Posts Tagged ‘pplive’

“Nokia wants to link to your Flickr account”

Monday, March 8th, 2010

I’ve aquired a Nokia 5220 from a dear friend of mine. It’s a rather cheap, simple phone but it sports a camera, capacity to play music and video etc. It doesn’t support 3G connections, but heck GPRS is good enough for low-bandwidth stuff. So I’m thinking about starting a photo/fashion blog embedded into my deep, political criticism and other crap I almost manage to write down.

The phone has a Flickr application, which I’m guessing was installed by default rather than the previous owner. This Flickr application allows me to upload images to the account, which is then retrievable from the internets of course. Pretty basic and probably useful for most people who want to easily share their images. Personally I’m not quite satisfied and will probably write my own interface for a photo sharing module to Wordpress (or stand-alone) myself…

Anyhow, the first question I get when I’ve newly registered a Flickr account and access it with my mobile phone is: “Nokia wants to link to your Flickr account”. Now, what does this mean?

This is a third-party service. If you don’t trust it with access to your account, then you should not authorize it.

Right. That’s all sound and stuff. But one might be curious as to what would be authorized if you accepted this third-party agreement… Boy was I surprised when I scrolled down and read the following:

By authorizing this link, you’ll allow Nokia to:

  • Access your Flickr account (including private content)
  • Upload, Edit, and Replace photos, and videos in your account
  • Interact with other members’ photos and videos (comment, add notes, favorite)

Wow. Nokia asks permission to become me. Interestingly enough, this is followed by the statement that “Nokia will not have permission to: Delete photos and videos from your account”. Then, I ask myself, what do they mean by allowing them to replace but not delete? And who the fuck would ever authorize them to do this?

I of course clicked “NO THANKS” and uploaded my pictures after logging in to Flickr. But the question appeared once again when I started the application a second time… I wonder if they ever stop nagging. (Was I merely using a fallback HTTP interface? I guess I’ll never know…)

I understand that they need this access to allow their third party application to manage your account details. No human interaction is needed, but still it is not denied. The company Nokia might as well employ 5000 Chinese who do the “management” manually, rather than automatically through software.

This is also why “cloud computing” is bad. It’s the same theory. Outsource/export your control, rights and supervision to a third-party company. No, it’s much better to keep your computing to yourself. You wouldn’t ask a stranger to manage your family photo albums, right?

Update 2010-03-10: As the comment for this post have pointed out, it’s not Nokia the company who are asking for permission, it’s the Nokia photo sharing software. I’m still confused as to why I can’t just hand it my username and password, or better yet a private API key, and be done with it… It should be obvious for people that when you use third-party software it’s distributed “as-is”.

Självmord och internet, ansvar och kunskap

Saturday, March 6th, 2010

Artikelserien om självmord, bild på Västerbottens Kuriren 2010-03-06

Västerbottens Kuriren har en artikelserie (endast i papperstidningen… shitpissers…) om självmord i tonåren. I den nämns ofta en del av de effekter som ett “dolt” internetliv kan ha hos individer, t.ex. negativ karaktärsutveckling och grejer. För den som vill kan detta vara en svartmålning av nätnärvaro och eventuellt sporra en önskan att kontrollera sina avkommor striktare än vad som görs idag.

Artikelserien har ett par tips till föräldrar, så deras barn/ungdomar inte ska behöva behöva begå självmord på grund av det överväldigande trycket från internets. Två av dem lyder som följer:

  • Filtrera hemsidor på datorn är ett förslag – “men ofta är barn och ungdomar duktiga på att komma förbi sådana hinder, så se inte filter som något hundraprocentigt säkert”. True that.
  • “Som vuxen är det viktigt att intressera sig för och lägga sig i vad unga gör på internet. Försök prata med barnen och de unga om vad de gör.”

…och jag bör direkt säga att jag tycker att artiklarna i sig faktiskt är rätt bra och är osäker på vad jag skulle önska mer av journalisterna Stefan Åberg och Jessica Wennberg egentligen. Det har dessutom spunnit vidare på ett par tankegångar som jag vill dela med mig av.

Vem bär ansvaret egentligen för de självmord som begåtts? Det skrivs att signalerna som borde ha märkts “fanns på nätet”. Skolorna i Umeå menar att de “saknar insyn” i nätet och hemsidorna som unga besöker.

-Vi behöver kunskap om hur vi tar upp ämnet i skolan idag, i lektioner och i diskussioner, säger kuratorn [på en skola som berörts av självmord bland unga].

Föräldrarna tycker att allt har skett alldeles för snabbt, man visste inte att sina barn mådde dåligt. Ofta när man möter ungdomarna är det för sent, på ett eller annat vis. Man kan ställa sig frågan om föräldrarna har för dålig kontakt med barnen, eller om barnen kanske upplever en bättre kontakt med andra.

-Varför vågade hon inte berätta om problemen för mig? Var jag inte värd att prata med?

Internet rymmer allt, som jag och många andra konstaterat många gånger. Ofta skapar man sin egen värld, baserat på egna intressen, vad man söker, snöbollseffekt och en gnutta slump. Att slösurfa kan väcka helt nya intressen, bra som dåligt, vare sig det funnits ett frö tidigare eller ej. Allt är bara mycket mer lättillgängligt.

Internet är ingen låtsasvärld. Precis som det i den fysiska världen finns bra miljöer parallellt med dåliga och destruktiva platser för barnen att vistas på.

Den betraktande föräldern verkar anse att vad som gäller är avsaknaden av auktoritet på nätet. Rätt typ av auktoritet, förstås, som ser till att man inte tar del av fel information och kommunicerar med fel personer. Även fast det i många fall kan handla om att man rent ut sagt behövde sömnen för att orka stiga upp dagen därpå. Skolan är ju bättre för att lära sig vad man ska – och på rätt sätt.

Mina personliga erfarenheter från när jag var yngre var att man “ryckte kabeln”, eller satte en timer på fiberkonvertern. Det var det enda sättet att hindra en från att sitta kvar vid datorn. Hindra en från att läsa, lära, konversera, struntsnacka, utveckla och kasta bort tid. Vad som nu än gällde den kvällen.

Men vi vet väl alla att internet är asynkront? En konversation kan sträcka sig över flera dagar, tack vare backlog, trots att de flesta idag använder “instant messaging”. Att rycka kabeln kanske får ungdomen att gå och lägga sig, med ett temporärt förakt mot denne förälder. En snabb och enkel lösning för stunden, så att säga. Andra familjer använder andra metoder, vissa skiter i det totalt. Oavsett auktoritär metod så är dock nätet bestående.

Total anarki.
Det är därför det är bra.
Men vad händer sedan?

Vi kan konstatera att internet saknar auktoriteter på det sätt man finner i afk-livet. Ansvarsbeläggandet måste alltså åläggas personer i den fysiska världen. Där vi verkligen vet vad som gäller. Där signalerna märks. För på internet kan du vara vem du vill och du kan rationellt avväga vilken bild du vill avge. Man söker den information som behövs, är man intresserad lär man sig oerhört snabbt, och begränsas inte av något mer än en själv.

Internet hjälper ens “reella” identitetsbyggande. Skapandet av en ytlig, fysisk fasad kan gå oerhört långt, om än mänsklighetens sfär fråntar individen möjligheten till Ctrl+Z. Frånvaron av en ångra-funktion orsakar att de ovannämnda “signalerna” ändå slipper ut, antingen av misstag eller ett slags undermedvetet realitetens bekräftelsebehov. Detta sker dock sällan förrän det är för sent på ett eller annat vis. Av detta följer att: ansvaret för självmord ligga hos den fysiska person som begår det.

“För sent på ett eller annat vis”. På eget ansvar. Snabbinlärning.
Idag växer man upp ett decennium i förtid.

Kids, correlation does not imply causation.

Det är fantastiskt. (Jag återkommer ofta och gärna till just detta.) När människor får tillgång till information kommer människan att sluka den hel. Likheterna med matsmältningen är slående också; begrundar man inte sin kunskap kommer den inte att sätta sig lika väl. Analyserar man inte sina intryck kan hjärnan komma att spela skumma spratt.

Det växande antalet ungdomliga (allmänna) psykiatriska problem beror på den samhällsutveckling vi befinner oss i. Allt går snabbare, människan får mycket mer information att hålla koll på hela tiden. Stressen ökar, kontakten människor emellan avviker snabbt från evolutionärt utpräglade sociala levnadsmönster. Allt blir därigenom mycket ytligare, mer flyktigt och mindre genomtänkt när allt händer samtidigt, hela tiden. Det verkar som en dålig utveckling…

…men jag vill absolut inte fly från det! Jag vill insupa det. Ta del av mer, lära mig mer, förstå alltmer. Jag vill vara en del av informationssamhället där kunskap är något man delar oberoende av mänskliga attribut. Konversationer ska kunna ske mellan alla parter, över alla medier, i alla syften och på alla språk. Problemet mänskligheten upplever är att vi ej varit beredda på informationsexplosionen.

Lärosäten, pedagogik och bemötande glappar just nu.
Vi står inför den största generationsklyftan någonsin genom historien.

En 5-åring som är ansluten till världens största informationsdatabas kommer att ha tillgång till exakt samma information som du har genom din dator. Man kan spärra tillgången med filter om så önskas, men när barnet fyllt 6 år har det säkert lärt sig kringgå det. Lösningen är inte att förbjuda barnet från att lära sig – sådant ska uppmuntras! Barn är vetgiriga, det har vi väl alltid vetat?

Fast hur handskas man med att människor i tidig (5, 10, 15 års ålder?) stöter på det som äldre generationer inte mött förrän 15, 30 eller rentav 45 års ålder? De yngre behöver snabbskolas i vuxenlivet. De behöver ges en självdistans som även många vuxna saknar. En bättre vana att rationalisera – såväl samhället, omgivningen och sig själva. I och med att ocensurerad kunskap kryper allt längre ner i åldrarna bör det rimligen innebära att bemötandet av detta även måste läras ut till yngre målgrupper.

Ansvaret ligger hos den som begår självmord, skrev jag ovan. Det står jag fast vid. Dock ska vi komma ihåg att all kunskap är kollektiv kunskap. Vad någon vet, kan, beslutar och utför är ett resultat av den miljö personen levt i. Därför behöver vi uppfostra ansvarstagande individer. Inte tråkiga byråkrater alltså, utan sådana som kan känna sig säkra i sig själva, har respekt för sig själv och andra, samt förstår vad orsak och verkan faktiskt innebär. Orsak och verkan för såväl sig själv som andra, genom såväl sina egna som andras handlingar.

Min direkta tanke till ett första, viktigt steg är i alla fall att introducera filosofi/”livskunskap” redan i högstadiet. Det behövs. Jag vill dra igång denna debatt. Nu. Det behövs.

Fanfiction, kulturell revolution och stuff like that

Saturday, March 6th, 2010

I torsdags var jag på en av vetenskapsluncherna som anordnas av Umeå Universitet på Kafé Station. Denna gång handlade det om fanfiction och föredraget hölls av Malin Isaksson som är litteraturforskare. Samtidigt som detta ser jag att Mina Bibliotek-sidan har en nyhet om just fanfiction. Föredraget i sig nämnde även den enorma, nygenererade mängd fanfiction som skrivs i och med den vampyrfas som mainstream verkar tagit sig in i.

Internet nämndes förstås, nästan som en förutsättning, med exempelsidor à la fanfiction.net etc. Sådant som möjliggjorts genom den kulturella revolutionen. Även UMU-professorn Simon Lindgren har i sin internetforskning nämnt fanfiction, eller åtminstone “subkulturell innovation” och diskussionsforum kring t.ex. tv-serier. Och när man samlat många människor med lika intresse på samma plats är steget inte långt till det oerhört intressanta fenomenet fanfiction. Där mer eller mindre kända fiktiva karaktärer “lånas” huller om buller och tillåts uppleva helt nya äventyr. Äventyr skapade av inte-nödvändigtvis-erfarna/erkända författare.

Helt nya storylines byggs upp i ett parallellt virtuellt universum. Den ursprungliga författaren tappar kontrollen över sina berättelser. Karaktärerna kommer till liv på ett helt annat, nytt och okontrollerbart, sätt. Och okontrollerbart är definitivt ordet, vilket enkelt bekräftas genom till exempel spridningen av s.k. “slashfiction” eller annan erotika. Malin Isaksson var noga med att inte hymla med just dessa ganska vanligt förekommande inslag, vilket är förståeligt då hon forskar om genus, queer, und so weiter.

I vart fall var det jag hann se av föredraget intressant, om än frågorna och eftersnacket var änmer så. Frågor om “stulna karaktärer” (J.K. Rowling hatar fanfiction [visst inte, om icke-kommersiellt!]), upphovsrätt och fanfiction-författares ekonomiska intressen kom givetvis upp. Jag funderade hastigt huruvida licensiering är något man tänker på som fan-skribent, men de flesta verkar bara köra med en disclaimer där det står “detta är inte mina karaktärer, jag tjänar inte pengar” etc. etc.

Jag tänker själv att allt vore mycket lättare om fanfiction-författare rakt av licensierade sina kreativa verk som Creative Commons. Fast tydligen finns det författare även inom den världen som – trots sina egna handlingar – blir sur om någon annan vidareutvecklar ens historia. Paradoxalt, minst sagt.

En tanke som dyker upp är “måste ingen göra originalverket?”.

För att fanfiction ska existera måste något “originellt” skapas tycker man. En värld, en person, dennes vänner kanske till och med. Fast frågan är till vilken grad detta verkligen gäller, eller snarare var gränsen för fanfiction går. Kom dock ihåg att alla författare “tar” från någon annan – ingen är 100% originell. Så fort man lärt sig ett språk har man läst vad någon annan skrivit och således påverkats av detta. Skönlitterärt såväl som facklitterärt. Far ror, mor är rar etc.

Men vad är då ett “originalverk”, eller för den delen ett “originellt verk”? Kan det vara så att termen fanfiction handlar om att berika andras författarskap? Vare sig det är skrivit kritiskt, parodierande eller som ett komplement. Det handlar inte om att besudla karaktärer, eller tränga sig in i någons fantasivärld. För vad gör inte en läsare av en bra, skönlitterär bok? Jo, den skapar sin egen uppfattning och världsbild utifrån författarens beskrivningar.

Lika lite som att man kan kontrollera en läsares fantasi kan/bör man hindra denne läsare från att dela med sig av sina tankar. Att diskutera litterära verk sker inte bara genom boksoffa på tv eller på tidningars kultursidor. Det görs även här, där och överallt – av vem som helst – genom att skapa något nytt. Något mer. Läsaren blir författare och tar del av ett immateriellt skapande – varpå deltagarkulturens fundament är lagt.

Licensmässigt vore allt så mycket lättare om man inom kulturvärlden betraktade “konsumenter” för vad de faktiskt är – vem som helst. Och vem som helst kan faktiskt skriva en bok. Hur väl boken sedan gör ifrån sig handlar om kvalitet, inte kontroll. Övning ger färdighet och alla börjar vi någonstans – oftast genom att kopiera från vad vi själva tycker om i syfte att bygga något nytt.

På exakt samma sätt som kultur har fungerat sedan människan började skapa.

Malin Isaksson ställde frågan efter föreläsningen, utifrån en fråga hon själv hade fått, om inte t.ex. Bibeln är “fanfiction”. Nya Testamentet är kompletterande/korrigerande berättelser till Gamla Testamentet, med introduktion av nya karaktärer men fortfarande samma regler – samma litterära universum. En kul tanke, oavsett hur man ser på Bibeln som bok.

En på föredraget närvarande fanfiction-författare, som verkade lite ovillig att nämna något pseudonym, jag och föredragaren pratade en stund efteråt bl.a. om meningslösheten i att stämma sina fans. Det finns hundratusentals, kanske miljontals, författare som lånar karaktärer huller om buller mellan virtuella världar. Tänk hur mycket ny kultur som skapas bara utifrån vad som redan finns. Går det ens att äga en fantasi? Nej, det är väl ganska självklart att det inte går. Men det känns värt att påpeka när man snackar om detta ämne.

Vidare lärde jag mig även begreppet Mary Sue, vilket även passar in perfekt på “originalförfattare” som Jan Guillou. Ingen inom fanfiction-världen verkar tycka särskilt varmt om idealiserade, fläckfria karaktärer. Inte undra på att folk inte skriver Guillou-fanfiction…

Tor Lundmark och stormhatten

Monday, March 1st, 2010

Humptidumpti, i helgen var jag på Umefolk 2010 och filmade saker. Däribland konserten med Tor Lundmark & Nerverna.

Det här är en del av processen att bootlega alla arrangemang jag går på. Nästa grej jag ska köra slappbudgetinspelning på är Poesipaddan (kvaltävlingen till poesi-SM) på onsdag. Umeås källa för estradpoesi!

Förhoppningsvis blev inspelningen inte helt supercrap, så jag kan släppa en bootleg! Hittills har jag bara lyssnat igenom Stormhatt, en av mina favoritlåtar med TL & Nerverna, och den blev fullt lyssningsbar:

Jag gick ut i världen, tog reda på
Vad jag ville göra och kunde förstå

Tor Lundmark & Nerverna – Stormhatt (live @ Umefolk 2010)

Om stormhattens giftighet har något att göra med sången är väl upp till lyssnaren. För den som inte orkar besöka Wikipedia:

Stormhattens rot har använts inom medicinen och som pilgift hos eskimåer i Alaska (bl a av Aleuterna), östra Sibirien och Kamtjatka. Inom medicinen började man på 1700-talet i Europa nyttja den i mycket små doser som smärtstillande medel. Stormhatt har använts länge i Kina som lokalbedövning bl a vid s k trepanering, p g a stormhattsgiftets förlamande effekt.

Förövrigt så har Tor Lundmark släppt all sin musik fritt under Creative Commons by-sa. Med Nerverna vet jag inte, men jag “tar väl risken” att länka bootleg-material.

(Det är förövrigt ungefär vad jag menar gällande tillslaget mot mig när jag menar att jag inte riktigt vet om mycket av mitt material är tillåtet nedladdat eller ej… licensiering är krångligt.)

Sammanfattning av mitt Ipred-mål hittills

Saturday, February 27th, 2010

Nu måste jag medge att jag har sugit röw och inte meddelat tillräckligt mycket information här på bloggen. Folk har frågat mycket, men jag har inte skrivit och sammanfattat särskilt mycket. Så nu skriver jag kortfattat hur läget är och är nöjd som så för närvarande. Det gäller Ipred-fallet jag försökte mig på att driva.

  1. Jag fixade en plagierad ansökan om informationsföreläggande eftersom någon individ med Telia som internetleverantör hade spridit mina upphovsrättsskyddade verk utan tillåtelse.
  2. Efter en massa klurande om vem som var motpart skickade jag in mina plagierade papper till Umeå tingsrätt. De vidarebefordrade till Södertörns tingsrätt, som alltså handhar ärenden till företag inom deras område (kommun?).
  3. Jag lämnade således in den tredje Ipred-anmälan i Sverige.
  4. Folk reagerade på att “Ung pirat jagar pirater” och jag förklarade mina tankegångar kring mitt rättsärende. Varför jag gör det, min syn på Ipred-lagen etc.
  5. Det visade sig att dotterbolaget Telia Network Sales AB (en del av koncernen TeliaSonera AB), som använder samma juridiska avdelning som moderbolaget,  inte har de efterfrågade uppgifterna. Jag hade skickat till fel juridisk person (dock inom rätt koncern).
  6. Antipiratbyrån hinner lämna in en egen ansökan om informationsföreläggande mot Swetorrents genom just TeliaSonera AB. De har riktat denna ansökan mot rätt juridisk person.
  7. Jag återkallar min ansökan eftersom den alltså inte träffat rätt byråkratiska kärnpunkt. Skriver att jag ska väcka en ny ansökan. Slutar rapportera om mitt Ipred-fall. Folk börjar fråga afk om detta, varefter jag verkar glömma gång på gång att blogga om det.
  8. Antipiratbyråns ärende gällande Swetorrents-uppgifter bifölls av tingsrätten men blir överklagat av Telia. Jag följer händelseutvecklingen noga.

Men det är inte över än. Rasmus Fleischer sms:ade häromdagarna och kollade vad planerna var med mitt Ipred-mål. Jag återgav planerna i 160 tecken, vilket resulterade i följande sammanfattning:

Om Antipiratbyrån avgår med segern i det målet, tänker piratpartisten Mikael Nordfeldth återuppta sitt praktiska försök att själva använda lagen på samma sätt. Antingen är rättsordningen konsekvent och litar på varje rättsinnehavare som uppger att en IP-adress använts för intrång, eller så utvecklas en praxis där domstolarna bara litar på de anmälningar som kommer från Antipiratbyrån, Ifpi och liknande branschorganisationer. Innan detta vägval har gjorts är det svårt att uttala sig om vad Ipred-lagen är för slags institution.

Vidare bör ni som läser detta även det aktuella inlägget hos Rasmus. Det handlar bl.a. om Antipiratbyråns önskan om en Hadopi-lag (“skapande vs. internet”-lag) i Sverige. Håll gärna i åtanke hans årgångsinlägg om hur Ifpi grundades i Europas största diktatur.

Jag har fortfarande en blyg, men intensiv, internet-crush för rsms.

Använda rättssystemet för kommersiella syften

Friday, February 26th, 2010

Antipiratbyrån bloggar om att “färre tittar på nedladdad film“. Inlägget leds triumferande med:

Mediamätning i Skandinavien rapporterar idag om att konsumtionen av nedladdad film minskat sedan IPRED infördes.

Läser man vidare verkar det inte alls som så. Följande var vad jag kommenterade:

En kort tid efter nedgången steg den rapporterade nedladdningen till sin tidigare nivå.

Vänta, hade det effekt eller inte? En högst temporär effekt kanske menas? En stor, temporär, effekt?

Alltså, för att bevara en “lägre” konsumtionsnivå av fuldelat material så måste man ha återkommande, stora rubriker om dömda fuldelare som får dagsböter alternativt fängelse+miljonskadestånd.

Vad har förresten haft mest fördelaktig effekt för upphovsrättsindustrin, dagsböter eller fängelse+miljonskadestånd?

Är det rätt att använda ett förtroendebaserat, juridiskt system i kommersiellt syfte?

[Dagsböter tidigare har ju inte haft någon nedåtgående effekt. Inte fängelse+miljonskadestånd för TPB heller, trots att APB kopplar fällande domar till nedgången. Ipred svängde ju tillbaka rätt fort och ... ja, suck my balls helt enkelt.]

Den mutade polisen Jim Keyzer är befordrad

Friday, February 26th, 2010

Som något slags typ-årsminne av The Pirate Bay-tillslaget, verkar det som, så kommenterar Christian Engström den mutade polisen Jim Keyzer. Tydligen är Keyzer numera befordrad till gruppchef för IT-brottsutredarna.

Back in the days (2008ish) så hostade jag bloggen Kopit.se. Det var Kopit som avslöjade den mutade polisen Jim Keyzer. Asballt må jag säga. Fast Keyzer verkade inte tycka om det och jag blev bl.a. personligen uppringd av honom ett par gånger i mer eller mindre lämpliga tillfällen.

Nu råkar det ju dock vara så att inte bara en människa skriver på en blogg – vilket innebar att jag som huvudsakligen hostade inte kunde ta ansvar för vad andra Kopitare skrev. Dock var det allmänt surt att han började anklaga orelaterat folk på måfå (eller snarare godtyckliga sekretessbelagda uppgifter).

Nu är jag dock faktiskt helt okej med att väckas av ett samtal från en polis efter en lång natt ideellt arbete, humpande och roddande lite nu och då. No problem, man ska väl tjäna lagens långa arm. Fast mindre kul var det när han ett halvår senare (eller något) ringde upp mig i ett liknande läge från Warner Bros. nummer. När han alltså verkligen hade börjat jobba där också. När ruttenheten var bekräftad.

Så nej, jag tycker inte att det är bra att den mutade polisen Jim Keyzer nu är gruppchef på en avdelning som slaviskt lyder under exakt den bransch som gav honom en betald semester från polisen. En semester som sannolikt-men-inte-säkert, möjliggjorde inköpet av en fin villa genom 1 miljon extra redovisad inkomst.

Update 2010-02-27 14.32: “Ingen” kommenterar att redovisad inkomst för 2008 (enligt någon annan källa än “en kollega”, som Piratbyrån rapporterar) är under 1 miljon. Kanske man ska springa till Skatteverket och kolla upp stuff.

Piraterna i Umeå kommun kandiderar

Sunday, February 21st, 2010

Piratpartiet håller på att sammanställa sina lokala listor för kommunval. Det sker tydligen från centralt håll. Aktuellt för detta inlägg är Umeå kommun.

Det är nu det gäller att kandidera till listan. Vi har tagit upp på kommunlistorna tidigare hur många som kan tänka sig ställa upp etc, men det är nu man behöver skriva in sig för att det faktiskt ska gälla. Alla medlemmar ska ha fått ett mail från centralt håll (Mårten Fjällström), så läs det. Annars kan man läsa på det dödskrångligt navigerbara forumet vad som behöver göras.

Valplattformen finns på forumet, men handlar väl egentligen mest om konsensus på våra lokala kommunträffar. Följande är min “reklamtext” som jag använder för att belysa vad jag tycker är viktigt:

Jag vill jobba hårt för att göra Umeå kommuns beslutsprocesser, tjänstemannainsyn och påverkan av politiker så öppet och transparent som möjligt. På politisk nivå prioriterar jag öppna standarder, fri mjukvara och främjandet av lokal-/amatörkultur.

Inom skolväsendet och kommunens administration i övrigt ser jag stora problem med censurerande filter, internetpolicy och byråkrativäsendet i helhet. Jag skulle arbeta för en öppnare, mer förstående inställning, i Umeå kommun gentemot informationssamhället samt amatörkulturlivet i staden.

Redan idag slavar jag hårt på ideell basis med fokus på ungdomars inflytande, delgivning av information och rätten att inte bli överkörd i kommunala instanser. Det vill jag även kunna göra inifrån det kommunala maskineriet.

Kraven är att du som kandiderar till kommunvalet skall:

  • Vara fyllda 18 år på valdagen
  • Senast 20/8 (när röstlängderna fastställs) vara folkbokförd inom det område (kommun eller landsting) där du ställer upp till val.
  • Vara svensk medborgare, medborgare i något EU-land eller isländsk eller norsk medborgare. Medborgare från alla andra länder är valbara om de varit folkbokförda i Sverige i tre år i följd före valdagen.

Min kandidering lade jag upp nyss som exempel. Utöver detta så har även Victoria Sellberg och Urban Juthberg publicerat sina i god tid. Sista datum är 28 februari, så gör det innan du hunnit skjuta upp det – om du vill ha chans på gratis fika och retardation en gång i månaden!

Socialt internet, objektivitet och mättat afk-liv

Thursday, February 18th, 2010

Jag är glad för mitt nya fynd i den lokala kultur- och krönikavärlden, Sara Meidell. Nedanstående text skrev jag nästan färdigt innan VDn för Earbooks uttalade sig på Netopia och gav lite mer vikt till ämnet asocial/social.

Fan vad jag blivit pretentiös märker jag, men björna med mig om ni orkar…

Till att börja med existerar internet som en allinbjudande tillflyktsort. Det är ett bra ställe att finna gemenskap, likasinnade, information, privatliv och världsflykt. Hela spektrat från asocial till social tillåts – uppmuntras – existera sida vid sida med endast ens egen valfrihet och nyfikenhet som spärr. “Man kan ju alltid blocka”. Även om det finns de som avskyr denna flexibilitet och jämlika potential för utveckling.

Ursprungligen tillhörde internets domäner den tekniska eliten. De som inte använde kopparkablarna för forskning på universitet använde dem för att kommunicera världen över. Det sociala var en stor drivkraft för, men kanske än mer övervägande var nyfikenheten i stort – vare sig det var människa eller maskin man kommunicerade med. Som resultat av det begränsade mediat – text – utvecklades här språket hos användarna till en mer informationscentrerad dialekt.

Informationscentrerad dialekt. Sociala situationer. Dialog.
Det är här Sara Meidells blogginlägg blir intressant.

Vad man vill förmedla i den anstormande informationscentrismen, är kärnan, inte känslan. Att använda sig av ords överenskomna betydelse är en direkt nödvändighet i digitala sammanhang. Ljud och bild kan underlätta mänsklig interaktivitet där man antyder eller menar något mer än orden, även om f2f-dialog har sina brister. Men att skriva underliggande betydelser? Lycka till i en IRC-stiliserad miljö! (tänk Twitter, fast rörigare)

Klart är att våra sociala livs kliv ut på internet flyttat gränserna för hur nära inpå skinnet vi kan ta oss varandra, hudnära inpå människor vi knappt visste eller mindes fanns.

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Sara Meidell skriver om hur våra sociala liv tar sig ut på nätet. Ungdomarna var först ut efter teknikeliten, när väl internet kom till hemmen. Nyfikenhet och utforskande – av såväl det sociala såsom fakta – var den största drivkraften. Till detta har internet även gett möjligheten att vara anonym. Att pröva på att vara någon annan, i sin omedvetna strävan efter en identitet, går fort och är kul. Vips har man växt som person snabbare än någon tidigare generation. Men det finns förstås begränsningar.

Den korta, hastiga kommunikationen. Det är vad som är i språng. Jämför det med “lunariseringen” (felstavningar, påhittade förkortningar etc.) av det svenska språket. Mycket av den annars naturligt tillkomna sociala kompetens växande individer upplever får inte riktigt fäste.

Spegelneuroner är min favorithjärncell och jag återkopplar gärna och ofta till dem. För betänk detta: när tränar vi idag vårt nervsystem för de sociala interaktioner som evolutionen slutligen gett oss? Alltmer sällan, i och med vårt självförvållade alltmer digitala sällskap. En teori jag gärna lyfter rätt snabbt är den upplevt ökande mängden t.ex. av Asperger-överensstämmande symtom. Trollhare har skrivit om liknande medan Meidell ytterligare stärker min teori:

Men – börjar inte allt fler tecken visa sig på att vi, samtidigt som vi på nätet bjuder på mer av oss själva än vad vi i själva verket finner bekvämt, i det vanliga livet blivit mera snåla med oss själva, lynnigt snarstuckna och mera blint försvarandes vår integritet?

Mera gruff och knuff i köer, ilsknare markerande av sittplatser på bussen, på krogen, ökat motstånd mot att släppa ifrån oss personlig information i även de odramatiska fallen (se bara på BB-annonserna, där rituella vikt och längduppgifter på den nyfödde ofta nu ersätts med ett ”lagom stor”).

Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottens-Kuriren

Handlar detta om en ovana att hantera fysiska situationer? Där det inte längre “bara är att blocka”. Objektiviteten, kunskap och kommunikation hamnar i fokus, med den begränsade kommunikativa förmåga som 160 tecken i ett SMS har gett oss. Mänskligheten tappar social kompetens, bland annat på grund av skevheten mellan fackspråk och skönlitteratur. Om man nu alls kan betrakta realtidskommunikation för fackspråk.

Personlighetsklyvning, självdistans eller mångfaldighet?

Historiskt har kulturella skillnader på internet knappt existerat. Varken kön eller etnicitet spelar någon roll för internetianer i det stora hela. Världsuppfattningen blir mer objektiv – vilket låter en osäker individs virtuella super-ego att närma sig dennes id. Ens utåtriktade ego delar/kopierar sig filtrerat genom känslomässiga barriärer – ofta omedvetet – som resultat av att flertalet alteregon (avatarer) samexisterar. Tidigare har dessa superkrafter endast förbehållits skådespelare samt psykiskt sjuka.

Informationssamhället gör mänskligheten mer öppensint. För närvarande befinner vi oss i ett paradigmskifte – en värld där den inneboende mänskliga blygheten (skamsenheten) ännu är begränsande. Vilket “jag” måste representeras utanför den digitala kommunikationen? Vem är jag afk? Man är försiktig, tippandes på tå eftersom ens virtuella karaktärer tar tiden för personlig, “reell” utveckling. Trots att ens virtuella ego kommer att dö långt före den bakomliggande köttstrukturen.

Samma argumentation gäller även icke-digitala virtualiseringar.
“Klassens clown”, mobbade barn och vuxna med yrkesroller, ta till er!

Min personliga övertygelse är dock att det framöver inte kommer att upplevas som något problem. Jag är själv tacksam för avpersonifierad – konkret och tydlig – kommunikation. Det är direkt gynnande av öppenhet och tydlighet, i och med att alla spelar på villkor. Utöver detta krävs detta i vilket fall lika mycket av globalisering/internationalisering som av det informationscentriska textspråket.

Kalla det anonymisering, likformande eller själadödande om du vill.
Alla orden passar nog in på var sin del. Ibland överlappande något annat.

Många ser en närapå global politisk/beteendemässig strävan mot individualisering. Sannolikt en följd av informationscentrismen. För den som betraktar virtualisering som själadödande och vill bevara “det riktiga” (tänk LP vs. CD) är detta katastrofalt. Jag förstår kritiken och anser den vara nyttig, om än jag inte sympatiserar fullt ut. Dessa möjligheter vi anammat att anta andra roller kan användas för att utöka, inte ersätta människan och samhällets utveckling, kreativitet och skapandelust.

Det vore ju som tråkigt ifall ens livsverk försvann när hårddisken kraschar. Böcker, statyer, klädesplagg och målningar går inte spontant sönder lika ofta som ett digitalt lagringsmedia. Och nej, redundans och backup är inte samma sak, för om 1000 år, efter samhällets förfall och återuppbyggnad, kan vi inte förutsätta att någon kan läsa ext4-filsystem.

PS. Jag har inte sett filmen, men folk säger “åh, det där är så jävla likt Avatar” om slutsatsen i detta inlägg. Det gör mig ungefär lika grinig som när man behöver försvara att t.ex. Descartes faktiskt levde före Wachowski-bröderna. Suck my balls.

Det blev inget internet

Monday, February 15th, 2010

Jag inleder med ett inslag jag missade på TV4s lokala nyhetssändningar i Umeå om tillslaget mot mitt kontor.


Reklamhelvete…

Ja dels har vi verktyg för att kunna… eh, se trafik som går över nätet. Så de möjligheterna har vi, men vi använder dem inte för att vara någon polis så att säga. Det handlar till syvende och sist om moral och etik.

Ulf Persson, Umeå kommun

Inte vara någon polis… Check! Moral och etik… Check!

Det var lite fel att de säger “jobbar med” och “kom till jobbet”. Med tanke på att jag inte fick betalt för vad jag gjorde så känns det felaktigt formulerat. Jag utförde ideellt arbete under mer än 1.5 år i kommunens intresse, det är viktigt att komma ihåg för att förstå hela situationen.

Men så till rubriken. Det blev inget internet. Nä, för veckan efter tillslaget gick jag till en av de som uttalat sig om ärendet. Då frågade jag om jag inte kunde få ha en internetanslutning på kontoret de sista veckorna jag skulle vara där. Legitimt liksom.

Notera följande, om det inte framgått redan, men på grund av ombyggnationerna på Hamnmagasinet skulle jag i vilket fall ha flyttat ut vid nyår – men har fått stanna eftersom min verksamhet var fortsatt önskvärd.

Inte ens de sista veckorna fick jag alltså vara ansluten, trots att jag hade frågat denna gång. Ytterligare en allvarlig törn på förtroendet hos kommunens organisation från min sida. För nu är jag utflyttad därifrån och siktar på att göra något bra av hela historian tillsammans med övriga intresserade. Det som inte dödar…

Utöver det så har inte Lars Klefbohm eller någon annan IT-relaterad person för Umeå Fritid kontaktat varken mig eller någon annan om att styra trådlös internetuppkoppling till besökare på Hamnmagasinet… Kom ihåg att jag drog ut och återställde alla anslutningar och förbättringar jag hade gjort där. Inget Ipredia i kaféet längre t.ex.

Så. Hamnmagasinets inbjudande, utåtriktade verksamhet är – återigen – våldsraperat av den organisation som bestämmer att de själva ska bevara driften: Umeå kommun.