Piratpartiet är inte en familj

Piratpartiet är inte en familj. Dels är analogin dålig ur den rena aspekten att man kan värva medlemmar, så då är vi väl snarare som en “la familia”. Dessutom är det mycket häftigare med kostymer, pressveck och Tommy guns än gulliga små barn som springer omkring och en farmor som nyper en i kinden. Gangsterhistorisk korrekthet åt sidan.

Häftigare än din familj.

Marit Deldén på “Grodorna kokar” har uppenbarligen fått goda vänrelationer – typ-som-familjemedlem alltså – genom Piratpartiet. Det finns andra som snarare dragit med sina vänner och på så vis gjort något kul av det hela. Grupptillhörigheten och familjetänket hjälper givetvis moralen inom partiet på sätt och vis – men skapar samtidigt exakt samma vi-de-tänk som alla andra sorts grupperingar. …skriver jag, väl medveten om att det har varit retoriken från styrelsen ända från partiets början.

Det här är inte riktat särskilt mot Marit Deldén. Så får det inte uppfattas. Hennes inlägg råkar bara vara det inlägg jag sett refereras till och berömmas mest. Jag har ingen aning om hur hon tycker och tänker egentligen. Vad jag påtalar är snarare fenomenet att bygga vänkretsar efter partipolitik. Och att se politiska överenskommelser som något liknande vänskap.

Ursäkta att jag är så krass. Vill man hitta vänner får man väl hitta vänner på det sätt man vill. Men när folk tappar distansen och börjar se Piratpartiet som en familj går det lite väl långt. Jag kanske är den upproriska tonåringen som vill fly hemifrån i det fallet, men jag tror inte på familjetänket. PP är ett parti – ett jävligt rationellt baserat parti – och det är vad medlemmar bör förhålla sig till, inte kompisklubb eller familj.

Internet öppnar för en lättsammare öppenhet, granted, men att vi båda vill ha delad kultur och en förnuftig syn på privatliv betyder inte att jag bryr mig om att du har PMS eller att flickvännen nyss gjorde slut.

17 thoughts on “Piratpartiet är inte en familj”

  1. Skarpt tänkt.

    Federley och Anne Johansson fick ju skitmycket däng fär att de inte kunde stå emot grupptrycket. Det är jobbigare att stå emot om man är rädd för att “förlora sin familj”. Annie och Fredrik kunde det inte. Vill PP riskera att hamna i samma sits?

  2. Tack för att du skriver det jag inte orkat skriva! Blev nästan äcklad av familjeretoriken när jag först såg den och trodde inte riktigt mina ögon när jag såg att den gick hem hos en rad bloggpirater. Din mening fångar det jag känner:

    “PP är ett parti – ett jävligt rationellt baserat parti – och det är vad medlemmar bör förhålla sig till, inte kompisklubb eller familj.”

  3. +1

    Familjetänket må vara trevligt och mysigt och gemytligt på alla sätt och vis, och det verkar dessvärre genomsyra primärvalet, men det har definitivt inte mycket i ett seriöst parti att göra. Möjligtvis i ungdomsförbundet, men inte i “det skarpa partiet”.

  4. Ser inget problem om man tycker PP är en familj. Känns det så är det väl positivt. Huvudsaken är att man välkomnar folk som delvis tänker olika och bemöter alla med respekt. Först DÅ vågar folk säga vad dom tycker. Kanske är det såna kvalitéer som gör att ett parti ibland känns som en familj för vissa. Kanske är det också för att vi ofta brinner för samma saker. Gillar man inte familjeretoriken så är det också OK. Det är omöjligt att försöka styra hur individer ska förhålla sig till ett parti (även om det är gott menat), påstår jag.

  5. Tja, det är väl knappast som det är antingen eller. Jag ser båda perspektiven som kompleterande till varandra, grejen är väl dock att det du talar om är så självklart och att det andra perspektivet inte skrivits ut i ord förut. Dock har du en poäng i att det inte får slå över så att vi glömmer bort partiperspektivet.

  6. Det är synd att du missat hela poängen i mitt blogginlägg. Poängen var att vi ser oss som en familj i hur vi reagerar mot varandra, många av oss. Om du tycker det är fel är upp till dig, men jag säger inte att vi ÄR en familj. Jag säger att vi upplever oss själva som det. Det leder till konsekvenser som jag vill att vi reflekterar över. Din reaktion är att du inte vill ha det så, medan andra reagerar med att det är bra. Det visar att vi alla är olika i partiet.

  7. Jag är inte helt säker på vad PP faktiskt är. Egentligen spelar det inte så stor roll för mig. Det jag vet däremot är att alla pirater, utan undantag, varit trevliga mot mig, både i bloggosfären och afk. UP Halmstad tog emot mig med öppna armar och trots att många av dem känt varandra ett bra tag så kändes det aldrig som de-och-jag. (Idag är tyvärr UP Halmstad rätt så obefintligt pga att de flesta aktiva flyttat till andra orter men det är en annan historia…)

  8. I en rörelse där det samlas personer med i grunden likvärdiga värderingar är det väl knappast ovanligt att man så att säga vänder sig inåt. Basal gruppsykologi helt enkelt. Men att kalla en politisk rörelse som spänner över ett så pass, både geografiskt och personlighetsmässigt, brett spektrum för familj tror jag inte någon på allvar vill göra. Inte i begreppets “normala” bemärkelse i vart fall. Det man däremot kan säga (ivf. byggt på mina erfarenheter från PP i norr) är att vi är ett parti där vi respekterar varandras åsikter, debatterar, diskuterar och emellanåt också har en del kul tillsammans som en följd av detta. .)

  9. Du har en intressant poäng tycker jag. Jag tror familjekänslan delvis är beroende av hur man är som människa och på vilket sätt man är engagerad.

    För mig är det egalt om man känner sig som en familjmedlem eller ej så länge det inte går ut över de frågor vi driver. Personligen så tycker jag Piratpartiet har känt “rätt” från första stund och den intensitet och det kunnande som de flesta inom partiet har gör att jag upplever ett distanserat släktskap med somliga på något outgrundligt vis. Detta är dock inget som blossat upp nyligen utan som sagt funnits från första stund.

    I ljuset av det så tycker jag det är intressant att familjekänslan kommer fram i dessa tider när det som det verkar finns en hel del irritation och oro i leden…

  10. Jag var en av dem som berömde Marits inlägg. Jag gjorde för att jag tycker att självförståelse är viktigt och att den bild hon målade upp hjälpte till med att förstå dynamiken i hur vi fungerar tillsammans. Hennes inlägg handlar ju inte om hur hon vill att det ska vara utan hur det ser ut ur ett visst perspektiv. Hon skriver till och med:

    “Anledningen till att jag lyfter detta är att jag tror det är något som är bra att vara medveten om. En del kommer inte alls känna igen sig i det jag skriver, en del kommer inte hålla med. Men jag hoppas att det är något att reflektera över.”

    Och reflektera är precis vad folk gjort.

  11. Sjysst blogg du har här… Synd om något skulle hända med den…

    Jag ser din poäng, men allvarligt talat, är inte de andra partierna också kompisklubbar, där folk som går hela vägen tillbaka till Almedalsvistelser i ungdomsförbunden fortfarande håller liv i gamla band? Jag tror nog att familjekänslan finns i väldigt hög utsträckning även i gammelpartierna, och är väldigt viktig för sammanhållningen inom dem, hur rationellt (eller icke-rationellt) baserade de än är.

    De sociala strukturerna på vilken arbetsplats som helst är en viktig förutsättning för att palla att gå till jobbet öht för många, och ännu mer för att klara kriser. Du behöver förstås inte bry dig om vems flickvän gjort slut, men om du är beroende av den människan för att få jobbet gjort, skadar det inte att ha en familjär stämning där folk stöttar varandra och kan anförtro sig – du behöver inte ha det med alla, förstås. Jag gillar inte heller alla pirater by default.

    Den andra sidan av det är förstås skvallret och familjegrälen…

  12. Beelzebjörn: Att de andra partierna är/betraktas som kompisklubbar är ju inte något man bör vidhålla som argument. “Grannen slår ju också sin fru!” liksom.

    Och lösningen på skvaller, familjegräl, kompisklubbar etc. är väl – precis som Piratpartiet format sin politik – rationalitet i sitt förhållningssätt mot andra inom partiet? Som Mab skrev, “inga konflikter kan bli värre än familjekonflikter som inte hanteras med eftertänksamhet och förnuft”. Och mig veterligen är fortfarande en majoritet av mänskligheten, åtminstone i den “civiliserade” världne, för känslosamma för att hantera familjekonflikter med eftertänksamhet och förnuft…

  13. Nej, jag menar det inte som ett argument för att vi SKA vara en familj (eller slå våra fruar), utan som att det är en naturlig del i alla partier och organisationer, vare sig vi vill det eller inte.
    Det ‘rationellt baserade partiet’ som du talar om finns troligen inte, som inte innehåller både kompisklubb, familjetänk och vi/de-tänk.

    Som du själv påpekar – människor är känslosamma, och vill man på något sätt skapa vattentäta skott mellan det och en organisation, kan man ju fråga sig vem organisationen är till för?

  14. Bra skrivet. Kände också rysning längs ryggraden när jag läste sådana inlägg av andra riksdagskandidater. Det är otroligt viktigt att PP har legitimitet och inte uppfattas som ett lallarparti, som man är med i (och ställer upp riksdagsvalet för) för att man har roligt på möten och lär känna kompisar. Man ska vara med i PP för att man vill driva dessa frågor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *