Jag ringde polisen nyss och frågade vem som var åklagare i ärendet rörande mitt kontor. Det var Kjell Jannesson, kammaråklagare hos polisen i Umeå, som verkar ha blivit tilldelad ärendet i och med mitt samtal. “Alldeles nyss” sade han i alla fall, efter att jag hade väntat på att receptionen skulle leta mer information. :)
Nåväl. Han sade i alla fall att beslutet om teknisk undersökning redan har fattats. Trots de “i alla fall håller på” att lämna in underlag från kommunens håll. Kjell sade uttryckligen att husrannsakan utförts från muntlig angivelse utan några som helst övriga belägg. Inte ens skärmdumpar.
Hur var det förövrigt med anonyma tips? Jag är ju sådär allmänt öppen, snäll och fin och tycker att kommunikation och transparens är bra grejer. Så jag förklarade när jag blev förhörd “som annan” första dagen att man kan finna material som kan verka olagligt (researchnedladdningar à la Bert Karlsson). Jag förklarade även att det inte alls var vad som orsakade trafiken, utan snarare webservern.
Ska man kanske aldrig någonsin överhuvudtaget bör säga något till en polis? Inte ens sådant som underlättar utredningen? För uppenbarligen går det inte att påvisa falsk hörsägen som legat till grund för husrannsakan så man slipper slösa samhällets resurser på onödig verksamhet. Och så jag kan fortsätta med mitt ideella arbete på Hamnmagasinet. För när man pratar med polis betyder det tydligen inte att man har rätt att vara anonym. Inte ens efter ett förhör “som annan” – dvs ej misstänkt.
Ingen anonymitet mot polisen? Jo, såhär ligger det till. Efter förhöret “som annan”, dock fortfarande i förhörsrummet, nämnde jag – med tydlig önskan att vara anonym – att en av bilderna som lagrats på webservern kan betraktas som barnpornografisk. Jag anser det inte alls själv, men menar att det genom tittförbud och retardåldersgräns för fotografiskt material skulle kunna vara barnpornografi.
Johanna Sjödin, tack för denna chans att indirekt testa rättsväsendet. :)
I vilket fall, det skamfulla och groteska övergreppet på min anonymitet visade sig när åklagare Kjell Jannesson tydligt sade att jag hade nämnt eventuellt barnpornografiskt material. Jag som person, Mikael Nordfeldth. Inte en anonym person. Rätta mig om jag har fel, men jag trodde man hade rätt att vara anonym, även om man talar direkt till en polisman.
Inget ont om de som förhörde mig då dock, de var jätteschysta. Men närvarhur fick åklagaren reda på min identitet rörandes detta? Och vad tror ni gör mig ännu mer upprörd? Jo, att åklagaren sade att “det är saksamma” huruvida jag var anonym eller ej när jag nämnde det. Jag som trodde det var en förutsättning för kommunikation med polisen – att man har rätt att vara anonym. Då är det inte något att förbise.
Ärligt talat vet jag dock ej om en polis, efter jag godkänt förhöret, faller under tystnadsplikt. Det kanske inte är på det viset. Råkar det vara på annat vis vet man nu att man helt enkelt inte ska säga något. Någonsin. Om något. Förbjud privat kommunikation.
