Detta inlägg tar upp en gammal, gammal debatt som borde ha lagt sig för evigheter sedan. Ungefär sedan man sade “multiplication can produce powerful numbers“. Kring 2003 egentligen, eller officiellt 2007. Nedanför försöker jag visa att information (data) är multiplicerbart, men inte t.ex. tjänster och memorabilia.
DNs ledarsida hade för ett tag sedan (2009-08-12) en artikel om Spotify. Den talar om att Spotify är en större inkomstkälla för musikbolagen än iTunes. Good for them. Att sedan artister som Magnus Uggla har sin kritik mot detta är ju ganska viktigt att komma ihåg. Men vadå, det är väl inte direkt så att iTunes är någon stor hit i Sverige, va? Så hur svårt är det att vara mer framgångsrika än det…
För kuls skull kan nämnas att kampanjer av olika slag, med eventuellt stark ironi, har dykt upp för att stödja Magnus Uggla i sitt rasande mot sitt skivbolag.
Men nåväl, nu är det ju så att folk är insnöade på de ekonomiska banorna som alltid. Folk i allmänhet är inkörda i fördelning, värde och utbud/efterfrågan. Bah, kapitalister! Det är ju helt jävla irrelevant ifall man kan få betalt för det man gör, om det man gör ändå inte tillåts spridas vidare. Man kan ffs inte kräva betalt för något som man behåller ensamrätt till. Det är som en grundläggande del av samhället. (Inte ekonomin).
Ifall jag har en stol du inte får använda så betalar du inte för den. Har jag en av Magnus Ugglas låtar – på skiva eller genom Spotify – så har jag inte tänkt bry mig ett jävla skvatt om hans levebröd ifall jag inte får använda musiken. Inte bara lyssna nu alltså, utan faktiskt använda musiken. Modifiera, göra cover, lägga som soundtrack i film och dylikt. Är något oanvändbart så förtjänar det inte betalning.
Och här är problemet som lurkat i evigheter i debatten. Det som skiljer de två (fler?) lägren i upphovsrättsdebatten: Exemplarförsäljning. Tanken att information kan låsas fast. Att en kopia innebär en (även fragmenterad) betalning etc. En återgivning av information, t.ex. som soundtrack vid filmuppspelning, ska enligt lagen generera en inkomst till ägaren av informationen.
Men nä, fuck that. Snälla kom inte och hävda att musik i sig borde kosta. Uppträdanden, specialutformning, uppdragsarbete och memorabilia kan kosta. Att dock hävda ensamrätt till något immateriellt kräver banne mig mer förklaring än “det har alltid varit så [sedan vi sade att det skulle vara så]“. Följande två åsikter står jag starkt fast vid:
- Det som går att multipliceras till mäktiga tal är antingen ens eget, eller allas. I det förstnämnda fallet kan tyvärr ingen annan få tillgång till materialet.
- Ovanstående anser jag eftersom man kan inte hindra någon att tänka, drömma eller återskapa ett motsvarande verk (digitalt eller analogt). Än mindre bör den inskränkande makten aldrig återfinnas i ett samhälle värt stämpeln demokrati.
Stöld av tankegods.
Så kontentan här är att vi (även pirater) måste börja släppa på tankarna om ersättning för immateriella ting. Det inkluderar “intellektuell egendom”, eller “tankegods” som Aftonbladet kallar det. Det är nog egentligen så enkelt som att “stöld av tankegods” förmodligen inte kan yttras ens av en domare i Högsta Domstolen utan att denne drar på mungiporna…
Så let’s rock ‘n roll. Spela inte med på fjolleriet om att artisterna ö.h.t. ska få betalt för sina verk. Fast givetvis bör man få betalt för att vara kreatör till den grad man förtjänar det, där t.ex. musikgruppen Kreti och Pleti brukar förespråka lösningen kulturbidrag. Musikgruppens Mattias Hamberg skrev under EU-valrörelsen ett par tankar om ersättning, vilket var lite av min inspiration till att knåpa ihop detta inlägg. Ignorerar man det om bibliotekslösningen så gillar jag inlägget, även om vänstervibbarna är lite väl kraftiga (bah, socialist!). Dock har t.ex. Piratpartiet många medlemmar som bör läsa inlägget för inspiration och uppfatta-andras-perspektivism. Vidare skriver även Swartz finfint om bl.a. “joint attention”, vilket även det kan vara intressant på ämnet “delande” snarare än “ersättningstänk”.
Men nu behövs en sammanfattning.
- Innan FRA trodde folk att piraterna var “gratisgenerationen”. Det gör vissa, typ Jan Guillou, fortfarande förvisso. Dock inte med samma ekipage.
- När integritetsdebatten fick spinn på riktigt fick vi fram grundpoängen med att hindra kopiering innebär att hindra kommunikation.
- Nu hoppas jag att vi framöver ska kunna påpeka att utöver hotet mot kommunikationen så måste vi verkligen visa hur kreativitet, nyskapande och delaktighet verkligen förutsätter uppluckrad upphovsrätt.
- Vi kan inte prata om ersättning för kulturellt berikande utan att först bli av med exemplarförsäljning som norm. Allt annat är att dansa efter en missvisande flöjt som spelas av CD-förespråkare.
Intressanta ämnen att läsa vidare om nu, som fördjupning av deltagarkulurens byggstenar, är t.ex. Kulturutredningen (Kontaktnätets remissvar är en duglig början). Konsekvenserna är bl.a. att amatörkultur problematiseras markant då många stödformer görs otillgängliga. Att våldsrapera amatörkulturen är som att spotta på det som gör att deltagarkultur – och internet i allmänhet – är så oerhört awesome.
