detta har antalet fattiga stadigt minskat i absoluta tal. Kunskap har blivit tillgänglig för allt bredare lager av befolkningen och därmed även makten över tillvaron. Det som kallas “miljön” har blivit bättre, med stormsteg kan man säga. Luft och vatten har blivit renare. Det gäller inte minst i den s k tredje världen. Produktion, välfärd, levnadsförhållanden, allt har förbättrats.

Okej, Gösta Walin. Det mesta blir faktiskt bättre. Inga globala naturkatastrofer har skett, eller lär ske de närmsta åren, trots mänsklighetens exceptionellt storskaliga tillväxt. Jag går med på att det idag är jättebra ställt världen över jämfört med bara 10-20 eller för den delen 1000-2000 år sedan. Och det finns ännu marginal för atmosfären innan drastiska skillnader sker. Men har du funderat på några absoluta värden av vår jords kapacitet?

drawing from http://fiddleferme.wordpress.com/2009/05/05/lessons-from-scarcity/

Siffror i det här läget är irrelevant. Det är principen, konceptet och tankesättet som är viktigast. Jag är inte övertygad om att, säg, allt järn på jorden är i bruk vid varje given tidpunkt inom min livstid t.ex. Däremot är jag väl medveten om att det finns en begränsad mängd resurser tillgängligt. Detta gäller alla råvaror såsom olja, guld, vatten, etc. Samt förstås mat och yta på jorden att odla denna på.

Det är helt okej att förlita sig på vetenskap att lösa detta åt oss. Jag är helt övertygad om att mänskligheten inte tillåter sig själv att dö utan vidare. Vi kommer att bygga höghus med odlingsplattformer, effektivisera matsmältningen, minimalisera resurskraven för produktion och säkert lyckas tämja fusionskraft framöver. Men det finns fortfarande en övre gräns.

Tidigare har jag kritiserat Anders Ågren, ett kommunalråd i Umeå, som tycker att tillväxt i Umeå är jättebra. De skalor han pratar om är förvisso irrelevanta i sammanhanget, men inställningen att “tillväxt är bra” saknar där samma sorts kritik. Att betrakta systemet utifrån vad som är lämpligt. Lagompatriotismen.

Så vad är faktiskt felet med Gösta Walins, samt en del övrigas, resonemang? En allmängiltig teori jag har gällande konstruktioner – fysiska som abstrakta – är att jämföra situationer med korthus. Har man precis lagt på ett kort (upptäckt något eller utfört en handling) och konstruktionen verkar ha destabiliserats, så har man i praktiken två val:

  1. Antingen tar man bort kortet. Det innebär en prestigeförlust, (temporärt) begränsad strukturell utveckling och förstås viss administrativ förändring. Det gick ju inte som man hade tänkt sig.
  2. Du låter kortet stå kvar. Risken är att kortet faller och drar med sig delar av den övriga strukturen. Beroende på vilken del som faller så kan väldigt mycket försvinna i ett rafs.

För ingen skulle väl vara dum nog att bygga vidare på denna svaga länk? Utöver i syften där man vill vara säker på stabiliteten, eller i andra ord “där man har en andra chans”. I vilket fall så kan detta kort till slut inte bära upp den kringliggande strukturen. Det är exakt denna gräns man behöver vara medveten om – samt utifrån vad man ska analysera såväl tillväxt, överbefolkning och resurstillgångar.

Är det värt att balansera på gränsen av vad leverantören kan erbjuda?

Det är nämligen så att jag håller med Gösta Walin om att dagens hype kring domedag, marknadsbegrepp som “hållbar utveckling”, “grönt” dittan-och-dattan etc. mest bara är sätt att manipulera människor. Mycket crap sprids av många människor till ännu fler. Dock har vi uppenbarligen delade åsikter i hur kraftigt man bör belasta ett system. Själv förespråkar jag alltid marginaler för såväl resurser som tid. Redundans, fallback och kommunikation är ledord, inte tecken på svaghet.

Att han även totalt missat att bara några graders höjning av områdens medeltemperaturer kan slå ut hela ekosystem på grund av en för hastig förändring ids jag inte ta upp mer än såhär: “Större skördar och frodigare växtlighet” är inte tillräckligt för att väga upp massiv utrotning av djurarter och en grav ekologisk obalans.

Sprutbytesdebatt, I want you!

Back in the days (2007) kommenterade jag sprutbytes-negativa politiker i Umeå. Häromveckan gjorde jag det igen. Skillnaden sedan dess verkar ha varit att allt fler hävdar minskad smittspridning, dvs renodlat positiv utveckling på området.

Drugnews har, trots vinkling genom bl.a. IOGT-NTO, en rätt vettig replikinsändare som bl.a. beskriver situationen nere i Stockholm 2006. Samt hur man bör tänka när man ser på sprutbyte ur smittskyddsperspektiv.

Frågan om sprutbytesprogram stöttes och blöttes under flera år, men i slutändan avstod man från denna åtgärd i Stockholm medan Lund och Malmö valde att inrätta sådana.

Det intressanta är att det har gått jättebra sett till smittspridningsbekämpning i Lund och Malmö. Jag har dock inte orkat gräva fram några siffror på hur många narkomaner det är jämfört med tidigare dock – men det förlitar jag mig på borde ha dykt upp i debatterna redan, ifall det nu skulle ha ökat…

Hur många andra behöver påtala detta innan det testas i Umeå? Särskilt nu när det faktiskt verkar vara på gång i Stockholm som mest aktuella exempel. Senast det var upp på agendan for real vill jag minnas var i samband med att Socialnämnden i Umeå sade varken ja eller nej. Värsta antiklimax. Fast nu när man vet mer så kanske det är dags att försöka rulla igång på nytt.

– Vi har valt att ta reda på mer vetenskaplig fakta kring frågan om sprutbyte för missbrukare innan vi bestämmer oss, säger Eva Andersson (s) ordförande i socialnämnden i Umeå.

SR P4-intervju med Socialnämnden i Umeå 2007

Kritikerna menar att det innebär steg mot drogliberalitet eller rentav ger verktyg att fortsätta. Vissa menar att man borde satsa på rådgivning istället. Mitt förslag är fortfarande att kombinera de båda. “Sprutbyte mot att du går på infoträff” eller whatever, vilket säkert utan större protester kan kombineras med t.ex. Britt-Marie Lövgrens önskan att kartlägga drogmissbruket i Umeå.

När ni allihopa debatterar detta, kom ihåg att de delar ut heroin till missbrukarna i Danmark (åtminstone 2007/-08). De håller sig inte bara till sprutor – eller ens begränsar sig till metadon. It’s the real shit, man. That’s pretty fucking awesome.

Om att skapa något nytt och inte frukta förändring

Ola Nordebo har skrivit om modet att släppa taget och satsa på nytt. Jag känner mig på sätt och vis träffad, med den lilla pseudonostalgi jag hunnit bygga upp kring diverse fenomen.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Jag är dock fortsatt skeptisk. Kanske slaget mot ens falska nostalgi inte är så kraftigt ändå? Mycket av vad jag vill bevara anser jag vara berättigat. All förändring är inte bra, fast ens uppfattning behöver förstås synas emellanåt.

En av många idéer kring förändring och “utveckling” liknar citatet ovan om sysselsättning och företagande till exempel. I många fall är detta bra och är enligt praktikens alla regler det enda som faktiskt gynnar välfärd och livskvalitet i det långa loppet. Jag vill dock minnas mina tankar kring Anders Ågrens skriverier kring tillväxt: “Finns det verkligen ett egenvärde t.ex. i att växa och bli stor [som stad]?”. På sätt och vis vill jag hitta något som försvarar mina tankar i Nordebos text, såsom detta lösryckta citat:

Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Intressant nog inleddes det stycket av Nordebo med att “Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister“. Inledningen kolliderar med resten av stycket – för den unika glesbygdens skull kanske det är bra om storstadsdrömmen inte går i uppfyllelse. Ty desto mer storstad Umeå blir desto mindre lands- och glesbygd blir vi och våra kära “närliggande” byar.

Dock misstänker jag att jag talar ur en slags Umeå-normativ lagompatriotism.

Kopplingen kanske inte är uppenbar, men jag vill alltså mena att förändring inte alltid är positiv. Inte ens om den är genomtänkt och i efterhand upplevs som något bra. Paradigmskiften är förändringen i folk-i-allmänhets världsuppfattning – men det föregående tänkandet är inte nödvändigtvis felaktigt.

Rädslan för förändring uppstår i svårigheten att återvända. Att saker inte kan gå tillbaka till hur de var förr. Förmodligen har nog mycket som “resulterat i något bra” egentligen faktiskt varit skitdåligt. När man väl upptäcker det så tillkommer en nödlösning och den resulterande syntesen är vad som betraktas som utveckling.

Utveckling är kompromissen mellan “fungerande” och “förhoppning”.

Kortfattat: Man ska vara rädd för att saker går åt helvete – men ha förtroende i att tillräckligt många vill rätta till vad som eventuellt går snett.

Sprutbyten i Umeå?

Jag vill minnas att jag hade en rätt negativ inställning till Sven-Olov Edvinssons politik för kanske ett år sedan och längre tillbaka. Jag kan inte minnas några sakfrågor dock, så vad jag upptäckt nu har återväckt lite förtroende.

Det kan även ha att göra med vilka politiska strömningar han ställs i kontrast mot:

Anders Ågren, moderat kommunalråd, säger att Umeå inte ska “kapitulera inför drogerna” utan istället bör fortsätta arbeta med “uppsökande verksamhet” och “bättre samordning”.

Edward Riedl, moderat landstingsnisse, menar att sprututbyte är ett “politiskt ställningstagande i drogliberal riktning”. Han menar att sprututbyte minsann är att “underlätta missbruket istället för att hjälpa människor att bli kvitt detsamma”.

Även Umeås socialdemokratiska kommunalråd, Lennart Holmlund, är allmänt negativ till sprututbyte. Han argumenterar som Riedl att man skulle “uppmuntra till fortsatt knarkande som är olagligt och tillhandahålla verktyg fördetta”.

Men så kommer Sven-Olov Edvinsson, läkare och centerpartist, in i matchen och spelar Pong med tidigare nämnda alliansvänner samt sossen:

Nu undrar jag när debatten i Umeå ska sansa sig. Politiker som Holmlund – Ågren – Riedel har tyvärr bockerat frågan om arbetet med att begränsa spridningen av besvärliga och smittsamma sjukdomar. Politiker ska inte lägga sig i behandlingsmetoder!

Edvinsson debatterar ur den kollektiva spridningsriskens synvinkel, förvisso ganska givet då mannen är läkare. Då har man snäppet  bättre insyn i smittorisker och vinklar även sina tankar längsmed sådana banor. Förvisso vill jag dock lägga till något väldigt viktigt i debatten utöver risken att blodöverförbara sjukdomar sprids i onödan bland knarkare och renodlade missbrukare.

Egentligen behöver jag inte göra annat än citera Johan Kling från Edvinssons kommentarsfält:

att missbrukarna söker kontakt med vården för att få sprutor gör också att de kanske för fösta gången kontaktar vården och det kan vara det första steget mot att acceptera att man har ett missbruk och inte ett bruk. Då blir steget kortare att söka hjälp för missbruket.

För visst underlättar det för t.ex. “uppsökande verksamhet” om knarkarna själva tar kontakt med vården? Då kan man till och med ställa krav på rehab-möten om det skulle behövas enligt sprututbyteskritiker – det hjälper i vilket fall att ö.h.t. få kontakt med missbrukarna. Betänk bara de statistiska möjligheterna för kartläggning och effektivitetsanalys!

Riedl och Holmlund menar båda att sprututbytet skulle “underlätta missbruket” och ge “förutsättningar att fortsätta”. Madness! Som att man som sprutnarkoman skulle sluta bara för att man har slut på rena sprutor. Nä, för att det skulle räknas som uppmuntrande till drogbruk så behöver det ju faktiskt innebära mer knarkande med än utan utbytesprogrammen.

Att sprutnarkomanerna idag gör sina behov i smyg betyder inte att de gör det mindre än om man upptäcker de verkliga siffrorna genom att man kommer ut i det ljusa. Att ta kontakt med sjukvården är i sig ett stort steg framåt för en knarkare och en unik möjlighet att hjälpa denne individ.

Svar på tal om: “Är en stad någonsin lagom?”

Som svar på tal till min fråga om varför det är bra att Umeå blir större refererar Anders Ågren till ett tidigare blogginlägg  han gjort på ämnet: Varför det är bra med tillväxt II. I mina ögon ser det ut som vad jag kommenterade i mitt inlägg; en inriktning mot 08-land och således ren och skär bloat.

De flesta (det bor ju fler söderut eftersom man konstant satsar på att bli fler) verkar tycka att detta är bra. Mycket för att man struntar i att analysera konsekvenserna av ett hastigt växande befolkningstillstånd i kombination med ohållbarheten i människans livsstil.

Många av de förutsättningar för t.ex. oss norrlänningar att vara norrlänningar försvinner med markant ökad befolkningstäthet. Det är negativt att samla för många människor på liten plats under lång tid. Det stressar människor omedvetet och gör att man inte kan gömma sig från ekorrhjulet.

Det finns inget egenvärde (intrinsikalt för er filosofer) i att ha stor befolkningsmängd. Därför ska man snarare se på när nackdelarna blir fler än fördelarna. Mentaliteten är dock i (s) och (m)s fall destruktiv om man önskar växa över gränsen för vad som bibehåller fördelarna i en stad som Umeå.

Ett gott företagsklimat kan man förövrigt ha även om man inte biffar på alltför mycket.

Graffitivägg är inkörsport till knark och kriminalitet

Får man tro Anders Ågren, (m)-kommunalråd i Umeå, så är lagliga graffitiväggar en “inkörsport och rekryteringsplats för ökad kriminalitet och droger bland Umeås ungdomar”. Detta baserar han på rapporter från polisen som ej käll-anges, samt ej beskrivs huruvida det faktiskt är rapporter – eller bara rapporteringar. Detta baseras alltså på den lagliga graffitiväggen på I20-området i Umeå.

Lennart Holmlund, vårt lika sura (s)-kommunalråd i Umeå, skriver “att klottra är brottsligt”. Han menar även att I20-väggen “kan ha blivit ett träningsläger för klottrare”. Ungefär som att de som spelar fotboll ibland tränar sig på att sparka ner folk på stan, antar jag. Aha, mhm.

Faktum är att det bara var max 2 år sedan jag lärde känna att I20-väggen fanns ö.h.t. Jag har fortfarande inte varit där eftersom den är undanstoppad i tjotahejti och jag faktiskt inte vet rent geografiskt var jag ska hitta den. Det har varit något publikt arrangemang där vad jag vet, men som jag påpekar nedanför ett par gånger så är den ruskigt malplacerad.

Menmen, vi förutsätter att det Ågren hävdar är sant. Graffitiväggen på I20 leder till knark och kriminalitet. Jag vill mena på att I20-väggen är ett praktexempel på hur man kan låtsas göra något bra för att “testa” och “undersöka”, men samtidigt styra utgången till sin åsikts fördel. Alternativt utnyttjas bara I20-väggen – som var dömd att misslyckas från första början – för att svartmåla ett fenomen.

  • Skiten är undanstoppad i skogen. Det gör att besöksfrekvensen är låg. Det leder till en selektiv klientel. Det är bl.a. jättebra för att kontrollera utfallet av experimentet.
  • I20-väggen fungerar inte alls för uppvisande av ens konst. Stadsgraffitin kan således faktiskt öka – om fler blir intresserade men inte tillåts “ställa ut” (som det heter på konstspråk) är det klart att svallvågorna slår över.
  • Väldigt få vet om att I20-väggen finns ö.h.t. Det är inte direkt något som stoltseras med förutom en informationssida på umea.se där  det beskrivs som… Ja, läs texten själv. Det är nog bäst så.

Notera att enligt vad jag tycker så hade en centralt/-are placerad graffitivägg löst dessa problembilder som bl.a. Anders Ågren verkar vilja smeta ut på hela graffitikulturen. Jag känner folk som är graffitikonstnärer och inte vill ha med droger eller kriminalitet att göra ö.h.t – och mer än gärna smäller upp konstverk i tunnlar och liknande.

Det Anders Ågren, och typ alla aktiva graffitimotståndare, har problem med är givetvis att man nitiskt och trångsynt konstant försöker hävda att graffiti==klotter. T.ex. i hans ovan länkade inlägg där han uttrycker sig om “det kommunala klotterplanket (den s.k. lagliga graffittiväggen)“.

Mmm, Hägglund…

Jag medger att allt som ritas inte är graffiti – precis som att rosorna inte är konst. Meningslösa taggar och ren och skär vandalisering är ju inte kul. Byggnader (bostäder/varuhus) kan ju gärna få hållas rena, så mycket respekt tycker jag man kan ha för andras egendom. Däremot ser jag gärna fler initiativ från fastighetsägarna. Bra idéer är t.ex. att stora, grå eller annars trista, plank/väggar/tunnlar utsmyckas med välgjorda målningar. Eller lämnas öppna för Ågrenklotter.

Men egentligen tycker jag, allt som allt:
UMEÅ. MER BLINDPORR

Umeå Kommunfullmäktige om friskolor

Jag blir lamslagen av hur jobbiga och förhandlingslama många av våra lokalpolitiker ofta är. Har lyssnat idag på en “intressant” debatt om friskolor grundat på en interpellation från Rättvisepartiet Socialisterna. Madness? This is FULLMÄKTIGE!

Klimax var nog när Anders Ågren (m) besvarade kritiken att “skattepengar inte ska gå direkt till fickorna hos privata intressen” (eller vad nu Ingrid Eriksson från Rättvisepartiet sade mer exakt). Han påpekade att Umeå kommun ofta hyr fastigheterna från Balticgruppen – och var går pengarna då om inte till privata intressen?

Anders Ågren om Minervaskolan

Sedan är ju frågan hur man kan komma med snacket att Minervaskolan AB borde sluta göra vinst(?) eller åtminstone återinvestera sin vinst i skolan istället för att finansiera ägarna (bl.a. rektor Hans Jansson och f.d. kommunalråd Anders Sjölund). Ingrid Eriksson hävdade till och med att “större uttagna vinster betyder direkt att mindre pengar läggs på utbildning och kvalitet” (det var konsensus i alla fall). Särskilt när Minervaskolan har suveräna resultat. Åtminstone på gymnasienivå.

Nämnas bör ju dock vad Tamara Spiric (v) glömde säga, men förmodligen menade, att Minervaskolan inte erbjuder samma hjälp för elever t.ex. med särskilda problem – vilket betyder att det blir ett indirekt selektivt elevurval som lutar åt de mer välpresterande. Så man kan argumentera från både vänster och höger att man inte behöver samma mängd resurser för den elevnorm som återfinns inom respektive skolform. Vänstern gör det dock inte för att man måste erkänna att alla inte behöver samma hjälp – och högern gör det inte för att man inte vill måla upp friskolor som någon slags elitistisk grej.

Gällande kostnaderna blir de förövrigt ännu roligare när man tittar på siffror som visar att kommunen betalar mångdubbelt i hyra för ytorna än vad exempelvis Minervaskolan gör. Minervaskolan äger dessutom sina egna lokaler till stor del och hyrde tidigare av JSO Affärsutveckling – som ägs bl.a. av skolans grundare och rektor Hans Jansson. Så friskolan i detta fall har helt enkelt lägre kostnader, vilket spelar in på vinstmarginalen. Jag skulle haft ett par källor här, men jag ids inte leta upp.

Sedan blev jag förtäljd en intressant teori om hur man “satsar mer pengar på skolorna” häromdagarna. Förutsatt att kommunen äger fastigheterna så kan man strategiskt lägga man en större budget på skolan – och får bra rubriker i nyheterna. Men vips höjer man samtidigt hyrkostnaderna och tadaaa – pengarna återgår till kommunen! Awesome. Man ba äter kakan och har den samtidigt kvar, med ränta! Detta är även intressant när man jämför vinstnivåerna. Fast jag har inte verifierat källorna för det beteendet – men jag hade lätt gjort på det viset om jag var en sneaky kommundiktator!

anders_agren_spartaMen nä, friskolor är ju inte bra i sig som de blå politikerna hävdar. Och de är inte av ondo heller, som de mer oförsiktiga röda politikerna går runt och basunerar ut. Friskolor kan vara helt jäkla retarded (religiösa dito t.ex.) – medan kommunala skolor ibland/ofta bara är ineffektiva och dåliga resultatmässigt. Fast de flesta i fullmäktige verkar mest bara prata utan att säga något. Laaaame!

För min del känns det naturligt att om friskolorna gör vinster med bas av statliga medel bör det vara berättigat att en del av detta betalas igen – vilket det på sätt och vis redan görs genom skatt. Alternativt att man sänker bidragen till friskolorna baserat på omsättning och vinst i bolagen. Det känns dock bakvänt att säga “friskolor som gör vinst får mindre stödpengar”, även om det är same shit som “elever som gör bra ifrån sig får färre hjälptimmar”.

Update 2009-09-05: Ser nu att även Ola Nordebo, ledarskribent på Västerbottens Kuriren, hade skrivit om detta. Lennart Holmlund likaså.

Umeå inför medborgarförslag

Pressmeddelande från kommunfullmäktige som hölls idag. Umeå inför, som planerat, medborgarförslag. Sweet.

Snart kan umeborna lämna egna förslag till kommunfullmäktige. Förslagen från medborgarna ska leda till beslut, antingen i fullmäktige eller i någon av kommunens nämnder eller styrelser.

– Ett mycket bra komplement till de politiska kanaler vi redan har, säger motionären Anders Ågren (m) vars motion bifölls av alla partier.

Beslutet innebär att alla umebor får möjlighet att påverka och förbättra den kommunala verksamheten. Exakt hur processen med medborgarförslag ska utformas är inte bestämt. Tjänstemännen har fått i uppdrag att göra de förändringar som krävs i till exempel delegationsordningar.

Moderaten Anders Ågren är nöjd.
– Det här är en viktig signal om att vi är lyhörda inför umebornas åsikter och synpunkter.

Folkpartiet och Miljöpartiet har föreslagit att Umeå ska införa medborgarförslag vid tidigare tillfällen. Då var intresset i fullmäktige inte tillräckligt stort.

– Men skillnaden den här gången är att en lagändring förenklat processen.
Förslagen lämnas in till kommunfullmäktige men kan också skickas till ansvarig styrelse eller nämnd. På så sätt blir systemet hanterbart, berättar Ågren.

194 kommuner har redan infört medborgarförslag. Umeå väljer att prova iden under en försöksperiod på två år.