Tag Archives: juridik

Är det ens verkshöjd inom #svenssonjakten?

Jag har kort och koncis fundering som jag hade förutsatt att försvarare inom den ohederliga jakten på fildelare etc. etc. hade tänkt på tills alldeles nyligen. Under tiden jag tänkte hann ännu en rättegång ske. Tydligen ska man inte förutsätta något. Vänligen läs följande beskrivning kring hur processen går till och vad jag tycker den försvarande sidan bör trycka på:

  • Svensson fildelar genom att gå in på t.ex. The Pirate Bay, hittar en länk till en fil som innehåller metadata om filer man kan ladda ner och öppnar detta med ett helt separat program etc. etc. Ja ni vet hur det går till.
  • Antipiratbyrån sitter då och spanar och spejar och leker polis och fångar in en massa IP-nummer på användare, kollar vad de delar, samkör säkert några av sina register med laglig rätt genom undantaget från personuppgiftslagen, PUL-sabbande tillägg i Ipred etc. etc. Det där har ni läsare också koll på.
  • Då blir det rättegång. Åklagaren visar på en massa papper om att de denne företräder har inspelningsrättigheter och kanske rentav anges som skapare av de (ibland tusentals) verk som rättegången behandlar.
  • Den åtalade erkänner ofta, ibland inte. Ibland var det egentligen en granne som satt på dennes wlan, ibland inte. Ibland har polisen brutit sig in i den åklagades hem, beslagtagit godtycklig egendom och behållit detta under hela rättsprocessen.
  • Åtalad döms eftersom typ alla med en dator fildelar vad man hävdar är illegalt dessa dagar. Inga konstigheter. Nästa fall!

Men var det verkligen intrång i någons upphovsrätt? Alla som har läst om upphovsrätten/immaterialrätt känner till begreppet “verkshöjd”. Det är den subjektiva nivån ett kreativt verk behöver uppnå i form av originalitet för att faktiskt ha en upphovsman. Alltså bör det egentligen ligga på åklagarens bord att inte bara visa att man representerar verkens angivna skapare – utan även att verken faktiskt är skyddade.

Alltså: Har verkligen låtskrivaren till “Fyrtaktarna – Ännu en poplåt” skapat något som är originellt nog för verkshöjd? Se följande roliga video för ett idéfrö till mitt resonemang:

Så varför ifrågasätter inte den åtalades advokat verken i sig? Det vanligaste klagomålet jag hört från konsumenter de senaste 10-15 åren är i alla fall att “all musik på radio låter likadant” – och nog fan är väl det sant (förutom för remixer, ironiskt nog)? Lägg därtill att samtliga “kreativa verk” som använts i Svenssonjakten är standardbolagens radiovrål och tvskval. How about that for a subjektiv bedömning?

Tystnad är medgivande? Dags för civil olydnad!

Jag har en tanke härstammandes från releasen av min bootleg från Umefolk 2010. I måndags filmade jag nämligen hastigt och lustigt bandet Sweet Seed när de framförde sin låt Hangover Blues på “Sommarkul” i Rådhusparken, Umeå. Givetvis publicerade jag videoklippet på YouTube.

[youtube mCy6U8MOFPE]

Så jag tänker: Vad hindrar mig från att sätta Creative Commons-licens på detta? Förutom juridiken förstås, men det är just exakt den striden jag vill ta i och med detta. Vi har ett så klumpigt jobbigt juridiskt klimat att det är svårt att veta ens hur musik äger rum. Jag menar, hur kan man vara säker på hur ett verk är licensierat?

Organisationer som gillar upphovsrätt menar givetvis att tystnad är medgivande, att om man inte säger något så stöder man den låsta kulturnormen. Sett ur ett våldtäktsperspektiv är detta givetvis rätt – man ska som tredjepart alltid respektera personer och inte ta för sig bara för att någon inte klarar av att neka. Fast att jämställa immateriella verk och människors personliga integritet känns lite väl tafatt.

Förvisso är straffsatserna för våldtäkt lindrigare än medhjälp till fildelning. Så vad jag argumenterar för nedan är enligt praktisk juridik i Sverige idag bortom förkastligt och kan komma att likställas med sexuella överfall i den kära Europeiska Unionen. Fast det är som sagt denna strid jag vill ta med civil olydnad – att justera det oerhört världsfrånvända upphovsrättsläget. Därför har jag beslutat mig för att orsaka maximal tänkbar förvirring bland upphovsrättsskyddade verk. Jag överväger t.o.m. något löjligt projektnamn à la:

OPERATION CC FÜR ALLES

  • Mål: Inrätta Creative Commons som upphovsrättslig grund.
  • Motto: Kopiera, licensiera, ignorera & arrangera! (KLIA)

Metod

Genomföra bootleg-verksamhet, eller bara kopiera grejer, och sedan fildela materialet (t.ex. via YouTube). Samtlig form av kultur och information skall tas i beaktande. Digitalisering är huvudmålet, produktionskvaliteten sekundär men strävas konstant efter att förbättras.

När väl ett verk eller en samling av verk har digitaliserats skall detta sammanställas i en representabel form och tillgänglig form. Det vill säga inga reklampauser, väl bestyckat med metadata och ett format så att alla kan ta del av det.

Vid tillgängliggörandet och spridandet av material skall alltid licensuppgifter med korrekt upphovsrättsinnehavare användas i så stor utsträckning som det är möjligt. Att sätta sitt eget namn på en känd artists senaste album hade ingen trott på i vilket fall. Licens som väljs skall tillhöra Creative Commons-spektrat, med CC-by och CC-by-sa som rekommenderade alternativ.

Endast de grundlagstadgade, samt inskrivna i FNs mänskliga rättigheter, ideella rättigheterna skall respekteras – och dessa skall respekteras väl. Ingen respekt för renodlat ekonomiska rättigheter inskrivna i svensk lag. Digitalisering av verk är en önskvärd och oundviklig handling som i sig gynnar rättsinnehavarens möjligheter att få erkännande för sitt verk.

Argumentation

Verksamheten lade ner Piratbyrån. Länge leve verksamheten!

Familjealbum är nu olagliga i Sverige

Drottning Silvia önskade skärpt barnporr-lagstiftning. Nu kommer det som ett paket på posten tal från en enig riksdag. Grundlagsändringen motiveras med följande:

Bakgrunden är att det finns sidor på internet där pedofiler kan betala för att få se bilder med barnporr eller titta på dem gratis. Eftersom det går att titta på bilderna utan att ladda ner dem blir det möjligt att kringgå förbudet mot innehav av bilder.

(vi ignorerar här att faktumet att man tittar på en bild förutsätter att man har den, streaming doesn’t exist, datoranvändande är kopiering etc.)

I vart fall. Lagändringen betyder att bilder som är barnpornografiska – alltså representerar någon omyndig (inte prepubertal!) i en sexuell natur – kommer att bli olagliga att titta på. Som vi alla vet har så gott som alla familjealbum blottade penisar och vaginor och säkert en och annan klumpig unge som just vid fotograferingen stod på alla fyra och tittade bakåt mot kameran med ett lurigt leende. Eller kanske filmen Hip Hip Hora!, som blev känd i fildelarkretsar 2005, som definitivt bör kunna klassas som barnporr. Än värre är det ifall man betalat för uppspelningen. Ett annat exempel är den suveräna filmen Léon, med en 12-årig sexuellt strävande lolita spelad av Natalie Portman.

Men för att redogöra för ämnet kan jag inleda med tips på texter som skrivits i och med uppdagandet av denna lagstiftnings utveckling:

Barnporr - eftersom lagförslaget gått igenom (Foto: Hanna Söderström)

Betalning (“någon form av aktiv handling”) är ett krav för straffbarhet. Detta eftersom alla vet att lagen är störtlöjlig och förmodligen inkriminerar alla familjer med ett familjealbum där barn porträtteras nakna. Även om man förstås betalar för kvalitetsframkallning av foton… Men det löjligaste kvarstår och det är hur man våldsraperar svensk grundlag. Ty i detta paket finns inbakat en grundlagsändring. (tryckfrihetsförordningen?)

Ytterligare en ändring är att alla fall av barnpornografisk skildring av pubertetsutvecklade barn under 18 år blir straffbara. Detta kräver en grundlagsändring som ska träda i kraft den 1 januari 2011.

Konsekvensen av detta är att inte ens könsmogna individer får porträtteras på bild (eftersom allt i slutänden ändå handlar om tolkningar). Dels uppstår den praktiska frågan “hur kontrolleras detta?”. Tänk alla mobiltelefoner med bilder som har fängelse på straffskalan. Helt omöjligt att kontrollera – och inte minst varför ska det kontrolleras? Vilken nytta uppfyller denna lagstiftning – där man ännu en gång skapar en helt arbiträr åldersgräns. Kom igen, får man ha sex och vara straffmyndig vid 15 års ålder borde man väl inte kunna bestraffas för att ha foton av sig själv?

För kom ihåg: Retoriken gäller “barnporr” medan lagens utformning sträcker sig långt över barnaålder. Vem vill man skydda? Vem vill man åt?

Allt utom grundlagsändringen börjar gälla 1 juli 2010. Detta vore en chans för de rödgröna att stoppa den mest förnedrande av lagändringarna – om de ö.h.t. vågar prata om barnporr. Fast med förmodade rödgröna justitieministern Thomas Bodström, erfaren ordförande i internethatande ECPAT, är nog lagändringen mycket önskad. Det var ju en enig riksdag som röstade fram detta.

Och då finns det ingen anledning att faktiskt försvara svensk grundlag bara för att det skulle inkriminera en hel ungdomsgeneration. Oppositionen har gång på gång uttryckt sig lika föraktfullt som regeringen mot ungdomar, med socialdemokraterna i fronten och V/Mp utan någon reell makt. Om de inte gör skrällseger i kommande val, vilket inte kommer att hända.

Allt detta kanske är lite svårt att greppa. Jag tycker då det. Hur kan det vara på riktigt? Det är helt omöjligt för mig att förstå hur ett sådant här lagförslag kan drivas igenom, utan riksdagledamöters kritik. Lagarna som genomförs är ett bevis på att dagens politik handlar om att slåss mot väderkvarnar. Alla ska ha jobb, högre lön, känna sig tryggare och inte behöva oroas över barnens trygghet heller. För barnen har minsann hjälm, knäskydd, vadderad sumodräkt, vakande poliser, eyes in the sky och blir granskade in på bara skinnet (bokstavligt talat, i strid mot barnporrlagen).

Men det är lugnt. Det är för ditt eget bästa.

Sammanfattning av mitt Ipred-mål hittills

Nu måste jag medge att jag har sugit röw och inte meddelat tillräckligt mycket information här på bloggen. Folk har frågat mycket, men jag har inte skrivit och sammanfattat särskilt mycket. Så nu skriver jag kortfattat hur läget är och är nöjd som så för närvarande. Det gäller Ipred-fallet jag försökte mig på att driva.

  1. Jag fixade en plagierad ansökan om informationsföreläggande eftersom någon individ med Telia som internetleverantör hade spridit mina upphovsrättsskyddade verk utan tillåtelse.
  2. Efter en massa klurande om vem som var motpart skickade jag in mina plagierade papper till Umeå tingsrätt. De vidarebefordrade till Södertörns tingsrätt, som alltså handhar ärenden till företag inom deras område (kommun?).
  3. Jag lämnade således in den tredje Ipred-anmälan i Sverige.
  4. Folk reagerade på att “Ung pirat jagar pirater” och jag förklarade mina tankegångar kring mitt rättsärende. Varför jag gör det, min syn på Ipred-lagen etc.
  5. Det visade sig att dotterbolaget Telia Network Sales AB (en del av koncernen TeliaSonera AB), som använder samma juridiska avdelning som moderbolaget,  inte har de efterfrågade uppgifterna. Jag hade skickat till fel juridisk person (dock inom rätt koncern).
  6. Antipiratbyrån hinner lämna in en egen ansökan om informationsföreläggande mot Swetorrents genom just TeliaSonera AB. De har riktat denna ansökan mot rätt juridisk person.
  7. Jag återkallar min ansökan eftersom den alltså inte träffat rätt byråkratiska kärnpunkt. Skriver att jag ska väcka en ny ansökan. Slutar rapportera om mitt Ipred-fall. Folk börjar fråga afk om detta, varefter jag verkar glömma gång på gång att blogga om det.
  8. Antipiratbyråns ärende gällande Swetorrents-uppgifter bifölls av tingsrätten men blir överklagat av Telia. Jag följer händelseutvecklingen noga.

Men det är inte över än. Rasmus Fleischer sms:ade häromdagarna och kollade vad planerna var med mitt Ipred-mål. Jag återgav planerna i 160 tecken, vilket resulterade i följande sammanfattning:

Om Antipiratbyrån avgår med segern i det målet, tänker piratpartisten Mikael Nordfeldth återuppta sitt praktiska försök att själva använda lagen på samma sätt. Antingen är rättsordningen konsekvent och litar på varje rättsinnehavare som uppger att en IP-adress använts för intrång, eller så utvecklas en praxis där domstolarna bara litar på de anmälningar som kommer från Antipiratbyrån, Ifpi och liknande branschorganisationer. Innan detta vägval har gjorts är det svårt att uttala sig om vad Ipred-lagen är för slags institution.

Vidare bör ni som läser detta även det aktuella inlägget hos Rasmus. Det handlar bl.a. om Antipiratbyråns önskan om en Hadopi-lag (“skapande vs. internet”-lag) i Sverige. Håll gärna i åtanke hans årgångsinlägg om hur Ifpi grundades i Europas största diktatur.

Jag har fortfarande en blyg, men intensiv, internet-crush för rsms.

Jäviga nämndemän men inte domare?

<soso> [Hovrätten: Pirate Bay-nämndeman jävig]
<soso> Gör det bara mer märkligt varför inte thomas Norström fälldes som jävig
<MMN-o> soso: En nämndeman under Norströms döme ansågs ju också jävig
<MMN-o> så det verkar som att man samlar “förtroendepoäng” på att utnämna nämndemän jäviga
<soso> ja han också
<MMN-o> medan domarna måste sitta kvar för att kunna behålla de domslut man önskar.
<soso> men ingan av dem är det ju inte rent juridiskt
<MMN-o> Konspiration ftw.
<soso> indeed

Är jag den enda piraten som tycker att piratkopiering är stöld?

Jag läste ett random inlägg på en random blogg som dementerade att piratkopiering är stöld.

Förutsatt att lagen samt Lexin inte ändrats sedan 2005 vill jag referera till en kommentar på Oscar Swartz blogg. (Jan Guillou var f.ö. helt lost redan då)

Lagtexten säger, åtminstone 2005 när jag kollade upp det (se länk nedan) att man “tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det” vid upphovsrättsintrång.

Lexin säger att ‘tager’ betyder (bl.a.) “skaffa sig kontroll över”, vilket är precis vad man gör vid piratkopiering. Fast över ens egen kopia (vars innehåll man inte har upphovs-/kopieringsrätt till).

Fast egentligen är det snatteri:
2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Det handlar dock om en dålig definition av stöld, skulle jag vilja påstå. Samt luddig dito av “tager”. För precis som alla säger är tanken att man ska förlora något vid stölder – men så lyder alltså inte den lagmässiga definitionen idag enligt min uppfattning. Snatteri it is och därmed basta – men det är något jag gärna ser ändras! Det blir ju tyvärr sådan oerhörd förvirring eftersom kopiering inte är fråntagande av egendom trots att man tar i båda fallen!

Sedan tror jag inte att skivindustrin etc. riktigt gjort samma undersökningar av definitioner som jag gjort här. De har bara inte koll förmodligen.