Sprutbyten i Umeå?

Jag vill minnas att jag hade en rätt negativ inställning till Sven-Olov Edvinssons politik för kanske ett år sedan och längre tillbaka. Jag kan inte minnas några sakfrågor dock, så vad jag upptäckt nu har återväckt lite förtroende.

Det kan även ha att göra med vilka politiska strömningar han ställs i kontrast mot:

Anders Ågren, moderat kommunalråd, säger att Umeå inte ska “kapitulera inför drogerna” utan istället bör fortsätta arbeta med “uppsökande verksamhet” och “bättre samordning”.

Edward Riedl, moderat landstingsnisse, menar att sprututbyte är ett “politiskt ställningstagande i drogliberal riktning”. Han menar att sprututbyte minsann är att “underlätta missbruket istället för att hjälpa människor att bli kvitt detsamma”.

Även Umeås socialdemokratiska kommunalråd, Lennart Holmlund, är allmänt negativ till sprututbyte. Han argumenterar som Riedl att man skulle “uppmuntra till fortsatt knarkande som är olagligt och tillhandahålla verktyg fördetta”.

Men så kommer Sven-Olov Edvinsson, läkare och centerpartist, in i matchen och spelar Pong med tidigare nämnda alliansvänner samt sossen:

Nu undrar jag när debatten i Umeå ska sansa sig. Politiker som Holmlund – Ågren – Riedel har tyvärr bockerat frågan om arbetet med att begränsa spridningen av besvärliga och smittsamma sjukdomar. Politiker ska inte lägga sig i behandlingsmetoder!

Edvinsson debatterar ur den kollektiva spridningsriskens synvinkel, förvisso ganska givet då mannen är läkare. Då har man snäppet  bättre insyn i smittorisker och vinklar även sina tankar längsmed sådana banor. Förvisso vill jag dock lägga till något väldigt viktigt i debatten utöver risken att blodöverförbara sjukdomar sprids i onödan bland knarkare och renodlade missbrukare.

Egentligen behöver jag inte göra annat än citera Johan Kling från Edvinssons kommentarsfält:

att missbrukarna söker kontakt med vården för att få sprutor gör också att de kanske för fösta gången kontaktar vården och det kan vara det första steget mot att acceptera att man har ett missbruk och inte ett bruk. Då blir steget kortare att söka hjälp för missbruket.

För visst underlättar det för t.ex. “uppsökande verksamhet” om knarkarna själva tar kontakt med vården? Då kan man till och med ställa krav på rehab-möten om det skulle behövas enligt sprututbyteskritiker – det hjälper i vilket fall att ö.h.t. få kontakt med missbrukarna. Betänk bara de statistiska möjligheterna för kartläggning och effektivitetsanalys!

Riedl och Holmlund menar båda att sprututbytet skulle “underlätta missbruket” och ge “förutsättningar att fortsätta”. Madness! Som att man som sprutnarkoman skulle sluta bara för att man har slut på rena sprutor. Nä, för att det skulle räknas som uppmuntrande till drogbruk så behöver det ju faktiskt innebära mer knarkande med än utan utbytesprogrammen.

Att sprutnarkomanerna idag gör sina behov i smyg betyder inte att de gör det mindre än om man upptäcker de verkliga siffrorna genom att man kommer ut i det ljusa. Att ta kontakt med sjukvården är i sig ett stort steg framåt för en knarkare och en unik möjlighet att hjälpa denne individ.

One thought on “Sprutbyten i Umeå?”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *