Jag har börjat följa “dagens ämnen” på Newsmill. Nu på senare tid har det handlat om våld i datorspel och givetvis är det en massa folk som tror sig kunna...

Jag har börjat följa “dagens ämnen” på Newsmill. Nu på senare tid har det handlat om våld i datorspel och givetvis är det en massa folk som tror sig kunna något som skriver. Professorer och doktorer och whatnot. Det kommer mycket intressant och välskrivet, men även en hel del stolpskott.

Just i detta fall som triggade mitt inlägg så hade det räckt med att avfärda inlägget när jag såg ordet “dataspel” i rubriken. Hur ofta är problemlösning, informationsinhämtning och statistik ens teoretiskt våldsframkallande? Det heter dator, inte data, för helvete.

Läsandet slutade ändå med att jag kommenterade Dr. Thomas Jacksons nonsensartikel om psykets påverkan av våldsamma inslag i spel med följande:

—-

Dina barn har alltså några tusen fler nervceller än Du själv (Du kanske inte ska berätta detta – det är ju ändå bara generaliseringar men kan säkert vara humoristiskt i vissa lägen).

Nu kanske artikelförfattaren bör bli tillkännagiven att sannolikheten att “dina barn” läser detta är större än att “ni föräldrar” gör det…

I övrigt ligger problematiken inte i innehållet i spelen utan hur väl införstådda individer är i vad som är verkligt och ej. Okej att jag är rätt desensibiliserad efter ett par år på internet där jag sett typ japaner utföra de mest groteska handlingar… Men det betyder inte att jag, oavsett hur “vi barn” påverkas, kommer att vilja pröva på det utanför datorvärlden.

Att man uppfattar “våldsamma inslag” som problem handlar snarare om att man inte själv är van vid att kunna växla från en virtuell värld till en verklig. De som växer upp idag är från en oerhört tidig ålder medvetna om vad som är på riktigt och vad som är virtuellt.