Evelina Burström inspirerar till att starta klubbverksamhet i DIY-anda. Även om hon menar att det ö.h.t är ett alternativ att “som många andra kan ni köra era Spotify-spellistor av kända electro-låtar”. Fast jag tycker mig känna av lite less-het i den meningen…
Det pratas ofta om Umeås DIY-kultur (do it yourself), ett sinnelag som verkar genomsyra större delen av nöjeslivet. Gör ingen annan det så gör jag det själv – och om någon redan gör det så ska jag göra det ändå, fast på mitt sätt.
Och ska det varaDIY 2.01k så är det väl deltagar- och amatörkultur som gäller för att det ska vara något nytt på klubbarnas spelplan? Inte för att klubb-besökarna vill ha något nytänkande och häftigt – de vill ha hög, kass musik och sprit. Fast att försöka erbjuda fulkultur åt folket tycker jag man borde ändå! Det är ju kul åtminstone.
Inom en månad tycker jag man hinner styra upp en inledande Common Club of Umeå, inte sant?
Det är kanske inte så svårt att lista ut att fuldelning har med olaglig fildelning att göra. Men vad är könskonträr, grindstad eller prokotta? Det enda de har gemensamt är att de finns med i Språkrådets årliga nyordslista.
“Fuldelning” är givetvis vad jag fastnar på i artikeln (även om jag tycker att “slidkrans” är ett fint tillägg det med). Det handlar alltså om den illegala typen av “fildelning” vilket i sig är samlingsbegreppet för all sorts fildelning. Jag saknar förstås nu ordet “findelning”, men det kanske går att använda ändå i och med att jag är neologist.
Alltså måste ju “findelning” vara när man “gör rätt för sig” – fildelar lagligt. Prefixmässigt brukar ju däremot “finkultur” vara sådant som tillhör en elitistisk klick, så det vore kanske lite magstarkt att språkfästa en klassuppdelning av kulturbrukare. Fast det förstås, findelning kan ju i så fall göras med allt – dålig kultur brukar dock kosta pengar och vara för oerhört begränsat bruk.
Kanske det heter fuldelning eftersom det man fuldelar är dåligt? Backstreet Boys, Per Gessle och sådant är exempel på renodlat dålig kultur. Således bör spridandet av den kulturen betraktas som något fult i sig (t.o.m. om man betalar!). Till skillnad från finkulturen så är ju däremot den kära fulkulturen ofta tillgänglig på enkla sätt och bör fortsätta spridas på smarta sätt.
Common Culture Duck of Umeå
Jag är nämligen en förespråkare av fulkultur – ett begrepp vilket jag f.ö. gärna ser definieras. Inom fulkulturen sker klassdelning hela tiden (höhö). Fulkulturen “findelas” hela tiden – det brukar t.o.m. vara tanken från första början att man ska kunna göra det fritt. Det är sällan “fulkreatörer” vill följa storbolagens pipa och avsäga sig sina upphovsrättliga fördelar. Det är mycket bättre med some rights reserved än all rights to Big Four liksom.
Nej, “fuldelning” tycker jag nog inte om som nytt uttryck. Lyckligtvis är dock fuldelning ett minne blott sedan jag började gräva i Creative Commons-världen. Nu är det nästan bara fin fildelning av fin fulkultur som gäller – bra som dåligt. Jag har ingen nytta av fuldelning längre. Må detta nya ord vara kortlivat det med.
Om man ska författa ett fulkulturens manifest, vilka delar ska då vara med?
Googlar jag runt så hittar jag mest folk som använder “fulkultur” bara som ordvits, som ett begrepp för att beteckna oseriös kultur och till och med dra någon slags klassanalys över begreppet. Eventuellt hittar man någon som diskuterar att vad vissa snobbar hävdar är dåligt egentligen är bra, men det använder fortfarande finkulturen som norm.
I en del lägen kopplas fulkultur ihopmed alkoholförtäring, och i en del fall saknar jag definitioner ö.h.t. Dessutom verkar det mesta kring begreppet inte ha uppdaterats på ett eller ett par år. Så det är på god tid att man styr upp vad fulkultur faktiskt är:
Opretentiöst. Jag har på sistone använt detta begrepp ganska mycket och bl.a. rett ut ungefär vad jag menar i en konversation med med Isak Falk-Eliasson.
Kostnadseffektivt. Eller måste det vara det? Kanske det blir en följd av att inte vara pretentiös. Här blandar jag gärna in t.ex. DIY-anda och annat grundläggande för realkreativitet.
Osjälvt. Ett begrepp jag inte är helt säker på vad det betyder. Det är inte “osjälvisk” och inte riktigt “osjälvständig”. Men överlappar säkert på flera ställen. Ordet kommer från Osjälvständighetsfestivalen.
Är “osjälv” kanske att det inte skapas av någon särskild? Att det fulkulturella är sådant som [kan] skapas av “the commons”?
Sådant jag personligen inte vill tillskriva fulkulturen är:
Motsats till finkultur. Jag tror inte på motsatsförhållanden inom kulturen, det segregerar endast. Kontraster ska utnyttjas för att nå nyskapande, inte orsaka grupperingar och uteslutande. Det räcker med punk vs synth, så att säga.
Omainstream. Och särskilt inte anti-mainstream. Fulkultur tilltalar inte den stora, grå massan kan jag gå med på. Fast om något fulkulturellt trots allt blir mainstream är det ju bara bra. Det är ju fortfarande fulkultur om det följer de övriga principerna i vårt kommande manifest.
Omainstreamheten är en egenskap som förövrigt delas väldigt mycket med just finkulturen. Mycket som klassas finkultur är ju som t.ex. avantgarde, vilket jag personligen tycker är superawesome och mycket väl kan dela stjärterum under fulkulturens parasoll.
Sedan älskar jag verkligen hur min norrländska/västerbottniska gör tydliga anspråk i denna text. Prefixet “o” är en underbar kreation. Kort, enkelt och gör all skillnad i världen.
Låt höra om någon har fler förslag på vad fulkultur är och inte är. Jag är idel öra.
Biopublikens pris är en tävling utlyst av Svenska Filminstitutet. Där ställer Nasty Old People upp i tävlingen och är definitivt en av de filmer som mest – eller överhuvudtaget – förtjänar priset. Även om den bara visats på ett oerhört begränsat antal biografer så har den (förmodligen) setts av åtskilliga tiotusentals människor över hela världen. Tack vare The Pirate Bay.
Tänka sig den dagen detta blir verklighet.
Så varför ska man rösta på Nasty Old People, mer än att den trotsar de etablerade produktions- och distributionsmodellerna? Googla så hittar du flertalet recensioner, eller för den delen möjligheten att ladda hem filmen själv… Men här är i alla fall en recension från random googling där någon random hade sett filmen på en fri-film-festival (min stilformatering):
Hanna Skölds debutfilm Nasty Old People är ganska annorlunda för att vara en svensk film. Filmen handlar om 19-åriga Mette som är nynazist och jobbar inom hemtjänsten. På grund av sin tuffa attityd får hon ta hand om de gamlingar som ingen annan klarar av att hantera. Gamlingarna är charmerande och underhållande – här finns till exempel den excentriske författaren som helst vill klara sig på egen hand, en sexgalen hundraåring och en tant som är rädd för allt och alla. De är givetvis karikatyrer men det gör dem inte mindre roliga. Bitvis känns det som att Amelié från Monmartre möter svensk diskbänksrealism á la Roy Andersson, och det är ju inte helt fel.
Det enda felet med filmen är att Hanna Sköld inte nöjer sig med att underhålla utan även vill få in något budskap i stil med “alla människor kan förändras till det bättre”. Men karaktärerna är lite för platta för att filmen ska få något riktigt djup. Till exempel förstår jag inte varför Mette blev nazist, vilket är ett problem eftersom det då är svårt att sätta sig in i vad hon är för typ av person.
Men Nasty old people sticker i alla fall ut på den svenska biomarknaden och det är förvånande att den inte har fått gå upp på fler biografer.
After the weekend’sfree culture festival, which me and my friends threw together, I’ve pondered the ideas and concepts behind “amateur” creativity. Not necessarily lower quality compared to “professional” creations. It’s rather that the creativity stems from something else than aiming for economical profit.
Please note that I do not necessarily mean the socialist let’s-be-hippies kind of “value beyond profit”. However, I often argue that creativity spawns a higher quality of life. It may also act as some sort of cognitive therapy – or just simply mean that one is interested in something. Having an enjoyable experience besides work to spend time on increases happiness – which is a rather accepted theory.
In either case, one of the happenings during this event was Simon Lindgren, professor in sociology at the University of Umeå, who talked about internet and participatory culture. Apparently something good came out for him too, as he writes in a blog post about his talk at CCOU:
I have been toying for some time with the idea of writing something about what I would call “subcultural innovation”, and this experience fuelled these ideas even more.
When I read this I was very excited. Just the phrase “subcultural innovation” got me really inspired and I repeated it for myself a couple of times. It meant so much at the same time! The post I’m writing now is generally just to make my mind settle and perhaps inspire someone else to ponder the subject as well.
What is subcultural innovation, and what does it encompass? Several questions flew through my mind which I’m still digesting:
Is a subculture merely the derivative (or “extreme”) culture of something more ordinary (“mainstream”)? Given time, will they converge?
Could a subculture perhaps also be the combination (“crossover”?) of several mainstream themes, to create a combined derivative? Or will this merely be a culture ex “sub”?
I believe these are important questions, added some further odd thoughts, which I need answers for in order to have a chance to deduce anything given the fascinating term subcultural innovation. I can definitely say I’m very excited about this.
Vilken legitim rätt har Håkan Hellström att få betalt för varje uttryckande av hans – vid ett tillfälle för mer än 7 år sedan – nedskrivna ord? Piratpartiet har sitt snack om 5 års kommersiell ensamrätt. Det är diskuterbart hur det bör lösas. Fast lite substans finns det ju faktiskt i förslaget, vill jag hävda.
Om Håkan Hellström vill komma och spela på Common Culture of Umeå och bli bjuden på mat och få sig ett rimligt gage är han välkommen. Fast skulle Stim komma och kräva “Gessle-pengar” och administrationskostnader, eller vad nu pengarna går till, hade vi nog varit tvungna att be honom dra åt helvete.
Så Stim:a er inte, artister. Gör ni det så får ni inte mat för dagen.
Bara en vecka eller så innan CCOU hade Malin Frimodig skrivit ihop låten Brighten the Dark. Om det blev premiärspelningen vet jag inte, då hon spelade i Skellefteå veckan innan, men färskare kultur än såhär får man inte varje dag!
…även om Miranda Lundin faktiskt knäckte detta genom att skriva färdigt en av låtarna tidigare samma dag innan hon uppträdde på vardagsrumscenen för UmeTV. Nu senast på Common Culture of Umeå fick vi höra en en lite annan, kanske mer mognad, tappning av den låten – Too Many Shorelines and Too Few Cruel Towns:
Musiken, i motsvarande crap-kvalitet som YouTube förvisso, kommer jag att publicera i framtiden så ni kan slänga in det på era mediaspelare och whatnot. Håll utkik!
Jag ville kalla låten “studera himlen”, men isak falk-eliasson sade att den hette “hinna med”. Fast sedan hette den enligt ett sms istället “saker och ting”. Sedan konverterade jag och laddade upp till YouTube, så nu blev det som det blev.
Stort tack till alla ni som varit med och gjort Common Culture of Umeå till vad det blev! Jag är helnöjd efter helgen och det blev riktigt bra stämning på Hamnmagasinet tycker jag. Ikväll fick vi till och med se frink & soso skapa plasma i mikrovågsugn.
Fast jag orkar inte skriva mer just nu. Min hjärna är matt. Men här har ni den läskigaste julsången någonsin: Kreti och Pleti – Tomten (Winnerbäck edition)
Snacka om att jag inte vill träffa tomten i år. Fast jag är nöjd över att få äta mat finansierat av honom. Vi har fortfarande frukt på vårt kollektivs matbord som var över sedan Winnerbäcks spelning i Umeå. Och fläskgryta. Och hjärnaids.
Erik Josefsson snackar om sitt arbete nere i EU. Foto: Zash
Common Culture of Umeå har avslutat sin första kväll och jag tycker det blev suveränt. Okej att inte alla småaktiviteter vid sidan av skedde, men folk verkade definitivt tycka att det var kul och värt i slutänden!
Erik Josefsson stod för ett intressant och förklarande föredrag – eller snarare frågestund – om sitt arbete nere i EU. Efteråt så snackade vi lite om bl.a. hur människor automagiskt applicerar sociabilitet även i såväl döda som immateriella ting. Jag försöker fortfarande greppa resonemangets helhet och vad jag egentligen tänker själv i ämnet. En spröttanke därifrån var – till skillnad från “vad är information” – “vad kan information vara?”…
Fredrik Jonsson (Kreti och Pleti) sjunger för fullt! Foto: Frank Drotz
Det blev förövrigt lite kruppkrux med UmeTV-livesändningen mitt i Kreti och Pleti märkte jag. Helt buggat,men min MPEG2-hårdvaruencoder identifierade sig inte under mystiskt lång tid. Jag tror den kraschade eller något, det är svårt att veta med proprietära hårdvarulösningar. Sedan borde man inte sända en 8 Mb/s-ström över wlan i en smutsig wifi-miljö. Att jag aldrig lär mig… Men det som sändes blev bra i alla fall!
Jag och David Sundqvist, vi som dragit i flest trådar för arrangemanget, har i alla fall nu konstaterat att vi (Common Culture of Umeå-folket) erbjuder vad som rätt och slätt bör börja kallas: “Umeås finaste fulkultur”. Vi snackade hastigt om det var “fin fulkultur” eller “fulaste kulturen” eller hur det nu kan definieras. Men vi fastnade för det enda rätta.
