Tag Archives: social media

Varför bredda Piratpartiet?

Piratpartiet håller på att förbereda sig inför att bredda för fullt. Först och främst håller jag med om Klaras kommentarer kring breddningen och dess inriktning från vårmötet (vars organisation och metodik jag ej förmår medverka i). Mycket är bra och visionerande medan annat är löjligt, töntigt eller rentav oseriöst. Ungefär som de flesta andra partiers ståndpunkter om man granskar kongressbeslut, historia etc. Så inga konstigheter där, mer än att man hade kunnat hoppas på att Piratpartiets breddning skulle skilja sig från mängden.

Dock är ju inte alla som engagerar sig i politik bra människor och sådana som vill göra saker bättre. Det finns många troll, såväl medvetna som omedvetna sådana. Många vill förstås göra saker bättre för sig själva snarare än andra – och dessa har ju alltid en större förmåga att kränga åt sig plats.

Jag ser huvudsakligen breddningen som något som ger oss uppmärksamhet, vilket ger oss möjlighet att sprida tankar och politisk inriktning som gynnar informationspolitiska ställningstaganden. Ifall vi bara får fram vår politik på ett par nya områden är det mycket bättre än att folk tror att Piratpartiet är ett en-till-tre-frågeparti. Och får vi andra partier att visa att de saknar konkret politik där vi har det – vilket är det absolut vanligaste – så är det ju exakt vad som behövs för att föra diskussionen framåt.

Dock vill jag mena att Piratpartiet håller på att bredda sig innan man ens själva lever som man lär. Piratpartiet är fullt av en massa integritetsignoranta individer i styrelsenivån som (åtminstone genom handling) förespråkar slutna protokoll, centraliserade tjänster, avskyvärda licensavtal, mjukvaror som förstör det fria mjukvaruekosystemet och dessutom betalar vi en massa pengar till inlåst infrastruktur och hårdvaruleverantörer som direkt verkar mot vår politik. Dessa människor är tyvärr alltför många, högljudda och inflytelserika i partiet för att kunna ändra på något i praktiken. Vi kommer att leva kvar med Skype, en Microsoft-orienterad medlemshantering (.NET-plattformen ), GSM-kommunikation, Applehårdvara, sluten forummjukvara, VMWare för serverparken och partiunderstödd promotion för Facebook och Twitter som sociala mediaplattformar trots deras extrema asocialitet.

Inte en själ i partiledningen (såväl den formella som informella) försöker aktivt uppmuntra bruk av fria, öppna plattformer och standarder. Kanske någon i vissa fall yttrar sig om detta i förbifarten, men sådan kommunikation går förlorad och har absolut ingen bäring i praktiken. Förvisso vill jag ge mycket cred till Henrik Brändén och Anna Troberg, som åtminstone talar varmt om dessa saker, men jag har än mycket konkret handling från dem att se. Mer action!

Så ska Piratpartiet bredda sig tycker jag att vi först och främst ö.h.t. bör leva som vi lär. Såsom att påtala hur Spotify är dåligt för artister och att gå på bio finansierar motståndet. Mer fri kultur åt folk och mer stöd åt kreatörer – och ingen finansiering av PR-lobbyn som försöker få Piratpartiet att verka som något dåligt. Mer piratkopiering – och inte minst frigörandet av inlåst kultur. Tvångs-CC-licensiera de verk du kopierar och använd huvudsakligen riktiga sociala media när du kommunicerar med folk.

Jag har ingen respekt för någon som beter sig som en vanlig politiker. Ord betyder inget utan handling. Så stå for the fuck’s sake upp för dina åsikter och värderingar. Eller är folk för pragmatiska? För vardagsinbitna.

Mexiko och källkritik vs. Pojken och vargen

Mexiko debatterar yttrandefrihet efter att två personer skrivit text på Twitter och Facebook Internet. De riskerar nu upp till 30 års fängelse. Bakom galler 30 år för ett par hundra tecken på Internet. Oj.

En lärare och en radiopratare riskerar upp till 30 års fängelse för att ha larmat om att en skola stormats av beväpnade män. Uppgiften, som var felaktig, fick panikslagna föräldrar att rusa dit för att rädda sina barn.

De två har hänvisat till att de bara vidarebefordrade information från andra källor.

Vad har hänt med Internets automatiska distans, skepticism och inte minst källkritik? Sedan när blev Internet en källa där allt betraktas som sant? När kan motsvarande juridikmissbruk hända i Sverige bara på grund av enstaka missdåd? Istället för att bemöta och konstruktivt hjälpa.

Jag som trodde att sensmoralen i Pojken och vargen var etablerad sedan drygt 2500 år tillbaka. Det är klart att pojken har rätt att missbruka sitt förtroende som fåraherde – förutsatt att denne tar konsekvenserna. Idag verkar dock samhället tycka att konsekvensen ska vara straff och fängelse snarare än förlorat förtroende och en social bakläxa.

Jag trodde dessutom att poängen med Internet var att man dubbelkollade fakta på nolltid. Tydligen verkar dessa slutna, opålitliga källor som kallas Twitter och Facebook dock användas som sanningsenliga informationsdatabaser. Till skillnad från tiden då hemsidor och forum var “Internet” och man faktiskt granskade saker dubbelt upp.

Det där med “sociala medier” inkluderar även falsarier och lögner.
Internet är samhället!

mickey_mouse_from_south_park_episode

Vår sociala sfär är komprometterad

Ni känner igen sidan och jag ids inte nämna den vid namn. Istället rekommenderar jag dess fria motsvarighet, som till skillnad från bildens tjänst faktiskt är öppen, decentraliserad och därmed social: identi.ca, vilket går att synca mot nedan depikterade tjänst. Samt som genom OStatus-protokollet gör att ni kan associera med mitt konto på mmn@my.hethane.se – som drivs på en helt annan server som dessutom inte lyder under amerikansk lagstiftning.

Vår sociala sfär är komprometterad. Notera särskilt att ingen av mina övriga bekanta på tjänsten faktiskt följer den uppköpta reklamplatsen. Det sårar mig att varje sidladdning människor gör påverkar världen till det sämre. Jag är övertygad om att det är fler som tolkar Disney-reklamen som något bra än något dåligt, även om jag inte alls förstår tankemekanismen hos de människor som reagerar så. Men annars hade väl repetitiv reklam inte fungerat?

Samt att jag tycker det är oerhört förolämpande av ovan avbildade tjänst att föreslå Disney som intressant för mig, på någon slags vänbasis. De är ett hemskt företag med dåliga värderingar som massproducerar skräp och påtvingar generation efter generation en mycket dålig, korporativ världsbild. Disney har dessutom aktivt förstört upphovsrätten över tid genom att gång på gång kräva och lobba för (muta till sig) förlängningar:

However, within the United States, European Union and some other jurisdictions, the Copyright Term Extension Act (sometimes called the ‘Mickey Mouse Protection Act’ because of extensive lobbying by the Disney corporation) and similar legislation has ensured that works such as the early Mickey Mouse cartoons will remain under copyright until at least 2023.

Så organisationen som driver denna s.k. sociala media-sidan försöker lirka ut – subliminalt, slumpmässigt eller algoritmiskt – mitt personliga stöd för den juridiska Blob som rentav attackerar dagis på grund av tecknade figurer målade på väggarna:

In 1989, Disney threatened legal action against three daycare centers in Florida for having Mickey Mouse and other Disney characters painted on their walls.

Att det sedan kanske var bra att man inte hade detta monster till barnunderhållning på väggen är ju en sak man kan diskutera, men det blev nog inte bättre på den fronten när “rival Universal Studios replaced them with Universal cartoon characters”.

Tacka vet jag South Park som presenterar företagets troligen mest kända maskot/symbol i sina rätta färger.

http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Mickey_Mouse&oldid=429025059#Legal_issues

Skicka Skunk till Archive.org?

Jag läser terrorrubriker på DN som säger att Sajternas innehåll riskerar att gå förlorat. Det gäller förstås Lunarstorm och Skunk (och Playahead tydligen) som lägger ner, förmodligen på grund av Facebooks omåttliga popularitet.

Frågan är varför inte dessa communities gör internet en tjänst och bidrar med sitt material till organisationen Internet Archive som ideellt bedriver arkiveringsverksamhet, samt den underbara Wayback Machine.

Jag anser att ansvariga företag bör skicka dit samtlig information som är publikt tillgänglig (dvs i praktiken att man bara behöver registrera ett konto för att ta del av det). Särskilt Skunk, eftersom det är den definitivt mest anrika sidan. Lunarstorm och Playahead har väl aldrig varit särskilt attraktiva.

Fler har ju täckt ämnet men få (ingen?) har nämnt simpel arkivering, om än DN skriver om Kungliga Bibliotekets projekt Kulturarw3. Fast det förstås, ju fler arkiverare desto bättre, jag råkar bara ha hört mer om Internet Archive. Rasmus Fleischer skrev t.ex. om Skunkgruppen, som nu har lyckats få ta över driften.

Fast så länge man inte gör som The Times bryr jag mig ej.

Jag förespråkar öppet, tydligt och klart att man bör låta saker dö. Internet består av förnyelse. Inget varar för evigt, inte i interaktiv form åtminstone. Så släpp det, bevara gärna innehålle för framtiden, och gå vidare.

Nu menar jag förstås inte att folk borde använda Facebook. Det vore ju bara hemskt och horribelt – privata amerikanska företag känns läskigt överlåta information om all sin nätnärvaro till. Men det verkar ju komma ett decentraliserat alternativ skrivet som fri mjukvara… Om man nu inte gör som mig och förespråkar SMTP.

PS. Även för ett år sedan fanns det engagemang att rädda Skunk.nu märker jag hos piratbyråkraten blay. Så detta bör egentligen inte komma som en nyhet.

Självmord och internet, ansvar och kunskap

Artikelserien om självmord, bild på Västerbottens Kuriren 2010-03-06

Västerbottens Kuriren har en artikelserie (endast i papperstidningen… shitpissers…) om självmord i tonåren. I den nämns ofta en del av de effekter som ett “dolt” internetliv kan ha hos individer, t.ex. negativ karaktärsutveckling och grejer. För den som vill kan detta vara en svartmålning av nätnärvaro och eventuellt sporra en önskan att kontrollera sina avkommor striktare än vad som görs idag.

Artikelserien har ett par tips till föräldrar, så deras barn/ungdomar inte ska behöva behöva begå självmord på grund av det överväldigande trycket från internets. Två av dem lyder som följer:

  • Filtrera hemsidor på datorn är ett förslag – “men ofta är barn och ungdomar duktiga på att komma förbi sådana hinder, så se inte filter som något hundraprocentigt säkert”. True that.
  • “Som vuxen är det viktigt att intressera sig för och lägga sig i vad unga gör på internet. Försök prata med barnen och de unga om vad de gör.”

…och jag bör direkt säga att jag tycker att artiklarna i sig faktiskt är rätt bra och är osäker på vad jag skulle önska mer av journalisterna Stefan Åberg och Jessica Wennberg egentligen. Det har dessutom spunnit vidare på ett par tankegångar som jag vill dela med mig av.

Vem bär ansvaret egentligen för de självmord som begåtts? Det skrivs att signalerna som borde ha märkts “fanns på nätet”. Skolorna i Umeå menar att de “saknar insyn” i nätet och hemsidorna som unga besöker.

-Vi behöver kunskap om hur vi tar upp ämnet i skolan idag, i lektioner och i diskussioner, säger kuratorn [på en skola som berörts av självmord bland unga].

Föräldrarna tycker att allt har skett alldeles för snabbt, man visste inte att sina barn mådde dåligt. Ofta när man möter ungdomarna är det för sent, på ett eller annat vis. Man kan ställa sig frågan om föräldrarna har för dålig kontakt med barnen, eller om barnen kanske upplever en bättre kontakt med andra.

-Varför vågade hon inte berätta om problemen för mig? Var jag inte värd att prata med?

Internet rymmer allt, som jag och många andra konstaterat många gånger. Ofta skapar man sin egen värld, baserat på egna intressen, vad man söker, snöbollseffekt och en gnutta slump. Att slösurfa kan väcka helt nya intressen, bra som dåligt, vare sig det funnits ett frö tidigare eller ej. Allt är bara mycket mer lättillgängligt.

Internet är ingen låtsasvärld. Precis som det i den fysiska världen finns bra miljöer parallellt med dåliga och destruktiva platser för barnen att vistas på.

Den betraktande föräldern verkar anse att vad som gäller är avsaknaden av auktoritet på nätet. Rätt typ av auktoritet, förstås, som ser till att man inte tar del av fel information och kommunicerar med fel personer. Även fast det i många fall kan handla om att man rent ut sagt behövde sömnen för att orka stiga upp dagen därpå. Skolan är ju bättre för att lära sig vad man ska – och på rätt sätt.

Mina personliga erfarenheter från när jag var yngre var att man “ryckte kabeln”, eller satte en timer på fiberkonvertern. Det var det enda sättet att hindra en från att sitta kvar vid datorn. Hindra en från att läsa, lära, konversera, struntsnacka, utveckla och kasta bort tid. Vad som nu än gällde den kvällen.

Men vi vet väl alla att internet är asynkront? En konversation kan sträcka sig över flera dagar, tack vare backlog, trots att de flesta idag använder “instant messaging”. Att rycka kabeln kanske får ungdomen att gå och lägga sig, med ett temporärt förakt mot denne förälder. En snabb och enkel lösning för stunden, så att säga. Andra familjer använder andra metoder, vissa skiter i det totalt. Oavsett auktoritär metod så är dock nätet bestående.

Total anarki.
Det är därför det är bra.
Men vad händer sedan?

Vi kan konstatera att internet saknar auktoriteter på det sätt man finner i afk-livet. Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller. Där signalerna märks. För på internet kan du vara vem du vill och du kan rationellt avväga vilken bild du vill avge. Man söker den information som behövs, är man intresserad lär man sig oerhört snabbt, och begränsas inte av något mer än en själv.

Internet hjälper ens “reella” identitetsbyggande. Skapandet av en ytlig, fysisk fasad kan gå oerhört långt, om än mänsklighetens sfär fråntar individen möjligheten till Ctrl+Z. Frånvaron av en ångra-funktion orsakar att de ovannämnda “signalerna” ändå slipper ut, antingen av misstag eller ett slags undermedvetet realitetens bekräftelsebehov. Detta sker dock sällan förrän det är för sent på ett eller annat vis. Av detta följer att: ansvaret för självmord ligga hos den fysiska person som begår det.

“För sent på ett eller annat vis”. På eget ansvar. Snabbinlärning.
Idag växer man upp ett decennium i förtid.

Kids, correlation does not imply causation.

Det är fantastiskt. (Jag återkommer ofta och gärna till just detta.) När människor får tillgång till information kommer människan att sluka den hel. Likheterna med matsmältningen är slående också; begrundar man inte sin kunskap kommer den inte att sätta sig lika väl. Analyserar man inte sina intryck kan hjärnan komma att spela skumma spratt.

Det växande antalet ungdomliga (allmänna) psykiatriska problem beror på den samhällsutveckling vi befinner oss i. Allt går snabbare, människan får mycket mer information att hålla koll på hela tiden. Stressen ökar, kontakten människor emellan avviker snabbt från evolutionärt utpräglade sociala levnadsmönster. Allt blir därigenom mycket ytligare, mer flyktigt och mindre genomtänkt när allt händer samtidigt, hela tiden. Det verkar som en dålig utveckling…

…men jag vill absolut inte fly från det! Jag vill insupa det. Ta del av mer, lära mig mer, förstå alltmer. Jag vill vara en del av informationssamhället där kunskap är något man delar oberoende av mänskliga attribut. Konversationer ska kunna ske mellan alla parter, över alla medier, i alla syften och på alla språk. Problemet mänskligheten upplever är att vi ej varit beredda på informationsexplosionen.

Lärosäten, pedagogik och bemötande glappar just nu.
Vi står inför den största generationsklyftan någonsin genom historien.

En 5-åring som är ansluten till världens största informationsdatabas kommer att ha tillgång till exakt samma information som du har genom din dator. Man kan spärra tillgången med filter om så önskas, men när barnet fyllt 6 år har det säkert lärt sig kringgå det. Lösningen är inte att förbjuda barnet från att lära sig – sådant ska uppmuntras! Barn är vetgiriga, det har vi väl alltid vetat?

Fast hur handskas man med att människor i tidig (5, 10, 15 års ålder?) stöter på det som äldre generationer inte mött förrän 15, 30 eller rentav 45 års ålder? De yngre behöver snabbskolas i vuxenlivet. De behöver ges en självdistans som även många vuxna saknar. En bättre vana att rationalisera – såväl samhället, omgivningen och sig själva. I och med att ocensurerad kunskap kryper allt längre ner i åldrarna bör det rimligen innebära att bemötandet av detta även måste läras ut till yngre målgrupper.

Ansvaret ligger hos den som begår självmord, skrev jag ovan. Det står jag fast vid. Dock ska vi komma ihåg att all kunskap är kollektiv kunskap. Vad någon vet, kan, beslutar och utför är ett resultat av den miljö personen levt i. Därför behöver vi uppfostra ansvarstagande individer. Inte tråkiga byråkrater alltså, utan sådana som kan känna sig säkra i sig själva, har respekt för sig själv och andra, samt förstår vad orsak och verkan faktiskt innebär. Orsak och verkan för såväl sig själv som andra, genom såväl sina egna som andras handlingar.

Min direkta tanke till ett första, viktigt steg är i alla fall att introducera filosofi/”livskunskap” redan i högstadiet. Det behövs. Jag vill dra igång denna debatt. Nu. Det behövs.

Pajkastning är vardag i Umeås politik

Ola Nordebo tycker att Västerbottens valrörelse har fått en bedrövlig start. Alla som yttrat sig hittills verkar instämma att Lennart Holmlund (kommunalråd i Umeå) har stått för barnsligheterna. Dels genom sitt vanliga jag (“kommunister!”, väljarförakt etc.) men även en subtil gliring gentemot “Ursula Federley“. (som i sig visar ännu en gång varför man inte klickar på Aftonbladetlänkar)

Kortfattat betraktar jag detta som att alla har överdrivit situationen. Eller, det är ju jättedåligt och så att erfarna, folkvalda politiker beter sig som barnrumpor. Behöver jag tillägga att de är vuxna individer? Eller för den delen att många inblandade är så-kallat ansvarstagande föräldrar. För vad ni ser i “sociala media” idag är exakt vad som försiggår i Umeå kommunfullmäktige. Dåligt framförande av politik, hån, barnsligheter och personangrepp. Jag är inte förvånad över endera parts agerande i “bråket”.

Se gärna paralleller med användandet av “sociala medier” i politiken. Byråkratin är inte van med så snabb, intim och öppen respons på uttalanden. Det är dessutom svårt att introducera ett icke-media som Internet till ovana individer – och stämpla/marknadsföra det “socialt”. Folk verkar inte förstå att det faktiskt handlar om en speglad verklighet.

Följande svarade jag till Anders Ågrens inlägg om att Lennart Holmlund fortsätter att hävda att Centerpartiet är högerextrema i en del frågor.

Men alltså. Centerpartiet har ju blivit mycket mer höger med Maud. Det är väl inget att skämmas för? Och för en vänsteranhängare så är ju en del av åsikterna (ofta arbetaravtalsrelaterat) rätt extrema à la högerkanten.

“Högerextremism” har väl fått stämpeln “Sverigedemokrat” pga dålig politisk analys. Det är väl mest bara att mata trollet när man reagerar på saker som Holmlund säger och skriver…

Arbetaravtalsrelaterat kan nog Alejandro Caviedes svara lite noggrannare på, jag är personligen bara helt ointresserad av Centerpartiets politik. De har helt enkelt inget att komma med, står inte för något och saknar ryggrad. Boring.

“Mata trollen”, det är något politiker egentligen borde lärt sig att man inte ska göra. Handlar det bara om en svårighet att identifiera just nättrollen? Eller kanske politikerna ibland är trollen, varpå man måste bemöta dem… Men att mata behöver vi väl ändå inte? Bara remma upp dem lite!

Jag ser detta som en jättebra start på valrörelsen i Umeå. Att våldsamt slängas in i internets omtumlande domäner är nyttigt för våra folkvalda. Fast egentligen för väljarna, för man ser nu snabbt vilka som bara sitter på sitsen för utsiktens skull och inte allmänintresset…

Politiken gynnas av att vara folknära. Dagens politiker verkar dock mest skadas av det.

Tidningarna måste dock komma ihåg att de har ett ansvar. Ett stort ansvar för att rapportera rätt och riktigt. Därav att jag vill påpeka att detta smutskastande som pågår är en vardaglig företeelse på kommunfullmäktiges möten en gång i månaden. Så haka inte upp er på just det! Viktigast är väl att förmedla vilka som faktiskt bedriver politik snarare än vem som gjort narr av flest personer.

Umeås “Social Media Club” hade vårens första träff

Jag kikade lite hastigt på ämnena förra terminen för “Social Media Club” här i Umeå i höstas. Det var intressant, men jag kom mig aldrig för att gå och lunchträffa dem. Jag hade annat för mig. Fast nu när jag ändå inte kan göra något så tog jag mig lite tid…

Även om jag själv inte anser att Facebook och Twitter är särskilt goda exempel på vad sociala media förutsätter, så är det ungefär vad diskussionen handlar om. Folk som i allmänhet fått nys om vad internet är kapabelt till.

Mikael Hansson presenterade idag Infotech Umeå, som är ett slags projekt hos Uminova Innovation (Umeå Universitet) att samla IT-nyheter inom Umeå (samt regionen runtikring också I guess). En av frågorna han ställde de ätande gästerna var “När en 16-åring i Sverige och en 12-åring i Kanada samverkar för att göra en video, vad innebär det egentligen?”. Han menade att fenomenet internet är större än när elektriciteten kom – eller när tryckpressen blev tillgänglig.

Efter den korta presentationen frågade värdarna vad vi som besökte SMC trodde skulle komma under 2010. Året 2009 var “sociala mediernas år”, med Facebook och Twitter, men vad har vi att vänta oss nu? Mitt personliga konstaterande var mest att åtminstone framöver kommer Facebook kommer att dö, precis som att t.ex. Apberget är på väg rakt utför. Intressant nog var en styrelseledamot i Apberget AB på plats, som fick ge svar på tal:

- Angående att Apberget är på väg stuprätt utför så kan jag nämna att vi har 10.000 unika inloggningar per dag. Det går alltså bra för oss.

Björn Wånge, Apberget AB (parafras)

Men då är ju frågan hur det såg ut för ett, två år sedan… Och gäller det där alla städer Apberget är aktivt i? 10.000 från Umeå (alltså 1/10 av invånarna) vore ju coolt, men är det även Sundsvall och alla andra ställen så blir det mindre imponerande. Nä – with all due respect – jag tror att Apberget är hastigt döende och att Facebook om något år kommer att ha trätt in på samma väg. Internetår är värre än hundår.

Att man sedan ombads presentera sig, ifall man hade något att säga, med sitt namn och var man jobbar kändes obekvämt för mig. “Jag jobbar inte och pluggar inte. Jag är allmänt ungdom bara” sade jag, fast glömde notera att jag inte är arbetslös för det. Min avsändare är bara lite otydligt. Dock var ju medelåldern på lunchen (fascinerande i sig) uppemot 40-50 år, så jag medger att jag kanske får brås situationen på mig själv. Höhö.

Umeå Social Media Club träffas sista fredagen varje månad, vad verkar vara 11.30 i foajén på Norrlandsoperan. Det är öppet för alla, så jag rekommenderar folk att gå dit och lyssna om de vill hänga med i Umeås internetsvängar. Lunchen är galet dyr, men som tur är åtminstone inte obligatorisk .)

Vasa stad förbjuder Facebook på arbetstid

Västerbottens Kuriren skriver att Vasa, Finland, (“Vaasa”, satan!) hindrar Facebook-access på arbetstid för den administrativa personalen. Jag förstår inte riktigt grejen här, precis som med att förbjuda tillgången för elever i skolan etc. Censur är aldrig en lösning.

Har man inte arbetsmoral nog att arbeta och istället slöar på Facebook är det ett problem i sig. Det löses inte genom att sänka arbetsmoralen genom att hindra människor från att kommunicera. En liten paus då och då borde man väl ändå få ta, även om det inte är rast?

Jag undrar vad lokala politiker i t.ex. Umeå tycker om detta fenomen. Vad hade de sagt om det kommunala nätet blockerade t.ex. Facebook? Med tanke på hur många som satt och surfade och rapporterade deras närvaro på Umeå Kommunfullmäktige igår när jag besökte det…

Ja, hur orkar man annars med långa, tråkiga diskussioner där alla bara pratar för att de är politiker? (svaret är att man besöker vilken annan kommunikationstjänst som helst, som förvisso i sin tur kommer att “behöva blockeras” också)

- It-avdelningen är ingen polis och blandar oss inte i hur stadens anställda använder nätet. Men, när belastningen blev så stor att trafiken blev alltför långsam för den operativa verksamheten måste vi undersöka datatrafiken, säger Christer Levander till Vasabladet.

Det här citatet var ganska kul, i och med IT-avdelningen i Umeå kommun och deras tillvägagångssätt när man stöter på “problem”. :)

Med anledning av “sociala medier”

Hej VF, jag piratkopierar en bild från er hemsida för att bevisa en poäng om "riktigt social media". Upphovsrättsintrång är sååå 00-talet, jag vill se Creative Commons-licens hos prasselmedia!
Anders Ågren (m) är en flitig användare av social media för lokalpolitik i Umeå. Foto: Per A Adsten

Dagarna efter jag publicerat mitt konstaterande att “Social media does not mean Facebook and Twitter” så publicerar Västerbottens Folkblad en artikel om politik och sociala medier där man fokuserar på Facebook och Twitter. Trots att amerikaniserade censurtjänster är sååå 00-talet.

Förvisso nämner de bloggande också. Så gör jag ett upphovsrättsintrång med deras bild av Anders Ågren för att visa dem hur man bloggar som bäst. Så jag får min poäng om “riktigt sociala medier” bevisad. Där man faktiskt får dela med sig – vilket typ är definitionen av “social afk”.

Jag vill med detta konstatera att jag vill se Creative Commons-licensiering hos – som språklig konsekvens – asociala media, såsom Västerbottens Folkblad! Eller prasselmedia eller man nu kallar tidningar idag.

Update några minuter senare: Givetvis kan jag inte publicera detta utan att hyckla genom att distribuera länken till mitt inlägg över just Facebook.

“Social media” does not mean “Facebook and Twitter”

There’s a constricted idea of what the internet is capable of. Social media is immediatly attributed to Facebook and Twitter because they’re the biggest players on the field. In Sweden, Spotify is getting great press even though Jamendo is the superior choice for music distribution. The internet is not trade or services – it’s communication.

Someone suggests teaching Facebook to schools to make them understand social media. But if we attribute it the label “social media”, do we not suggest much more than a lucky US-based company which merely offers a centralised, restrictive, surveilled and censored service? This post is not aimed at that specific article however. It’s much more general than that.

What we see today are only a proof of concept for a baseline of possibilites available by way of the internet. The current “globally used” (what about Brazil and China?) services are all centralised and restrictive. We are bound to see future development in even more awesome social networking technologies available to common internet users – similar to Google Wave. Today we have user-created services with user-generated content and the key of the future is decentralization. This implies even more social interaction, resulting in greater user-based filtering.

Personally, I’m seeing the world from a technical point of view. Unfortunately, for the end-user, the development process is often irrelevant. Free software is thought of as “free as in beer”, not free as in speech. Culture is copied and fileshared without regards to copyright laws, and thus Free culture is also viewed just as if it wasn’t priced. The steps to a common understanding of librethe right to use, modify and share – seem long and far away. Nevertheless they’re prerequisites for future development in online social networking.

Then how do we change this nihilistic, disrespective view on social media’s true nature? One might start with presenting Twitter’s main open source competitor identi.ca, using Creative Commons Attribution licensing. Also there’s the open source WordPress, which I use, that is superior in all aspects to any proprietary platform such as Google’s Blogger or Sweden’s popular “blogg.se”. Another service is the unfortunately closed source Flickr, but at least CC-licensing is a given choice there.

If the general public starts recognising what separates these services from the proprietary and restrictive ones, we are not far from a social media revolution. One might not immediatly think about it, but copyright issues today enforce a noticable restriction on social media development. Sites like YouTube are more successful than progressive open source alternatives simply because they have a legal department financed by Google. Free licenses, however, effectively reduce the amount of bureacracy needed to come up with new ideas.

A lighter copyright regulation would immediatly spawn several new internet top sites. To catch a glimpse of the future-to-be, compare the all-praised Spotify with its direct libre counterpart, Jamendo. The latter allows you to listen without registration, payment or advertisement. Jamendo also allows you to choose your music player of choice, embed it on other web services, download entire albums for offline-access. Heck, Jamendo even lets you support the artists and easily share your own works! From what I hear, Spotify can’t do any of those things.

The future is decentralization. With my above conclusions, users can soon also take part in the distribution, not just generation, of content. It’ll be harder to make mad profit, so there’ll be resistance – but this also introduces significantly lower costs. Given that the internet isn’t crippled along the way, we’ll be getting there site by site, API by API. Open standards, one by one. Shortly followed (or introduced?) by Free – libre – software implementations. Paving the path for true social networking.

Update 2009-12-31 14.23: I forgot to mention the most important part about Jamendo – they allow you to upload your own, independent work to benefit from the entire Creative Commons community.

Cory Doctorow, I found through the EFF, mentions that anyone against DRM-free e-books by consequence wishes to abolish the printed book, since printed books have an ancient history of being shared regardless of copyright. That’s exactly why social media can’t be social as long as we’ve got specific laws which are different from afk social behaviour.