Tag Archives: facebook

Conversations in “social” media (and why OStatus rocks)

So, what’s more social than having a conversation? Two or more participants in an exchange of words or acts that relate to a common subject. It’s called communication and as human beings we have a natural born talent for maintaining several subjects in our mind at once.

The conversation is very important for humans and our social life. We not only want to interact with others – we want to understand the context of a conversation we’re not immediatly being a part of. Be it a political debate, people on the street passing by or when reading posts on an internet forum. Quotations are a great example of how maintaining the intended context is important, as many phrases have multiple interpretations. With the age of books, physically printed literature, keeping the context has been a hard task – but with computers, the internet and hypertext on the world wide web it is no longer difficult.

So one may wonder why websites that are portrayed as “social” are so bad at presenting communication. Lately we have started seeing one-level threads that contain comments and mentions in the “social media”. Not much more than bulletin board systems did during the ’70s and ’80s. The visual representations, event the metadata, of these digitally stored conversations are limited to relatively short bursts of chaotic chatter in the realtime-adapted webservices. Not a very socially sustainable style of communication.

The two major players in the area of asocial media services in Europe and the US are Facebook and Twitter. Both fail to respect human conversation in their own particular way:

  • Facebook has a single-thread style conversation. A user initiates this with a post or link. This notation may be quite long and occasionally sparks an intense debate. However, any replies that are made are only linked to the original post.
    Should a thread get multiple conversation participants that reply on several invisible subthreads it doesn’t take long before it is too chaotic to follow. Even for a trained robot or human being.
  • Twitter conversations are built on reply-to notifications. An original tweet, limited to 140 characters, can often gain attention and be subject to discussions. Any replies to this post will be required to contain a multi-character mention (@username) of the user replying to, while still being subject to a character limit.
    Assuming, contrary to experience, that a 140 char-limit is enough the available characters are quickly reduced with conversation participant, effectively disorienting any third-party that tries to follow up.
    To make matters worse there’s not even a method of linking tweet follow-ups in metadata, which has caused some clients to add any “>>”-like signature to indicate humans to continue reading in the next tweet.

Compare it to mailing lists. Any mailing list or e-mail client can handle threads, replies, carbon-copies and even blind carbon copies since decades ago. That’s like space-age technology compared to the asocial media services’ scrapbooking kit which even lacks a proper glue.

Google+ also uses the single-thread style. There are of course also many other services out there, even some of which have learned from (or even incorporate) mailing lists. Usenet for example should reasonably be an early example of an open social media, lacking only a flashy front-end, a marketing department and better anti-spam measures to be successful.

WordPress is probably the best example of a social web media and sports appealing multi-threaded comments with proper computer-readable markup. However, WordPress currently lacks integrated federation. It’s more of a social oasis, where you park your camel and talk for a while before you head off to the next water hole. Besides, that structure is better used for the topic of a discussion rather than the place of a discussion.

So welcome OStatus, the federated social web protocol. Its main implementation, the software StatusNet (see it in action on identi.ca or freesocial.org), already does threading and proper in-context metadata. It has the backbone for cross-domain notifications and replying without clogging the post with the @-mentions. As opposed to WordPress, the social bit is integrated both up- and downstream so feeds you subscribe to get pushed into your timeline and from there you can post comments upstream and interact with replies.

The OStatus protocol is open and free for anyone to use, works across domain-names and gives you control over what you share, how your data flows and especially where it is stored. You’d never give up control of your “real” social life to someone else – so why give up the digital representation of it? OStatus is an easy solution to maintaining this control.

So if one wants a true social media service, I think it is important to choose one that is not only open and free as in speech but also compatible with how humans really interact with each others. A system that not only respects the user by keeping the user in control, but also something that understands our social interactions – where conversations are a very important part.

The social web is nothing but communication anyway, so why not make sense out of it and keep its context open, transparent and clear?

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous

Nedanstående artikel publicerades imorse hos InfoTech Umeå. Här nedan publicerar jag den med all tillhörande metadata så hypertexten inte går förlorad, samt så dess licens CC:by-sa framgår tydligare:

Det finns Anonymous och så finns det Anonymous. Sedan 2008 har Anonymous växt allt större som en beteckning allehanda aktivister ställer sig bakom i kampen för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Alla med egen metodik, med mer eller mindre stöd från andra. Det är svårt att skilja agnarna från vetet – och var det verkligen “riktiga” Anonymous som hotade Sveriges myndigheter förra veckan?

Måndag 1 oktober. På morgonen användes överbelastningsattacker för att temporärt otillgängliggöra hemsidor. Ingen har ännu tagit på sig dessa attacker – men överbelastningsattack kom att bli veckans ord.

Senare under måndagen utsattes nämligen webbhotellet PRQ för en polisrazzia. Målet var den populära fildelningssidan Tankafetast. Så fort media publicerade detta på nätet dök det upp en video från pseudonymet Hilux Anon som sade sig representera Anonymous. Det presenterades ingen särskilt tydlig ideologi, bara ett hot om hämnd och i beskrivningen av videon länkades ett Facebook-event för “operationen”.

Just länken i beskrivningen tyder på en stor skillnad från andra Anonymous-operationer. Facebook är en centraliserad, censurerande tjänst som inte tillåter pseudonym och dessutom har nära samarbete med polismyndigheter över hela världen. En erfaren Anonymous-aktivist hade inte riskerat vare sig sin egen identitet eller “operationen” genom en så opålitlig plattform.


Första videon efter PRQ-razzian på måndag 1 oktober 2012.

Dagarna därpå kom att innebära en enorm mediauppmärksamhet. Fler attacker genomfördes och ett par fler myndighetssidor togs ner temporärt. En snöboll hade börjat rulla och händelserna presenterades som att Sverige stod inför ett hot om cyberkrigsföring.

Torsdag 4 oktober. En bild börjar cirkulera på nätet att fredag 5 oktober 14.30 lokal tid i Sverige ska de göra “största operationen någonsin i [Anonymous] historia”. En video speglar det mesta av budskapet. Ett chattrum länkas och aktivister uppmanas installera en särskild attackmjukvara.

Det här är hur Anonymous huvudsakligen rekryterar. Viral spridning av ett uppdrag som går ett par rundor på internet och lockar följeslagare, “anons”, som vill hjälpa till. De publika chattrummen består av kaosartad kommunikation men man identifierar strax vilka som koordinerar – operatörerna. Som norrlänning och Umeå-bo kan jag likna hetsen i chatterna med tunnelbanan i Stockholm – men kommer ihåg att Umeå är en av världens snabbaste internet-städer. Skulle intresset infinna sig att delta finns det mycket bandbredd att använda sig av ifall det gäller en överbelastningsattack.

Torsdagens meddelande skiljer sig dock markant på två sätt från hur Anonymous brukar kommunicera. Dels används ett relativt nytt och mindre inarbetat chattnätverk än tidigare aktioner och i kanalerna pratades det i huvudsak svenska istället för engelska.

Än viktigare är valet av mjukvara för att utföra överbelastningsattacker. Anonymous använder vanligen programmet Low Orbit Ion Cannon, LOIC. Namnet syftar på att skjuta laddade partiklar (data) på motståndaren, vilket orsakar överbelastning när en dator ska behandla allt den tar emot. Kampanjen uppmanar dock följeslagarna att använda “HOIC” som, trots liknande namn och syfte, är mindre kompetent och bland annat saknar funktion för automatisk koordination över internet.

HOIC spreds dessutom mycket osäkrare än vad som är vanligt. LOIC och dess många förgreningar kan hämtas från SourceForge och liknande tjänster där källkoden är öppen för granskning av kunniga programmerare. Detta innebär att den senaste kampanjens spridning av program har skett mer okontrollerat, vilket ökar risken att datorvirus cirkulerar. En slutanvändare har sällan verktygen att på egen hand granska säkerheten.


Andra videon från Hilux Anon efter PRQ-razzian 2012.

Fredag 5 oktober. Säpo uttalade sig restriktivt kring sina åtgärder men medgav att man förberedde sig för hemsidesattacker. Expressen publicerade en artikel om hur “riktiga Anonymous” jagar nätsabotörerna gällande den attack som ska ske 14:30. Förvirringen är total. Vilka är egentligen Anonymous?

Så slog klockan 14:30 svensk tid. Attackerna hade tjuvstartat en halvtimme innan, men inget exceptionellt inträffade. Ett par hemsidor blev temporärt otillgängliga men det hela var ett tydligt antiklimax. Nyhetsmedia hade eskalerat uppmärksamheten i onödan. Eller kan hoten faktiskt ha resulterat i något mer katastrofalt? Med föregående veckas händelser kändes det osannolikt.

Kampanjen som drevs hade signalement som inte hade funnits om det gällde erfarna nätaktivister. Chatternas innehåll liknade mer ett respektlöst tonårsuppror än en djup övertygelse att göra skillnad för världen. För mycket “fuck the police”, hur det är på skolan och övervägande om skolk för att delta. Koordination och inte minst fokus saknades hos deltagarna i operationen.

Med den kunskapen var hoten ganska menlösa. Vem som helst kan ladda hem en egen “jonkanon”, värva några kompisar och träffar man rätt kan media hjälpa till att skapa en hype. En del sidor kan säkert sänkas temporärt. Fast inte mycket mer än så. Hämnd, som vi kom att lära oss under veckan som gick, är inte en bra grund att bygga på.

För beständiga resultat, de som gör en meningsfull skillnad i världen, krävs en särskild målmedvetenhet och ett ideologiskt driv. En känsla av kamp mot orättvisa. Det är så man skiljer agnarna från vetet. Vissa entiteter bakom maskerna blir igenkännbara och mer pseudonyma än anonyma. På samma sätt som att vi människor kan lära känna flera Anders kan vi även lära känna flera Anonymous.

—-

Extra minnesanteckningar som jag fann intressanta:

Måndagen: PRQ är samma företag som 2006 hushöll The Pirate Bay. Videon dök upp innan polisen ens hittat servrarna.

Tisdagen: Man använde epitetet “hackare” och trappade upp händelserna genom den stora uppmärksamheten. Rikspolisstyrelsen Anders Ahlqvist uttalade sig om hur “ingen i världen vet” vad Anonymous är. Nätforskaren Marcin de Kaminski beklagade sig över förhastade slutsatser att just Anonymous står bakom allt.

Onsdag: Inriktningen på rättsväsendet, samt meddelandet “Free Assange” i videon tyder på att aktivisterna ogillar Sveriges hantering av Wikileaks-ambassadören Julian Assange. Men vilka står bakom?

Torsdagen: Dagen då skolungdomen lärde sig ddos och gick med i Anonymous /chrisk

Intressant nog annonserades VoxAnon ungefär samtidigt som HOIC började talas om, tidigt februari 2012. Correlation implies causation? :)

Fredagen: På kvällen publiceras att attackerna är helt avblåsta. Ska man förvänta sig att något mer kommer ut från det? Läckta dokument eller, vilket DDoS-kritiker befarar, striktare reglering kring internetanvändning?

IRC-användaren “AnonymMus” i #anonsweden på irc.voxanon.net spred totalkaos kring 14:30 genom att upprepa “AIM: 69.197.32.72 <– target” – en IP-adress som pekade på just samma IRC-server som alla var anslutna till. Många nappade på detta, som resultat av den dåliga koordineringen och fokuset i övrigt, och inom ett par minuter drabbades IRC-nätverket av att dess användare attackerade det. För att de blint litade på en icke-operatör som angav en måltavla.

Konstiga krav på URs Programchef-kampanj

Nu är jag sådär jobbig igen och mailar till svenska, relativt publika företag som premierar amerikanskägda privata företag med en lång historia av privatlivsintrång och skamlig hantering av personuppgifter.

Det gäller denna gång Utbildningsradion, UR, som driver en Programchef-kampanj. Den välkomnande texten på sidan för kampanjen är:

Nu kan du göra ett av våra program till ditt! Det enda som krävs är ett Facebook- eller Twitterkonto. Börja med att söka upp ett program, utifrån ämnen som intresserar dig. (Eller låt oss leta åt dig – utifrån din Facebook-profil kan vi ge förslag på passande program.)

Kampanjen handlar om att hitta människor vars intressen passar särskilda program och därigenom kanske kan sprida kunskap om dess existens till nya människor runtom i Sverige. En mycket god idé och självklart intressant eftersom mer kunskap åt fler är en bra sak!

Jag blir dock mycket förvånad av att de _kräver_ att man har ett användarkonto hos antingen Facebook eller Twitter. Mig veterligen så är det endast c:a 50% av befolkningen i Sverige som ö.h.t. _har_ ett Facebook-konto (och betydligt färre med Twitter). Av de som sedan har ett konto på sidan är det långt ifrån alla som faktiskt _använder_ det. Alltså har man från URs sida effektivt begränsat sin spridning av kampanjen till mindre än halva befolkningen. Way to go.

Hej, jag tyckte Programchef-kampanjen verkade väldigt intressant. Dock har jag svårt för att bli kund/produkt hos ett privatägt amerikanskt företag som förbehåller sig rätten att sälja och vidareupplåta information om mig, mina vänner, mina vanor och mina intressen till tredjepart i reklamsyfte.

Så skulle det gå att “bli programchef” utan ovanstående grova intrång i privatlivet gjorda av företag som inte ens kontrolleras av svensk lagstiftning? Typ med OpenID eller en helt vanlig e-postadress.

En sak jag särskilt reagerar på med detta är att ni försöker nå ut till så många som möjligt (alla) med denna kampanj. Det är mig veterligen bara ungefär hälften av Sveriges befolkning som faktiskt _har_ ett Facebook-konto. Och av dessa är det långt ifrån alla som faktiskt använder det! Gällande Twitter är det ännu färre som nyttjar tjänsten.

OpenID och vanlig e-post är inte domändiskriminerande och kräver inte att man går med på något användaravtal hos något obskyrt utländskt bolag med mycket dubiösa karaktärer i styrelserna. Om det går att anpassa sidan för detta är det min övertygelse att man får ett större genomslag än med det exkluderande Facebook/Twitter-kravet.

OpenID är mycket snarlikt både Facebook-inloggning och Twitter-inloggning rent programmeringsmässigt. Den enda skillnaden är att OpenID inte bryr sig om vilken domän du kommer från. Du behöver alltså inte bli kund/produkt hos ett vinstdrivande företag utan kan upprätthålla dina privata data och din onlinepersonlighet helt inom din egen kontroll, eller förlägga det på någon du litar på.

Vidare får man även exempelvis OpenID-inloggning genom registrering på ex. de flesta StatusNet-instanser där ute, dvs ett federerat socialt nätverk där man kan kontrollera sin egen information utan att opålitliga typer som Mark Zuckerberg kan luska i ens privatliv – eller sälja vidare det till slumpade annonsföretag för en spottstyver. Leve Free & Social och leve OpenID!

SNS: Vad innebär federering?

StatusNet Sverige är en del av ett globalt omspännande nätverk som kallas internet. Det finns ingen enskild leverantör, ingen samlad användardatabas och heller inga användaravtal. Till skillnad från centraliserade tjänster som Facebook och Twitter, slutna nätverk med användaravtal, så har internet – och även det decentraliserade StatusNet – en öppen policy ämnad för fri användning. Så vad är för- och nackdelarna med en centraliserad jämte decentraliserad modell?

Först och främst vill jag förklara begreppet “federering”, något så gott som alla internetanvändare har stött på. Med största sannolikhet har du som nätanvändare åtminstone en federerad identitet. Alltså en lagrad profil med vilken du kan verifiera dig själv med en personlig eller hemlig detalj (typ lösenord). Det bästa exemplet är e-post, något nästan alla har stött på – och kanske rentav har fler än en instans av. Med e-post kan du välja vilken leverantör du litar på (ditt företag, Gmail, Yahoo!, etc. eller vara din egen leverantör (med eget domännamn, typ mmn-o.se). Därefter finns inga begränsningar, mer än spam-filtrering, att skicka meddelanden till andra identiteter hos andra leverantörer. E-post är decentraliserad och federerad.

De “sociala” tjänster som erbjuds av ex. Facebook, Twitter och Google+ är slutna och begränsade nätverk med centraliserad kontroll. För att använda dessa sidor måste du ha ett konto hos den enskilda leverantören! Vill du diskutera en bild med dina vänner på Facebook – ja då måste dina vänner också registrera sig hos dem med allt vad det innebär! Jämför detta med e-post, där konkurrenterna Gmail och Hotmail tillåter användare att konversera även utan lokalt konto!

I en liknelse med köttvärlden kan de slutna tjänsterna jämföras med privata utrymmen vars regler dikterar vilka som får vara där och hur platsen ska användas. Tänk herrklubbar, sektmöten etc. där kvinnor och oliktänkande utesluts – förutom att i “sociala media” handlar det om 12-åringar och personer med skyddad identitet. Bland annat därför är det konstigt att offentliga organisationer använder dessa tjänster alltmer i sin verksamhet, om man egentligen ska tjäna hela samhället.

Fria och öppna sociala nätverk som StatusNet fungerar istället på slutanvändarens villkor. Precis som med e-post kan du välja leverantör utan att uteslutas från gemenskapen (communityn). Istället för att tvingas på ett ansiktslöst, privatägt amerikanskt företag som vill tjäna pengar på din privata information (Facebok, Twitter, Google etc.) så väljer användare leverantör baserat på förtroende. I ett öppet, federerat, socialt nätverk kan man som användare välja vem man ska lita på.

Federerade nätverk: Antingen gör man allt själv och har absolut kontroll över sin egen information – eller så överlåter man detta till någon man respekterar och har förtroende för.

Är du sugen på att pröva ett öppet socialt nätverk som drivs av mjukvaran StatusNet kan du registrera dig hos t.ex. den tjänst jag själv driver tillsammans med Piratpartiet – Free & Social – eller någon av huvudutvecklarens egna instanser: Status.net och Identi.ca. Vill du “skända sociala medier” kan du använda quitter.se! Oavsett vilken du väljer kan du prata fritt över gränserna! Leve Internet!

Att leta buggar och grejer

Jag försöker som bekant utveckla och förbättra mjukvaran StatusNet i syfte att göra den mer lättanvänd, bättre integrerad med slutna tjänster (för att hjälpa migrering till öppna nätverk) och inte minst förbättra och förnya funktionalitet. Min slafsiga test-utveckling av Free & Social-instansen kan man följa på Gitorious för närvarande, i framtiden kommer jag även att publicera kod och projekt på GitHub.

Ett par utmaningar för min del är bl.a. att detta är den största mjukvaran jag arbetat med hittills, dvs flest rader av kod i projektet. Således tar det ett tag att sätta sig in allt. Dock känns det som att de senaste månaderna har inneburit stora steg för att förstå strukturen tillräckligt för att kunna modifiera kärnfunktionalitet i StatusNet.

Den största delen av min utveckling hittills, sedan jag sökte stöd för projektet i februari, har varit för pluginet “FacebookBridge” där min version för närvarande slurpar i sig det mest relevanta från anslutna användares “home timelines”. Inlägg, användarprofiler och bildbilagor importeras till större delen, men eftersom Facebook verkar ha sjuttielva olika TYPER av bilagor och liknande kommer det behövas mer arbete på den fronten.

Twitter finns det redan ett närmast komplett stöd, där har jag mest skrivit buggfixar så att användarupplevelsen är mer konsekvent samt att StatusNet 1.1.0 fortfarande har ett par buggar. Inte minst har jag snyggat till kod, men sådana patchar är svåra att få med i originalmjukvaran, varför jag egentligen borde fokusera mest på småfixar snarare än större omskrivningar.

Men så kommer man förstås till den stora problematiken med detta projekt, att dessa slutna användarsidor verkligen försöker stänga ute sådana projekt som StatusNet från att nyttja informationen. Jag tror det endast är en tidsfråga innan t.ex. Twitter stänger av sitt API för 3:e-partsklienter (om de inte betalar för sig) och dylikt.

Jag välkomnar varmt fler att testa StatusNet och försöka locka över användare till ett öppet och decentraliserat socialt nätverk. Dock kommer det framöver att behövas ett bättre lockningsrop, som även ickeprogrammerare kan uppskatta. Hur förklarar man bäst varför det är bra att kontrollera sin egen information och decentralisera infrastruktur? Inte ens majoriteten inom Piratpartiet och Ung Pirat förstår ju poängen och fortsätter gladeligen att bruka de enorma, slutna nätverken i direkt motsats till den politiska ideologin.

Varför bredda Piratpartiet?

Piratpartiet håller på att förbereda sig inför att bredda för fullt. Först och främst håller jag med om Klaras kommentarer kring breddningen och dess inriktning från vårmötet (vars organisation och metodik jag ej förmår medverka i). Mycket är bra och visionerande medan annat är löjligt, töntigt eller rentav oseriöst. Ungefär som de flesta andra partiers ståndpunkter om man granskar kongressbeslut, historia etc. Så inga konstigheter där, mer än att man hade kunnat hoppas på att Piratpartiets breddning skulle skilja sig från mängden.

Dock är ju inte alla som engagerar sig i politik bra människor och sådana som vill göra saker bättre. Det finns många troll, såväl medvetna som omedvetna sådana. Många vill förstås göra saker bättre för sig själva snarare än andra – och dessa har ju alltid en större förmåga att kränga åt sig plats.

Jag ser huvudsakligen breddningen som något som ger oss uppmärksamhet, vilket ger oss möjlighet att sprida tankar och politisk inriktning som gynnar informationspolitiska ställningstaganden. Ifall vi bara får fram vår politik på ett par nya områden är det mycket bättre än att folk tror att Piratpartiet är ett en-till-tre-frågeparti. Och får vi andra partier att visa att de saknar konkret politik där vi har det – vilket är det absolut vanligaste – så är det ju exakt vad som behövs för att föra diskussionen framåt.

Dock vill jag mena att Piratpartiet håller på att bredda sig innan man ens själva lever som man lär. Piratpartiet är fullt av en massa integritetsignoranta individer i styrelsenivån som (åtminstone genom handling) förespråkar slutna protokoll, centraliserade tjänster, avskyvärda licensavtal, mjukvaror som förstör det fria mjukvaruekosystemet och dessutom betalar vi en massa pengar till inlåst infrastruktur och hårdvaruleverantörer som direkt verkar mot vår politik. Dessa människor är tyvärr alltför många, högljudda och inflytelserika i partiet för att kunna ändra på något i praktiken. Vi kommer att leva kvar med Skype, en Microsoft-orienterad medlemshantering (.NET-plattformen ), GSM-kommunikation, Applehårdvara, sluten forummjukvara, VMWare för serverparken och partiunderstödd promotion för Facebook och Twitter som sociala mediaplattformar trots deras extrema asocialitet.

Inte en själ i partiledningen (såväl den formella som informella) försöker aktivt uppmuntra bruk av fria, öppna plattformer och standarder. Kanske någon i vissa fall yttrar sig om detta i förbifarten, men sådan kommunikation går förlorad och har absolut ingen bäring i praktiken. Förvisso vill jag ge mycket cred till Henrik Brändén och Anna Troberg, som åtminstone talar varmt om dessa saker, men jag har än mycket konkret handling från dem att se. Mer action!

Så ska Piratpartiet bredda sig tycker jag att vi först och främst ö.h.t. bör leva som vi lär. Såsom att påtala hur Spotify är dåligt för artister och att gå på bio finansierar motståndet. Mer fri kultur åt folk och mer stöd åt kreatörer – och ingen finansiering av PR-lobbyn som försöker få Piratpartiet att verka som något dåligt. Mer piratkopiering – och inte minst frigörandet av inlåst kultur. Tvångs-CC-licensiera de verk du kopierar och använd huvudsakligen riktiga sociala media när du kommunicerar med folk.

Jag har ingen respekt för någon som beter sig som en vanlig politiker. Ord betyder inget utan handling. Så stå for the fuck’s sake upp för dina åsikter och värderingar. Eller är folk för pragmatiska? För vardagsinbitna.

swedbank_och_facebook-01-swedbanks_framsida

Gör Swedbank reklam för Facebook eller ej?

Som uppföljning till mina mailfrågor till Swedbank och Adressändring kan nämnas att Swedbank svarade men Adressändring inte har gjort det ännu. Kommer skicka påminnelsemail om jag inte får något i början av nästa vecka, samtidigt som jag ska skicka iväg en fråga till Försäkringskassan om samma ärende då de enligt hemsidan “svarar på frågor” där om föräldraförsäkring och bostadsbidrag.

Swedbank förnekar att de skulle göra reklam på sin hemsida. Själv tycker jag det är tydligt hur Swedbank uppmanar sina kunder att skapa ett konto hos Facebook istället för att nyttja andra möjligheter till kundtjänst.

En sak vore ifall Swedbank hade ett användarkonto hos tredjepart och på den sidan nyttjade kommunikationen. Att däremot på detta vis locka besökarna på swedbank.se att gynna tredjeparts vinstintresse är för mig en fullkomligt sanslös handling av en i övrigt förtroendeingivande bank.

Så vari ligger mina bekymmer egentligen? Som jag skriver i min nedan citerade kommunikation med Swedbank (genom kontaktformuläret som ligger på en undersida, där även Facebook premieras framför mailkontakt) så:

Grundproblematiken är nämligen att kundtjänsten över Facebook presenteras som lättsammare/fördelaktigt snarare än ett likvärdigt alternativ. Samtidigt som inget av kraven på avtal med Facebook presenteras förrän efter man lämnat Swedbanks hemsida.

Som användare förväntar man sig i bankärenden en säker hantering av ens personuppgifter, men detta är absolut inget Facebook kunnat sköta historiskt – och än mindre något jag tror Swedbank kan garantera.

Såhär ser det ut efter att man klickat på den tydliga, frontade länken till “vår kundservice” alternativt där man kan få “svar på dina frågor direkt” följer dessa två skärmbilder:

Så fort man försöker skriva en fråga dyker dock denna skärmbild upp:

Vänligen läs min kommunikation med Swedbanks kundtjänst och kommunikationsansvariga (första kontakt här). Inklistrat i ordinarie mail-ordning med inflikta citat:

On Tue, 24 Jan 2012 13:55:46 +0100, <peter.borsos@swedbank.se> wrote:

Hej Mikael, Vi har svarat dig. Vad är problemet som du ser det? I vilken egenskap är detta intressant för dig och varför är det ett problem om det nu är det?

Bekymret, snarare än problemet, är att den bank jag använder har ett så intimt samarbete med ett privatägt amerikanskt företag för en simpel kundtjänst som absolut inte behöver den nivå av integration som krävs genom Facebook.

Särskilt bekymmersamt är det förstås även att just Facebook har en mörk historia av integritetskydd och hantering av personlig data. Vid ankomst till startsidan för swedbank.se välkomnas man av ett erbjudande att inte bara ingå avtal med denna aktör utan även inte bara överlämna immateriella rättigheter på material man publicerar utan även vanligtvis PUL-skyddad information till detta företag.

Just det avtalet förstår jag ej varför Swedbank vill att jag ska ingå i. Något man alltså uppmanas till genom den så framträdande reklamen på swedbank.se.

Grundproblematiken är nämligen att kundtjänsten över Facebook presenteras som lättsammare/fördelaktigt snarare än ett likvärdigt alternativ. Samtidigt som inget av kraven på avtal med Facebook presenteras förrän efter man lämnat Swedbanks hemsida.

Som användare förväntar man sig i bankärenden en säker hantering av ens personuppgifter, men detta är absolut inget Facebook kunnat sköta historiskt – och än mindre något jag tror Swedbank kan garantera.

Att ni finns på Facebook är ju i sig en smart kundstrategi, men att göra sådan reklam för deras tjänst från en i övrigt förtroendeingivande hemsida får en att betvivla Swedbanks trovärdighet.


Mikael Nordfeldth

On Tue, 24 Jan 2012 12:39:55 +0100, <emma.bergfeldt@swedbank.com> wrote:

Hej Mikael! Vi gör inte reklam på våra sidor, och så heller inte för Facebook.

Jag ser i alla fall tydliga Facebook-loggor såväl på er framsida som undersidor följt av länkar till detta privatägda amerikanska företag i uppmaningar att besöka dem: “Välkommen till vår kundservice på Facebook Här svarar vi på alla dina bankfrågor och tar emot dina synpunkter. Vår kundservice på Facebook har öppet vardagar kl 08–22. Besök oss på Facebook” “Besök oss på Facebook” leder till en sida där, för att fråga något, jag behöver skapa ett konto och överföra mina personuppgifter till detta utländska företag som jag läst har hanterat personuppgifter skamligt [enligt bl.a. svenska Datainspektionen].

Däremot har vi valt fritt att använda Facebook som kanal för att våra kunder finns där. Vi gör således inte reklam för Facebbok utan för att vi använder den kanalen.

Om nu kunderna finns på Facebook är det väl _där_ ni bör göra reklam för att ni också använder den tjänsten? Och det är ju inga problem då de mig veterligen har reklamavtal för riktad marknadsföring, allmän annonsering och dylikt. Att ni marknadsför företaget som ni gör på er egen hemsida är ju i huvudsak en för Facebook direkt gynnande reklam. Vilken möjlighet finns det för andra att marknadsföra sig på detta vis genom er hemsida?

Statens reklam för Facebook

Har skickat följande mail till Adressändring AB och Swedbank AB – två statligt (del)ägda bolag som gör reklam för den privatägda, amerikanska tjänsten Facebook.

adressandring.se

Pinsamt nog skrev jag “addressandring.se” i mailet (justerat nedan ifall någon kopierar), men nåväl. Slarvigt. I vart fall är Facebook-reklamen synlig på bl.a. undersidan Tjänster och priser.

Reklam för Facebook under "Elektroniska tjänster" på adressandring.se

To: info@adressandring.se

Hej, jag såg på adressandring.se att ni gör reklam för Facebook med erbjudandet att man kan uppdatera sin adress där genom en elektronisk tilläggstjänst.
Jag är lite nyfiken på vilket intresse Adressändring AB har i att göra reklam för ett privatägt, amerikanskt företag som dessutom har mörk historik gällande dataskydd och integritetspolicy.

Har Facebook betalat något för denna tjänst, eller har ni på eget initiativ gjort reklam för deras tjänst?
Vilka chanser finns för andra företag att få denna särskilda exponering på er hemsida?

swedbank.se

Swedbank har ingen publik mailadress vad jag såg på deras undersida “Kontakta oss”. På framsidan finns däremot en tydlig ruta med kontaktinfo med ännu lättare urskiljbar Facebook-logga! Och man måste ju vara användare på Facebook för att kunna använda tjänsten, så jag då blir man ju inlurad att ingå avtal med det företag.

Reklam för Facebook på Swedbank.se's framsida. Företaget premieras även på Kontakt-sidan.

To: E-postformulär på hemsidan

Hej, jag såg på swedbank.se att ni gör reklam för Facebook med erbjudande om enkel support etc. ifall man registrerar sig hos dem.

Jag är lite nyfiken på vilket intresse Swedbank har i att göra reklam och värva medlemmar för ett privatägt, amerikanskt företag.

Har Facebook betalat något för denna tjänst, eller har ni på eget initiativ gjort reklam för deras tjänst?
Vilka chanser finns för andra företag att få denna särskilda exponering på er hemsida?

Konstigt nog behövde jag gräva djupare än framsidan för att hitta möjlighet till mailkontakt, vilket inte ens går att initiera med en vanlig mailklient.

 

Europe vs. Facebook

Jag har nu följt instruktionerna på Europe v. Facebook för att kräva ut alla uppgifter de sparat om mig – vilket de har en skyldighet att delge enligt europeisk lag. Och det är ju mycket information de sitter inne på.

Kräv ut data själv
Get Your Data!

Datainspektionen älskar nog detta, att folk ger sig på Facebook och kräver att de följer lagen. De har ju haft sina åsikter kring hanteringen av personuppgifter enligt nordiska lagar och praxis.

Mexiko och källkritik vs. Pojken och vargen

Mexiko debatterar yttrandefrihet efter att två personer skrivit text på Twitter och Facebook Internet. De riskerar nu upp till 30 års fängelse. Bakom galler 30 år för ett par hundra tecken på Internet. Oj.

En lärare och en radiopratare riskerar upp till 30 års fängelse för att ha larmat om att en skola stormats av beväpnade män. Uppgiften, som var felaktig, fick panikslagna föräldrar att rusa dit för att rädda sina barn.

De två har hänvisat till att de bara vidarebefordrade information från andra källor.

Vad har hänt med Internets automatiska distans, skepticism och inte minst källkritik? Sedan när blev Internet en källa där allt betraktas som sant? När kan motsvarande juridikmissbruk hända i Sverige bara på grund av enstaka missdåd? Istället för att bemöta och konstruktivt hjälpa.

Jag som trodde att sensmoralen i Pojken och vargen var etablerad sedan drygt 2500 år tillbaka. Det är klart att pojken har rätt att missbruka sitt förtroende som fåraherde – förutsatt att denne tar konsekvenserna. Idag verkar dock samhället tycka att konsekvensen ska vara straff och fängelse snarare än förlorat förtroende och en social bakläxa.

Jag trodde dessutom att poängen med Internet var att man dubbelkollade fakta på nolltid. Tydligen verkar dessa slutna, opålitliga källor som kallas Twitter och Facebook dock användas som sanningsenliga informationsdatabaser. Till skillnad från tiden då hemsidor och forum var “Internet” och man faktiskt granskade saker dubbelt upp.

Det där med “sociala medier” inkluderar även falsarier och lögner.
Internet är samhället!