Tag Archives: Twitter

Twitter-kontot ryker äntligen. Bortbortbort!

Jag är en motståndare till att centralisera för många användares information i samma databas. Därför har jag bl.a. inget Facebook-konto och förespråkar utöver detta även federering för sociala plattformar, genom t.ex. GNU Social (tidigare StatusNet) och andra lösningar (Friendica, Diaspora etc…).

Med federering kan varje användare – eller mindre community – lagra och sköta sina egna mest privata data med egen utrustning, med begränsad insikt från stora spionorganisationer.

Att de nämnda tjänsterna inte federerar gör det ju svårt för mig som användare att välja var datat lagras – och helt hopplöst att försöka bestämma hur datat ska distribueras. Med en community-driven nod med t.ex. mjukvaran GNU Social, såsom Free & Social (obs, alfa-version) eller Quitter (bäst!!!) väljer man istället vilken administratör man vill lita på – eller driftar servern själv rentav. UTAN att förlora möjligheten att kommunicera med kompisarna på andra federerade noder (ni vet, som e-post och XMPP funkar).

Det finns en anledning dessutom till att jag brukar kalla de stora jättarna på “sociala media”-området för “asociala media”, eftersom de är inriktade på att leverera vad du redan vet att du vill ha. Ett högst asocialt beteende, som varken uppmuntrar till nya kontakter eller innovation på något annat område.

Dessutom har Twitter ett oerhört restriktivt API som mördar kreativitet och i allmänhet förstör för utvecklare, innovatörer och andra kreativa internetmänniskor. Sådana som försöker bygga framtidens internetupplevelser. Tjänster som fungerar utan centraliserade datajättar – nätverk som fungerar som Internet en gång var tänkt att fungera. Federerat, fritt och fint.

Så jag tar bort mitt Twitter-konto. Frigör mig från det amerikanska lagrummet som Twitter råder under. Tar full kontroll över min egen data och vägrar spela deras fluffiga molnspel. Detta innebär dessutom att min tvåvägs-länk mellan Free & Social och Twitter försvinner eftersom Twitter är skitstövlar som vägrar federera.

(Det är dessutom viktigt att skydda sina data och att andra än du inte får nyttja dina persondata hur som haver. Jag borde prata om dataskydd i EU som piratfråga här, men det tar jag nog i ett annat inlägg. Med lite annat fokus.)

Conversations in “social” media (and why OStatus rocks)

So, what’s more social than having a conversation? Two or more participants in an exchange of words or acts that relate to a common subject. It’s called communication and as human beings we have a natural born talent for maintaining several subjects in our mind at once.

The conversation is very important for humans and our social life. We not only want to interact with others – we want to understand the context of a conversation we’re not immediatly being a part of. Be it a political debate, people on the street passing by or when reading posts on an internet forum. Quotations are a great example of how maintaining the intended context is important, as many phrases have multiple interpretations. With the age of books, physically printed literature, keeping the context has been a hard task – but with computers, the internet and hypertext on the world wide web it is no longer difficult.

So one may wonder why websites that are portrayed as “social” are so bad at presenting communication. Lately we have started seeing one-level threads that contain comments and mentions in the “social media”. Not much more than bulletin board systems did during the ’70s and ’80s. The visual representations, event the metadata, of these digitally stored conversations are limited to relatively short bursts of chaotic chatter in the realtime-adapted webservices. Not a very socially sustainable style of communication.

The two major players in the area of asocial media services in Europe and the US are Facebook and Twitter. Both fail to respect human conversation in their own particular way:

  • Facebook has a single-thread style conversation. A user initiates this with a post or link. This notation may be quite long and occasionally sparks an intense debate. However, any replies that are made are only linked to the original post.
    Should a thread get multiple conversation participants that reply on several invisible subthreads it doesn’t take long before it is too chaotic to follow. Even for a trained robot or human being.
  • Twitter conversations are built on reply-to notifications. An original tweet, limited to 140 characters, can often gain attention and be subject to discussions. Any replies to this post will be required to contain a multi-character mention (@username) of the user replying to, while still being subject to a character limit.
    Assuming, contrary to experience, that a 140 char-limit is enough the available characters are quickly reduced with conversation participant, effectively disorienting any third-party that tries to follow up.
    To make matters worse there’s not even a method of linking tweet follow-ups in metadata, which has caused some clients to add any “>>”-like signature to indicate humans to continue reading in the next tweet.

Compare it to mailing lists. Any mailing list or e-mail client can handle threads, replies, carbon-copies and even blind carbon copies since decades ago. That’s like space-age technology compared to the asocial media services’ scrapbooking kit which even lacks a proper glue.

Google+ also uses the single-thread style. There are of course also many other services out there, even some of which have learned from (or even incorporate) mailing lists. Usenet for example should reasonably be an early example of an open social media, lacking only a flashy front-end, a marketing department and better anti-spam measures to be successful.

WordPress is probably the best example of a social web media and sports appealing multi-threaded comments with proper computer-readable markup. However, WordPress currently lacks integrated federation. It’s more of a social oasis, where you park your camel and talk for a while before you head off to the next water hole. Besides, that structure is better used for the topic of a discussion rather than the place of a discussion.

So welcome OStatus, the federated social web protocol. Its main implementation, the software StatusNet (see it in action on identi.ca or freesocial.org), already does threading and proper in-context metadata. It has the backbone for cross-domain notifications and replying without clogging the post with the @-mentions. As opposed to WordPress, the social bit is integrated both up- and downstream so feeds you subscribe to get pushed into your timeline and from there you can post comments upstream and interact with replies.

The OStatus protocol is open and free for anyone to use, works across domain-names and gives you control over what you share, how your data flows and especially where it is stored. You’d never give up control of your “real” social life to someone else – so why give up the digital representation of it? OStatus is an easy solution to maintaining this control.

So if one wants a true social media service, I think it is important to choose one that is not only open and free as in speech but also compatible with how humans really interact with each others. A system that not only respects the user by keeping the user in control, but also something that understands our social interactions – where conversations are a very important part.

The social web is nothing but communication anyway, so why not make sense out of it and keep its context open, transparent and clear?

Konstiga krav på URs Programchef-kampanj

Nu är jag sådär jobbig igen och mailar till svenska, relativt publika företag som premierar amerikanskägda privata företag med en lång historia av privatlivsintrång och skamlig hantering av personuppgifter.

Det gäller denna gång Utbildningsradion, UR, som driver en Programchef-kampanj. Den välkomnande texten på sidan för kampanjen är:

Nu kan du göra ett av våra program till ditt! Det enda som krävs är ett Facebook- eller Twitterkonto. Börja med att söka upp ett program, utifrån ämnen som intresserar dig. (Eller låt oss leta åt dig – utifrån din Facebook-profil kan vi ge förslag på passande program.)

Kampanjen handlar om att hitta människor vars intressen passar särskilda program och därigenom kanske kan sprida kunskap om dess existens till nya människor runtom i Sverige. En mycket god idé och självklart intressant eftersom mer kunskap åt fler är en bra sak!

Jag blir dock mycket förvånad av att de _kräver_ att man har ett användarkonto hos antingen Facebook eller Twitter. Mig veterligen så är det endast c:a 50% av befolkningen i Sverige som ö.h.t. _har_ ett Facebook-konto (och betydligt färre med Twitter). Av de som sedan har ett konto på sidan är det långt ifrån alla som faktiskt _använder_ det. Alltså har man från URs sida effektivt begränsat sin spridning av kampanjen till mindre än halva befolkningen. Way to go.

Hej, jag tyckte Programchef-kampanjen verkade väldigt intressant. Dock har jag svårt för att bli kund/produkt hos ett privatägt amerikanskt företag som förbehåller sig rätten att sälja och vidareupplåta information om mig, mina vänner, mina vanor och mina intressen till tredjepart i reklamsyfte.

Så skulle det gå att “bli programchef” utan ovanstående grova intrång i privatlivet gjorda av företag som inte ens kontrolleras av svensk lagstiftning? Typ med OpenID eller en helt vanlig e-postadress.

En sak jag särskilt reagerar på med detta är att ni försöker nå ut till så många som möjligt (alla) med denna kampanj. Det är mig veterligen bara ungefär hälften av Sveriges befolkning som faktiskt _har_ ett Facebook-konto. Och av dessa är det långt ifrån alla som faktiskt använder det! Gällande Twitter är det ännu färre som nyttjar tjänsten.

OpenID och vanlig e-post är inte domändiskriminerande och kräver inte att man går med på något användaravtal hos något obskyrt utländskt bolag med mycket dubiösa karaktärer i styrelserna. Om det går att anpassa sidan för detta är det min övertygelse att man får ett större genomslag än med det exkluderande Facebook/Twitter-kravet.

OpenID är mycket snarlikt både Facebook-inloggning och Twitter-inloggning rent programmeringsmässigt. Den enda skillnaden är att OpenID inte bryr sig om vilken domän du kommer från. Du behöver alltså inte bli kund/produkt hos ett vinstdrivande företag utan kan upprätthålla dina privata data och din onlinepersonlighet helt inom din egen kontroll, eller förlägga det på någon du litar på.

Vidare får man även exempelvis OpenID-inloggning genom registrering på ex. de flesta StatusNet-instanser där ute, dvs ett federerat socialt nätverk där man kan kontrollera sin egen information utan att opålitliga typer som Mark Zuckerberg kan luska i ens privatliv – eller sälja vidare det till slumpade annonsföretag för en spottstyver. Leve Free & Social och leve OpenID!

SNS: Vad innebär federering?

StatusNet Sverige är en del av ett globalt omspännande nätverk som kallas internet. Det finns ingen enskild leverantör, ingen samlad användardatabas och heller inga användaravtal. Till skillnad från centraliserade tjänster som Facebook och Twitter, slutna nätverk med användaravtal, så har internet – och även det decentraliserade StatusNet – en öppen policy ämnad för fri användning. Så vad är för- och nackdelarna med en centraliserad jämte decentraliserad modell?

Först och främst vill jag förklara begreppet “federering”, något så gott som alla internetanvändare har stött på. Med största sannolikhet har du som nätanvändare åtminstone en federerad identitet. Alltså en lagrad profil med vilken du kan verifiera dig själv med en personlig eller hemlig detalj (typ lösenord). Det bästa exemplet är e-post, något nästan alla har stött på – och kanske rentav har fler än en instans av. Med e-post kan du välja vilken leverantör du litar på (ditt företag, Gmail, Yahoo!, etc. eller vara din egen leverantör (med eget domännamn, typ mmn-o.se). Därefter finns inga begränsningar, mer än spam-filtrering, att skicka meddelanden till andra identiteter hos andra leverantörer. E-post är decentraliserad och federerad.

De “sociala” tjänster som erbjuds av ex. Facebook, Twitter och Google+ är slutna och begränsade nätverk med centraliserad kontroll. För att använda dessa sidor måste du ha ett konto hos den enskilda leverantören! Vill du diskutera en bild med dina vänner på Facebook – ja då måste dina vänner också registrera sig hos dem med allt vad det innebär! Jämför detta med e-post, där konkurrenterna Gmail och Hotmail tillåter användare att konversera även utan lokalt konto!

I en liknelse med köttvärlden kan de slutna tjänsterna jämföras med privata utrymmen vars regler dikterar vilka som får vara där och hur platsen ska användas. Tänk herrklubbar, sektmöten etc. där kvinnor och oliktänkande utesluts – förutom att i “sociala media” handlar det om 12-åringar och personer med skyddad identitet. Bland annat därför är det konstigt att offentliga organisationer använder dessa tjänster alltmer i sin verksamhet, om man egentligen ska tjäna hela samhället.

Fria och öppna sociala nätverk som StatusNet fungerar istället på slutanvändarens villkor. Precis som med e-post kan du välja leverantör utan att uteslutas från gemenskapen (communityn). Istället för att tvingas på ett ansiktslöst, privatägt amerikanskt företag som vill tjäna pengar på din privata information (Facebok, Twitter, Google etc.) så väljer användare leverantör baserat på förtroende. I ett öppet, federerat, socialt nätverk kan man som användare välja vem man ska lita på.

Federerade nätverk: Antingen gör man allt själv och har absolut kontroll över sin egen information – eller så överlåter man detta till någon man respekterar och har förtroende för.

Är du sugen på att pröva ett öppet socialt nätverk som drivs av mjukvaran StatusNet kan du registrera dig hos t.ex. den tjänst jag själv driver tillsammans med Piratpartiet – Free & Social – eller någon av huvudutvecklarens egna instanser: Status.net och Identi.ca. Vill du “skända sociala medier” kan du använda quitter.se! Oavsett vilken du väljer kan du prata fritt över gränserna! Leve Internet!

Att leta buggar och grejer

Jag försöker som bekant utveckla och förbättra mjukvaran StatusNet i syfte att göra den mer lättanvänd, bättre integrerad med slutna tjänster (för att hjälpa migrering till öppna nätverk) och inte minst förbättra och förnya funktionalitet. Min slafsiga test-utveckling av Free & Social-instansen kan man följa på Gitorious för närvarande, i framtiden kommer jag även att publicera kod och projekt på GitHub.

Ett par utmaningar för min del är bl.a. att detta är den största mjukvaran jag arbetat med hittills, dvs flest rader av kod i projektet. Således tar det ett tag att sätta sig in allt. Dock känns det som att de senaste månaderna har inneburit stora steg för att förstå strukturen tillräckligt för att kunna modifiera kärnfunktionalitet i StatusNet.

Den största delen av min utveckling hittills, sedan jag sökte stöd för projektet i februari, har varit för pluginet “FacebookBridge” där min version för närvarande slurpar i sig det mest relevanta från anslutna användares “home timelines”. Inlägg, användarprofiler och bildbilagor importeras till större delen, men eftersom Facebook verkar ha sjuttielva olika TYPER av bilagor och liknande kommer det behövas mer arbete på den fronten.

Twitter finns det redan ett närmast komplett stöd, där har jag mest skrivit buggfixar så att användarupplevelsen är mer konsekvent samt att StatusNet 1.1.0 fortfarande har ett par buggar. Inte minst har jag snyggat till kod, men sådana patchar är svåra att få med i originalmjukvaran, varför jag egentligen borde fokusera mest på småfixar snarare än större omskrivningar.

Men så kommer man förstås till den stora problematiken med detta projekt, att dessa slutna användarsidor verkligen försöker stänga ute sådana projekt som StatusNet från att nyttja informationen. Jag tror det endast är en tidsfråga innan t.ex. Twitter stänger av sitt API för 3:e-partsklienter (om de inte betalar för sig) och dylikt.

Jag välkomnar varmt fler att testa StatusNet och försöka locka över användare till ett öppet och decentraliserat socialt nätverk. Dock kommer det framöver att behövas ett bättre lockningsrop, som även ickeprogrammerare kan uppskatta. Hur förklarar man bäst varför det är bra att kontrollera sin egen information och decentralisera infrastruktur? Inte ens majoriteten inom Piratpartiet och Ung Pirat förstår ju poängen och fortsätter gladeligen att bruka de enorma, slutna nätverken i direkt motsats till den politiska ideologin.

Varför bredda Piratpartiet?

Piratpartiet håller på att förbereda sig inför att bredda för fullt. Först och främst håller jag med om Klaras kommentarer kring breddningen och dess inriktning från vårmötet (vars organisation och metodik jag ej förmår medverka i). Mycket är bra och visionerande medan annat är löjligt, töntigt eller rentav oseriöst. Ungefär som de flesta andra partiers ståndpunkter om man granskar kongressbeslut, historia etc. Så inga konstigheter där, mer än att man hade kunnat hoppas på att Piratpartiets breddning skulle skilja sig från mängden.

Dock är ju inte alla som engagerar sig i politik bra människor och sådana som vill göra saker bättre. Det finns många troll, såväl medvetna som omedvetna sådana. Många vill förstås göra saker bättre för sig själva snarare än andra – och dessa har ju alltid en större förmåga att kränga åt sig plats.

Jag ser huvudsakligen breddningen som något som ger oss uppmärksamhet, vilket ger oss möjlighet att sprida tankar och politisk inriktning som gynnar informationspolitiska ställningstaganden. Ifall vi bara får fram vår politik på ett par nya områden är det mycket bättre än att folk tror att Piratpartiet är ett en-till-tre-frågeparti. Och får vi andra partier att visa att de saknar konkret politik där vi har det – vilket är det absolut vanligaste – så är det ju exakt vad som behövs för att föra diskussionen framåt.

Dock vill jag mena att Piratpartiet håller på att bredda sig innan man ens själva lever som man lär. Piratpartiet är fullt av en massa integritetsignoranta individer i styrelsenivån som (åtminstone genom handling) förespråkar slutna protokoll, centraliserade tjänster, avskyvärda licensavtal, mjukvaror som förstör det fria mjukvaruekosystemet och dessutom betalar vi en massa pengar till inlåst infrastruktur och hårdvaruleverantörer som direkt verkar mot vår politik. Dessa människor är tyvärr alltför många, högljudda och inflytelserika i partiet för att kunna ändra på något i praktiken. Vi kommer att leva kvar med Skype, en Microsoft-orienterad medlemshantering (.NET-plattformen ), GSM-kommunikation, Applehårdvara, sluten forummjukvara, VMWare för serverparken och partiunderstödd promotion för Facebook och Twitter som sociala mediaplattformar trots deras extrema asocialitet.

Inte en själ i partiledningen (såväl den formella som informella) försöker aktivt uppmuntra bruk av fria, öppna plattformer och standarder. Kanske någon i vissa fall yttrar sig om detta i förbifarten, men sådan kommunikation går förlorad och har absolut ingen bäring i praktiken. Förvisso vill jag ge mycket cred till Henrik Brändén och Anna Troberg, som åtminstone talar varmt om dessa saker, men jag har än mycket konkret handling från dem att se. Mer action!

Så ska Piratpartiet bredda sig tycker jag att vi först och främst ö.h.t. bör leva som vi lär. Såsom att påtala hur Spotify är dåligt för artister och att gå på bio finansierar motståndet. Mer fri kultur åt folk och mer stöd åt kreatörer – och ingen finansiering av PR-lobbyn som försöker få Piratpartiet att verka som något dåligt. Mer piratkopiering – och inte minst frigörandet av inlåst kultur. Tvångs-CC-licensiera de verk du kopierar och använd huvudsakligen riktiga sociala media när du kommunicerar med folk.

Jag har ingen respekt för någon som beter sig som en vanlig politiker. Ord betyder inget utan handling. Så stå for the fuck’s sake upp för dina åsikter och värderingar. Eller är folk för pragmatiska? För vardagsinbitna.

Mexiko och källkritik vs. Pojken och vargen

Mexiko debatterar yttrandefrihet efter att två personer skrivit text på Twitter och Facebook Internet. De riskerar nu upp till 30 års fängelse. Bakom galler 30 år för ett par hundra tecken på Internet. Oj.

En lärare och en radiopratare riskerar upp till 30 års fängelse för att ha larmat om att en skola stormats av beväpnade män. Uppgiften, som var felaktig, fick panikslagna föräldrar att rusa dit för att rädda sina barn.

De två har hänvisat till att de bara vidarebefordrade information från andra källor.

Vad har hänt med Internets automatiska distans, skepticism och inte minst källkritik? Sedan när blev Internet en källa där allt betraktas som sant? När kan motsvarande juridikmissbruk hända i Sverige bara på grund av enstaka missdåd? Istället för att bemöta och konstruktivt hjälpa.

Jag som trodde att sensmoralen i Pojken och vargen var etablerad sedan drygt 2500 år tillbaka. Det är klart att pojken har rätt att missbruka sitt förtroende som fåraherde – förutsatt att denne tar konsekvenserna. Idag verkar dock samhället tycka att konsekvensen ska vara straff och fängelse snarare än förlorat förtroende och en social bakläxa.

Jag trodde dessutom att poängen med Internet var att man dubbelkollade fakta på nolltid. Tydligen verkar dessa slutna, opålitliga källor som kallas Twitter och Facebook dock användas som sanningsenliga informationsdatabaser. Till skillnad från tiden då hemsidor och forum var “Internet” och man faktiskt granskade saker dubbelt upp.

Det där med “sociala medier” inkluderar även falsarier och lögner.
Internet är samhället!

mickey_mouse_from_south_park_episode

Vår sociala sfär är komprometterad

Ni känner igen sidan och jag ids inte nämna den vid namn. Istället rekommenderar jag dess fria motsvarighet, som till skillnad från bildens tjänst faktiskt är öppen, decentraliserad och därmed social: identi.ca, vilket går att synca mot nedan depikterade tjänst. Samt som genom OStatus-protokollet gör att ni kan associera med mitt konto på mmn@my.hethane.se – som drivs på en helt annan server som dessutom inte lyder under amerikansk lagstiftning.

Vår sociala sfär är komprometterad. Notera särskilt att ingen av mina övriga bekanta på tjänsten faktiskt följer den uppköpta reklamplatsen. Det sårar mig att varje sidladdning människor gör påverkar världen till det sämre. Jag är övertygad om att det är fler som tolkar Disney-reklamen som något bra än något dåligt, även om jag inte alls förstår tankemekanismen hos de människor som reagerar så. Men annars hade väl repetitiv reklam inte fungerat?

Samt att jag tycker det är oerhört förolämpande av ovan avbildade tjänst att föreslå Disney som intressant för mig, på någon slags vänbasis. De är ett hemskt företag med dåliga värderingar som massproducerar skräp och påtvingar generation efter generation en mycket dålig, korporativ världsbild. Disney har dessutom aktivt förstört upphovsrätten över tid genom att gång på gång kräva och lobba för (muta till sig) förlängningar:

However, within the United States, European Union and some other jurisdictions, the Copyright Term Extension Act (sometimes called the ‘Mickey Mouse Protection Act’ because of extensive lobbying by the Disney corporation) and similar legislation has ensured that works such as the early Mickey Mouse cartoons will remain under copyright until at least 2023.

Så organisationen som driver denna s.k. sociala media-sidan försöker lirka ut – subliminalt, slumpmässigt eller algoritmiskt – mitt personliga stöd för den juridiska Blob som rentav attackerar dagis på grund av tecknade figurer målade på väggarna:

In 1989, Disney threatened legal action against three daycare centers in Florida for having Mickey Mouse and other Disney characters painted on their walls.

Att det sedan kanske var bra att man inte hade detta monster till barnunderhållning på väggen är ju en sak man kan diskutera, men det blev nog inte bättre på den fronten när “rival Universal Studios replaced them with Universal cartoon characters”.

Tacka vet jag South Park som presenterar företagets troligen mest kända maskot/symbol i sina rätta färger.

http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Mickey_Mouse&oldid=429025059#Legal_issues
kopimi_dialektik

Strömmande media är förlorad media

Spotify har på sistone skrivits om i media eftersom de handikappar användarnas gratiskonton (mer än reklamtvånget alltså). Sannolikt på grund av skivindustrin, vem som nu blir förvånad. Spotify har ju aldrig varit en hedersvärd eller särskilt revolutionerande tjänst. Spotifiering är väl snarare ett skällsord?

IDGs webbundersökning anno 2011-04-25

 

Många frågar sig vad man ska göra nu. Flertalet alternativ kommer på tal, särskilt Grooveshark är populärt. Själv identifierar jag mig inte ett dugg. Spotify har erbjudit strömmande musik, utan nedladdningsmöjlighet, med oerhört begränsat utbud av artister såväl som versioner av låtar. Grooveshark är väl det man använt när man inte hittat en torrent omedelbart, eller verkligen inte ids ladda hem permanent just för stunden.

Google, eller andra sökmotorer som The Pirate Bay har alltid varit stället där man hittat permanent nedladdningsbar musik. Som dessutom inte försvinner på grund av företagsekonomi.

Inte för att strömmande musik skulle vara mindre nedladdning för det, allt lagras ju ändå på din dator. Det handlar bara om ifall det tas bort eller inte – och på vems villkor. Även om det aktivt bränns pengar på att göra detta jobbigare, t.ex. med SVT Play som verkar ha försvårat att kopiera från lokal cache på sistone. [Uppdatering: spara från SVTPlay med SVTGet!]

Med tanke på hur enorma lokala musikarkiv vi kan ha på våra datorer idag, eller handhållna enheter för den delen, så är frågan varför man insisterar att använda strömmande musiktjänster. Utan permanent cache dessutom. Självklart är det en licensfråga, men det ämnas ju råda bot på när skivindustrin dör och Creative Commons-licensierat eller motsvarande får en rejäl uppsving i mediavärlden. På ungefär samma sätt som Vimeo idag, där man stärker platsen för fria licensieringsalternativ och erbjuder nedladdning av de klipp man tittar på. (Vilket i sig är ett starkt argument mot YouTube.)

Rubriken säger att strömmande media är förlorad media – vilket är en framtidsvision snarare än konstaterat faktum. För det är i framtiden som all musik, all kultur och all kunskap antingen kontrolleras av ett fåtal maktinstitutioner eller tillgängliggörs för allmänt bruk. Den strömmande musiken (och filmen etc.) av idag kommer nämligen att försvinna om den inte tillåts arkiveras av allmänheten (“the commons”). Denna slutsats drar jag av att vi, särskilt sedan 2000-talet, bör vara medvetna om att IT-bolag, data och annat därtill är förgängligt. Vad som dock består är de kollektivt framförda idéerna, gemensamt utvecklad infrastruktur och verktyg – samt de därav komna kunskaperna. Allt annat glöms.

Det säger ju sig självt. Om ingen har tillgång finns det ingen som kan bevara.

Kontenta av detta inlägg är nog att om du, säg, uppskattar en konstnär, musiker, filmskapare eller crewet till respektive verk – se till att bevara deras kreationer för framtiden. När du är äldre och ska presentera för kommande generationer hur världen var tidigare så kommer urvalet att vara mycket livfullare och förklarande ifall du har tillgång till vad du själv kopierat.

Jag vill inte behöva föreställa mig den dystopi där jag måste förlita mig på Spotify, Twitter, Facebook och andra upphovsrättsligt låsta, asociala medier för att visa vad som hände 2011 – på grund av upphovsrätt – istället för vår gemensamma historia, skapad med kopimi som värdegrund. Jag bekänner härmed min tro för Det Missionerande Kopimistsamfundet. Kopiera mig.

Making network infrastructure a higher priority

In the midst of the “calm” of media outlets regarding the North African revolutions, despite their ongoing civil war and immense revolutionary progress, I find an article about a Georgian woman now dubbed “the spade-hacker”.

“It was a 75-year-old woman who was digging for copper in the ground so that she could sell it for scrap,” said a spokesman for Georgia’s interior ministry said yesterday.

The Spade-Hacker, merely interested in finding scrap copper, accidentally cut off the internet infrastructure for internet services to the neighbouring country Armenia. Apparently 90% of the Armenian internet traffic is routed through Georgia.

The cable is owned by the Georgian railway network. It is heavily protected, but landslides or heavy rain may have exposed it to scavengers.

Not only do I find the fact that 90% of traffic is routed through a single fiber-optic trench highly unreliable. It also pops to mind that this cable very well might be damaged for just about any reason, meaning it should receive much more maintenance attention.

Given that Georgia is still under certain military and social pressure from Russia, all my reasoning regarding unreliable and unmaintained cables lead to the fact that should anyone want to cut communications – all you need is a spade. This of course emphasizes the risk of anyone with bad intentions to severely hurt a nation’s ability to reach out to the world. Adding the use of centralised, external services such as Twitter (as opposed to for example StatusNet), there are no easy, good – commonly used – ways to communicate within the country either.

Naturally there are other ways of communicating than by the internet. Hamradio has been suggested several times and tried by the Telecomix net activists to varying degrees of success. But as evidenced in the riots of Tunisia, Egypt, Libya, Bahrain, etc. etc. those aren’t the ways people are used to communicating with. Thus, to ensure democratic discussion among other things, the contemporary ways of communicating must be highly prioritized as important infrastructure.

Just like a highway, the internet backbone must be taken care of and developed. More users, higher bandwidth, requires better redundancy and better reliability in the core networks. Unlike the taken-for-granted highways however, we’re not driving trucks – but exchanging information. Some argue the latter to be more important in a healthy and modern nation.

Gunilla Carlsson, Sweden's minister for International Development Cooperation, has promised to support net activists - "the new fighters for democracy".

I don’t care if we solve it as a humanitarian or political dilemma, but supporting lesser developed nations with important communcation infrastructure is becoming a more and more important issue. Fortunately Sweden has uttered intentions (and decided?) on supplying assistance for “net activists”. Though of course we should not entirely trust Sweden, considering how the government is interested in not only eavesdropping on just about anyone’s communication but also tracking every single citizen and their communication habits. Even though lately a minority in the Swedish government managed to postpone the implementation of the EU data retention directive.

For more reading on Sweden’s idea of support for net activism, our minister for “International Development Cooperation” Gunilla Carlsson has written an article discussing the subject: Nätaktivister är nya demokratikämparna (“Net activists are the new fighters for democracy”). Piratpartiet has also been active in swarming up ideas for the assistance initiative.

Let’s hope something good out comes out of this, regardless of our lack of trust in politicians. We can, given the right planning and support, make it impossible to block communication in the near future. At least on a whole, using redundant infrastructure, various technologies and of course teaching as many as possible how to uphold what has been constructed. Which is only possible if what we build is free, open and standardised.