Proffskultur och kommersialism

Egentligen tillhör detta inlägg Common Culture of Umeå. Men att dela med sig är ju fint. Och det var ju jag som skrev det, så. Samt så är det relevant för andra aktuella händelser.

—-

Amatörkultur är något människor brinner för. Fast det heter fortfarande “amatör” på den nivån. Så något som får andra att betala för kulturen – proffskultur – bör väl rimligen vara bättre? Man tycker det, och så kan det i många fall vara, men skillnaderna ligger inte nödvändigtvis i kvaliteten. Amatörkulturen uppmuntrar kreativitet, samarbete och talang – inte lögn och falskspel.

Sara Meidell är kulturredaktör vid Västerbottens Kuriren och har nyligen bloggat på ämnet.

ingen hyser längre riktigt någon tro på att den goda litteraturen klarar av att tala för sig själv, kring både den viktiga och riktiga litteraturen som kring lågstatuslitteraturen kletar sig i dag samma kommersiella strävan fast

Det handlar om professionella som i bra och “professionella” som i yrkesverksamma. Den andra gruppen påverkas av kommersialismens klandervärda, ihåliga utseendefixering. De förstnämnda är ofta de lyckliga få som grott ur amatörernas rabatt.

Sara Meidell skriver om hur boken idag tappar fokus, att kulturen påverkas av marknadsknep. Det finns så mycket där ute att något måste sticka ut för att man ska hitta det. Böcker skrivs dock fortfarande i stort med samma bokstäver och med samma material. Folk är intresserade av hjärndöd skräplitteratur, verktyg för världsflykt eller en djupare mening beroende på humör och miljö. Ändå läggs energi, fokus och kapital på att just den boken är intressantast just nu.

Boken är accessoar, författare ikoner och idoler och behovet av kringprodukter till litteraturen tycks hos hungrande kulturkonsumeter omättligt.

Så är det förlagens eller konsumenternas orsak att denna utveckling sker? Konsumenterna är som oftast att betrakta som en stor massa av gråaktiga får. De springer efter saker som glänser och skräms lätt på plats av en ensam hund, trots att de själva är i hundratal. Att locka dem till just den boken är alltså ingen match, vilket förstås hjälper förlagen på traven i strategin att marknadsföra.

Även de med rötter i amatörkulturen dras in i denna cirkus. För att synas bland de “professionella” är läget svårt idag utan att släppa på sina principer. En kraftig linje behöver nu dras i sanden. Mellan lägret där skapandet ligger till grund – och lägret där utsmyckningen inte längre grundar sig i kreativitet.

“Vi bjuder på tre kakor till boken. Vi är 50% bättre än de som bara ger två!” lyder marknadens eko när boken alltmer tappar betydelse i litteraturens värld.

7 thoughts on “Proffskultur och kommersialism”

  1. Undrar bara hur unik jag är som väljer mina böcker helt efter eget intresse och ger ganska fullständigt fan i vad som är i hetluften. Det är klart att det händer att jag köper nya böcker men då är det mer fråga om att jag hittar något som passar in i mina särintressen.

    Har lite svårt att passa in mig själv i den där grå fårskocken. Även när det gäller musik faktiskt.

    Samtidigt känner jag att jag inte har så mycket att komma med om jag ska försöka rikta någon tyngre kritik mot dina formuleringar. Alla är ju inte som jag.

    Men vafan jag försöker i alla fall:

    Det finns en “mainstream”-kultur (huvudfårekultur?) som har en stark position i Sverige av den enkla anledningen att landet i princip är folktomt och det därigenom är svårt att sälja “smal” kultur. I och med internets intåg ändras spelreglerna och det blir lättare för nördar av olika slag att få sina lystmäten.

    Och det som rimligen borde hända då är att det blir ännu svårare att sälja det som flyter i huvudfåran.

    Jag tror faktiskt inte att det går något vidare att sälja böcker med kakor på köpet. Folk är för smarta för att gå på det och det gör att bokhandlarna blir ännu desperatare.

    Nu fick du lite mothugg i alla fall =)

    1. Christer: Allt-i-allo vill jag nog snarare se det som att de nya möjligheterna i och med internets intåg snarare öppnare för ett breddande av antalet intresserade individer. Snarare än att det faktiskt skulle påverka mainstreamfåran.

      Informationstillgången som ALLA har gör att fler i det stora hela blir intresserade. Det blir fler av alla typer, inte en överflyttning någonstansifrån.

  2. Det du beskriver är egentligen en beskrivning av hur det sett ut och fungerat de senaste 30 åren, eller kanske till och med de senaste 100 åren. Det som sker nu är att detta håller på att ändra sig.

    Trenden just nu är att det håller på att bli 3 skikt.

    Elitskiktet – Består av personer som fokuserar på kreativitet, samarbete och talang. Och där professionalla betyder både bra och yrkesverksamma. Amatörer finns inte i det här skiktet, istället finns det individer som håller på att utveckla sin kompetens och/eller väljer att lägga sin tid på saker som de inte får betalt för, dvs de är professionella utan inkomst. Men det finns också de som tjänar mycket pengar. Skiktet är en sammansmälltning av den bästa amatörkulturen och den bästa professionella kulturen.

    Wannabees, posörer och karriärister – Består av personer som kallar sig professionella och med det menar att de är beredda att göra vad som helst för att tjäna pengar och bli berömda. Dessa personer är helt beroende av att uttnyttja de gamla döende strukturerna för att ta sig fram, och de gamla döende strukturerna välkomnar dem med öppna armar eftersom dessa personer saknar integritet.

    Hobbyisterna – Består av personer som varken är amatörer eller professionella enligt det gamla koncepetet. Brist på talang och ambitioner är det mest kännetecknande samtidigt som de trivs rätt bra med att bara få göra något kul på fritiden.

    1. Rasmus (en annan): Jag tror inte jag vill acceptera din indelning av utövare där. Alternativt så är det på grund av benämningen “Elitskiktet” som jag tycker är väldigt exkluderande. I min mening är många i “elitskiktet” egentligen “hobbyister” och vice versa. Mycket gråzon där. Och wannabes finns överallt.

      Men jag ska fundera på det. Även om jag inte följer upp med ett svar, annat än eventuellt ett nytt inlägg .)

  3. Jag säger bara att det är läskigt och pratar då om tankegångar, inte om inlägget som så. Observera att jag inte varit inne på din blogg på tre dagar så ser vi om du förstår vad jag menar.

    1. Mika: Jag vet inte vilken slutsats jag ska dra av det. Notera att jag själv knappt varit inne på min blogg på tre dagar, vilket jag till större delen inte tror är av samma skäl. Och jag har för lite information för att dra någon nämnvärt stabil slutsats :)

      Annars är väl inlägget i sig ganska läskigt också. Jag menar, en replik på VKs kulturredaktör i ett ultraseriöst ämne. Det tillhör inte riktigt vardagen känner jag personligen.

      1. Om tanken är att inlägget hos panikcitronpumpan (BILDEN FÖRVIRRAR MIG) berörde samma ämne så känns det snarare betryggande än läskigt. Inte särskilt häpnadsväckande eller så, om jag får säga det själv .)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *