Tag Archives: Japan

Do you trust all your internets to strangers?

Question: Japanese government, Staat der Nederlanden and Starfield Technologies Inc. – what do they all have in common? Answer: You trust all of them to verify identities and security on company websites and internet services.

Are you Japanese or Dutch? Have you ever heard of Starfield Technologies? I guess not. Still you’re probably using a web browser which has these “certificate authorities” as trusted “roots”. In short this means they can – with no security errors whatsoever – impersonate your bank, eavesdrop on your logins and make your computer believe everything is just fine. But only if they were to man-in-the-middle your communication physically or somehow manage to poison your DNS lookups of course.

So the scenario isn’t really your average Joe security issue, but the heart of the issue is a very important one. It’s a question of trust – a deep conviction of truth and rightness – and “trust” – the simple term used for computing security (though without the quotes).

All computer interaction is based on trust. You trust the computer is doing what it tells you it’s doing (which Free software lets you verify). However you also trust the other person’s computer to do what you’re asking it to do – and nothing more! Given the global scale of networking and computing, this is a hard task to verify manually – thus trust is given to cryptographic algorithms mathematically ensuring your data is handled by the correct entities without unwanted manipulation.

No ordinary person can ever understand, verify or control all parameters required for 100% secure computing. This is probably the reason why browsers (Firefox, Chromium etc.) include packs of “globally trusted” certificate issuers, such as Verisign, GoDaddy etc. Private companies that are virtually the foundation of today’s DNS-based internet, controlling or supplying top domain names. This is however where one should start worrying about who controls what. Remember what Verisign did to Wikileaks.org? Did you know that they want to make it easier to happen again?

So when one can’t trust the big boys, how can one really have trust in small, unknown organisations or companies? What are their respective thoughts on free speech, free internet and policies on eavesdropping? Wouldn’t you actually prefer a system of peer-to-peer review? The “web of trust” model as it’s called when a user trusts its friends, verifies identities and thus algorithmically increases trustworthiness of each respective peer.

I’m not sure what to make of this post more than express my belief that the web’s SSL structure using pre-loaded certificate authorities in software designed to handle your private communication is flawed. For my part, I’m trying to push people into using semi-WoT CAs like CAcert.org and encourage the development of new DNS models. But my guess is I’m not influental enough on my own. Will you join the p2p revolution too?

Bilder förvränger mer än tusen ord

Twitter's Fail-Whale, an insider job by a Greenpeace activist at Twitter?

Nu råkar jag ju vara av åsikten att utrotningshotade arter inte bör jagas, dödas eller utsättas för onödiga, antropocentriska risker. Detta på grund av den enkla anledningen att mänskligheten (inte på individnivå dvs) inte förstår sig på ekosystemet, orsak och verkan samt saknar möjlighet att till fullo beräkna sina handlingar.

Av ovannämnda anledningar bör vi avstå från att handla alltför ogenomtänkt och åta försiktighetsprincipen när storskalig miljöpåverkan (livsmiljö såväl som ekosystem) ligger på spel.

Med detta sagt bör jag rimligen, i en pragmatikers ögon, stödja metoder som gynnar mina önskemål. Principiellt är det fel att lura människor, men det kan ibland vara okej för att “lura till sig opinionen” så att säga. Frågan är om det gäller när vi snackar valjakt och medias rapportering.

Valfångst Foto: Jeremy Sutton-Hibbert/Greenpeace

Valfångst Foto: Jeremy Sutton-Hibbert/Greenpeace

Dagens Nyheter har två läckra bilder (ovan) tillhörande artikeln om Japans röstköpande från fattiga länder. Båda bilderna representerar grovt skadade eller dödade valar. Båda bilderna är förvisso tagna av samma fotograf – från Greenpeace kan nämnas – och kan betraktas stötande. Det är den sanna verkligheten och jag tycker inte den borde döljas – men frågan är hur journalistisk etik talar för bruket av denna sorts bilder.

För det första är principen om neutralitet viktig hos en journalist anser jag. Texter bör författas i en objektiv, rapporterande anda och ej påverkat av ens personliga omdöme, ideologiska övertygelse eller uppfattning om ett ämne. Utsmyckningen av texter i sig – som förvisso sällan görs av journalisten – bör rimligen följa samma regelverk. Kanske bör bilder vara än mer noggrannt och försiktigt urvalda. Dels tilltalar det betraktaren mycket mer spontant – men ofta även mer affektivt, så det (vare sig man vill/gillar det eller ej) registreras av hjärnan. Som följd av detta kommer hjärnan att behandla informationen på något vis och är det t.ex. en obehaglig bild så är risken för att tycka illa om bildens budskap, säg jakt på valar, märkbart större.

Länkar till studier på detta hade ju varit på sin plats. Förlåt, men det har jag inte letat upp. Fast jämför random marknadsföringstrick och -strategi etc. Använd gärna kommentarsfältet.

Japanska valfångare jagar vikval i vattnen mellan Tasmanien och Antarktis (2005) Foto: Jeremy Sutton-Hibbert/Greenpeace

Japanska valfångare jagar vikval i vattnen mellan Tasmanien och Antarktis (2005) Foto: Jeremy Sutton-Hibbert/Greenpeace

Men bilderna på döda valar menar jag alltså kommer att påverka läsaren åt en viss riktning. Även ifall det inte handlar om det undermedvetet psykologiska bearbetandet av en obehaglig bild så kommer man att presenteras vad som åtminstone upplevs vara direkt relaterat till ämnet. Om denna bild väljer att visa en högst begränsad del av hela berättelsen eller ej vet man aldrig (en bild säger mer än tusen ord – men om vad?). Det går att ljuga minst lika bra med bilder som med text utan särskilt stora fotograferings- eller bildbehandlingskunskaper.

Frågan är alltså vilken moralisk/etisk plikt tidningar och dess layoutare har när det kommer till att bildsätta artiklar. Eller påverkar det verkligen läsaren åt det önskvärda hållet ifall man, som i detta exempel förefaller,  önskar porträttera en negativ bild. Kan motreaktionen till bildvalet kanske vara “oj, nu är det Greenpeace-bilder igen” eller kanske rentav “hähä, döda valar, that’s how I like it!”?